Sv: Orkar inte ha det såhär mer..
Kan bara säga att i know the feeling. Jag var sån alldeles för länge att jag låtsades utåt att allt var bra, vägrade må dåligt så folk såg eller visste. Var expert på att le och låtsas. Min vändpunkt kom när jag fick avliva min hund i höstas, det vart för mycket och jag bröt ihop fullständigt, så när jag inte ens orkade låtsas inför främlingar eller på jobbet så insåg jag hur illa jag faktiskt mådde. Men hade inte min chef sett hur dåligt jag mådde och tagit tag i det så hade jag antagligen inte sökt hjälp heller. Kände mig så jäkla värdelös som blev sjukskriven i 2 månader för att jag gått in i väggen. JAG?! väggen?! va?! Det fanns inte i min värld, kände inte igen mig själv.. Men sjukskrivningen räddade mig, för jag gick inte utanför dörren, orkade inte duscha, diskade inte, åt inte.. fixade inte ens dom mest basala rutiner.
Och det var när läkaren sa: "Det är inte konstigt att du mår som du gör, det hade inte vart konstigt om du så bara gått igenom en av alla dessa saker." - att höra det från en helt opartisk läkare kändes så jäkla skönt. Det var då jag började acceptera att jag mådde dåligt och att det var okej.
Har fortfarande vissa dagar, som idag, när jag bara känner att jag orkar inte mer jag vill inte vara med mer. Men jag har kommit så långt och alla saker som hänt är så längesen, så det känns som att det inte är okej att må dåligt längre.
Så jag förstår dig. Men sök hjälp fina du, på ett eller annat sätt. INGEN kommer klandra dig för att du mår dåligt, tror att bara genom att berätta för dom i din närhet så kommer du må bättre, det är tungt att bära allt själv och det är såna här saker som man har sina nära och kära till, dom hjälper oss att bära det som är jobbigt.
Jag finns också här om du behöver någon att prata med, om det så är mitt i natten så är jag tillgänglig! Kram
Kan bara säga att i know the feeling. Jag var sån alldeles för länge att jag låtsades utåt att allt var bra, vägrade må dåligt så folk såg eller visste. Var expert på att le och låtsas. Min vändpunkt kom när jag fick avliva min hund i höstas, det vart för mycket och jag bröt ihop fullständigt, så när jag inte ens orkade låtsas inför främlingar eller på jobbet så insåg jag hur illa jag faktiskt mådde. Men hade inte min chef sett hur dåligt jag mådde och tagit tag i det så hade jag antagligen inte sökt hjälp heller. Kände mig så jäkla värdelös som blev sjukskriven i 2 månader för att jag gått in i väggen. JAG?! väggen?! va?! Det fanns inte i min värld, kände inte igen mig själv.. Men sjukskrivningen räddade mig, för jag gick inte utanför dörren, orkade inte duscha, diskade inte, åt inte.. fixade inte ens dom mest basala rutiner.
Och det var när läkaren sa: "Det är inte konstigt att du mår som du gör, det hade inte vart konstigt om du så bara gått igenom en av alla dessa saker." - att höra det från en helt opartisk läkare kändes så jäkla skönt. Det var då jag började acceptera att jag mådde dåligt och att det var okej.
Har fortfarande vissa dagar, som idag, när jag bara känner att jag orkar inte mer jag vill inte vara med mer. Men jag har kommit så långt och alla saker som hänt är så längesen, så det känns som att det inte är okej att må dåligt längre.
Så jag förstår dig. Men sök hjälp fina du, på ett eller annat sätt. INGEN kommer klandra dig för att du mår dåligt, tror att bara genom att berätta för dom i din närhet så kommer du må bättre, det är tungt att bära allt själv och det är såna här saker som man har sina nära och kära till, dom hjälper oss att bära det som är jobbigt.
Jag finns också här om du behöver någon att prata med, om det så är mitt i natten så är jag tillgänglig! Kram
bra jobbat!!! Försök rida på vågen av bra beslut och personliga vinster och sök vård för vård behövs när man mår så dåligt. Känns det som att du är tokig eller svag, emo/dramaqueen, whatever så håll i tanken att oavsett vad som orsakar en depression så är det en sjukdom som man inte rår för och vården vet det, de kommer inte döma dig.
