Sv: Pepptråden 2013
kl
Okej, jag gör ett försök att hoppa in. (Så får vi se hur lång tid det tar innan jag tänker "nä men formulerar jag mig såhär kommer jag säkert att framstå som falsk istället för stöttande och ehhejdå", haha. Självförtroendet på topp här.)
Jag har verkligen inte för avsikt att det här inlägget ska bli en enda lång utläggning á la "SE MIG, HÖR MIG, MINA PROBLEM ÄR STÖRST!", och uppfattas det så ber jag genuint om ursäkt. Jag känner mest att det vore skönt att verkligen få skriva exakt hur saker är och varit för att slippa skriva bakgrundshistorier senare, och således undvika att få det att se ut som om varje inlägg handlar om att världen kretsar runt migmigmig.
Så.
Jag behöver för det första hitta tillbaka till en balans i mitt tillfälliga mående - vad jag antar är en depression - där jag de senaste veckorna inte gjort mycket mer än gråta, sova och överväga självmord. Hade en period där min fantastiska pappa och vänner tog hand om min häst för att jag inte tog mig utanför dörren, vilket jag dock åtminstone gör nu. Det är på rätt väg, jag har inte haft självmordstankar på åtminstone en och en halv vecka och sover nu även regelbundet och lagom länge. Men det är en lång väg kvar, och jag hoppas att jag kan ta mig fram på den, steg för steg.
Jag måste se till att få ordning på den ekonomiska självdisciplinen. Har satt köpstopp på kläder och skor, då jag köper för mycket och i övrigt har ett lån som ska betalas av. Jag tror/vet därtill att den här köphetsen är ett direkt resultat av mitt självhat och mitt förakt mot mitt utseende och min kropp; Jag tycker att jag är tjock, ful och äcklig i allt -> köper nya kläder för att försöka känna mig lite fin -> får ångest eftersom jag aldrig känner mig fin -> köper nya kläder -> osv. Har hittills bara brutit köpstoppet, men nu ska jag försöka hålla det till nyår.
Vill slutligen också ta tag i min vikt/maten - det är inte okej att trycka pizza, frallor med smör och ost, choklad och pasta på en och samma dag i fler veckors tid. Jag mår inte bra med min nuvarande kropp och vill gå ned till vikten jag hade när jag hade bra självförtroende, och då vara nöjd nog att stanna där. Utmaningen blir således att hitta en balans utan att tappa disciplinen och börja svulla igen eftersom "vad spelar det för roll när jag ändå är tjock", men inte heller gå tillbaka till stadiet där jag åt så lite och tränade så hårt att jag faktiskt eftersträvade att kollapsa efter träningspassen.
Känner även igen mig i det ni, LV och Matmissbrukaren, skrivit om ensamhet och att bli bortvald. Var utfryst och stundtals mobbad under samtliga av mina grundskoleår, och hade i tonåren en bästa "vän" som öppet sa till mig att hon skämdes för att visa sig med mig på grund av mitt utseende. Har som en konsekvens av den uppväxten alltid varit rädd för att skaffa vänner - jag utgår ifrån att alla tycker illa om mig och bara är snälla för att, tja, vara snälla - aldrig ordnat någon form av kalas/fester varken som barn eller vuxen, och i ett "inofficiellt" min sista vilja-dokument har jag bett om att ingen får arrangera en begravning eller minnesstund när jag dör. Just för att jag är rädd för att ingen ska vilja komma. Inte för att jag som död märker något av det, men tanken såhär på förhand gör mig ändå fylld av ångest.
Så det är väl det. Jag vet inte riktigt om jag är i form för att ta mig an allt på en och samma gång, problemet är att jag förmodligen behöver få ordning på samtliga av de här sakerna för att faktiskt ta mig ur depressionen. Men, vi får se. Och nu ska jag sluta översvämma tråden.
kl
Okej, jag gör ett försök att hoppa in. (Så får vi se hur lång tid det tar innan jag tänker "nä men formulerar jag mig såhär kommer jag säkert att framstå som falsk istället för stöttande och ehhejdå", haha. Självförtroendet på topp här.)
Jag har verkligen inte för avsikt att det här inlägget ska bli en enda lång utläggning á la "SE MIG, HÖR MIG, MINA PROBLEM ÄR STÖRST!", och uppfattas det så ber jag genuint om ursäkt. Jag känner mest att det vore skönt att verkligen få skriva exakt hur saker är och varit för att slippa skriva bakgrundshistorier senare, och således undvika att få det att se ut som om varje inlägg handlar om att världen kretsar runt migmigmig.
Så.
Jag behöver för det första hitta tillbaka till en balans i mitt tillfälliga mående - vad jag antar är en depression - där jag de senaste veckorna inte gjort mycket mer än gråta, sova och överväga självmord. Hade en period där min fantastiska pappa och vänner tog hand om min häst för att jag inte tog mig utanför dörren, vilket jag dock åtminstone gör nu. Det är på rätt väg, jag har inte haft självmordstankar på åtminstone en och en halv vecka och sover nu även regelbundet och lagom länge. Men det är en lång väg kvar, och jag hoppas att jag kan ta mig fram på den, steg för steg.
Jag måste se till att få ordning på den ekonomiska självdisciplinen. Har satt köpstopp på kläder och skor, då jag köper för mycket och i övrigt har ett lån som ska betalas av. Jag tror/vet därtill att den här köphetsen är ett direkt resultat av mitt självhat och mitt förakt mot mitt utseende och min kropp; Jag tycker att jag är tjock, ful och äcklig i allt -> köper nya kläder för att försöka känna mig lite fin -> får ångest eftersom jag aldrig känner mig fin -> köper nya kläder -> osv. Har hittills bara brutit köpstoppet, men nu ska jag försöka hålla det till nyår.
Vill slutligen också ta tag i min vikt/maten - det är inte okej att trycka pizza, frallor med smör och ost, choklad och pasta på en och samma dag i fler veckors tid. Jag mår inte bra med min nuvarande kropp och vill gå ned till vikten jag hade när jag hade bra självförtroende, och då vara nöjd nog att stanna där. Utmaningen blir således att hitta en balans utan att tappa disciplinen och börja svulla igen eftersom "vad spelar det för roll när jag ändå är tjock", men inte heller gå tillbaka till stadiet där jag åt så lite och tränade så hårt att jag faktiskt eftersträvade att kollapsa efter träningspassen.
Känner även igen mig i det ni, LV och Matmissbrukaren, skrivit om ensamhet och att bli bortvald. Var utfryst och stundtals mobbad under samtliga av mina grundskoleår, och hade i tonåren en bästa "vän" som öppet sa till mig att hon skämdes för att visa sig med mig på grund av mitt utseende. Har som en konsekvens av den uppväxten alltid varit rädd för att skaffa vänner - jag utgår ifrån att alla tycker illa om mig och bara är snälla för att, tja, vara snälla - aldrig ordnat någon form av kalas/fester varken som barn eller vuxen, och i ett "inofficiellt" min sista vilja-dokument har jag bett om att ingen får arrangera en begravning eller minnesstund när jag dör. Just för att jag är rädd för att ingen ska vilja komma. Inte för att jag som död märker något av det, men tanken såhär på förhand gör mig ändå fylld av ångest.
Så det är väl det. Jag vet inte riktigt om jag är i form för att ta mig an allt på en och samma gång, problemet är att jag förmodligen behöver få ordning på samtliga av de här sakerna för att faktiskt ta mig ur depressionen. Men, vi får se. Och nu ska jag sluta översvämma tråden.