Jag älskar Astrid Lindgrens författarskap och särskilt hennes mörkare berättelser, Bröderna Lejonhjärta, Mio min Mio, Sunnanäng, Junker Nils av Eka (får fortfarande en klump när jag läser den), Spelar min lind, sjunger min näktergal.
Det som är så fantastiskt med henne är att hon alltid respekterade barns intelligens och deras förmåga att ställa och förstå de stora, svåra frågorna om död, sjukdom, fattigdom, alkoholism. Även i de mer 'solskens' böckerna och novellerna finns det en mörkare tråd om fattigdom och elände. I Madickens idylliska medelklassliv så finns det Abbe som bakar kringlor med sin mor, som säljer sin (döda) kropp för att få behålla ett skåp medan hans far är på krogen. Samma sak med Mia som har löss och får julklappar från Fattigvården. Och hur Madicken själv inser orättvisan när rektorn behandlar henne och Mia olika.
Astrids böcker är fantastiska historiska och kulturella berättelser om fattiga småbönder i Småland, döende barn som ligger i kökssoffan med tuberkulos osv. Men samtidigt tror jag att hon är den sista som skulle protestera mot att hennes berättelser uppdaterades och görs relevanta för en ny generation barn. Förutom då, om Saltkråkan blir något slags sentimentalt klet. Att man tar bort när Pelles kanin dödas, Tjorvens pappa nästan skjuter Båtsman.
