Den ena handen vet inte alltid vad den andra handen gör.
Och någon fick för sig att spara, kosta vad det kostar vill.
"Men min budget ser i alla fall fin ut."
Det är alldeles för många människor som inte kan se helheten.
Vi kallar det för "ärtgärdet", man drar litet i ena änden och vet inte riktigt vare sig vad som kommer att hända i andra änden, eller var det händer.
Just det här är ett reellt problem inom både politik och förvaltning.
Och ofta orsaken till att det blir fel i stort och smått.
Kort sagt är det bristande kompetens som ligger bakom.
(I just din kommun så har skolförvaltningen precis råkat ut för en katastrofal härva av bristande kompetens.)
Jodå, jag har läst om skolfiaskot. Det händer mycket fiasko i den här kommunen och regionen i ärlighetens namn.
Här som ska sägas upp ett visst antal människor i regionen för att "vi är för många än vad vi ska vara" tex. Vet att för en del år sedan i staben när en person gick i pension ersattes denna med fyra personer. Tadaaa, så kan det gå, när chefer och mellanchefer blir fler. Nu när man behöver spara riskerade någon att sitta löst och så gjordes en av dem om till en chef för en viss grupp. Tada! Så behåller chefer jobbet och så fortsätter man säga upp folk på golvet. VÅRDPERSONAL! Skötare, undersköterska, kurator, psykoterapeut, psykolog, medicinsk sekreterare. Vården går på knäna, men bra att cheferna har jobb.
Och så gnäller man att det saknas vårdpersonal...
Angående Arbetsförmedlingen pratade jag med SIUS jag hade då när det var på tapeten och vi var båda överens om att det var helt sjukt och vansinnigt. Vad var det jag sa passar utmärkt. Det finns nog inte en enda på arbetsförmedlingen som inte kan säga det. Jag kan inte i alla fall, jag fattade det redan då att det var hål i huvudet och jag har inte de skarpaste knivarna i lådan. Trodde nog att regeringen hade lite bättre vässade knivar än så....
Inget annat än obehagligt.
Om regeringen ska fortsätta på sin hårda linje med att sparka på de behövande borde de satsa pengar på psykiatrin dock, för det är där de hamnar när livet blir svårt. När Arbetsförmedlingen inte kan hjälpa, när Försäkringskassan drar ut ett halvår på beslut och sedan inte betalar ut pengar för sjukpenning de egentligen har rätt i och istället vill ha fler läkarintyg, när de har förlorat bostaden i brist på inkomst, när de är för sjuka för att jobba, men för friska för att få hjälp, när orken är slut, när medicinen är för dyr att hämta ut och de inga pengar har. Och i psykiatrin går alla på knäna, man ges några piller och efter en drös timmar i väntan, hänvisas hem, och på psykiatrin jobbar ju mest chefer ändå liksom. Har man tur kanske man får en tid på öppenvården och får träffa läkare där och blir uppföljd inom närmaste tiden, men tider är det ont om så även det tar tid, tid man som patient i lidande faktiskt inte har, inte längre. Chefer träffar ju inte patienter så hur ska resten av personalen hinna med den mängd patienter som kommer till dem.
Tänkte man på det när man höjde sjukvårdskostnaderna? Högkostnadsskyddet för läkemedel? Sänkte a-kassan? Patienter som inte kan hämta ut sin medicin pga priset har ökat mot tidigare. De hamnar i sjukvården. Tänkte man på det?