Så dålig dag och vill inte ens försöka

Idag har varit en väldigt jobbig dag. Och jag vet inte hur jag ska göra för jag orkar liksom inte hålla på kämpa HELA tiden men jag får inte säga det. Eller får väl SÄGA men det är ingen som lyssnar.
Så idag har mått skit dåligt redan från jag vaknade. Så ENDA jag har viljat är att få vara ifred men nej det får jag inte. Utan då ska dom hålla på försöka prata och få mig att välja nåt att göra på permison och tjatar hela tiden. Och har inte klarat en enda måltid idag som jag ändå brukar nu. Men idag har det inte gått och monstret har varit jätte arg och jätte stark. Och jag vill inte ens försöka. Så nu är jag fortfarande efter och måste dricka mer näringsdryck idag och det är äckligt och onödigt och jag vill bara inte. Men såklart slipper jag ändå inte.
Och förutom det så vet jag att jag har varit jätte jobbig idag och bråkat med typ alla som har försökt prata. Men blir såå trött på att dom inte fattar nånting och inte låter mig vara ifred alls.
Och en till sak att helt plötsligt så saknar jag ponnysarna sååå mycket som jag inte har gjort alls. Och hundarna också och bara vara med dom. Men vill ändå inte träffa varken ponnysarna eller hundarna för då blir det också bara värre plus att jag inte vill smitta dom med mitt humör så dom också mår dåligt. Så ändå bättre för dom att slippa mig.
Plus att alla andra börjar skolan idag eller på onsdag. Lite olika på olika skolor och klasser och så. Men ja min klass börjar på onsdag iallafall så vet att dom kommer prata om mig och var jag är och sånt. Så då kommer väl säkert alla tycka att jag är jätte konstig och knäpp.
Så ja allt är jätte jobbigt idag och har jätte mycket jobbiga tankar och sånt. Och är sååå trött på exakt ALLT och enda känslorna jag har är att jag ibland blir jätte ledsen och ibland jätte arg och sen är det bara helt tomt som att jag inte känner nånting alls. Och det är också jobbigt fast på ett annat sätt. Men ändå hellre det tomma än typ panik gråt eller att jag inte kan låta bli att vara jätte dum mot alla. Men fattar inte ens varför dom försöker. Dom borde vara så trötta på mig så dom borde tycka det var skönt om jag bara låg i sängen och var tyst hela dagen så dom kunde slippa mig. För till och med jag vill slippa mig så fattar ju att dom skulle tycka det var skönt. Men dom tjatar väl för dom måste.
 

Och ja det om hundarna och ponnysarna så är det också att jag både inte vill att dom ska bli ledsna eller förvirrade eller så. Och att jag inte vill träffa dom för jag VILL inte ta den risken att sakna dom ännu mer.
Livet funkar lite så att känslor kommer med på köpet. Ska man känna de bra känslorna kommer man också få känna de känslorna som inte känns fullt lika bra. Det hör till, även om det är jobbigt.

Idag blir en bättre dag än igår.
 
Livet funkar lite så att känslor kommer med på köpet. Ska man känna de bra känslorna kommer man också få känna de känslorna som inte känns fullt lika bra. Det hör till, även om det är jobbigt.

Idag blir en bättre dag än igår.
Men det känns inte värt det att det känns bättre en liten stund när jag träffar dom om det blir mycket jobbigare resten av dagen så då är det ju ändå bättre att inte ta den risken.
Och tror tyvärr inte det kommer bli bättre idag för har redan börjat dåligt och har sovit jätte dåligt och då brukar det alltid bli en jobbig dag.
 
En till sak som jag inte vet hur jag ska göra är att jag har skrivit typ ett brev eller vad man ska säga. Och försökt berätta och förklara en del saker. Men jag vet inte om jag kan ge det till nån och vem isåfall. För vet inte om det skulle hjälpa eller om dom bara skulle bli ännu mer att dom vill ha kontroll på allt och mer oroliga och så. Eller om iallafall nånting skulle bli bättre av det men jag vet inte.
 
En till sak som jag inte vet hur jag ska göra är att jag har skrivit typ ett brev eller vad man ska säga. Och försökt berätta och förklara en del saker. Men jag vet inte om jag kan ge det till nån och vem isåfall. För vet inte om det skulle hjälpa eller om dom bara skulle bli ännu mer att dom vill ha kontroll på allt och mer oroliga och så. Eller om iallafall nånting skulle bli bättre av det men jag vet inte.
Finns det någon i personalen som du gillar lite iaf? Jag tycker det låter jättebra att du skrivit ner dina tankar. Du kan ju också skriva i brevet om din oro för att de ska ha mer kontroll eller vara mer oroliga, om du inte redan gjort det.
 
Och ja det om hundarna och ponnysarna så är det också att jag både inte vill att dom ska bli ledsna eller förvirrade eller så. Och att jag inte vill träffa dom för jag VILL inte ta den risken att sakna dom ännu mer.
Djuren blir inte ledsna och förvirrade så. De är mer ”Men hej, är du här? Det var ju kul! Myyysigt klappa och klia.. Åh, där ligger hö! Fasen vad gott! Och du boxgrannen tittar inte på min mat! Nu ska jag vila lite.”
Dvs de är här och nu i stunden.
Så du behöver inte vara rädd att såra dem.
 
Finns det någon i personalen som du gillar lite iaf? Jag tycker det låter jättebra att du skrivit ner dina tankar. Du kan ju också skriva i brevet om din oro för att de ska ha mer kontroll eller vara mer oroliga, om du inte redan gjort det.
Ja det är en sköterska som jag tycker är bäst eller hur man ska säga. Men vet inte om jag vill att nån ska läsa det ändå. Alltså jag vet att det vore bra på en del sätt men sååå jobbigt också. Och vet liksom inte om jag egentligen vill att dom ska veta allt det eller om jag inte vill det.
 
Ja det är en sköterska som jag tycker är bäst eller hur man ska säga. Men vet inte om jag vill att nån ska läsa det ändå. Alltså jag vet att det vore bra på en del sätt men sååå jobbigt också. Och vet liksom inte om jag egentligen vill att dom ska veta allt det eller om jag inte vill det.
Jag förstår att du är splittrad. Ju mer dom vet desto bättre kan dom hjälpa dig, även om det såklart är jobbigt. Vad är du mest rädd för om dom får veta? Vad är du rädd för kan hända om du håller allt hemligt?
 
Fattar att det här nog låter konstigt men det att det är bra att jag är sådär arg och saknar ponnysarna och sånt för det typ visar att kroppen är starkare. Så fattar att du och andra som tycker så menar det snällt men i mitt huvud så blir det typ bevis att jag äter FÖR mycket och kommer bli jätte tjock och äcklig.
Jag förstår att du känner så! Det är ju så anorexi funkar. Och det är skittufft. Men det är sjukdomen som tror du ska bli som du säger ”jättetjock”. Det blir du inte på vanlig mat i de portioner du får där du är.
Du får bara i dig tillräckligt för att du ska orka må bra igen och leva som alla andra tonårstjejer.

När man är så nere i allt med monstret så orkar inte kroppen och hjärnan mer än slåss mot monstret. När du lyckas bli av med det så finns plötsligt oceaner med tid, tankeverksamhet, känslor och energi till roliga, bra saker.

Om man lyckas få i sig den näring man behöver orkar man sen terapi för att kunna bli den där tonårstjejen som kan leva och drömma/tänka på en massa kul ist för monstret.
 
Ja det är en sköterska som jag tycker är bäst eller hur man ska säga. Men vet inte om jag vill att nån ska läsa det ändå. Alltså jag vet att det vore bra på en del sätt men sååå jobbigt också. Och vet liksom inte om jag egentligen vill att dom ska veta allt det eller om jag inte vill det.
Vad bra att du skrivit brevet!
Det brukar kännas skönt efter man visat eller berättat sånt för folk. Det blir som att man slipper en massa tunga stenar man själv släpar runt på i sin ryggsäck. Ibland kan mottagaren t.o.m. ”hjälpa till att bära ryggsäcken”.
Våga ta emot hjälpen! ❤️
 
Jag förstår att du är splittrad. Ju mer dom vet desto bättre kan dom hjälpa dig, även om det såklart är jobbigt. Vad är du mest rädd för om dom får veta? Vad är du rädd för kan hända om du håller allt hemligt?
Ja det jag är mest rädd för är att mina föräldrar ska få veta saker som dom inte vet och bli arga eller oroliga eller besvikna på mig. Och att dom ska bestämma ännu mer och ändra på saker dom redan har sagt. Och göra en polisanmälan om vissa saker fast jag inte vill det. Och att jag aldrig får komma härifrån och ja allt möjligt. Och att det bara är sååå jobbiga saker om alla vet!
Och om jag håller allt hemligt så kan jag inte få hjälp med det som jag iallafall kanske kan få annars. Eller vet typ att ingen kan fixa det men kanske iallafall lite.
 
Och om jag håller allt hemligt så kan jag inte få hjälp med det som jag iallafall kanske kan få annars.
Så jättebra att du skrivit ett brev. Ge det till den sköterskan du gillar. Du kan säga att det känns jobbigt, hon kommer att förstå. Hon har träffat många andra unga tjejer som har haft det lika jobbigt som du har det nu, hon vet hur du har det och hon kommer att bli glad för att hon får möjlighet att förstå dig bättre och kunna hjälpa dig att må bättre. Jättebra gjort av dig.
 
Jag förstår att du känner så! Det är ju så anorexi funkar. Och det är skittufft. Men det är sjukdomen som tror du ska bli som du säger ”jättetjock”. Det blir du inte på vanlig mat i de portioner du får där du är.
Du får bara i dig tillräckligt för att du ska orka må bra igen och leva som alla andra tonårstjejer.

När man är så nere i allt med monstret så orkar inte kroppen och hjärnan mer än slåss mot monstret. När du lyckas bli av med det så finns plötsligt oceaner med tid, tankeverksamhet, känslor och energi till roliga, bra saker.

Om man lyckas få i sig den näring man behöver orkar man sen terapi för att kunna bli den där tonårstjejen som kan leva och drömma/tänka på en massa kul ist för monstret.
Jag fattar hur du menar men det känns som såå sååå långt bort liksom. Att först klara att äta hela tiden och gå upp i vikt och sen terapi och om jag ska gå på dagvård och sånt och SEN KANSKE bli typ normal. Känns som det aldrig kommer hända och att jag kommer må såhär i flera år. Och det orkar jag bara inte.
Och om nån skulle lyssna ordentligt på mig kanske dom kunde fatta att jag inte KAN bara fortsätta såhär för det blir ju aldrig bättre. Som nu helgen var lite bättre men sen blir det dubbelt så dåligt efter så då var det inte värt det ändå. Och nu vet jag inte ens om jag kan få permison idag även om jag skulle vilja.
 
Så jättebra att du skrivit ett brev. Ge det till den sköterskan du gillar. Du kan säga att det känns jobbigt, hon kommer att förstå. Hon har träffat många andra unga tjejer som har haft det lika jobbigt som du har det nu, hon vet hur du har det och hon kommer att bli glad för att hon får möjlighet att förstå dig bättre och kunna hjälpa dig att må bättre. Jättebra gjort av dig.
Ja kanske men hon kommer berätta för andra. Typ mina föräldrar och läkaren och kanske andra också. Så det går liksom inte att lita på nån att dom inte berättar saker vidare.
 
Ja det jag är mest rädd för är att mina föräldrar ska få veta saker som dom inte vet och bli arga eller oroliga eller besvikna på mig. Och att dom ska bestämma ännu mer och ändra på saker dom redan har sagt. Och göra en polisanmälan om vissa saker fast jag inte vill det. Och att jag aldrig får komma härifrån och ja allt möjligt. Och att det bara är sååå jobbiga saker om alla vet!
Och om jag håller allt hemligt så kan jag inte få hjälp med det som jag iallafall kanske kan få annars. Eller vet typ att ingen kan fixa det men kanske iallafall lite.
Oroliga kanske dina föräldrar blir, men det är dom redan. Arga eller besvikna tror jag verkligen inte, jag tror att dom blir lättade och stolta över att du berättar.
Eftersom dom kan hjälpa dig bättre på sjukhuset ju mer öppen du är, så är chansen snarare större att du kommer därifrån fortare än om du inte berättar.

Jag tycker du kan skriva om det du är orolig för i brevet också, så är de beredda och kan tänka sig för hur de agerar och bemöter dig. Så att det blir så bra som möjligt för dig när du faktiskt varit öppen och berättat.
 
@EmmaFilippa Det är svårt att släppa kontrollen och be om hjälp, men det kommer att kännas så mycket lättare sen. Det är för tungt att bära allt inom sig. Jag lovar att du kommer känna dig lättad när du har gett henne brevet. Låt dem ta hand om dig.
 
Jag fattar hur du menar men det känns som såå sååå långt bort liksom. Att först klara att äta hela tiden och gå upp i vikt och sen terapi och om jag ska gå på dagvård och sånt och SEN KANSKE bli typ normal. Känns som det aldrig kommer hända och att jag kommer må såhär i flera år. Och det orkar jag bara inte.
Och om nån skulle lyssna ordentligt på mig kanske dom kunde fatta att jag inte KAN bara fortsätta såhär för det blir ju aldrig bättre. Som nu helgen var lite bättre men sen blir det dubbelt så dåligt efter så då var det inte värt det ändå. Och nu vet jag inte ens om jag kan få permison idag även om jag skulle vilja.
Jag förstår att det känns så. Men det ÄR inte så.
Du kommer inte må likadant i flera år om du låter dem hjälpa dig. Och det BLIR bättre. Men att det är på väg att bli bättre innebär inte att det just nu känns så. Det kan kännas tvärtom, som att du blir sämre. Det är en del i processen. Det känns SKIT. Men det är bra, konstigt nog.
Det är samma som hundra tusentals andra personer haft det i sin kamp mot anorexi och psykisk ohälsa. Om de klarade det så kan du med. Du är inte svagare eller mindre kapabel än någon annan. Du är klok och du är en jäkla kämpe. Du ska bara börja slåss för rätt sida. Och det kommer! ❤️
 
Nu har jag gett brevet till den bästa sköterskan. Fast känns absolut INTE bättre nu utan bara jätte jobbigt och oroligt att jag vet att SNART kommer alla veta. Alltså inte alla alla men alla som bestämmer om mig. Så läkaren och mina föräldrar och kanske nån mer. Och är jätte jätte rädd att dom ska bestämma ännu hårdare regler eller så eller att jag inte får ha permison igen. Fast jag har redan sagt att jag absolut inte vill idag men OM jag skulle må bättre nångång och vill det igen. Så har nästan panik nu plus att det är lunch när som helst så känns som det kommer bli jätte dåligt och inte gå alls. Väldigt dåligt tillfälle att ge det men visste inte när jag skulle få chansen annars.
 
Nu har jag gett brevet till den bästa sköterskan. Fast känns absolut INTE bättre nu utan bara jätte jobbigt och oroligt att jag vet att SNART kommer alla veta. Alltså inte alla alla men alla som bestämmer om mig. Så läkaren och mina föräldrar och kanske nån mer. Och är jätte jätte rädd att dom ska bestämma ännu hårdare regler eller så eller att jag inte får ha permison igen. Fast jag har redan sagt att jag absolut inte vill idag men OM jag skulle må bättre nångång och vill det igen. Så har nästan panik nu plus att det är lunch när som helst så känns som det kommer bli jätte dåligt och inte gå alls. Väldigt dåligt tillfälle att ge det men visste inte när jag skulle få chansen annars.
Så bra att du har gett brevet till sköterskan. Det är otroligt starkt och modigt gjort. Personalen får bättre förutsättningar att hjälpa dig när de vet.

Jag kan tänka mig att det känns jobbigt för att ni ännu inte har pratat om det som står i brevet. Än så länge så bär du fortfarande allt själv. Men sedan när ni pratat kommer du veta mer hur de tänker.
 
Nu har jag gett brevet till den bästa sköterskan. Fast känns absolut INTE bättre nu utan bara jätte jobbigt och oroligt att jag vet att SNART kommer alla veta. Alltså inte alla alla men alla som bestämmer om mig. Så läkaren och mina föräldrar och kanske nån mer. Och är jätte jätte rädd att dom ska bestämma ännu hårdare regler eller så eller att jag inte får ha permison igen. Fast jag har redan sagt att jag absolut inte vill idag men OM jag skulle må bättre nångång och vill det igen. Så har nästan panik nu plus att det är lunch när som helst så känns som det kommer bli jätte dåligt och inte gå alls. Väldigt dåligt tillfälle att ge det men visste inte när jag skulle få chansen annars.
Vad bra av dig! Så starkt och modigt att göra något du är så orolig inför.
Det kan ju vara så att de litar mer på dig för att du sade sanningen.
Oavsett kan de hjälpa dig mer nu när de vet.
 

Liknande trådar

L
  • Artikel
Dagbok Det händer såmycket helatiden. Jag har tagit upp skolan igen och jag galopperade på ridningen förra veckan som jag skrev om ❤️ Och även...
Svar
12
· Visningar
768
Senast: LiviaFilippa
·
L
  • Artikel
Dagbok Idag är det min födelse dag. Det känns bara helt sjukt. Jag kommer fort farande håg när jag skulle fylla 15 och jag var in lagd på bup...
2 3
Svar
47
· Visningar
3 611
L
  • Artikel
Dagbok Hej ❤️ Jag vill bara skriva god jul till alla er här! Jag hoppas att ni har en jätte bra jul helg o avsett ifall ni firar själva eller...
2 3
Svar
41
· Visningar
3 440
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Ända sen jag fick en diagnos att jag har autism så har jag HATAT det. För att det är som en diagnos att man är FEL enligt sam hället och...
5 6 7
Svar
127
· Visningar
6 808
Senast: LiviaFilippa
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp