Jag tar ett annat exempel. Cystor. Hade en unghäst så här kan vi utesluta tristess osv. Han var inte ens inriden. Han kunde busa i hagen och se fin ut. Sen PANG blev han tossig. Samma inne, kunde stå lugnt och äta och PANG börja sparka bakut, snurra runt och försöka hugga sig själv i knäna. Sen försvann det lika fort som det kom.
Samma när man höll på med honom, han kunde stå lugnt och mysa av att bli borstad och så PANG högg han med full kraft mot (eller på) mig.
Han var inte dum. Han var inte elak. Han bara visste inte var han skulle ta väggen när smärtan kom.
Inte ens veterinärerna förstod, de såg ju en glad häst som glatt travade och galopperade och var pigg och solsken. Jag förklarade men de kunde ändå inte ta till sig det. Så jag filmade en attack i boxen. Min veterinär fick tårar i ögonen av att titta på filmen. Hästen dömdes ut kort därefter (tack gode Gud för det, annars hade jag skitit i allt vad livvärde hette och gjort det ändå.)
Så smärta kan i alla högsta grad komma och gå, och komma från ingenstans.
En annan var helt ua enligt två vet. Fullkomligt hältutredd. Problemet var att han - normalt världens raraste - attackerade ur det blå. Ingen förvarning, öron fram och solsken och så PANG anföll han. Han kunde även helt plötsligt sticka iväg under ridning, poff skena iväg. Det pratades om att jag skulle uppfostra hårdare, att han testade mig, att det var för han blivit äldre och kaxig. Det talades om lynnesfel osv. JAG kom dock aldrig ifrån känslan att han dels inte menade det, inte fattade vad han gjorde, dels att han MÅSTE ha en anledning. En dumsnäll, gosig ponny börjar inte anfalla för att testa, kaxa eller annat. Oavsett. Två veterinärer konstaterade att det fanns inget fysiskt fel. Den ena rekommenderade rakt ut avlivning, att om det så var smärta så det finns hästar som inte anfaller när de har ont och att han gjorde sig bäst som korv. En annan sa det mer taktfullt men rek också avlivning "innan han allvarligt skadar dig, eller värre... Har de flippat ur sådär mentalt är det inte värt det"
Fick tag i vet öppen för att det kunde vara smärta. Hästen sattes på smärtstillande och blev lite bättre. Remiss klinik. Där det först blev "inga fysiska fel". Men jag bytte vet och Den veterinären hittade efter öppet sinne och detektivarbete en inflammation i ena bakknäet. Trodde väl eg inte det var det som gav beteendet - beteendet hade vid det laget funnits över 6 mån och eskalerat.
Det är 1.5 år sen, ponnyn är solig och rar, har aldrig anfallit eller stuckit iväg sådär under ridning sen han behandlades. Utan det var smärtan från knäet som gjorde det. Ännu en "plötslig oförklarlig" reaktion som försvann lika fort som den kom och man aldrig visste när den skulle komma.
Inte heller JAG har mött en häst som beter sig så som i TS utan FYSISK anledning.