Veckans ridlektion blev ytterligare en timme på roligaste Ägrim! 
Fast jämfört med förra veckan var han på lite sämre humör och verkade lite tröttare, samtidigt som jag kanske också var lite tröttare. Så det gick inte så jättebra och var inte riktigt lika harmoniskt som det brukar – förutom galoppen, som faktiskt funkade bra. Men så måste det ju också få vara ibland. Och roligt var det faktiskt ändå – jag trivs så himla bra på hans rygg!
Han var fortfarande lätt i min hand – kanske är det för att jag helt enkelt inte KAN hamna i ett dragkampsläge med honom? Inte för att jag medvetet brukar vilja ägna mig åt dragkamp, men det har hänt några gånger att jag faktiskt varit lite öm på insidan av ringfingrarna efter en lektion på honom...
Nu har jag inget att sätta emot i handen utan är helt utlämnad åt att rida med sätet på honom, så dragkamp är liksom omöjligt. Går han ur form eller rusar iväg eller försöker ”smyghänga” sig på i handen, så MÅSTE jag fånga upp med sätet och några svaga lätta tygeltag... Det är faktiskt lite spännande att ha den förutsättningen! Och vad mycket bättre det funkar då på vissa hästar, har jag upptäckt.
Intressant!
Bästa @ii-ssa var bussig nog att dyka upp och filma mig! Så här är ett klipp på mig och lakritstrollet!
(Vänligen bortse från stolsits, bakvikt och för långa tyglar, ha ha)
Och här är han på bild också, efter önskemål från @Magiana. Den roliga gråhåriga buffelfarbrorn!
Något som inte var lika roligt var konstaterandet vid återbesöket hos sjukgymnasten. Min skadade axel har börjat kännas mer och mer ”sur”, alltså ta emot och göra lite ont när jag tar i eller lyfter armen rakt upp. Vi konstaterade att jag nog befinner mig i den tidsrymd där kortisonet jag fick insprutat i axeln har slutat att verka nu, och att leden förmodligen fortfarande är lite inflammerad. Sjukgymnasten sa nånting om att leden kändes svullen. Dessutom ligger fortfarande inte axelkulan riktigt på plats utan har ”fallit fram” litegrann - som man kan se hos strokepatienter sa sjukgymnasten – för att musklerna inte riktigt håller axelkulan på rätt plats. Nu har jag fått order om att backa i träningen och inte belasta axeln i onödan, utan istället göra små lätta övningar som ska försöka stärka upp musklerna kring axelleden, samt rörelser utan belastning för att hålla igång cirkulation och rörlighet.
Jaha, så jag har alltså förmodligen fortfarande en inflammerad axelled. Men den beter sig tydligen inte helt enligt boken, för sjukgymnasten kliade sig lite i huvudet. Vi får väl helt enkelt se hur det utvecklar sig.
Fast jämfört med förra veckan var han på lite sämre humör och verkade lite tröttare, samtidigt som jag kanske också var lite tröttare. Så det gick inte så jättebra och var inte riktigt lika harmoniskt som det brukar – förutom galoppen, som faktiskt funkade bra. Men så måste det ju också få vara ibland. Och roligt var det faktiskt ändå – jag trivs så himla bra på hans rygg!
Han var fortfarande lätt i min hand – kanske är det för att jag helt enkelt inte KAN hamna i ett dragkampsläge med honom? Inte för att jag medvetet brukar vilja ägna mig åt dragkamp, men det har hänt några gånger att jag faktiskt varit lite öm på insidan av ringfingrarna efter en lektion på honom...
Nu har jag inget att sätta emot i handen utan är helt utlämnad åt att rida med sätet på honom, så dragkamp är liksom omöjligt. Går han ur form eller rusar iväg eller försöker ”smyghänga” sig på i handen, så MÅSTE jag fånga upp med sätet och några svaga lätta tygeltag... Det är faktiskt lite spännande att ha den förutsättningen! Och vad mycket bättre det funkar då på vissa hästar, har jag upptäckt.
Intressant!
Bästa @ii-ssa var bussig nog att dyka upp och filma mig!
Så här är ett klipp på mig och lakritstrollet! (Vänligen bortse från stolsits, bakvikt och för långa tyglar, ha ha)
Och här är han på bild också, efter önskemål från @Magiana.
Den roliga gråhåriga buffelfarbrorn!
Något som inte var lika roligt var konstaterandet vid återbesöket hos sjukgymnasten. Min skadade axel har börjat kännas mer och mer ”sur”, alltså ta emot och göra lite ont när jag tar i eller lyfter armen rakt upp. Vi konstaterade att jag nog befinner mig i den tidsrymd där kortisonet jag fick insprutat i axeln har slutat att verka nu, och att leden förmodligen fortfarande är lite inflammerad. Sjukgymnasten sa nånting om att leden kändes svullen. Dessutom ligger fortfarande inte axelkulan riktigt på plats utan har ”fallit fram” litegrann - som man kan se hos strokepatienter sa sjukgymnasten – för att musklerna inte riktigt håller axelkulan på rätt plats. Nu har jag fått order om att backa i träningen och inte belasta axeln i onödan, utan istället göra små lätta övningar som ska försöka stärka upp musklerna kring axelleden, samt rörelser utan belastning för att hålla igång cirkulation och rörlighet.
Jaha, så jag har alltså förmodligen fortfarande en inflammerad axelled. Men den beter sig tydligen inte helt enligt boken, för sjukgymnasten kliade sig lite i huvudet. Vi får väl helt enkelt se hur det utvecklar sig.
