- Kropp & Själ
- Trådstartare LindgrenV
- Startdatum
- Svar 1 196
- Visningar 58 593
Sv: Pepptråden 2013
Oj, mäter du dig 50 ggr/dag??? Det är verkligen hemskt mycket, det måste vara jätte jobbigt för dig att behöva ha den kontrollen, det har verkligen blivit ett tvång
Men det kan bli bättre, jag brukade väga mig flera gånger per dag och nu gör jag det bara en gång i veckan.
Tänkte på det här med måltidsstödet, du måste lita på att dom inte tjänar något på att lura dig. Dom som jobbar med ätstörningar vet att patienter kan ha svårt med att både ta för mycket och för lite mat och därför säger dom till åt båda hållen, dvs dom kommer varken låta dig få för lite eller för mycket mat. Det är jätte bra att vi följer matschemat och det måste vi göra nu men en normalportion är i själva verket inte en exakt siffra utan det är ett spann som det kan variera inom. Och tänk att det bara är två gånger du ska äta med henne, även om du skulle få enorma portioner skulle det inte spela någon roll alls för din kropp.
Jag förstår det här med att det är svårt äta bland folk, jag har extremt svårt med det och har precis börjat kunna äta middag med min familj någon gång då och då, jag har gjort det ca 3 ggr på ett år förutom julafton...Men jag har upptäckt en fördel med att klara det, idag var jag t.ex. hemma hos mina föräldrar över middagstid och in på kvällen och då hann jag umgås med familjen ett par timmar. Hade jag ätit hemma hade det inte varit någon idé knappt att åka dit eller så skulle jag ha hunnit vara där i en timmer ungefär. Tack vare att jag tvingade mig själv att ta med mat och vågade bryta mina tvång så slapp jag ännu en kväll ensam hemma. Jag åkte hem i tid för kvällsmelliset för det kan jag fortfarande inte äta med andra och jag föredrar lugn och ro i min soffa då. Men ja, jag kan se varför det är bra att jobba med att bryta tvång och ritualer som håller en isolerad och fången, det är vägen mot friheten man går när man gör det man tycker är svårt.
Låter som att du har lite planer ändå på hur du ska arbeta med målen du fått?
Jag tror faktiskt inte att det alltid är lättare att få vård som anorektiker, jag har upplevt det tvärtom. Jag har blivit nekad vård inom öppenpsykiatrin, på behandlingshem, i dagvård, hos dietister, hos sjukgymnaster och på vårdcentralen många gånger under de senaste 6-7 åren eftersom jag varit för sjuk i min ätstörning. Det är nästan ingen som vill ha ansvaret för någon som är väldigt underviktig eller fysiskt sjuk. Att bli inlagd är kanske lättare om man har anorexi eftersom det finns så tydliga tecken på när kroppen är i fara men jag vet flera som varit inlagda för bulimi, men det kan säkert variera beroende på var man bor fast det är helt fel att det är så. Om man har bulimi så kanske det inte syns att man är sjuk men visar blodvärden och andra kroppsliga värden att något är fel blir man inlagd även med bulimi.
Ja, ofta finns det tidsgränser för behandlingar och jag förstår att det behövs någon sorts gräns så att man kan utvärdera hur det har gått, men det innebär ju inte att behandlingen behöver avbrytas helt efter den tiden om man inte är redo för att klara sig själv utan kanske att man måste förlänga tiden eller byta metod eller bli remitterad till en annan enhet. Det är ju också viktigt att det är en gräns som är realistisk och anpassningsbar så att man inte bryter behandlingen mitt i en viktig process. Egentligen borde det inte finnas någon standard tidsbegränsning utan man borde se till situationen och individen och vad den behöver. Jag är ganska säker på att jag aldrig hade fått det här återfallet om min sista period på ett behandlingshem bara hade ökats på med ett par veckor och att det sedan hade funnits någon sorts hjälp när jag kom hem. Jag var verkligen på rätt väg där. Känner du att du kan få ut något mer av din behandling på enheten?
Jag är så sjukt trött på allt som har med psykiatrin att göra. Vill helst avsluta all kontakt med dom för jag är så besviken på allt och så trött på det här livet. Men jag måste ha någon sorts kontakt för jag behöver mina sömnmediciner och mina mediciner mot det bipolära.Vet vad som händer om jag inte tar dom för jag har provat att sluta och en period råkade jag glömma att ta en av dom och det slutar i katastrof
Oj, mäter du dig 50 ggr/dag??? Det är verkligen hemskt mycket, det måste vara jätte jobbigt för dig att behöva ha den kontrollen, det har verkligen blivit ett tvång
Men det kan bli bättre, jag brukade väga mig flera gånger per dag och nu gör jag det bara en gång i veckan.Tänkte på det här med måltidsstödet, du måste lita på att dom inte tjänar något på att lura dig. Dom som jobbar med ätstörningar vet att patienter kan ha svårt med att både ta för mycket och för lite mat och därför säger dom till åt båda hållen, dvs dom kommer varken låta dig få för lite eller för mycket mat. Det är jätte bra att vi följer matschemat och det måste vi göra nu men en normalportion är i själva verket inte en exakt siffra utan det är ett spann som det kan variera inom. Och tänk att det bara är två gånger du ska äta med henne, även om du skulle få enorma portioner skulle det inte spela någon roll alls för din kropp.
Jag förstår det här med att det är svårt äta bland folk, jag har extremt svårt med det och har precis börjat kunna äta middag med min familj någon gång då och då, jag har gjort det ca 3 ggr på ett år förutom julafton...Men jag har upptäckt en fördel med att klara det, idag var jag t.ex. hemma hos mina föräldrar över middagstid och in på kvällen och då hann jag umgås med familjen ett par timmar. Hade jag ätit hemma hade det inte varit någon idé knappt att åka dit eller så skulle jag ha hunnit vara där i en timmer ungefär. Tack vare att jag tvingade mig själv att ta med mat och vågade bryta mina tvång så slapp jag ännu en kväll ensam hemma. Jag åkte hem i tid för kvällsmelliset för det kan jag fortfarande inte äta med andra och jag föredrar lugn och ro i min soffa då. Men ja, jag kan se varför det är bra att jobba med att bryta tvång och ritualer som håller en isolerad och fången, det är vägen mot friheten man går när man gör det man tycker är svårt.
Låter som att du har lite planer ändå på hur du ska arbeta med målen du fått?
Jag tror faktiskt inte att det alltid är lättare att få vård som anorektiker, jag har upplevt det tvärtom. Jag har blivit nekad vård inom öppenpsykiatrin, på behandlingshem, i dagvård, hos dietister, hos sjukgymnaster och på vårdcentralen många gånger under de senaste 6-7 åren eftersom jag varit för sjuk i min ätstörning. Det är nästan ingen som vill ha ansvaret för någon som är väldigt underviktig eller fysiskt sjuk. Att bli inlagd är kanske lättare om man har anorexi eftersom det finns så tydliga tecken på när kroppen är i fara men jag vet flera som varit inlagda för bulimi, men det kan säkert variera beroende på var man bor fast det är helt fel att det är så. Om man har bulimi så kanske det inte syns att man är sjuk men visar blodvärden och andra kroppsliga värden att något är fel blir man inlagd även med bulimi.
Ja, ofta finns det tidsgränser för behandlingar och jag förstår att det behövs någon sorts gräns så att man kan utvärdera hur det har gått, men det innebär ju inte att behandlingen behöver avbrytas helt efter den tiden om man inte är redo för att klara sig själv utan kanske att man måste förlänga tiden eller byta metod eller bli remitterad till en annan enhet. Det är ju också viktigt att det är en gräns som är realistisk och anpassningsbar så att man inte bryter behandlingen mitt i en viktig process. Egentligen borde det inte finnas någon standard tidsbegränsning utan man borde se till situationen och individen och vad den behöver. Jag är ganska säker på att jag aldrig hade fått det här återfallet om min sista period på ett behandlingshem bara hade ökats på med ett par veckor och att det sedan hade funnits någon sorts hjälp när jag kom hem. Jag var verkligen på rätt väg där. Känner du att du kan få ut något mer av din behandling på enheten?
Jag är så sjukt trött på allt som har med psykiatrin att göra. Vill helst avsluta all kontakt med dom för jag är så besviken på allt och så trött på det här livet. Men jag måste ha någon sorts kontakt för jag behöver mina sömnmediciner och mina mediciner mot det bipolära.Vet vad som händer om jag inte tar dom för jag har provat att sluta och en period råkade jag glömma att ta en av dom och det slutar i katastrof
Senast ändrad:
Sv: Pepptråden 2013
+ Fröken_Skåne
Jag vet. Eller ja, igen: Innerst inne vet jag att det är så och jag frågar mig själv, när jag går längs en gata på stan, vem fan står och stirrar på enbart mina lår? Dessutom spänns ju musklerna på ett annat sätt när jag inte bara står rakt upp och ned och stampar. Men nä, min hjärna intalar sig ändå att alla kommer se hur det bara FLÄBB FLÄBB och tycka att jag är för tjock för att gå barbent och gud vet. Normalt undviker jag också speglar för att undvika sådana här situationer, men ibland är det som en bilolycka, jag bara MÅSTE...
kl
Underbart att läsa om dagen respektive er inställning! Klart att ni fixar det!
Sparrisen, jag är övertygad om att du inte blir idiotförklarad. Se det som att gå till en butik och lämna sitt CV för en spontanansökan - man visar sig ambitiös och målmedveten och folk får ett ansikte att lägga på minnet.
Hjärnan är en fantastisk men samtidigt hemsk sak. Därför gör du så! Du är otroligt vacker och jag tror inte att någon tycker att du är äcklig på något vis. Och det är väl klart att man "dallrar" lite grand om man står och STAMPAR och håller ögonen på just de ställen som brukar dallra? Skulle jag stå och hoppa och råglo på mina bröst så skulle jag självklart tänka på att de studsar. Gravitationen funkar liksom så
+ Fröken_Skåne
Jag vet. Eller ja, igen: Innerst inne vet jag att det är så och jag frågar mig själv, när jag går längs en gata på stan, vem fan står och stirrar på enbart mina lår? Dessutom spänns ju musklerna på ett annat sätt när jag inte bara står rakt upp och ned och stampar. Men nä, min hjärna intalar sig ändå att alla kommer se hur det bara FLÄBB FLÄBB och tycka att jag är för tjock för att gå barbent och gud vet. Normalt undviker jag också speglar för att undvika sådana här situationer, men ibland är det som en bilolycka, jag bara MÅSTE...
kl
Underbart att läsa om dagen respektive er inställning! Klart att ni fixar det!
Sparrisen, jag är övertygad om att du inte blir idiotförklarad. Se det som att gå till en butik och lämna sitt CV för en spontanansökan - man visar sig ambitiös och målmedveten och folk får ett ansikte att lägga på minnet.
Sv: Pepptråden 2013
Helgen blev bättre än jag trodde
Fredagen tillbringades med att gå till torget och köpa frukt, träna lite trick med hunden och virka en igelkott till en kompis son som är 9 månader. Först tog min vanliga prestationsångest över och jag ville inte ge bort den för att den inte var perfekt, sen bestämde jag mig för att den var fin och att jag skulle vara stolt istället.
Lördagen handlade jag mat och lite kläder, har ju massor av kläder men inte så mycket som är i min nuvarande storlek, köpte ett par jeansshorts som är för stora egentligen men som ändå sitter kvar, eftersom jag vet att jag kommer gå upp i vikt vill jag bespara mig ångesten av att växa ur ett par helt nya byxor. Sen blir det en utmaning att ha dom på sig, klarar egentligen inte shorts men har köpt nya strumpbyxor att ha under så jag hoppas det ska gå någon dag, jag vet att jag kommer känna mig obekväm men precis som Stormvind skrev så borde väl inte hela mänskligheten orka engagera sig i om mina lår är stora eller magen står ut. Dom har nog viktigare saker för sig...
På kvällen var jag hos mina föräldrar och min bror och hade jätte mysigt.
Idag har jag varit i ett naturreservat med hunden och mina föräldrar och det är underbart vackert. Det enda som var lite jobbigt var att mina ben var väldigt svaga så det var jobbigt att gå och jag ville ju inte säga det till mamma och pappa. Men det blev inte en jätte lång runda, ca 40 minuter plus en stund mys nere vid vattnet. Sen har jag städat och känner mig så duktig.
Så helgen som jag trodde skulle bli hemsk har blivit riktigt bra. Ja, ångesten finns hela tiden men resten har varit mysigt och det har varit skönt att inte isolera mig så mycket
Helgen blev bättre än jag trodde
Fredagen tillbringades med att gå till torget och köpa frukt, träna lite trick med hunden och virka en igelkott till en kompis son som är 9 månader. Först tog min vanliga prestationsångest över och jag ville inte ge bort den för att den inte var perfekt, sen bestämde jag mig för att den var fin och att jag skulle vara stolt istället.
Lördagen handlade jag mat och lite kläder, har ju massor av kläder men inte så mycket som är i min nuvarande storlek, köpte ett par jeansshorts som är för stora egentligen men som ändå sitter kvar, eftersom jag vet att jag kommer gå upp i vikt vill jag bespara mig ångesten av att växa ur ett par helt nya byxor. Sen blir det en utmaning att ha dom på sig, klarar egentligen inte shorts men har köpt nya strumpbyxor att ha under så jag hoppas det ska gå någon dag, jag vet att jag kommer känna mig obekväm men precis som Stormvind skrev så borde väl inte hela mänskligheten orka engagera sig i om mina lår är stora eller magen står ut. Dom har nog viktigare saker för sig...
På kvällen var jag hos mina föräldrar och min bror och hade jätte mysigt.
Idag har jag varit i ett naturreservat med hunden och mina föräldrar och det är underbart vackert. Det enda som var lite jobbigt var att mina ben var väldigt svaga så det var jobbigt att gå och jag ville ju inte säga det till mamma och pappa. Men det blev inte en jätte lång runda, ca 40 minuter plus en stund mys nere vid vattnet. Sen har jag städat och känner mig så duktig.
Så helgen som jag trodde skulle bli hemsk har blivit riktigt bra. Ja, ångesten finns hela tiden men resten har varit mysigt och det har varit skönt att inte isolera mig så mycket
LindgrenV
Trådstartare
Sv: Pepptråden 2013
KL
Ska läsa det ni uppdaterat sen sist snart, måste bara skriva av mig först!
Igår var det bal. Och balen var både det bästa och värsta som hänt mig tror jag! Det gick gång på gång åt fel håll inför balen - och det blev verkligen påtagligt inför sista förberedelserna. Jag förlorade min chaufför två timmar innan entrén, och jag glömde ta med paraply till frisören, såklart hade himlen öppnat sig och det var störtskur x1000 precis när jag skulle gå hem. Som tur var kunde min granne komma och möta mig med ett paraply, så jag tog mig hem i alla fall! Och det löste sig med skjuts också - mamma körde dit oss och vi fick åka taxi hem.
Men så var det då balen... Middagen var fantastisk och jag har nog aldrig haft så kul under kvällen heller. Men precis tre min innan jag skulle åka hem kommer en kille fram till mig med mitt armband. Jag tror först att det är halsbandet och att det gått av (känner runt halsen och inser att det är borta), men så tittar jag på armen och ser att jag inte bara tappat halsbandet, utan också armbandet. (Spännena var helt ärligt värdelösa). Jag fick världens panik. För smyckena jag hade på mig är nämligen mormors, hon ville så gärna att jag skulle ha dem så hon hämtade ut dem ur sitt bankfack till denna kväll. BANKFACK! Smyckena är värda 15.000 kr, och jag inser precis innan jag ska åka hem att jag har tappat både halsbandet och armbandet (som tur var så hade jag ju fått tillbaka armbandet). Bröt ihop totalt, kunde inte andas eller fokusera. Lärare och skolkamrater kom fram i omgångar och frågade hur det var med mig, fick fram att jag tappat halsbandet så de gick runt och letade medan jag i princip bad till gud att ingen skulle ha hoppat sönder dem på dansgolvet (majoriteten dansade fortfarande). Trodde väl jag skulle dö där och då, visste inte vad jag skulle ta mig till. Hela livet passerade väl i revy Sedan kommer en lärare på att "men vänta, kan inte halsbandet ha åkt ned i urringningen?! Jo visst hade den det. Jag hann inte ens tycka att det var pinsamt för jag var så lättad, jag började tokgråta och sedan slocknade världen. Trevligt avslut o.s.v.
Fick sedan ett sms om att min älskade Äddan kalvat! Nu är hon ko på riktigt
Valde för övrigt att ta en fem km lång promenad i natt, eftersom jag nu lärt mig att promenader fungerar bäst. Kunde sova gott sen när jag kom hem. Men slutet på balen igår... Kaoooos. Ändå är jag väldigt nöjd över kvällen!
KL
Ska läsa det ni uppdaterat sen sist snart, måste bara skriva av mig först!
Igår var det bal. Och balen var både det bästa och värsta som hänt mig tror jag! Det gick gång på gång åt fel håll inför balen - och det blev verkligen påtagligt inför sista förberedelserna. Jag förlorade min chaufför två timmar innan entrén, och jag glömde ta med paraply till frisören, såklart hade himlen öppnat sig och det var störtskur x1000 precis när jag skulle gå hem. Som tur var kunde min granne komma och möta mig med ett paraply, så jag tog mig hem i alla fall! Och det löste sig med skjuts också - mamma körde dit oss och vi fick åka taxi hem.
Men så var det då balen... Middagen var fantastisk och jag har nog aldrig haft så kul under kvällen heller. Men precis tre min innan jag skulle åka hem kommer en kille fram till mig med mitt armband. Jag tror först att det är halsbandet och att det gått av (känner runt halsen och inser att det är borta), men så tittar jag på armen och ser att jag inte bara tappat halsbandet, utan också armbandet. (Spännena var helt ärligt värdelösa). Jag fick världens panik. För smyckena jag hade på mig är nämligen mormors, hon ville så gärna att jag skulle ha dem så hon hämtade ut dem ur sitt bankfack till denna kväll. BANKFACK! Smyckena är värda 15.000 kr, och jag inser precis innan jag ska åka hem att jag har tappat både halsbandet och armbandet (som tur var så hade jag ju fått tillbaka armbandet). Bröt ihop totalt, kunde inte andas eller fokusera. Lärare och skolkamrater kom fram i omgångar och frågade hur det var med mig, fick fram att jag tappat halsbandet så de gick runt och letade medan jag i princip bad till gud att ingen skulle ha hoppat sönder dem på dansgolvet (majoriteten dansade fortfarande). Trodde väl jag skulle dö där och då, visste inte vad jag skulle ta mig till. Hela livet passerade väl i revy
Sedan kommer en lärare på att "men vänta, kan inte halsbandet ha åkt ned i urringningen?! Jo visst hade den det. Jag hann inte ens tycka att det var pinsamt för jag var så lättad, jag började tokgråta och sedan slocknade världen. Trevligt avslut o.s.v. Fick sedan ett sms om att min älskade Äddan kalvat! Nu är hon ko på riktigt
Valde för övrigt att ta en fem km lång promenad i natt, eftersom jag nu lärt mig att promenader fungerar bäst. Kunde sova gott sen när jag kom hem. Men slutet på balen igår... Kaoooos. Ändå är jag väldigt nöjd över kvällen!
Sv: Pepptråden 2013
Åh vilken tur att både armbandet och halsbandet kom fram. Förstår din panik! Och också tur att allt det andra löste sig och att du hade en fin kväll. Din mormor kanske borde lämna in smyckena till en guldaffär så dom kan fixa låsen.
Kan du inte lägga upp bilder på dig i klänningen och med hår och smink fixat?
Är Äddan den ko som du visat bilder på med er båda? Är det en ko på skolan och har ni en särskild ko som ni är som "skötare" på (som med hästar)? Haha, jag kanske är helt ute och cyklar nu, man kanske inte alls gör så med kor
Åh vilken tur att både armbandet och halsbandet kom fram. Förstår din panik! Och också tur att allt det andra löste sig och att du hade en fin kväll. Din mormor kanske borde lämna in smyckena till en guldaffär så dom kan fixa låsen.
Kan du inte lägga upp bilder på dig i klänningen och med hår och smink fixat?
Är Äddan den ko som du visat bilder på med er båda? Är det en ko på skolan och har ni en särskild ko som ni är som "skötare" på (som med hästar)? Haha, jag kanske är helt ute och cyklar nu, man kanske inte alls gör så med kor
LindgrenV
Trådstartare
Sv: Pepptråden 2013
Ja det var verkligen tur! Ja, när jag berättade för henne att de lossnat så sade hon att det nog var bäst att göra det, för jag lär garanterat inte använda dem igen om de inte fixas! Att gå runt med guldsmycken fulla med granater som riskerar att lossna även om jag står still, är inget jag vill göra!
Äddan är den ko jag visat bilder på ja! Världens bästa jersey Hon står på skolan och nej, vi har inga kor som vi är "skötare" på, men Äddan är "min" då hon varit min projekt-ko sedan hon var nyfödd, och hon präglades då mig. (och jag på henne, haha). Därför ses hon som "min". Hela skolan vet vem Äddan är och vem hon "tillhör"
Här är en bild på mig, min kavaljer och vårt "vrålåk"
Ja det var verkligen tur! Ja, när jag berättade för henne att de lossnat så sade hon att det nog var bäst att göra det, för jag lär garanterat inte använda dem igen om de inte fixas! Att gå runt med guldsmycken fulla med granater som riskerar att lossna även om jag står still, är inget jag vill göra!
Äddan är den ko jag visat bilder på ja! Världens bästa jersey
Hon står på skolan och nej, vi har inga kor som vi är "skötare" på, men Äddan är "min" då hon varit min projekt-ko sedan hon var nyfödd, och hon präglades då mig. (och jag på henne, haha). Därför ses hon som "min". Hela skolan vet vem Äddan är och vem hon "tillhör" Här är en bild på mig, min kavaljer och vårt "vrålåk"
R
Reykjavik
Sv: Pepptråden 2013
Till att börja med: LindgrenV - du är så jävla snygg och åh vad jag är avundsjuk på din fina klänning!!!
När det gäller mig själv så:
Det här är vad jag har gjort idag. Mått så illa över det, så typiskt. I mitt huvud ser jag ut som en valross, det spelar ingen roll att folk försöker intala mig annat - jag äger inte ens ett par shorts eftersom mina lår och min mage är så äckliga.
Jag orkar inte, allt sitter i huvudet och det gör mig galen.
(hemskt ledsen över att jag förstörde tråden nu).
Till att börja med: LindgrenV - du är så jävla snygg och åh vad jag är avundsjuk på din fina klänning!!!
När det gäller mig själv så:
Det här är vad jag har gjort idag. Mått så illa över det, så typiskt. I mitt huvud ser jag ut som en valross, det spelar ingen roll att folk försöker intala mig annat - jag äger inte ens ett par shorts eftersom mina lår och min mage är så äckliga.
Jag orkar inte, allt sitter i huvudet och det gör mig galen.
(hemskt ledsen över att jag förstörde tråden nu).
Sv: Pepptråden 2013
Du förstör inte tråden!
Vi skriver här för att få prata om våra problem och svårigheter, av vilka slag de än kan vara, och stötta varandra!
Själv känner jag ibland att det kan vara till hjälp att bara få skriva av sig, även om det inte finns några enkla eller självklara svar. Så det är helt okej att skriva om allt.
Kl
Själv är jag febrig och hostig. 8-9h tatuering imorn och 1h boot camp, första passet, på onsdag... Måste bli frisk!
Du förstör inte tråden!
Vi skriver här för att få prata om våra problem och svårigheter, av vilka slag de än kan vara, och stötta varandra!
Själv känner jag ibland att det kan vara till hjälp att bara få skriva av sig, även om det inte finns några enkla eller självklara svar. Så det är helt okej att skriva
om allt.Kl
Själv är jag febrig och hostig. 8-9h tatuering imorn och 1h boot camp, första passet, på onsdag... Måste bli frisk!
Sv: Pepptråden 2013
Du förstör inte alls tråden. Jag vet verkligen vad du menar och det är helt galet vad jobbigt det är att känna ett sådant självhat och äckel över sig själv.
Det värsta för mig är min mage, även om jag är underviktig enligt siffrorna så har alla kilon jag gått upp satt sig på magen och dessutom svullnar den upp så fort jag äter något. Det går inte att undvika att se magen och vad jag än gör känner jag fettet, valkarna och ser den stå ut som en ballong. Jag vill helst gömma mig i stora kläder men så kommer det sådana här varma dagar som jag egentligen älskar men som gör att det blir alldeles för varmt med dom kläderna jag brukar ha.
Jag vet inte hur jag ska göra för att stå ut med den här kroppen, hur jag ska stå ut med att äta så här mycket eller mer och tanken på att jag måste gå upp ännu mer i vikt och att jag inte får träna samtidigt.
Jag har alltid hatat min mage och mina lår, så länge jag kan minnas. Har det varit så för dig länge också? Jag skulle vilja säga något som kan hjälpa dig men jag vet inte vad, men bara så du vet är du inte ensam om detta. Jag förstår inte varför våra hjärnor gör så här, varför vänder den oss mot oss själva så att vi hatar dom vi är och hur vi ser ut?
Du förstör inte alls tråden. Jag vet verkligen vad du menar och det är helt galet vad jobbigt det är att känna ett sådant självhat och äckel över sig själv.
Det värsta för mig är min mage, även om jag är underviktig enligt siffrorna så har alla kilon jag gått upp satt sig på magen och dessutom svullnar den upp så fort jag äter något. Det går inte att undvika att se magen och vad jag än gör känner jag fettet, valkarna och ser den stå ut som en ballong. Jag vill helst gömma mig i stora kläder men så kommer det sådana här varma dagar som jag egentligen älskar men som gör att det blir alldeles för varmt med dom kläderna jag brukar ha.
Jag vet inte hur jag ska göra för att stå ut med den här kroppen, hur jag ska stå ut med att äta så här mycket eller mer och tanken på att jag måste gå upp ännu mer i vikt och att jag inte får träna samtidigt.
Jag har alltid hatat min mage och mina lår, så länge jag kan minnas. Har det varit så för dig länge också? Jag skulle vilja säga något som kan hjälpa dig men jag vet inte vad, men bara så du vet är du inte ensam om detta. Jag förstår inte varför våra hjärnor gör så här, varför vänder den oss mot oss själva så att vi hatar dom vi är och hur vi ser ut?
Sv: Pepptråden 2013
Reykja, du förstör inte! För precis så här är det.
Reykja, du förstör inte! För precis så här är det.
Du förstör inte tråden!
Vi skriver här för att få prata om våra problem och svårigheter, av vilka slag de än kan vara, och stötta varandra!
Själv känner jag ibland att det kan vara till hjälp att bara få skriva av sig, även om det inte finns några enkla eller självklara svar. Så det är helt okej att skriva
Sv: Pepptråden 2013
Åh, du är så otroligt fin. Och vilken vacker klänning!
Det blev tyvärr inget av med den, hade för mycket kroppsångest, men jag hade istället ett par jättefina kvällar över röstchatten på PS3t med en annan kille som det finns ömsesidigt intresse med. Så det blev ändå en bra helg och mycket energi i retur!
Åh, du är så otroligt fin. Och vilken vacker klänning!
Det blev tyvärr inget av med den, hade för mycket kroppsångest, men jag hade istället ett par jättefina kvällar över röstchatten på PS3t med en annan kille som det finns ömsesidigt intresse med. Så det blev ändå en bra helg och mycket energi i retur!
R
Reykjavik
Sv: Pepptråden 2013
+ Stormkast & Qelina:
Jag kan tyvärr inte sätta perfekta ord på känslan jag känner när jag läser era inlägg, men det är något i stil med "fantastiska människor jag inte känner som får mig att hitta hopp och kämpa vidare"
Qelina: Mina kläder just nu är t-shirt + huvtröja + jeans.
Jag äger inga shorts eller linnen. Det blir jäkla varmt men jag klarar inte att gå utan stora luftiga kläder.
Min mage har varit ett hatobjekt länge. De kalla känslorna för låren kom i höstas. Jag försöker att tränga bort det, för jag är inte tjock. Jag släpar på 10 extra kg om man läser siffror, fast det är snarare mest en brist på muskler.
Men vad gör det när man bombas av ideal och ingen klädstorlek passar? (jag ligger på M/stor 36/vanlig 38 och det är svårt att hitta kläder där jag 1. Kan andas 2. Inte ser gravid ut 3. Inte dödar min plånbok)
+ Stormkast & Qelina:
Jag kan tyvärr inte sätta perfekta ord på känslan jag känner när jag läser era inlägg, men det är något i stil med "fantastiska människor jag inte känner som får mig att hitta hopp och kämpa vidare
"Qelina: Mina kläder just nu är t-shirt + huvtröja + jeans.
Jag äger inga shorts eller linnen. Det blir jäkla varmt men jag klarar inte att gå utan stora luftiga kläder.
Min mage har varit ett hatobjekt länge. De kalla känslorna för låren kom i höstas. Jag försöker att tränga bort det, för jag är inte tjock. Jag släpar på 10 extra kg om man läser siffror, fast det är snarare mest en brist på muskler.
Men vad gör det när man bombas av ideal och ingen klädstorlek passar? (jag ligger på M/stor 36/vanlig 38 och det är svårt att hitta kläder där jag 1. Kan andas 2. Inte ser gravid ut 3. Inte dödar min plånbok)
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Pepptråden 2013
Jo, jag mäter mig hysteriskt många ggr om dagen
Jag försöker dra ner på det och ibland går det och ibland inte. Ibland så har jag annat för mig, som när jag är i stallet, och då glömmer jag helt bort det. Väldigt skönt.
Det är ju lite så. Även om jag äter med henne 2 ggr så kommer jag ju inte gå upp i vikt bara för det så det är väl lika bra att bara göra det även om det är jobbigt.
Det är skitjobbigt att äta bland andra men det är samtidigt jättebra att jag kommer utsätta mig för det eftersom jag kommer vara tvungen till det när jag åker iväg på resan i augusti. Kan ju knappast gå en vecka utan mat utan att hon tror jag är dum i huvudet eller nåt..
Jättebra jobbat med att äta hemma hos din familj
Tror säkert dom uppskattade det också.
Jag vet ju vad jag vill men klarar inte av att fullfölja det. Det finns ju en plan att följa men det är typ "bara idag med, imorgon börjar jag enligt planen. En dag till spelar ingen roll. Jag börjar om imorgon"..
Det jag tycker är tråkigt är att dom inte sagt att det finns en tidsgräns för hur lång vårdtid det är hos dom. Men dom kanske räknar med att dom flesta blir friska på 3 år?
Men men, dom säger ju till ett halvår i förväg och det var ju snällt i alla fall. Jag kommer nog försöka att skriva ut mig tidigare ändå. Jag ger det ett försök till och sedan ger jag upp deras hjälp och försöker klara mig själv istället. Jag är ju inte dödligt undernärd och kommer heller aldrig bli så dom behöver inte oroa sig för mig på det viset om jag skriver ut mig själv.
Jag skrev ut mig en kort period förra året men det gick inte speciellt bra så skrev in mig igen.
Jag vet ärligt talat inte om det ger mig något att gå dit numera..?
Jag menar, vad mer kan dom göra för mig? Vad för slags hjälp behöver jag för att komma förbi ätstörningen?
Tror dom ens att jag kan bli frisk?
Jag har faktiskt tänkt fråga dom den sistnämnda frågan, för tror inte dom det så är det ingen mening med att gå kvar känner jag.
Jag är inskriven över sommaren i alla fall, sedan får jag se hur jag gör. Kanske är det meningslöst att gå kvar.
nheten?
Jag vill egentligen inte heller ha någon kontakt med vården men just nu behöver jag det.
När jag avslutar min tid på äsenheten så ska jag gå till vuxenpsyk istället för jag måste också ha mina mediciner för det bipolära. Vilka mediciner tar du? Jag äter lamotrigin och zeldox. Samt diverse sömntabletter och ångestdämpande.
Kan absolut inte sluta med medicinerna. Då blir jag knäpp i huvudet.
Jo, jag mäter mig hysteriskt många ggr om dagen
Jag försöker dra ner på det och ibland går det och ibland inte. Ibland så har jag annat för mig, som när jag är i stallet, och då glömmer jag helt bort det. Väldigt skönt.
Det är ju lite så. Även om jag äter med henne 2 ggr så kommer jag ju inte gå upp i vikt bara för det så det är väl lika bra att bara göra det även om det är jobbigt.
Det är skitjobbigt att äta bland andra men det är samtidigt jättebra att jag kommer utsätta mig för det eftersom jag kommer vara tvungen till det när jag åker iväg på resan i augusti. Kan ju knappast gå en vecka utan mat utan att hon tror jag är dum i huvudet eller nåt..
Jättebra jobbat med att äta hemma hos din familj
Tror säkert dom uppskattade det också.
Jag vet ju vad jag vill men klarar inte av att fullfölja det. Det finns ju en plan att följa men det är typ "bara idag med, imorgon börjar jag enligt planen. En dag till spelar ingen roll. Jag börjar om imorgon"..
Det jag tycker är tråkigt är att dom inte sagt att det finns en tidsgräns för hur lång vårdtid det är hos dom. Men dom kanske räknar med att dom flesta blir friska på 3 år?
Men men, dom säger ju till ett halvår i förväg och det var ju snällt i alla fall. Jag kommer nog försöka att skriva ut mig tidigare ändå. Jag ger det ett försök till och sedan ger jag upp deras hjälp och försöker klara mig själv istället. Jag är ju inte dödligt undernärd och kommer heller aldrig bli så dom behöver inte oroa sig för mig på det viset om jag skriver ut mig själv.
Jag skrev ut mig en kort period förra året men det gick inte speciellt bra så skrev in mig igen.
Jag vet ärligt talat inte om det ger mig något att gå dit numera..?
Jag menar, vad mer kan dom göra för mig? Vad för slags hjälp behöver jag för att komma förbi ätstörningen?
Tror dom ens att jag kan bli frisk?
Jag har faktiskt tänkt fråga dom den sistnämnda frågan, för tror inte dom det så är det ingen mening med att gå kvar känner jag.
Jag är inskriven över sommaren i alla fall, sedan får jag se hur jag gör. Kanske är det meningslöst att gå kvar.
nheten?
Jag vill egentligen inte heller ha någon kontakt med vården men just nu behöver jag det.
När jag avslutar min tid på äsenheten så ska jag gå till vuxenpsyk istället för jag måste också ha mina mediciner för det bipolära. Vilka mediciner tar du? Jag äter lamotrigin och zeldox. Samt diverse sömntabletter och ångestdämpande.
Kan absolut inte sluta med medicinerna. Då blir jag knäpp i huvudet.
Sv: Pepptråden 2013
Du förstör inte alls tråden, det är ju det den är till för. Att få klaga av sig vad det nu handlar om
och få stöd av andra
Och du ser säkerligen inte stor ut om du drar 36/38. Det gör jag med och till och med jag inser att jag inte ser gigantisk ut, och jag vågar bära shorts sedan förra sommaren
Det är klart ni andra också ska göra det!
Du förstör inte alls tråden, det är ju det den är till för. Att få klaga av sig vad det nu handlar om
och få stöd av andra
Och du ser säkerligen inte stor ut om du drar 36/38. Det gör jag med och till och med jag inser att jag inte ser gigantisk ut, och jag vågar bära shorts sedan förra sommaren
Det är klart ni andra också ska göra det!
Liknande trådar
- Låst
- Artikel
Dagbok
Jag har funderat några varv till på mitt förhållande till mat, efter att jag skrev mitt blogginlägg om det här tidigare...
Senast: cassiopeja
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Franska superhästen Go On Boy vinner Elitloppet- Hästnyheter Den franska superhästen Go On Boy vinner det prestigefulla Elitloppet på Solvalla tillsammans med kusken och tränaren Romain Derieux. –...
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 58
- Hästnyheter
-
Emilia Leo om otäcka olyckan – hästen dog under loppet
- Hästnyheter ”Det är ens bästa vänner, så det är jättejobbigt och hemskt,” säger hon om sorgen och bearbetningen efter förlusten.
- Gunnar
- Svar: 0
- Visningar: 77
- Hästnyheter
Hund, Katt, Andra Djur
-
Valp 2025- Övr. Hund Lätt att rata när man inte har konkurrens. Du måste helt enkelt skaffa en till så han äter sin frukt och sina grönsaker :idea:
- Malibu_Stacy
- Svar: 979
- Visningar: 71 896
- Hund
-
Oseriös avel 2023
- Hundavel & Ras Ja precis, från i helgen. Ingen svensk domare men det är ju ingen ovanlig syn att hundar likt denna står i BIR/BIM även för svenska...
- Malibu_Stacy
- Svar: 1 886
- Visningar: 184 231
- Hund
Hästrelaterat
-
Bästa länet för häst?- Hästmänniskan Allting är ju inte tävling och träning heller tycker jag. För mig är det viktigt att det finns bra ridvägar. Jag bor i Skaraborg och vi...
- Ramona
- Svar: 82
- Visningar: 4 568
- Hästmänniska
-
Annonsera Mera VIII- Svar: 170
- Visningar: 18 638
- Hästmänniska