Sv: Pepptråden 2013
Ja det är något sådant jag också tänkt mig, ett par timmar någon eller några dagar i veckan och att passa in det så att det inte kommer i vägen för mina matrutiner. Men min terapeut och mina läkare verkar ganska inställda på att jag ska gå kvar dagvården i höst också om jag fortsätter göra framsteg där. Och gör jag inte framsteg så är jag kanske inte redo för att arbetsträna så jag känner mig lite låst, vet inte hur jag ska göra för jag kan inte bara säga tack och hej då till dagvården eftersom min ordinarie mottagning inte vill ta emot mig förrän ätstörningen inte behöver specifik behandling då dom inte har resurser till det eftersom jag är/varit så allvarligt sjuk så länge.
Men jag känner mig verkligen super trött på att umgås så mycket med sjuka människor som inte är motiverade att göra förändringar och på att hela dagarna bara handlar om problem. Men jag orkar inte både gå i dagvården 3 gånger i veckan och arbetsträna, det blir för mycket. Har till och med svårt att orka med dagvården.
Jag kan ha mer energi vissa dagar men då tar jag ut mig för mycket under dom dagarna och sen är jag så trött och svag i kroppen lång tid efteråt. Nu har jag gått och lagt mig på sängen efter förmiddagsrundan med hunden och varken klarat att läsa eller se på TV för att det är så ansträngande, har legat där i en dimma tills lunchdags och sen tvingat mig själv att gå ut med hunden eller träffa en kompis.
Jag kan känna mig frisk på ett sätt nu för att jag gått upp så mycket i vikt, kan inte se att jag skulle vara sjuk rent fysiskt. Idag hände något som visar lite på min kroppsuppfattningen. Och jag överdriver inte nu och det är inget skämt. Jag gick till en kompis och på vägen mötte jag en polisbil, min första tanke var att dom skulle stanna bilen och arrestera mig för att jag var så tjock och äcklig, att jag störde andra människor bara genom att visa mig ute. Jag kom på mig själv bara någon sekund senare och insåg att det var en hel knäpp tanke och inte rimlig alls men min första reaktion var att tänka så.
Jag vet att jag behöver hjälp, är det ok att känna så här negativt för en behandling trots att man inte klarar sig ensam? Är jag en bortskämd snorunge? Jag tycker ju inte allt med behandlingen är dåligt, det finns jätte bra saker. Men min känsla när jag ska dit är alltid att jag inte vill.
Ja det är något sådant jag också tänkt mig, ett par timmar någon eller några dagar i veckan och att passa in det så att det inte kommer i vägen för mina matrutiner. Men min terapeut och mina läkare verkar ganska inställda på att jag ska gå kvar dagvården i höst också om jag fortsätter göra framsteg där. Och gör jag inte framsteg så är jag kanske inte redo för att arbetsträna så jag känner mig lite låst, vet inte hur jag ska göra för jag kan inte bara säga tack och hej då till dagvården eftersom min ordinarie mottagning inte vill ta emot mig förrän ätstörningen inte behöver specifik behandling då dom inte har resurser till det eftersom jag är/varit så allvarligt sjuk så länge.
Men jag känner mig verkligen super trött på att umgås så mycket med sjuka människor som inte är motiverade att göra förändringar och på att hela dagarna bara handlar om problem. Men jag orkar inte både gå i dagvården 3 gånger i veckan och arbetsträna, det blir för mycket. Har till och med svårt att orka med dagvården.
Jag kan ha mer energi vissa dagar men då tar jag ut mig för mycket under dom dagarna och sen är jag så trött och svag i kroppen lång tid efteråt. Nu har jag gått och lagt mig på sängen efter förmiddagsrundan med hunden och varken klarat att läsa eller se på TV för att det är så ansträngande, har legat där i en dimma tills lunchdags och sen tvingat mig själv att gå ut med hunden eller träffa en kompis.
Jag kan känna mig frisk på ett sätt nu för att jag gått upp så mycket i vikt, kan inte se att jag skulle vara sjuk rent fysiskt. Idag hände något som visar lite på min kroppsuppfattningen. Och jag överdriver inte nu och det är inget skämt. Jag gick till en kompis och på vägen mötte jag en polisbil, min första tanke var att dom skulle stanna bilen och arrestera mig för att jag var så tjock och äcklig, att jag störde andra människor bara genom att visa mig ute. Jag kom på mig själv bara någon sekund senare och insåg att det var en hel knäpp tanke och inte rimlig alls men min första reaktion var att tänka så.
Jag vet att jag behöver hjälp, är det ok att känna så här negativt för en behandling trots att man inte klarar sig ensam? Är jag en bortskämd snorunge? Jag tycker ju inte allt med behandlingen är dåligt, det finns jätte bra saker. Men min känsla när jag ska dit är alltid att jag inte vill.