Så dålig dag och vill inte ens försöka

Idag har varit en väldigt jobbig dag. Och jag vet inte hur jag ska göra för jag orkar liksom inte hålla på kämpa HELA tiden men jag får inte säga det. Eller får väl SÄGA men det är ingen som lyssnar.
Så idag har mått skit dåligt redan från jag vaknade. Så ENDA jag har viljat är att få vara ifred men nej det får jag inte. Utan då ska dom hålla på försöka prata och få mig att välja nåt att göra på permison och tjatar hela tiden. Och har inte klarat en enda måltid idag som jag ändå brukar nu. Men idag har det inte gått och monstret har varit jätte arg och jätte stark. Och jag vill inte ens försöka. Så nu är jag fortfarande efter och måste dricka mer näringsdryck idag och det är äckligt och onödigt och jag vill bara inte. Men såklart slipper jag ändå inte.
Och förutom det så vet jag att jag har varit jätte jobbig idag och bråkat med typ alla som har försökt prata. Men blir såå trött på att dom inte fattar nånting och inte låter mig vara ifred alls.
Och en till sak att helt plötsligt så saknar jag ponnysarna sååå mycket som jag inte har gjort alls. Och hundarna också och bara vara med dom. Men vill ändå inte träffa varken ponnysarna eller hundarna för då blir det också bara värre plus att jag inte vill smitta dom med mitt humör så dom också mår dåligt. Så ändå bättre för dom att slippa mig.
Plus att alla andra börjar skolan idag eller på onsdag. Lite olika på olika skolor och klasser och så. Men ja min klass börjar på onsdag iallafall så vet att dom kommer prata om mig och var jag är och sånt. Så då kommer väl säkert alla tycka att jag är jätte konstig och knäpp.
Så ja allt är jätte jobbigt idag och har jätte mycket jobbiga tankar och sånt. Och är sååå trött på exakt ALLT och enda känslorna jag har är att jag ibland blir jätte ledsen och ibland jätte arg och sen är det bara helt tomt som att jag inte känner nånting alls. Och det är också jobbigt fast på ett annat sätt. Men ändå hellre det tomma än typ panik gråt eller att jag inte kan låta bli att vara jätte dum mot alla. Men fattar inte ens varför dom försöker. Dom borde vara så trötta på mig så dom borde tycka det var skönt om jag bara låg i sängen och var tyst hela dagen så dom kunde slippa mig. För till och med jag vill slippa mig så fattar ju att dom skulle tycka det var skönt. Men dom tjatar väl för dom måste.

 

[Ullmerkott]

Nej men ingen väljer ju att krocka. Utan det kan vara nån annan som kör på fel sida eller en älg eller vadsomhelst. Men jag skulle ju inte RÅKA ha permison om jag har sagt att jag inte ska.

Precis som att bilföraren måste räkna med att det kan komma en älg, måste personalen planera för att du skulle kunna ändra dig. Det är ju rätt vanligt att folk säger att de ska/inte ska/vill göra något, och sedan gör precis tvärtom. Betydligt vanligare än bilkrockar, i min erfarenhet.

 

[Sleepy]

Dom blev jätte oroliga som jag fattade att dom skulle

Det förstås. Men ändå skönt att de vet och att du slipper bära allt inom dig.

Sen även om allt inte blev precis så som du hade planerat, så tror jag att det kommer att bli bra ändå. Ge det lite tid bara.

 

[Lillgrådis]

Det borde dom ju fatta själva för jag skrev ju att jag ville prata med läkaren först INNAN mina föräldrar fick veta så dom borde ju veta själva att dom inte lyssnar alls på mig.

Ja, förstår också att du känner dig besviken. Det kan säkert vara så att personalen var tvungna att berätta för dina föräldrar ändå, men det hade varit schysstare att förklara det - för bara dig - i förväg att det tyvärr inte går att vänta tills du pratat med läkaren och helst vad det beror på.

Hoppas ni kan reda ut detta när det lagt sig lite, för det är ju viktigt att respektera och inkludera dig så att du och vårdpersonalen ska bygga ett förtroende på båda håll. Du har inte gjort något fel, tvärtom, utan genom att du lämnade det där brevet, och för varje gång du vågar öppna dig, så bevisar du att de kan lita på dig och att du berättar även svåra men viktiga saker.

Så då har du också rätt att få information tillbaka, och även om de inte kan göra som du bett om så bör du få veta det och varför.

Det känns nog lika trist för dig just nu vad det än beror på, men jag tror att oron över vad som skulle kunna hända gjorde att det helt enkelt blev fel i detta att inte prata med bara dig först och förklara varför dina föräldrar måste informeras redan nu. Ibland gör ju människor fel utan att det är något illa ment, utan bara för att man blir stressad och känner ett tungt ansvar.

Även om det nu var en yttepytteliten risk att något skulle hända, eftersom du ändå inte ville ha permission, så handlar det också om vad som skulle kunna hända om du plötsligt ångrade dig. Och är det något superdåligt/farligt som skulle kunna hända, så är en yttepytteliten risk tillräckligt för att det måste hindras.

 

[Gimlan]

Dom blev jätte oroliga som jag fattade att dom skulle

Men då låter det som något som de behöver veta. Sen fattar jag att du är besviken, men kom ihåg: både vårdpersonal och dina föräldrar vill bara ditt bästa

 

[LiviaFilippa]

Precis som att bilföraren måste räkna med att det kan komma en älg, måste personalen planera för att du skulle kunna ändra dig. Det är ju rätt vanligt att folk säger att de ska/inte ska/vill göra något, och sedan gör precis tvärtom. Betydligt vanligare än bilkrockar, i min erfarenhet.

Då kunde dom väl ha berättat OM jag skulle ändrat mig isåfall. Som jag inte hade gjort ändå men OM.

 

[sorbifolia]

Vad tråkigt att de blev tvungna att berätta sådär, och ja det låter som dålig stil att inte prata med dig först eller se till att lösa det på annat vis - till exempel genom att helt enkelt säga att du inte får tillstånd till permission i dag ändå.

Förstår att du tycker det är dumt att föräldrarna blev ännu mera oroliga än vad dom redan var. Har ni pratat något efteråt, du och dina föräldrar? Det kanske skulle lugna ner dem om de förstod ännu bättre vad du tänker och varför du skrev brevet? Kanske blev det lite av ett chock för dem, men när de fått smälta det så tror jag de kommer vara tacksamma över att få veta, även om det inte blev så som du planerat.

 

[LiviaFilippa]

Det förstås. Men ändå skönt att de vet och att du slipper bära allt inom dig.

Sen även om allt inte blev precis så som du hade planerat, så tror jag att det kommer att bli bra ändå. Ge det lite tid bara.

Det måste jag ändå för dom vet inte allt jag skrev utan bara en sak. Resten vet dom ändå inte men antar att dom får veta det också imorgon.

 

[LiviaFilippa]

Ja, förstår också att du känner dig besviken. Det kan säkert vara så att personalen var tvungna att berätta för dina föräldrar ändå, men det hade varit schysstare att förklara det - för bara dig - i förväg att det tyvärr inte går att vänta tills du pratat med läkaren och helst vad det beror på.

Hoppas ni kan reda ut detta när det lagt sig lite, för det är ju viktigt att respektera och inkludera dig så att du och vårdpersonalen ska bygga ett förtroende på båda håll. Du har inte gjort något fel, tvärtom, utan genom att du lämnade det där brevet, och för varje gång du vågar öppna dig, så bevisar du att de kan lita på dig och att du berättar även svåra men viktiga saker.

Så då har du också rätt att få information tillbaka, och även om de inte kan göra som du bett om så bör du få veta det och varför.

Det känns nog lika trist för dig just nu vad det än beror på, men jag tror att oron över vad som skulle kunna hända gjorde att det helt enkelt blev fel i detta att inte prata med bara dig först och förklara varför dina föräldrar måste informeras redan nu. Ibland gör ju människor fel utan att det är något illa ment, utan bara för att man blir stressad och känner ett tungt ansvar.

Även om det nu var en yttepytteliten risk att något skulle hända, eftersom du ändå inte ville ha permission, så handlar det också om vad som skulle kunna hända om du plötsligt ångrade dig. Och är det något superdåligt/farligt som skulle kunna hända, så är en yttepytteliten risk tillräckligt för att det måste hindras.

Ja men varför ska bara jag visa hela tiden att dom kan lita på mig när det är DOM som inte går att lita på? Det spelar ju ingen roll för dom går iallafall inte att lita på och dom litar inte på mig FAST jag har försökt visa massa gånger att dom kan det. Och fast dom bara visar massa gånger att jag INTE kan lita på dom.

 

[LiviaFilippa]

Men då låter det som något som de behöver veta. Sen fattar jag att du är besviken, men kom ihåg: både vårdpersonal och dina föräldrar vill bara ditt bästa

Ja och jag var okej med att dom skulle få veta det också men EFTER att jag hade fått prata med läkaren! INTE innan som jag skrev väldigt tydligt så det visste hon. Men hon brydde sig såklart inte vad JAG vill. Och tycker dom har ett väldigt dåligt sätt att göra på om dom vill mitt bästa.

 

[LiviaFilippa]

Vad tråkigt att de blev tvungna att berätta sådär, och ja det låter som dålig stil att inte prata med dig först eller se till att lösa det på annat vis - till exempel genom att helt enkelt säga att du inte får tillstånd till permission i dag ändå.

Förstår att du tycker det är dumt att föräldrarna blev ännu mera oroliga än vad dom redan var. Har ni pratat något efteråt, du och dina föräldrar? Det kanske skulle lugna ner dem om de förstod ännu bättre vad du tänker och varför du skrev brevet? Kanske blev det lite av ett chock för dem, men när de fått smälta det så tror jag de kommer vara tacksamma över att få veta, även om det inte blev så som du planerat.

Nej jag orkar inte försöka och jag kan inte ens förklara för dom på ett bra sätt. Så var därför jag ville få prata med läkaren först för JAG ville fråga henne om lite saker så jag visste själv INNAN mamma och pappa fick veta det. Så jag kan inte ens förklara för dom. Men det är inte mitt fel om dom är jätte oroliga nu så då får dom väl vara det då. Jag skiter faktiskt i det nu. Dom får väl fråga personalen som ändå vet exakt allt.

 

[gammalek]

@EmmaFilippa Jag vet ju inte vad du skrev i brevet men om det hade med den äcklige och jobbige att göra, så är jag inte förvånad att dina föräldrar blev oroliga. Det har ju alla här också blivit.

En sak jag inte riktigt förstått är vad som hände efter att du gett brevet. Var det så att du bett sköterskan att prata med dig innan hon berättade för dina föräldrar?

 

[Sleepy]

Det måste jag ändå för dom vet inte allt jag skrev utan bara en sak. Resten vet dom ändå inte men antar att dom får veta det också imorgon.

Även om saker gör dem oroliga, så är det bättre att dina föräldrar vet allt. Både för din och för deras skull. Du behöver inte känna någon skuld över det. De är vuxna, de klarar det.

 

[sorbifolia]

Nej jag orkar inte försöka och jag kan inte ens förklara för dom på ett bra sätt. Så var därför jag ville få prata med läkaren först för JAG ville fråga henne om lite saker så jag visste själv INNAN mamma och pappa fick veta det. Så jag kan inte ens förklara för dom. Men det är inte mitt fel om dom är jätte oroliga nu så då får dom väl vara det då. Jag skiter faktiskt i det nu. Dom får väl fråga personalen som ändå vet exakt allt.

Håller med, du är inte ansvarig för att dom är oroliga, så det ska du inte behöva tänka på just nu. Bra om du kan lämna det ansvaret till personalen att prata med dom om du inte orkar nu.

 

[Ullmerkott]

Då kunde dom väl ha berättat OM jag skulle ändrat mig isåfall. Som jag inte hade gjort ändå men OM.

Ja, det håller jag med om. Det kan dock vara så att de var rädda för att informationen skulle kunna missas att överlämnas, och därför berättade ändå i förebyggande syfte. Men det hade nog varit bättre att helt enkelt inte låta dig ha någon permission innan du hunnit prata med läkaren i så fall.

 

[Sleepy]

jag ville få prata med läkaren först för JAG ville fråga henne om lite saker så jag visste själv INNAN mamma och pappa fick veta det. Så jag kan inte ens förklara för dom.

Så fint och omtänksamt av dig att du ville ta reda på saker och försöka förstå, så att du kunde förklara för dina föräldrar. Men du behöver verkligen inte ta det ansvaret. Låt läkaren förklara för dem.

 

[Gimlan]

Ja och jag var okej med att dom skulle få veta det också men EFTER att jag hade fått prata med läkaren! INTE innan som jag skrev väldigt tydligt så det visste hon. Men hon brydde sig såklart inte vad JAG vill. Och tycker dom har ett väldigt dåligt sätt att göra på om dom vill mitt bästa.

Hon kan ju haft skäl till det som varken du eller jag vet, men det viktiga är att de vill dig väl

 

[gammalek]

Nej jag orkar inte försöka och jag kan inte ens förklara för dom på ett bra sätt. Så var därför jag ville få prata med läkaren först för JAG ville fråga henne om lite saker så jag visste själv INNAN mamma och pappa fick veta det. Så jag kan inte ens förklara för dom. Men det är inte mitt fel om dom är jätte oroliga nu så då får dom väl vara det då. Jag skiter faktiskt i det nu. Dom får väl fråga personalen som ändå vet exakt allt.

Jag ser nu att du hade svarat på det som jag frågade om. Jag förstår om du är besviken på att de berättade för dina föräldrar innan du pratat med läkaren. Det måste kännas svårt.

Kanske har de regler som säger att de genast måste berätta för föräldrarna när det gäller allvarliga saker, att de inte får vänta till nästa dag.

Men det är inte ditt ansvar att det blev som det blev. Du gjorde precis rätt som lämnade brevet till sköterskan. För de alla behöver veta för att kunna hjälpa dig på bästa sätt.

Jag kan tänka mig att dina föräldrar behöver smälta det som de gått höra. Det skulle inte förvåna mig om de agerar annorlunda snart när de hunnit bearbeta lite.

Det jag undrar över är hur du mår nu. Hur tänker du och hur känner du? Du ska veta att jag tycker att du är modig och stark och att du gjort precis som man ska

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Jag vet ju inte vad du skrev i brevet men om det hade med den äcklige och jobbige att göra, så är jag inte förvånad att dina föräldrar blev oroliga. Det har ju alla här också blivit.

En sak jag inte riktigt förstått är vad som hände efter att du gett brevet. Var det så att du bett sköterskan att prata med dig innan hon berättade för dina föräldrar?

Det var om han också men det är inte det hon berättade. Utan det är en annan sak. Jag gav henne det när hon skulle gå. Och i brevet eller vad man ska kalla det så hade jag skrivit att jag ville inte att mina föräldrar skulle få veta nåt som stog där innan jag hade pratat med läkaren utan jag ville göra det först.

 

[LiviaFilippa]

Så fint och omtänksamt av dig att du ville ta reda på saker och försöka förstå, så att du kunde förklara för dina föräldrar. Men du behöver verkligen inte ta det ansvaret. Låt läkaren förklara för dem.

Men det går ju inte för har inte ens läkar samtal förräns imorgon.

 

[LiviaFilippa]

Hon kan ju haft skäl till det som varken du eller jag vet, men det viktiga är att de vill dig väl

Det hon sa NÄR hon berättade för dom när jag var med var det om permison som jag INTE ens skulle ha. Och jag skiter faktiskt i om dom vill mig väl för dom gör iallafall allt värre så då pratar jag hellre med andra som iallafall inte bara förstör ALLT.