Orkar inte ha det såhär mer..

[Sasse]

Jag kan lika bra starta upp den här tråden igen. Det känns som det är allt jag kan göra, skriva i sådana här trådar.


Det känns som att jag har kommit fram till en återvändsgata och inte vet var jag ska ta vägen.

Jag har nyss flyttat, till en ny stad med nya möjligheter. Jag tänkte att jag skulle bli lite lyckligare av att flytta och börja om på nytt sas, ny utbildning, nya vänner (inte för att det är något fel på de gamla). Allt är nytt och det är spännande!

Jag har inte kommit in i allt vad det innebär med skola än och det är väl inte så konstigt. Två skoldagar än så länge, och jag socialiserar med de i klassen på mitt vis. Jag är dessvärre inte socialt kompetens, och inte heller så social, men jag tvingar mig att prata för att lära känna folk.

Men två skoldagar, efter andra dagen kom jag på mig själv med att tänka att jag inte orkar. Jag är sjukt less på mitt liv och det känns bara som ett enda stort hinder att ta sig igenom det. Det känns som att jag tvingar mig själv att leva, istället för att vara glad över det liv jag har. Jag känner mig inte alls glad över att ha flyttat. Visst är det skönt, men inte mer än så. Jag känner ingen glädje för att ha flyttat, kommit in på en utbildning eller någonting. Jag ser inte fram emot något i mitt liv. Jag känner mig mest nedstämd eller avtrubbad.

Jag har många problem med mig själv. Jag vet inte alls var jag ska starta för att ta itu med det. Vilket prioriterar man liksom?

Jag vet inte ens om jag vill ha hjälp längre. Eller jag kanske vill det innerst inne (varför skulle jag annars skriva här?), men just nu känns livet pest, och som sagt, en återvändsgränd.

Idag kom smällen som jag väntat på i några veckors tid. Från CSN. Inget slutgiltigt att jag inte får något studiestöd (än), men att jag måste skicka in betygskopia från en utbildning jag läste för några år sen och som jag inte klarade pga. depression. Dessutom vill dom ha intyg från t.ex. läkare.

Jag kan inte uppfylla dom kraven. Att redogöra exakt för vad som hände för flera år sedan, som gjorde att jag inte klarade av utbildningens kurser. Jag har heller inget läkarintyg som kan styrka att jag mådde dåligt då.

Jag tror inte att jag har någon chans att få CSN, och vad gör jag då? Jag kan ju inte bo kvar i den här lägenheten längre, och jag kan (och vill) knappast pendla från Skåne (och bo hos mina föräldrar). Om jag inte kan få studiestöd till den här utbildningen, hur ska jag kunna utbilda mig till något alls? Jag känner mig så matt. Jag vet inte om jag orkar kliva över ännu ett berg av motgång. Dom har kommit så ofta på senare tid.

Och jag vet att jag bara skriver i sådana här trådar, men jag vet aldrig vad jag ska göra eller hur jag tar mig vidare. Eller jag vet egentligen att jag borde vända mig till psyk eller liknande. Ett stödjande samtal hade kanske varit något. Men jag har viss telefonskräck och ogillar skarpt att prata om mina problem, att ”erkänna” dom för någon. Och var börjar man ens? Vad borde jag prioritera att ta upp om jag ringer? Jag antar att självmordstankarna är prio 1, men sedan då? I vilken ordning väljer man alla problem som gör att jag mår dåligt?

Och var hittar jag motivationen? Var hittar man motivation till att bestiga alla jävla berg som står på en rad efter varandra? Jag minns inte hur det är att vara glad, hur man inte slås ner efter varenda liten skitsak. Jag ser inte heller fram emot något så jag kan inte hämta någon motivation därifrån. Jag vet inte vad jag ska ha för motivationskälla. Att jag kommer må bättre någon gång i framtiden? Är det garanti på det? Och hur många år tar det att komma dit?

Det enda jag känner när jag mår såhär dåligt och bara vill ge upp, att jag inte vill svika min familj och vänner. Jag vill inte att dom ska må dåligt för att jag inte orkat mer. Men jag vet inte hur jag ska orka. Det känns som att jag bara tvingar mig själv dag för dag och försöker ordna upp mitt liv någorlunda, förtränga det som skadar mig och bara fortsätta leva.


Jag är ledsen att jag skriver ännu ett sådant här inlägg.

 

[Lovisaleonora]

Först måste du nog ta dig igenom den svåra frågan: vill du ha hjälp? Och svaret på den frågan tycker jag nog som du säger är: ja. Annars hade du inte skrivit här.

Då MÅSTE du söka hjälp. Ett steg. Lyft luren. Skriv mailet. Men du måste ta det steget. För jag är helt övertygad om att du vill och behöver hjälp. Släpp inte taget, fortsätt med små steg. Du kommer framåt. Också med små steg.

 

[Petruska]

Jag tänker så här: Du behöver inte ha din egen behandlingsplan klar när du söker vård! Det har man inte vid andra sjukdomar.

Jag tror ju som de själv tror att du ska söka hjälp. Du kan säga att du inte vet var du ska börja.

Även om du inte kan hitta inspiration och tro på att det blir bättre i dig själv och i dina egna erfarenheter, så vet du ju att många andra mår mycket bättre än du, även människor som haft mycket svåra upplevelser tidigare. Bara den vetskapen, kan väl göra det värt att prova? Du kanske är en av de människor som kan må bra igen, bara du får hjälp! Nu har du ju mått dåligt så länge, kan det inte vara värt att ge även välmåendet en riktig chans?

 

[förvirrad]

Jag känner så väl igen mycket av det du skriver och har gått på endel minor och lärt mig mycket om mig själv på vägen.
Lärdom ett var att det går inte att fly från problemen. De jävlarna följer efter. När den insikten kom började jag försöka lösa problemet istället för att tro att det skulle bli bättre någon annastans. Nu menar jag inte att det är fel att flytta utan att man ska vara medveten om att man då ska flytta till något inte från problemen.
När jag slutade försöka fly så tog det ändå många år innan jag hittade rätt och fick hjälp. När jag slutligen fick hjälp av personer som gav sig fan på att jag skulle kunna må bra och inte bara hastade igenom det hela och försökte bli av med mig snarast möjligt så tog det lång tid. När man gått och mått dåligt i många år får man räkna med att det tar tid att programera om hjärnan till ett annat possitivare tankemönster. De negativa mönstren är väl uppkörda vägar i hjärnan. Varje possitiv tanke man tänker är ett helt nytt sätt för hjärnan att jobba. Om man inte envisas med att trampa upp den där obrutna terrängen till först stigar och sen vägar så kommer trafiken att följa de breda fina motorvägar som redan finns.
I mitt fal så hittade vi orsaken till att jag mådde så dåligt och alla problem som fanns i mit liv. Det visade sig att jag är Asberger och när det blev klart och jag fått smälta det hela en period så gav det mig möjlighet att jobba med mig själv utifrån mina förutsättningar istället för utifrån hur det borde fungera. Det var en stor lättnad att förstå varför jag inte kunde umgås på samma stt som många andra och varför energin tar slut långt innan arbetsdagen är slut osv.
Nu ska jag inte säga att jag alltid mår bra numera. Det är dock en stor skillnad mot tidigare och jag jobbar fortfarande hårt med att få de gammla upptrampade vägarna i huvudet att bli smala stigar som förhopppningsvis försvinner med tiden.

 

[Niyama]

Jag tror inte att det behöver vara kört med CSN. Jag låg efter en gång och då skrev jag ett brev och förklarade varför jag inte hade klarat den gamla kursen (dåligt mående) och varför jag skulle ha bättre förutsättningar att klara den nya (det kanske du inte tycker att du har, men du kan ju dra till med något ).

Jag kommer inte ihåg: äter du nån antidepressiv eller har du testat det?

Hör av dig om du vill ha hjälp att ringa nånstans, inga problem!

 

[Texaz]

Sv: Orkar inte ha det såhär mer..

Tack så mycket för ert stöd!

Jag har inte riktigt bestämt mig för hur jag ska göra, eller egentligen har jag väl det men det är så svårt att ta det steget. För mig handlar det om ett erkännande, jag känner mig svag och usel över att må dåligt, att inte orka ta tag i mig själv.

Jag bor dessutom hos mina föräldrar av olika anledningar, klarade inte av att vara där när de kom hem så nu har jag flytt. Men jag måste ju dit så småningom eller åtminstone höra av mig så dom vet vad som händer. Och kniven har jag med mig, jag kunde inte lämna den.. men jag kommer nog inte använda den, har just nu mest ångest över att "erkänna" att jag mår dåligt och försöka få hjälp.

Tack både TLV och Niyama, kommer antagligen pma er båda när jag känner att jag "vågar".

Jag VET att man inte vill belasta sina närmaste, och ha medlidande eller utsätta dem för ens mående. Men sök hjälp! INGEN ska behöva må så dåligt!
Du behöver INTE ha ångest över att du mår dåligt, det drabbar 25 % av befolkningen någon gång i livet! Sök upp och ta emot hjälp, det blir bättre! Stor KRAM till dig som vågar dela med dig

 

[Sasse]

Även om du inte kan hitta inspiration och tro på att det blir bättre i dig själv och i dina egna erfarenheter, så vet du ju att många andra mår mycket bättre än du, även människor som haft mycket svåra upplevelser tidigare. Bara den vetskapen, kan väl göra det värt att prova? Du kanske är en av de människor som kan må bra igen, bara du får hjälp! Nu har du ju mått dåligt så länge, kan det inte vara värt att ge även välmåendet en riktig chans?

Ja, det kan absolut vara värt att prova. Jag blir nog bara matt av att tänka på hur lång tid det kan ta. Att det ska ta flera år innan det kan vara bra.

Lärdom ett var att det går inte att fly från problemen. De jävlarna följer efter. När den insikten kom började jag försöka lösa problemet istället för att tro att det skulle bli bättre någon annastans. Nu menar jag inte att det är fel att flytta utan att man ska vara medveten om att man då ska flytta till något inte från problemen.

Jag kanske ska förtydliga att jag inte försökte fly undan problemen. Jag trodde bara att jag skulle bli lite gladare när jag kom bort, eftersom jag mådde dåligt i förra boendet. Då kändes det som att det var en stor del av varför jag mådde dåligt, men det var det tydligen inte.

Tack för att du berättar. Hur lång tid tog det för dig innan du började må bättre?

Jag tror inte att det behöver vara kört med CSN. Jag låg efter en gång och då skrev jag ett brev och förklarade varför jag inte hade klarat den gamla kursen (dåligt mående) och varför jag skulle ha bättre förutsättningar att klara den nya (det kanske du inte tycker att du har, men du kan ju dra till med något ).

Jag kommer inte ihåg: äter du nån antidepressiv eller har du testat det?

Hör av dig om du vill ha hjälp att ringa nånstans, inga problem!

Hur ingående var du med CSN när du förklarade varför du inte klarat kursen? Jag har bara sagt till dom att jag var deprimerad, men inte gått in på varför sas. Får testa att skicka ett brev till dom och se.

Jag har ätit det, tänkte förnya det nu när jag börjat må dåligt igen. Har inte behövt det i sommar annars. Men det hjälpte i alla fall, till den grad att jag inte fick några känsloutbrott utan bara var avtrubbad och orkeslös.

Tack för erbjudandet

Först måste du nog ta dig igenom den svåra frågan: vill du ha hjälp? Och svaret på den frågan tycker jag nog som du säger är: ja. Annars hade du inte skrivit här.

Då MÅSTE du söka hjälp. Ett steg. Lyft luren. Skriv mailet. Men du måste ta det steget. För jag är helt övertygad om att du vill och behöver hjälp. Släpp inte taget, fortsätt med små steg. Du kommer framåt. Också med små steg.

Jag VET att man inte vill belasta sina närmaste, och ha medlidande eller utsätta dem för ens mående. Men sök hjälp! INGEN ska behöva må så dåligt!
Du behöver INTE ha ångest över att du mår dåligt, det drabbar 25 % av befolkningen någon gång i livet! Sök upp och ta emot hjälp, det blir bättre! Stor KRAM till dig som vågar dela med dig

Tack! Jag tog det pytteytte lilla steget att lägga in psyk/psykakutens nummer i min telefon. Även om jag inte ringde igår kanske jag gör det nästa gång jag faller. Och så ska jag se om jag får tag på vårdcentralen på måndag för att få ut nya antidepressiva. Sedan antar jag att jag får se hur jag tar mig vidare därifrån.

 

[Texaz]

Ja, det kan absolut vara värt att prova. Jag blir nog bara matt av att tänka på hur lång tid det kan ta. Att det ska ta flera år innan det kan vara bra.


Jag kanske ska förtydliga att jag inte försökte fly undan problemen. Jag trodde bara att jag skulle bli lite gladare när jag kom bort, eftersom jag mådde dåligt i förra boendet. Då kändes det som att det var en stor del av varför jag mådde dåligt, men det var det tydligen inte.

Tack för att du berättar. Hur lång tid tog det för dig innan du började må bättre?


Hur ingående var du med CSN när du förklarade varför du inte klarat kursen? Jag har bara sagt till dom att jag var deprimerad, men inte gått in på varför sas. Får testa att skicka ett brev till dom och se.

Jag har ätit det, tänkte förnya det nu när jag börjat må dåligt igen. Har inte behövt det i sommar annars. Men det hjälpte i alla fall, till den grad att jag inte fick några känsloutbrott utan bara var avtrubbad och orkeslös.

Tack för erbjudandet





Tack! Jag tog det pytteytte lilla steget att lägga in psyk/psykakutens nummer i min telefon. Även om jag inte ringde igår kanske jag gör det nästa gång jag faller. Och så ska jag se om jag får tag på vårdcentralen på måndag för att få ut nya antidepressiva. Sedan antar jag att jag får se hur jag tar mig vidare därifrån.

Det är inget pyttelitet steg!!! Det är STORT! Jag gjorde detsamma när jag mådde som sämst, la in psykakutens nummer, men klarade mig igenom och fick kontakt med min dåvarande företagsläkare som remitterade mig vidare, DET var det bästa som hänt mig
Hör gärna av dig via PM om du vill, eller förresten, jag skickar mitt nummer ifall du behöver prata ;-) KRAM

 

[förvirrad]

Jag kanske ska förtydliga att jag inte försökte fly undan problemen. Jag trodde bara att jag skulle bli lite gladare när jag kom bort, eftersom jag mådde dåligt i förra boendet. Då kändes det som att det var en stor del av varför jag mådde dåligt, men det var det tydligen inte.

Jag flydde inte heller utan flyttade till saker men höll i ett senare skede på att fly och insåg då att min tidigare flyttar inte hjälpt på det sättet. Att flytta till en utbildning är en bra sak och mitt inlägg var mer för att försöka dela med mig av min erfarenhet så du slipper hamna i den situation jag höll på att sätta mig i.

Tack för att du berättar. Hur lång tid tog det för dig innan du började må bättre?

Från det att jag fick en bra psykologkontakt tog det ungefär 1,5 år tills jag mådde bra större delen av tiden. Tiden tills jag fick den kontakten tror jag var ungefär 6 månader. Det återstod mycket jobb då angående det här med tankebanor osv. Jag hade en rejäl dipp efter ca 1 år av psykologkontakt när utredningen gjordes.
Tiderna får du ta för vad de är. Det är några år sedan. Utredningen gjordes för 7 år sen och jag mådde som sagt ganska dåligt vilket gör tidsuppfattningen väldigt difus.

 

[Sasse]

Det är långt till måndag

Jag är rätt ok just precis nu, om jag bara försöker att göra något (t.ex. skriva här) eller bara försöker att skjuta undan olustkänslorna.

Jag har funderat i omgångar på att ringa psyk, men jag tycker det är läskigt att inte veta hur det brukar gå till när man ringer. Det känns lite som att jag kommer slänga bort mitt liv om jag ringer. Jag är rädd för att, jag vet inte, bli inlagd? När blir man det? Jag känner ett visst mått av skuldkänslor, för att jag mår dåligt nu när det gäller med skolan och allt. Att jag borde vara glad för att jag är en av de få som fått chansen till att läsa utbildningen. Det känns som att jag slänger bort den chansen om jag ger efter för mitt dåliga mående sas.

Äh, jag skrev ett jättelångt Word-dokument, men det känns onödigt att skriva ner allt här också. Så jag nöjer mig med att fråga hur det egentligen går till när man ringer psyk? Eller besöker dom för den delen.

Tack för allt stöd jag fått hittills!

 

[Myrten]

Tyvärr kan jag inte svara på din fråga @Sasse, men stor kram! Det kommer säkert in andra med kunskaper. Vet tex att @Niyama brukar ha bra koll.

Nu är det lite närmare till måndag också.

 

[Monstermom]

Det är långt till måndag

Jag är rätt ok just precis nu, om jag bara försöker att göra något (t.ex. skriva här) eller bara försöker att skjuta undan olustkänslorna.

Jag har funderat i omgångar på att ringa psyk, men jag tycker det är läskigt att inte veta hur det brukar gå till när man ringer. Det känns lite som att jag kommer slänga bort mitt liv om jag ringer. Jag är rädd för att, jag vet inte, bli inlagd? När blir man det? Jag känner ett visst mått av skuldkänslor, för att jag mår dåligt nu när det gäller med skolan och allt. Att jag borde vara glad för att jag är en av de få som fått chansen till att läsa utbildningen. Det känns som att jag slänger bort den chansen om jag ger efter för mitt dåliga mående sas.

Äh, jag skrev ett jättelångt Word-dokument, men det känns onödigt att skriva ner allt här också. Så jag nöjer mig med att fråga hur det egentligen går till när man ringer psyk? Eller besöker dom för den delen.

Tack för allt stöd jag fått hittills!

Jag har inte kontaktat psyk akut, så sådan beskrivning överlämnar jag åt någon annan. Däremot har jag varit på flera olika psykiatriska mottagningar, och det är mer eller mindre precis detsamma som att gå någon annan stans i vården. Det är väldigt odramatiskt, samma sak när man är inne hos läkare/psykolog/behandlare/utredare/vad man nu hamnar hos. Det är verkligen mer eller mindre detsamma som att gå till ortopeden med ett brutet ben eller astmamottagningen med andningssvårigheter. För dig är din situation säkert väldigt udda och kanske lite pinsam? För dem är det deras arbetsvardag.

Jag fick ett totalt sammanbrott en gång när jag skulle träffa en psykiatriker, i väntrummet inför rätt stor publik. Tänkte att nu, nu är det klippt - nu låser de in mig! Men nej då, in på ett rum bara, kolla av vad som var på tok (var en inte alls stor grej, men den lilla saken drev mig käpprätt över kanten - en kant som jag just då var rätt nära till vardags), hjälpa mig att samla mig igen, och boka ny tid. Ingen stor grej alls. För som sagt, det där är deras vardag. Inte konstigare än att man kanske gråter av smärta om benet är av.

Vad är det du tycker är jobbigt, och vad är det du vill veta mer om?

 

[Sasse]

Nu är det lite närmare till måndag också.

14 minuter närmre

Tack! Jag känner mig lite stabilare än när jag började skriva ovan, och kan jag bara få sova så går ju resterande dag/natt fort.

 

[Sasse]

@Monstermom Så har jag inte tänkt, tack!

Jag är mest undrande över hur det går till. Jag har aldrig behövt (eller åtminstone inte tagit) kontakt, så jag vet inte alls hur det kommer att gå till om/när jag väl gör det. Är det typ som när man får en tid på vårdcentralen, man pratar om sina problem och sedan bokar man en ny tid? Eller vad händer när man är där?

 

[Niyama]

@Myrten Haha, jepp lite för bra koll.

Jag har funderat i omgångar på att ringa psyk, men jag tycker det är läskigt att inte veta hur det brukar gå till när man ringer. Det känns lite som att jag kommer slänga bort mitt liv om jag ringer. Jag är rädd för att, jag vet inte, bli inlagd? När blir man det? Jag känner ett visst mått av skuldkänslor, för att jag mår dåligt nu när det gäller med skolan och allt. Att jag borde vara glad för att jag är en av de få som fått chansen till att läsa utbildningen. Det känns som att jag slänger bort den chansen om jag ger efter för mitt dåliga mående sas.

Äh, jag skrev ett jättelångt Word-dokument, men det känns onödigt att skriva ner allt här också. Så jag nöjer mig med att fråga hur det egentligen går till när man ringer psyk? Eller besöker dom för den delen.

Tack för allt stöd jag fått hittills!

Det är typ som att ringa vårdcentralen. Man blir inte inlagd bara sådär, det krävs ganska mycket. Om du säger att du just nu är på väg att ta livet av dig så skickar dom i bästa fall polisen att hämta dig. Självmordstankar blir man inte inlagd för om man inte bedöms agera efter dom.

Sen slänger man inte bort sitt liv bara för att man blir inlagd. Oftast kommer man ut en eller några dagar senare. Det är inte så dramatiskt.

Även om du åker till akutpsyk så är det vanligaste att man får ett samtal och sen går hem.

Försök få hjälp nu! Du slänger bara bort tid genom att vänta.

 

[Lovisaleonora]

Jag har ingen egen erfarenhet, men tänker att det är lite som att gå till gyn. Själv tycker jag ju inte det är latjolajbanlåda att ligga med benen i taket och vädra bävern, men det är ju någon som valt yrket och som har det som jobb. Som tandläkaren, eller fotvårdaren.

De är proffs, de är vana att möta människor i kris. Du är en patient.

 

[Niyama]

Hur ingående var du med CSN när du förklarade varför du inte klarat kursen? Jag har bara sagt till dom att jag var deprimerad, men inte gått in på varför sas. Får testa att skicka ett brev till dom och se.

Jag har ätit det, tänkte förnya det nu när jag börjat må dåligt igen. Har inte behövt det i sommar annars. Men det hjälpte i alla fall, till den grad att jag inte fick några känsloutbrott utan bara var avtrubbad och orkeslös.

Det var flera år sen så jag minns inte riktigt. Skrev om att jag pga mitt psykiskt dåliga mående hade svårt att orka med, skrev nåt om vilken diagnos jag har, men att jag nu mådde bättre (det var inte riktigt sant) och dessutom hade flyttat vilket ökade möjligheterna för mig att klara av studierna. Vad dom sa till mig då var att det var viktigt i brevet att förklara varför man har större möjligheter att klara studierna denna gång.

Kan du inte testa nån annan om du blir avtrubbad och orkeslös? För det låter inte så kul.

 

[Monstermom]

@Monstermom Så har jag inte tänkt, tack!

Jag är mest undrande över hur det går till. Jag har aldrig behövt (eller åtminstone inte tagit) kontakt, så jag vet inte alls hur det kommer att gå till om/när jag väl gör det. Är det typ som när man får en tid på vårdcentralen, man pratar om sina problem och sedan bokar man en ny tid? Eller vad händer när man är där?

Det beror väldigt mycket på vad man är där för, men ja det är typ som att gå till vårdcentralen. Man talar om vad som är fel och hur vården kan hjälpa fixa det, lägger upp en behandlingsplan om det är något som kommer att ta lite mer tid än bara ett besök (vilket det ju oftast blir på psyk - det är sällan man bara ska ha en spruta i en öm led eller liknande ), och sedan följer man den. Om jag minns rätt nu så är det nog ganska vanligt att man träffar en läkare (psykiatriker) vid första besöket - det är också dem man pratar med om det handlar om medicinering - och sedan träffar behandlare/psykolog, med något insprängt besök hos psykiatriker igen emellanåt. Men det varierar såklart säkert med vad man är där för. Jag har ju inte erfarenhet av allas behandling, förstås.

(Lika bra att klargöra varför jag sprungit där, så det inte verkar så himla mystiskt och hemligt. Jag har en npf-diagnos, men när jag först fick (rejäla) problem fick jag diagnosen "deprimerad" hos vc. Fick medicin utskrivet som - såklart - inte hjälpte ett smack, fick då mer och mer och mer medicin, det byttes hejvilt mellan olika antidepp och jag var uppe på riktigt rejäla doser innan jag till slut blev så dålig att jag blev skickad till en riktig psykiatriker. Där tog det nog ett år till - utan medicin - innan man kunde reda ut vad som berodde på felbehandling och vad som faktiskt var jag i grunden. Sedan var det en hel del besök för att gå igenom utredningen, få min diagnos, och sedan lära mig leva med den. Så jag har varit på flera olika psykiatriska mottagningar, både på sjukhus och privata alternativ, och i flera olika landsting. Men min erfarenhet är såklart ändå begränsad. )

Men vad det än gäller vågar jag nog lova att det är väldigt mycket mindre dramatiskt än vad du kanske föreställer dig. Det är bara ännu en avdelning inom vården. Jag har varit på sjukhus regelbundet sedan jag var barn (har svår astma), och när jag första gången var på psykavdelningen på sjukhuset var det verkligen precis detsamma. Andra personer som jobbade, andra problem hos mig, men precis samma bemötande.

Och alla de andra i väntrummet är för det mesta helt vanliga människor också (utom när jag är där då ). Jag lovar, psykmottagningen är mer som ett tråkigt inslag i Anslagstavlan än något ur Monty Python.

Men allvarligt, det är bara ännu en del av vården. Du är inte knäpp eller konstig för att du går dit, och när du väl är där är du och ditt mående snarare normen. Det är deras vardag att ta hand om dig och mig och alla andra. Inte ett dugg konstigt.

 

[Myrten]

14 minuter närmre

Tack! Jag känner mig lite stabilare än när jag började skriva ovan, och kan jag bara få sova så går ju resterande dag/natt fort.

Och nu 48 minuter. Nästan en timme och bara en dryg halvtimme till måndag!

 

[Sasse]

@Niyama Okej, betydligt mindre dramatiskt än vad jag fått för mig då. Det är ju bra. Jag ringer till dom eller vårdcentralen imorgon.

Det var flera år sen så jag minns inte riktigt. Skrev om att jag pga mitt psykiskt dåliga mående hade svårt att orka med, skrev nåt om vilken diagnos jag har, men att jag nu mådde bättre (det var inte riktigt sant) och dessutom hade flyttat vilket ökade möjligheterna för mig att klara av studierna. Vad dom sa till mig då var att det var viktigt i brevet att förklara varför man har större möjligheter att klara studierna denna gång.

Kan du inte testa nån annan om du blir avtrubbad och orkeslös? För det låter inte så kul.

Ok, tack. Jag får helt enkelt göra en du och hoppas att dom köper det

Jag kan höra med dom om jag kan få något annat, men den jag fick innan är bättre än inget alls i alla fall.

@Monstermom Vad tråkigt att det tog så lång tid innan du fick den hjälp du behövde.

Ja, det lät inte så dramatiskt precis. Jag har nog läst för många "skräckscenarion" på internet eller nåt. Är det som att dra till vårdcentralen är det lugnt


Tack för hjälpen!