När jag valde var det mest intresse som styrde. Men det var inte BARA det, det var också framtidsutsikter; att kunna få ett jobb med det jag utbildade mig till och att kunna få en "karriär" och en vettig löneutveckling.
När jag gick ut (95) så fanns väldigt få jobb att söka i min bransch; bland de få som fanns konkurrerade man med människor med flera års erfarenhet i yrket. Jag jobbade i yrken där utbildningen var till nytta, men inte direkt ett "ska-krav"; jobbade som lönehandläggare, som handledare för arbetslösa, som rekryterare/assistent, försäkringskassehandläggare. Det skapade nog tillräckliga meriter för att så småningom om få jobb på en personalavdelning (jag är alltså personalvetare).
Hade jag valt BARA på intresse så hade jag inriktat mig på att läsa huvudsakligen språk eller någon utbildning inom djurskötsel. Eftersom jag inte ville jobba som lärare så hade "bara" språkkunskaper förmodligen varit en ännu snävare arbetsmarknad. Djurvård/skötsel hade gett alldeles för mycket slit för alldeles för lite pengar.
Jag är huvudsakligen väldigt nöjd med mitt utbildnings- och yrkesval. Det är en bra blandning för mig att jobba med personalfrågor; människokontakter (men inte vård), utbildning (men inte hela tiden), juridik, service/hjälp till andra, administration (som jag gillar i lagom mängd). Och dessutom har det varit en bra karriärväg som gett en hög lön.
Idag, när jag är 45+ så kan jag se många andra yrken som jag förmodligen också hade gillat; socialsekreterare, psykolog/beteendevetare, jobba på LSS-boende, högstadielärare, lärare inom vuxenutbildningen, journalist (som var ett drömyrke, men utbildningen var omöjlig att komma in på), informatör, jurist mm.