Saker som ni fattade sjukt sent

Borlänge har en rätt distinkt dialekt :D

Jag har faktiskt till viss del jobbat bort min dialekt... en kombination av medvetet val, mamma som inte är från Dalarna ursprungligen och flyttade runt mycket under sin uppväxt samt att jag har språköra, dvs jag plockar snabbt upp dialekt från de omkring mig (har aldrig bott i Skåne, tack och lov!). Från icke-norrlänningar har jag fått frågan om var i Västerbotten jag kommer ifrån :rofl:

Särbon håller med om att jag inte har så utpräglad dialekt... förutom när jag blir ordentligt förbannad, då kommer dalmålet fram :laugh:

Jag brukar ofta får höra: Du kommer från Borlänge va?!

Då är det ändå 12 år sen jag flyttade därifrån, plus att jag bara flyttade ca 3,5 mil! 😂 Men tydligen så hörs det att jag är därifrån trots detta.
 
Jag brukar ofta får höra: Du kommer från Borlänge va?!

Då är det ändå 12 år sen jag flyttade därifrån, plus att jag bara flyttade ca 3,5 mil! 😂 Men tydligen så hörs det att jag är därifrån trots detta.
Jag får oftast höra Västergötland eller Östergötland. Har aldrig bott i någon av dem.

Uppvuxen i sydöstra Värmland men inte bott där på 20+ år, men visst hörs det fortfarande.
 
Har bott strax utanför Uppsala tills jag var 25, sen Ljungskile, Uddevalla, Färgelanda (Dalsland), Ulricehamn, Guldsmedshyttan och nu Kopparberg.
Så jag mixar hej vilt
Har även bott med 2 göteborgare
 
-Har ni reker?
-Reker?
-Ja, såna som maneter.
-Maneter?
-Ja, hajjar ru inte?
-Nää hajar har vi inte!

🤷🏻‍♀️


Jag och syrran (födda i stockholm) gick runt och sa den mest hela tiden. Kanske inte så konstigt att ingen i lilla Hedemora förstod sig på oss. 😂
Det här fick mig att tänka på en grej vi brukade säga när jag var liten:

- Det har flyttat in en hare.
- Haaaaare?
- Han heter Göran.
- Gööööran?

(”Har det?” - ”Gör han?”)

:D
 
Ytterligare en aspekt är att på tiden var det för många så att psalmtexten var på "svenska" medan de själva talade "mål". Men känner att vi kanske inte reder ut detaljerna inom denna tråds ämne... :)

Bara för att befästa OT. En psalm översatt till Junselemål.

Åh! Vi brukar skämta om att hemma så jalme kattern men om man far till jônsel så börjar ķåttern å jålme. Det var bara för att vi pratade med en junselebo och personen använde å där det normalt inte brukar finnas å och sedan tyckte vi att ja... De talar nog så.:D
 
Att folk inte uppskattar hjälp, tips och råd. Oavsett om det handlar om att minska lidandet för husdjur med fruktansvärda smärtor eller hur man själv har tacklat ett problem med gott resultat.

Jag jobbar därmed på min impulskontroll så att jag inte ger något tips utan istället bara "beklagar sorgen" oavsett vad det gäller och sedan bara är tyst.
 
Hur ljusen i adventsstaken alltid kunde stå i rätt ordning, det vill säga det kortaste i ena änden, det näst kortaste efter det, det näst högsta och det högsta. När första ljuset brunnit ut borde ju det längsta (nya) ljuset hamna där.
Fast det brukade hända när jag var liten - när vi kom till själva julafton och skulle tända ljusen inför julmiddagen så var ljuset för första advent så kort att vi fick sätta i ett nytt :).
 
Att inte alla älskar böcker, att läsa, jag var nog i slutet av tonåren när jag fattade det.

Och hur?! kan en undra kom det sig att jag var av den här fasta övertygelsen? Och så väldigt länge dessutom? :D
Missförståndet kom av att jag själv älskar att läsa, var en bokmal av stora mått från tidig ålder, samtidigt som jag inte var särskillt bra på det sociala samspelet. Diagnostierad med autism när jag var 37, men det visste jag inte då.

Så jag trodde fullt och fast att det bara var något andra sa, inte ville eller vågade erkänna, för att det inte var särskillt tufft att vara en bokmal/plugghäst.
För hur kan en inte annat än att älska böcker?! :love:
 
Fast det brukade hända när jag var liten - när vi kom till själva julafton och skulle tända ljusen inför julmiddagen så var ljuset för första advent så kort att vi fick sätta i ett nytt :).
Själva poängen var väl just att man då flyttar ljusen ett steg åt vänster i staken och sätter nya ljuset sist så att höjderna blir rätt.
För egen del gör jag slut på rätt många ljus innan julafton.
 
Själva poängen var väl just att man då flyttar ljusen ett steg åt vänster i staken och sätter nya ljuset sist så att höjderna blir rätt.
För egen del gör jag slut på rätt många ljus innan julafton.
Nä. Man får bara tända den staken på adventssöndagen och ha ljusen tända lagom länge för att det ska bli jämna trappsteg på höjden.

Jag var en bit upp i tonåren innan jag insåg att det fanns andra som inte följde de enkla reglerna och använde adventsstaken på vardagarna och fuskfixade med ljusen.
 
Fast det brukade hända när jag var liten - när vi kom till själva julafton och skulle tända ljusen inför julmiddagen så var ljuset för första advent så kort att vi fick sätta i ett nytt :).

Alltså ljusen blev ju för korta hos oss också, men de stod alltid i rätt längdordning.

Efter att jag skrivit mitt inlägg blev jag osäker på om jag kom ihåg lite fel.

Det kan ha varit så att jag inte förstod hur ljusen kunde räcka så länge, fast jag såg att de brunnit ner långt. Så det kan ha varit så att jag inte förstod att mamma satte dit nya ljus eftersom hon flyttade efter och satte det nyaste, längsta ljuset på fjärde platsen.
 
Själva poängen var väl just att man då flyttar ljusen ett steg åt vänster i staken och sätter nya ljuset sist så att höjderna blir rätt.
För egen del gör jag slut på rätt många ljus innan julafton.

Precis, det var detta jag inte fattade förrän min mamma berättade det.
 
Vilken rolig tråd!

Jag är väldigt lyckligt lottad som växte upp med en allmänbildad pappa som var mån om att föra sin kunskap vidare till sina barn. Just den typen av missförstånd som tagits upp i tråden var typiskt för honom att säkerställa att vi inte blev offer för.

Det finns dock en villfarelse som jag länge levde i på grund av honom... :cautious:

Nämligen den att det är allmän tradition att man bara firar den andra namnsdagen på året.

Varken jag eller mina syskon har några mellannamn, vilket pappa hade. När jag eller syskonen som barn sa ungefär "Jag har namnsdag på torsdag, kan vi köpa en tårta då och kanske kan jag få en present?" så svarade pappa ungefär "Nej, man firar bara den andra namnsdagen. När har du namnsdag nästa gång?". Detta hände alltså så pass ofta att det blev vedertagen sanning för mig.

Så en dag, som vuxen, pratar jag och pappa och någon bekant lite allmänt varpå någons namnsdag nämns. Jag frågar då om det är hens första eller andra namnsdag för året, så jag vet om det ska firas eller inte. Helt seriöst då, förstås.

:o

Både pappa och den bekanta tappar först hakan, och bryter sedan ut i skratt. Jag är helt oförstående. Det visar sig att pappa bara tyckte att det var ett så roligt skämt att dra för sina mellannamnslösa barn, inte någonting som är sanning. Han hade liksom inte trott att jag hade tagit det för sanning och blev själv lite paff :laugh:

Där och då kände jag verkligen starkt hur jag hade levt hela livet i en lögn! Alla namnsdagsfiranden jag missade :rage::p
 
Att vuxna människor tror på religion. Vi hade några kompisar i kvarteret som var väldigt troende kristna, söndagsskola, kvällsbön osv.
Jag var helt övertygad om att det där med att tro på gud var som jultomten, något de vuxna spelar med i för att lura barn att uppföra sig.
Jag blev rätt chockad när jag begrep att de vuxna faktiskt trodde på det där....
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Kreditkort
  • Den siarlösa ulvleken
  • Tjockistråden 3

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Göra inlägg med mobilen
Tillbaka
Upp