Samarbeta med olika energinivå

[Kirre]

Jag var på en grupp och ledarutbildning för några år sen. Och naturligtvis var det lite olika personligheter i gruppen och då utbildningen bla gick ut på just att lära oss hur grupper fungerar så blev vi ju alla väl medvetna om hur vi själva agerade. Ffa en deltagare var väldigt lik det du beskriver i trådstarten och kursledarna fick införa ett "klicker" för att göra det tydligt hur ofta personen gick in och bara började styra. Personen sa också just att "om ingen säger något så får väl jag....". Här klockades tiden av tystnad innan hen återigen började prata för att hen tyckte det var tyst för länge. Om jag inte minns fel var det i krokarna runt 2 sek det hann vara tyst innan hen ansåg "Att om ingen säger något". 2 sek! Hen insåg ju också att det var orimligt kort även om det säkert kändes som minuter för den personen.

Det var en oerhört lärorik utbildning om hur olika personligheter behöver bemötas och hur en själv, beroende på personlighet, behöver agera i en grupp för att alla ska nå sin fulla potential. Vi pratar om effektivitet på 25% i en random grupp upp till 90% i en välfungerande grupp. Och alla varianter behövs! Faktum är också att det är de gåpåiga som behöver jobba mest på att backa så att övriga ges en chans att komma till sin rätt. Det handlar dock inte om att de gåpåiga behöver leda eller lyfta, alls, bara ge dem plats och låta dem få kliva in på arenan.

 

[Fruentimber]

Det handlar dock inte om att de gåpåiga behöver leda eller lyfta, alls, bara ge dem plats och låta dem få kliva in på arenan.

Jamen precis. *nickar instämmande*

 

[Red_Chili]

" Kollegan kontakta mig med sms och sa att hon är sjuk, mitt svar var inte att vi skulle sätta oss ner och jobba då utan endast att jag ville planera om när vi skulle göra jobbet som var tänkt att göras imorgon. Men som sagt, jag insåg ju att min frustration inte var rimlig"
(Orkade ej citera hela texten och radera allt annat än detta, så gör så här istället)

Fast är någon sjuk så frågar man inte typ "ok när planerar du att vara frisk igen så att vi kan göra den här jobbgrejen?"
Tycker jag iaf, det hade stressat mig något enormt, och gjort mig rätt irriterad med
Ett "Ok! Krya på dig, så hörs vi när du mår bättre igen" typ... hade jag tyckt varit bättre

Att bli frustrerad är väl helt ok, det är väl snarare hur man väljer att agera som är viktigt?

Håller helt med i det! Att stressa på och försöka få någon sjuk att planera in när den kommer vara frisk igen kan dessutom bidra till allmän otrivsel på jobbet, eller att personen inte "vågar" vara hemma när den är sjuk, kommer till jobbet för tidigt och antingen smittar andra eller själv blir dålig snart igen och måste vara borta ännu mer.

 

[Inte_Ung]

Kollegan kontakta mig med sms och sa att hon är sjuk, mitt svar var inte att vi skulle sätta oss ner och jobba då utan endast att jag ville planera om när vi skulle göra jobbet som var tänkt att göras imorgon. Men som sagt, jag insåg ju att min frustration inte var rimlig.

Det är faktiskt fullständigt omöjligt att planera något alls när man har migrän. Migrän påverkar även de kognitiva funktionerna och motoriken.
Din begäran är som att be en förlamad resa sig upp och gå och sätta sig i en annan stol.
Det går inte.
Jag svarar inte på sådant när jag har migrän.
Det blir faktiskt helt tyst från mig i alla kanaler.
Jag ligger nämligen drogad i ett mörkt och tyst rum och sover i det läget.

 

[manda]

vad bra!
Det är så tydligt när du skriver att du vill hitta nya sätt. Att tänka ”wow, vad spännande! Hur tusan hände det att jag var så korkad/klumpig/bossig nu?” är en attityd som hjälpt mig att inte bara vända pushigheten och det dominanta inåt mot mig själv utan faktiskt kunnat förändras.

jag tror att mina tankar har fastnat i ett mönster som inte nödvändigtvis är sanningen, och jag behöver ändra på det!

Hoppas du kan vara så schysst som du önskar bli i samspelet med dina kollegor också i interaktionen med dig själv och förändringarna du önskar få till stånd. Jag tänker att det inte är för att de personlighetsdrag som gör dig pushig är dåliga som det blir knasigt, det är för att hur de används behöver finjusteras. (Liksom en kirurg räddar liv med en kniv medan mördaren tar liv med den.) Oftast bottnar ens största styrkor och största svagheter i samma karaktärsdrag. Det blir bara en fråga om hur vi använder dem. Jag tror det är otroligt viktigt att inte bara backa och hålla kvar sin otålighet/iver att komma vidare/bossighet/vad en nu vill komma ifrån. I så fall kommer frustrationen ligga kvar och pyra vilket kollegorna fångar upp ändå. Att möta sig själv med samma nyfikenhet kring varför det blir som det blir som en möter de andra, kan ge förståelse så att impulser kan omdirigeras snarare än att bara hållas tillbaka. Det kan ge fantastisk personlighetsutveckling enligt min erfarenhet.

 

[Nahar]

" Kollegan kontakta mig med sms och sa att hon är sjuk, mitt svar var inte att vi skulle sätta oss ner och jobba då utan endast att jag ville planera om när vi skulle göra jobbet som var tänkt att göras imorgon. Men som sagt, jag insåg ju att min frustration inte var rimlig"
(Orkade ej citera hela texten och radera allt annat än detta, så gör så här istället)

Fast är någon sjuk så frågar man inte typ "ok när planerar du att vara frisk igen så att vi kan göra den här jobbgrejen?"
Tycker jag iaf, det hade stressat mig något enormt, och gjort mig rätt irriterad med
Ett "Ok! Krya på dig, så hörs vi när du mår bättre igen" typ... hade jag tyckt varit bättre

Att bli frustrerad är väl helt ok, det är väl snarare hur man väljer att agera som är viktigt?

Okej, en gång för alla nu så att vi kan släppa det här spåret: Jag vet att jag agerade fel med smset. Det är därför jag startade tråden, men den handlar inte om smset utan om hur jag kan jobba med mig själv för att nå framåt.

@Nahar jag tycker att du använder lyfta fel. Det är fortfarande inte din uppgift. Det är inte din uppgift att få dina kollegor att må bra efter deras prestation. Det finns många sätt att visa uppskattning på, men jag kräks över gåpåiga personers krystande peppiga puschande lyftande "uppskattning". Fråga dig själv för VEM du gör det. Dig själv för att DU ska må bättre och vara nöjd om de är nöjda eller för deras skull? Jag, som ibland råkar ut för sådana personer tycker att det där beteendet känns "klibbigt".

Alla människor behöver bli sedda, men det är skillnad på att se någon och att vara gåpåig och lyfta någon. Tex @Fruentimber och några andras lite tuffa inlägg är nog inlägg du ska läsa en extra gång för det du känner att du gör för att mena väl, kan jag nästan garantera att det inte tolkas speciellt välmenande alls. Inte för den som blir utsatt för det.

Du skulle nog behöva tona ner dig ett par hekto.

För mig, som ju bara har av vad du säger i den här tråden, verkar du gränslös på det viset att du väljer att se det som att du vill lyfta kollegorna, du drar liksom i dem för att något ska ske, du skickar sms om jobb för att få närmare tid trots att du fått ett sms om migrän redan (bara det är ett superkliv över gränsen- du hade inte ens fått svar av mig om jag haft migrän), du tror inte att de andra gör något om du backar osv. Följ ditt eget råd om att prata med dem om det här och var sedan mer tyst på mötena, inte helt tyst för det är HELT fel väg att gå, men som @manda skrev att hon gjorde är ju jättefina tips att släppa fram andra på.

Du får ursäkta att jag klipper mitt i, och att jag inte svarar på det du frågat mig om (hopplöst att sitta och citera och klippa med mobilen), men jag reagerade på ovan formuleringar, främst för att jag inte får ihop det? Liksom, antingen är de skitbra på det de gör även utan dig, eller så är de inte det? Finns det någon anledning till brist på tillit gentemot dina kollegor?

Jag var på en grupp och ledarutbildning för några år sen. Och naturligtvis var det lite olika personligheter i gruppen och då utbildningen bla gick ut på just att lära oss hur grupper fungerar så blev vi ju alla väl medvetna om hur vi själva agerade. Ffa en deltagare var väldigt lik det du beskriver i trådstarten och kursledarna fick införa ett "klicker" för att göra det tydligt hur ofta personen gick in och bara började styra. Personen sa också just att "om ingen säger något så får väl jag....". Här klockades tiden av tystnad innan hen återigen började prata för att hen tyckte det var tyst för länge. Om jag inte minns fel var det i krokarna runt 2 sek det hann vara tyst innan hen ansåg "Att om ingen säger något". 2 sek! Hen insåg ju också att det var orimligt kort även om det säkert kändes som minuter för den personen.

Det var en oerhört lärorik utbildning om hur olika personligheter behöver bemötas och hur en själv, beroende på personlighet, behöver agera i en grupp för att alla ska nå sin fulla potential. Vi pratar om effektivitet på 25% i en random grupp upp till 90% i en välfungerande grupp. Och alla varianter behövs! Faktum är också att det är de gåpåiga som behöver jobba mest på att backa så att övriga ges en chans att komma till sin rätt. Det handlar dock inte om att de gåpåiga behöver leda eller lyfta, alls, bara ge dem plats och låta dem få kliva in på arenan.

Jamen precis. *nickar instämmande*

Nu tror jag ni har missförstått helt. Ni pratar ju som om att precis det jag tar upp som mina problembeteenden skulle vara att lyfta mina medarbetare, och så är det inte. Jag vet att det jag behöver göra är att ge de andra plats, ta steg tillbaka, lyssna etc. Om vi skippar just ordet lyfta, och fokuserar på vad jag faktiskt säger att jag vill göra: Jag vill ge mina medarbetare en positiv dag på jobbet. Jag vill försäkra mig om att våra gemensamma projekt är just gemensamma. Jag vill ta tillvara deras kunskaper och lära mig av dem.

Visst gör jag det bäst genom att ta steg tillbaka, lyssna, vara mer hänsynfull etc. Så långt har jag liksom kommit själv för längesen, och jag skriver ju i TS att jag jobbat på de här sakerna väldigt länge redan. Det är väldigt lätt tror jag för någon som inte är som jag att skriva av det som att jag inte förstår, eller att jag måste "tona ner mig". Ni antar rakt av att jag beter mig som ett as, att jag är peppig och pushig och gränslös och aldrig någonsin låter mina kolleger komma till tals. Ni är väldigt, väldigt långt ifrån sanningen där.

Ja, jag har vissa problem med att samarbeta, men måla inte fan på väggen för att jag tagit ett exempel om ett sms som jag själv vet var dumt gjort och berättat lite om hur jag var i skolan. Jag vet i alla fall tillräckligt mycket om kommunikation för att förstå att när någon erkänner sina misstag och ber om hjälp att bli bättre så hjälper det verkligen ingen att gnugga sagda misstag i ansiktet på dem och sjunga i kör om hur hemsk personen är.

Med det sagt så är jag tacksam i alla fall för de faktiska råd jag fått. Särskilt @Kirre som fått mig att tänka på det där med att tystnader är olika långa för oss beroende på hur speedade vi själva är för tillfället. Jag har inte något emot tystnad, men när jag är entusiastisk kring något (typ jobb) går allt lätt väldigt fort, så jag ska jobba på det.

@Fruentimber Som jag redan har skrivit har vi precis nu börjat på ett nytt projekt tillsammans. Vi roterar och gör olika saker, jobbar med olika personer etc, ibland jobbar vi själva. Eftersom alla vet att jag är den drivande typen sätter de sig i baksätet direkt när de jobbar med mig, och det tycker jag är synd. Handlar inte om tillit, bara om vanor.

vad bra!
Det är så tydligt när du skriver att du vill hitta nya sätt. Att tänka ”wow, vad spännande! Hur tusan hände det att jag var så korkad/klumpig/bossig nu?” är en attityd som hjälpt mig att inte bara vända pushigheten och det dominanta inåt mot mig själv utan faktiskt kunnat förändras.


Hoppas du kan vara så schysst som du önskar bli i samspelet med dina kollegor också i interaktionen med dig själv och förändringarna du önskar få till stånd. Jag tänker att det inte är för att de personlighetsdrag som gör dig pushig är dåliga som det blir knasigt, det är för att hur de används behöver finjusteras. (Liksom en kirurg räddar liv med en kniv medan mördaren tar liv med den.) Oftast bottnar ens största styrkor och största svagheter i samma karaktärsdrag. Det blir bara en fråga om hur vi använder dem. Jag tror det är otroligt viktigt att inte bara backa och hålla kvar sin otålighet/iver att komma vidare/bossighet/vad en nu vill komma ifrån. I så fall kommer frustrationen ligga kvar och pyra vilket kollegorna fångar upp ändå. Att möta sig själv med samma nyfikenhet kring varför det blir som det blir som en möter de andra, kan ge förståelse så att impulser kan omdirigeras snarare än att bara hållas tillbaka. Det kan ge fantastisk personlighetsutveckling enligt min erfarenhet.

Alltså du läser mig som en bok! Att möta mig själv med nyfikenhet behöver jag verkligen bli bättre på. Jag är väldigt intresserad av just samspel och relationer, men när jag läser om min trådstart är jag ju också mycket hårdare mot mig själv än vad jag någonsin varit mot mina kolleger eller någon annan. Hade jag varit så himla hopplös att jobba med hade jag nog inte jobbat med det jag gör. Men jag vill bli bättre!

 

[Asko]

Du får ursäkta att jag klipper mitt i, och att jag inte svarar på det du frågat mig om (hopplöst att sitta och citera och klippa med mobilen), men jag reagerade på ovan formuleringar, främst för att jag inte får ihop det? Liksom, antingen är de skitbra på det de gör även utan dig, eller så är de inte det? Finns det någon anledning till brist på tillit gentemot dina kollegor?

Tänkte lite på samma sak.

Jag tänker att om man kommer överens om vad som ska göras av vem och så gör man sin egen del. Sedan så får man invänta kollegan och inte lägga sig i hur det blir gjort. Blir det gjort (även om kanske inte på det sätt som man hade tänkt etc) så är det finemang, då funkar det ju ändå.

Missas något eller uppgiften blir inte gjord, jag vet inte om detta är rätt eller fel - så hade jag personligen kallt sagt att jag har gjort min del enligt överenskommelse och om kollegan inte bett mig om hjälp (för då hjälper jag till förstås) så hade jag pratat med chefen.
För det är något som chefen får ta med kollegan tänker jag, det är inte något som angår mig om det är en jämställd kollega.
Kanske låter lite kallt och ohjälpsamt men jag försöker då ta hänsyn till både kollegorna och mig själv, jag vill inte stressad och behöva känna att jag ska lösa mina kollegors problem också om de inte bett om den hjälpen.

Om kollegan ber om hjälp för sent och pratar med en om detta så kan man ju försiktigt föreslå om planering eller fråga om hur man kan göra bättre för dem nästa gång (om något var svårt eller de hade för mycket annat).

Men jag vet inte om det är rätt sätt, är rätt så oerfaren inom arbetslivet själv Så det är intressant att läsa den här tråden!

 

[Asko]

Okej, en gång för alla nu så att vi kan släppa det här spåret: Jag vet att jag agerade fel med smset. Det är därför jag startade tråden, men den handlar inte om smset utan om hur jag kan jobba med mig själv för att nå framåt.







Nu tror jag ni har missförstått helt. Ni pratar ju som om att precis det jag tar upp som mina problembeteenden skulle vara att lyfta mina medarbetare, och så är det inte. Jag vet att det jag behöver göra är att ge de andra plats, ta steg tillbaka, lyssna etc. Om vi skippar just ordet lyfta, och fokuserar på vad jag faktiskt säger att jag vill göra: Jag vill ge mina medarbetare en positiv dag på jobbet. Jag vill försäkra mig om att våra gemensamma projekt är just gemensamma. Jag vill ta tillvara deras kunskaper och lära mig av dem.

Visst gör jag det bäst genom att ta steg tillbaka, lyssna, vara mer hänsynfull etc. Så långt har jag liksom kommit själv för längesen, och jag skriver ju i TS att jag jobbat på de här sakerna väldigt länge redan. Det är väldigt lätt tror jag för någon som inte är som jag att skriva av det som att jag inte förstår, eller att jag måste "tona ner mig". Ni antar rakt av att jag beter mig som ett as, att jag är peppig och pushig och gränslös och aldrig någonsin låter mina kolleger komma till tals. Ni är väldigt, väldigt långt ifrån sanningen där.

Ja, jag har vissa problem med att samarbeta, men måla inte fan på väggen för att jag tagit ett exempel om ett sms som jag själv vet var dumt gjort och berättat lite om hur jag var i skolan. Jag vet i alla fall tillräckligt mycket om kommunikation för att förstå att när någon erkänner sina misstag och ber om hjälp att bli bättre så hjälper det verkligen ingen att gnugga sagda misstag i ansiktet på dem och sjunga i kör om hur hemsk personen är.

Med det sagt så är jag tacksam i alla fall för de faktiska råd jag fått. Särskilt @Kirre som fått mig att tänka på det där med att tystnader är olika långa för oss beroende på hur speedade vi själva är för tillfället. Jag har inte något emot tystnad, men när jag är entusiastisk kring något (typ jobb) går allt lätt väldigt fort, så jag ska jobba på det.

@Fruentimber Som jag redan har skrivit har vi precis nu börjat på ett nytt projekt tillsammans. Vi roterar och gör olika saker, jobbar med olika personer etc, ibland jobbar vi själva. Eftersom alla vet att jag är den drivande typen sätter de sig i baksätet direkt när de jobbar med mig, och det tycker jag är synd. Handlar inte om tillit, bara om vanor.

Alltså du läser mig som en bok! Att möta mig själv med nyfikenhet behöver jag verkligen bli bättre på. Jag är väldigt intresserad av just samspel och relationer, men när jag läser om min trådstart är jag ju också mycket hårdare mot mig själv än vad jag någonsin varit mot mina kolleger eller någon annan. Hade jag varit så himla hopplös att jobba med hade jag nog inte jobbat med det jag gör. Men jag vill bli bättre!

En fundering på något praktiskt som du kanske kan ta till i vardagen.

Kanske prova att ha "dåliga" dagar? Jag är lite av en mix, jag kan vara pushig men jag kan även vara tyst och ta baksätet när jag har en sämre dag - det är något som kommer mera naturligt för mig (är dock inte den perfekta kollegan!), men som du kanske skulle kunna lägga in medvetet. Typ om du går på ett möte; "idag ska jag ha en dålig dag, på mötet ska jag vara tyst och bara svara på tilltal."
På så vis får kollegorna sina chanser att kliva fram också. Jag tror att det kan bli lite förvirrande första perioden (dvs de kommer kanske inte att ta tillfället direkt vid första mötet du har "dålig dag" på) dock så tappa inte tålamodet när du kanske tycker att det inte funkar.

Om du kommer på något viktigt under mötet som du vill prata om, ta upp det senare (om möjligt) eller håll dig kort. Kanske ställ fram din synpunkt i form av en fråga? Och sedan "dålig dag" igen.

Smart tips av en annan om att prova sätta sig åt sidan och inte så mitt i mötet rent fysiskt.

Kan ju vara en bra utmaning för dig själv också att se att du kan backa dessa dagar som du gett dig själv i uppdrag för. Även om kanske tuff ibland

 

[Nahar]

Tänkte lite på samma sak.

Jag tänker att om man kommer överens om vad som ska göras av vem och så gör man sin egen del. Sedan så får man invänta kollegan och inte lägga sig i hur det blir gjort. Blir det gjort (även om kanske inte på det sätt som man hade tänkt etc) så är det finemang, då funkar det ju ändå.

Missas något eller uppgiften blir inte gjord, jag vet inte om detta är rätt eller fel - så hade jag personligen kallt sagt att jag har gjort min del enligt överenskommelse och om kollegan inte bett mig om hjälp (för då hjälper jag till förstås) så hade jag pratat med chefen.
För det är något som chefen får ta med kollegan tänker jag, det är inte något som angår mig om det är en jämställd kollega.
Kanske låter lite kallt och ohjälpsamt men jag försöker då ta hänsyn till både kollegorna och mig själv, jag vill inte stressad och behöva känna att jag ska lösa mina kollegors problem också om de inte bett om den hjälpen.

Om kollegan ber om hjälp för sent och pratar med en om detta så kan man ju försiktigt föreslå om planering eller fråga om hur man kan göra bättre för dem nästa gång (om något var svårt eller de hade för mycket annat).

Men jag vet inte om det är rätt sätt, är rätt så oerfaren inom arbetslivet själv Så det är intressant att läsa den här tråden!

Det fungerar inte riktigt så på min arbetsplats.

Låt mig illustrera problemet med ett fiktivt exempel (inte bara riktat till dig Asko):

Två arkitekter ska rita ett hus tillsammans för första gången. Arkitekt A och arkitekt B. Arkitekt A brukar jobba genom att gå igenom alla önskemål och problem med kunden det första A gör, och sen rita upp ett helt färdigt och perfekt hus. Arkitekt B brukar först rita ett förslag på egen hand, och går sedan igenom ändringar och problem med kunden för att det ska bli perfekt.

Om A och B inte kommunicerar kring upplägget från början blir det då så att A lägger fram sitt färdiga förslag samtidigt som B lägger fram sitt ofärdiga. För kunden ser A:s förslag mycket bättre ut såklart, och B kanske inte ens lägger fram sitt för kunden är redan nöjd. Men B hade kanske kommit med mycket bättre lösningar än A om B fått chansen.

Men problemet löses inte av att A bara ska hålla tyst och vänta - då kan inte A göra sitt jobb. De arbetar olika och måste hitta sätt där båda kan få komma fram i processen. Det kräver god kommunikation och förmåga att se varandras styrkor och svagheter, att anpassa sig utan att för den delen förstöra för sig själv. DET är vad tråden handlar om.

En fundering på något praktiskt som du kanske kan ta till i vardagen.

Kanske prova att ha "dåliga" dagar? Jag är lite av en mix, jag kan vara pushig men jag kan även vara tyst och ta baksätet när jag har en sämre dag - det är något som kommer mera naturligt för mig (är dock inte den perfekta kollegan!), men som du kanske skulle kunna lägga in medvetet. Typ om du går på ett möte; "idag ska jag ha en dålig dag, på mötet ska jag vara tyst och bara svara på tilltal."
På så vis får kollegorna sina chanser att kliva fram också. Jag tror att det kan bli lite förvirrande första perioden (dvs de kommer kanske inte att ta tillfället direkt vid första mötet du har "dålig dag" på) dock så tappa inte tålamodet när du kanske tycker att det inte funkar.

Om du kommer på något viktigt under mötet som du vill prata om, ta upp det senare (om möjligt) eller håll dig kort. Kanske ställ fram din synpunkt i form av en fråga? Och sedan "dålig dag" igen.

Smart tips av en annan om att prova sätta sig åt sidan och inte så mitt i mötet rent fysiskt.

Kan ju vara en bra utmaning för dig själv också att se att du kan backa dessa dagar som du gett dig själv i uppdrag för. Även om kanske tuff ibland

Alltså gud det kliar i hela kroppen bara jag läser det där! Fantastiskt bra förslag att utmana mig själv på det viset Men så länge jag kan skriva ner allt jag vill säga och ta upp det senare kan det fungera!

 

[Fruentimber]

Ni antar rakt av att jag beter mig som ett as, att jag är peppig och pushig och gränslös och aldrig någonsin låter mina kolleger komma till tals. Ni är väldigt, väldigt långt ifrån sanningen där.

Ja, jag har vissa problem med att samarbeta, men måla inte fan på väggen för att jag tagit ett exempel om ett sms som jag själv vet var dumt gjort och berättat lite om hur jag var i skolan. Jag vet i alla fall tillräckligt mycket om kommunikation för att förstå att när någon erkänner sina misstag och ber om hjälp att bli bättre så hjälper det verkligen ingen att gnugga sagda misstag i ansiktet på dem och sjunga i kör om hur hemsk personen är.

Jag vet också ett och annat om kommunikation, och har aldrig skrivit att du skulle vara en hemsk person, eller vara ett as. Men du har upprepade gånger beskrivit att du är bossig, gå-påig, och att du misstänker att dina kollegor inte uppskattar att jobba med dig. Du vill göra jobbet själv och suckar när det inte blir "lika bra". Och jag tolkade absolut inte SMS-situationen som att du själv förstod att det var dumt gjort, inte när man läser det i TS. Istället skriver du att det skaver för att personen inte ville planera. Du gör dessutom antagelsen om att det handlar om att de helt enkelt inte vill lika mycket som du.

Du ville ju ha exempel, och det är exempel på vad jag anser verkar vara både gränslöst och respektlöst. Men samtidigt vill du inte att jag ska sjunga i kören, så jag vet inte riktigt varför du bad om exempel heller.

Nu vet jag inte om du skrivit det i tråden innan, men har du någon form av ledarskapsutbildning? Det hade förmodligen hjälpt dig en del rent praktiskt i hur man kan arbeta med sig själv och samtidigt ge mer plats åt andra.

 

[karamelldrottningen]

Håller med om ledarskapsutbildning! Det tycker jag har varit väldigt givande och roligt och också skapat en medvetenhet av olika strukturer och hur man kan komma runt på olika vis med sin egen inverkan

 

[Lingon]

Jag menar, jag förstår att hon är sjuk just nu och att jag kanske är orimlig, men mitt svar hade varit "absolut, passar dag y, tid x?" oavsett hur sjuk jag var, eller åtminstone "absolut, så fort jag är frisk igen sätter vi oss ner!".

Det här är något du får jobba bort. Det är inte ok att jobba när man är sjuk. Du ska inte jobba när du är sjuk och ingen annan ska heller känna sig pressad att jobba sjuk. Vi vill INTE komma tillbaka dit vi var innan pandemin när folk kom till jobbet dyngförkylda och troligtvis med feber bara för att deras jobb är SÅÅÅ viktigt!

I övrigt kanske du får försöka jobba mer självständigt och försöka undvika att behöva samarbeta med andra. Eller helt enkelt acceptera att inte att alla lever för att jobba. Jag tycker mycket om mitt jobb men inte tusan lever jag för att jobba. Jag jobbar för att kunna leva. Det är roligt och utmanande men det är fortfarande bara ett jobb. Hade jag sett det som mer hade nog gått in i väggen.

 

[Nahar]

Jag vet också ett och annat om kommunikation, och har aldrig skrivit att du skulle vara en hemsk person, eller vara ett as. Men du har upprepade gånger beskrivit att du är bossig, gå-påig, och att du misstänker att dina kollegor inte uppskattar att jobba med dig. Du vill göra jobbet själv och suckar när det inte blir "lika bra". Och jag tolkade absolut inte SMS-situationen som att du själv förstod att det var dumt gjort, inte när man läser det i TS. Istället skriver du att det skaver för att personen inte ville planera. Du gör dessutom antagelsen om att det handlar om att de helt enkelt inte vill lika mycket som du.

Du ville ju ha exempel, och det är exempel på vad jag anser verkar vara både gränslöst och respektlöst. Men samtidigt vill du inte att jag ska sjunga i kören, så jag vet inte riktigt varför du bad om exempel heller.

Nu vet jag inte om du skrivit det i tråden innan, men har du någon form av ledarskapsutbildning? Det hade förmodligen hjälpt dig en del rent praktiskt i hur man kan arbeta med sig själv och samtidigt ge mer plats åt andra.

Jag skrev som ett as för att jag tyckte att ni bara hoppade på de allra värsta bitarna och upprepade om och om igen att jag visst var sån trots att jag försökte nyansera bilden. Jag menar, jag har ju själv tagit upp de här sakerna som problem, men att det är allt jag är och att jag ÄR gränslös och respektlös (det vill säga, ett as) för att jag gjort vissa gränslösa och respektlösa saker (varav EN är närmsta tiden), det tänker jag inte acceptera.

Och råd om att tagga ner, vara tyst, och så vidare är ju ungefär lika hjälpsamma för mig som att säga åt nån som är tystlåten att det "bara är att ta för sig" och "avbryt de andra". Vi är alla olika och måste jobba utifrån det.

Bad om exempel eftersom jag då kan avgöra om din bedömning är rimlig eller inte. Orimlig anser jag, eftersom du övertolkar saker utifrån känslor jag beskriver, inte mitt agerande i sig (förutom det enda konkreta exemplet jag gett i närtid).

Men nu har detta blivit något konstigt försvarstal mitt i en tråd jag startade med den uttryckliga önskan att hålla saker positiva. Jag ville få hjälp, och fick många goda råd, men känner mig mest nedslagen faktiskt.

Ledarskapsutbildning känns lite fel i sammanhanget när vi pratat i flera sidor om att jag inte ska leda något. Försökte förklara situationen lite mer i mitt svar till Asko ovan.

Nåja. Kollegan har inte längre migrän och vi ska ses och börja jobba om några timmar. No hard feelings där så det känns lite underligt att det blivit sånt ramaskri över mitt sms på Buke.

Jag försöker också nu bena ut om konsensus i tråden lutar åt att det är fel på mig för att jag är så entusiastisk, eller om jag tolkar in för mycket i folks ilska över sagda sms.

Oj, det drog visst iväg med tankar, inte alla nödvändigtvis riktade till dig @Fruentimber . Blir lätt så efter en sömnlös natt

 

[Lingon]

Jag skrev som ett as för att jag tyckte att ni bara hoppade på de allra värsta bitarna och upprepade om och om igen att jag visst var sån trots att jag försökte nyansera bilden. Jag menar, jag har ju själv tagit upp de här sakerna som problem, men att det är allt jag är och att jag ÄR gränslös och respektlös (det vill säga, ett as) för att jag gjort vissa gränslösa och respektlösa saker (varav EN är närmsta tiden), det tänker jag inte acceptera.

Och råd om att tagga ner, vara tyst, och så vidare är ju ungefär lika hjälpsamma för mig som att säga åt nån som är tystlåten att det "bara är att ta för sig" och "avbryt de andra". Vi är alla olika och måste jobba utifrån det.

Bad om exempel eftersom jag då kan avgöra om din bedömning är rimlig eller inte. Orimlig anser jag, eftersom du övertolkar saker utifrån känslor jag beskriver, inte mitt agerande i sig (förutom det enda konkreta exemplet jag gett i närtid).

Men nu har detta blivit något konstigt försvarstal mitt i en tråd jag startade med den uttryckliga önskan att hålla saker positiva. Jag ville få hjälp, och fick många goda råd, men känner mig mest nedslagen faktiskt.

Ledarskapsutbildning känns lite fel i sammanhanget när vi pratat i flera sidor om att jag inte ska leda något. Försökte förklara situationen lite mer i mitt svar till Asko ovan.

Nåja. Kollegan har inte längre migrän och vi ska ses och börja jobba om några timmar. No hard feelings där så det känns lite underligt att det blivit sånt ramaskri över mitt sms på Buke.

Jag försöker också nu bena ut om konsensus i tråden lutar åt att det är fel på mig för att jag är så entusiastisk, eller om jag tolkar in för mycket i folks ilska över sagda sms.

Oj, det drog visst iväg med tankar, inte alla nödvändigtvis riktade till dig @Fruentimber . Blir lätt så efter en sömnlös natt

Jag tror att du får inse att det inte är brist på entusiasm eller arbetsglädje när folk inte vill jobba sjuka eller på helger och kvällar. Bara för att du gärna gör det och trivs med det betyder inte det att alla är likadana. Folk lever olika liv och trivs med att ha sitt liv på olika sätt. Jag tror det är där du får börja att jobba med dig själv. Att inse att din kollega inte är sämre på sitt jobb än dig bara för att hon inte vill jobba med migrän. Att inse att alla är olika. Bara för att de inte är som du och försvinner in i jobbet totalt så betyder inte det att de är sämre på jobbet än vad du är. De kanske har varit på väg in i väggen och nu vet var deras gränser går och vill inte hamna där igen. Man vet inte alltid sånt om folk.

 

[Fruentimber]

Jag skrev som ett as för att jag tyckte att ni bara hoppade på de allra värsta bitarna och upprepade om och om igen att jag visst var sån trots att jag försökte nyansera bilden. Jag menar, jag har ju själv tagit upp de här sakerna som problem, men att det är allt jag är och att jag ÄR gränslös och respektlös (det vill säga, ett as) för att jag gjort vissa gränslösa och respektlösa saker (varav EN är närmsta tiden), det tänker jag inte acceptera.

Och råd om att tagga ner, vara tyst, och så vidare är ju ungefär lika hjälpsamma för mig som att säga åt nån som är tystlåten att det "bara är att ta för sig" och "avbryt de andra". Vi är alla olika och måste jobba utifrån det.

Bad om exempel eftersom jag då kan avgöra om din bedömning är rimlig eller inte. Orimlig anser jag, eftersom du övertolkar saker utifrån känslor jag beskriver, inte mitt agerande i sig (förutom det enda konkreta exemplet jag gett i närtid).

Men nu har detta blivit något konstigt försvarstal mitt i en tråd jag startade med den uttryckliga önskan att hålla saker positiva. Jag ville få hjälp, och fick många goda råd, men känner mig mest nedslagen faktiskt.

Ledarskapsutbildning känns lite fel i sammanhanget när vi pratat i flera sidor om att jag inte ska leda något. Försökte förklara situationen lite mer i mitt svar till Asko ovan.

Nåja. Kollegan har inte längre migrän och vi ska ses och börja jobba om några timmar. No hard feelings där så det känns lite underligt att det blivit sånt ramaskri över mitt sms på Buke.

Jag försöker också nu bena ut om konsensus i tråden lutar åt att det är fel på mig för att jag är så entusiastisk, eller om jag tolkar in för mycket i folks ilska över sagda sms.

Oj, det drog visst iväg med tankar, inte alla nödvändigtvis riktade till dig @Fruentimber . Blir lätt så efter en sömnlös natt

Jag har egentligen inte behövt tolka något alls eftersom det är så du själv beskrivit ditt agerande gentemot dina kollegor. Det är ju dina egna ord jag har använt? Bossig och domderande, t ex.

Och nej, givetvis är du inte bara detta. Det fattar ju vi också. Jag fattar att du gjort tråden för att du faktiskt vill ha ett fungerande samarbete. Jag tror bara att det också kan vara nyttigt att inte gå som katten runt het gröt. Ibland behöver saker pekas ut mer direkt.

Jag menar inte att du ska gå en ledarskapsutbildning för att du eventuellt ska leda folk. Jag menar att det är nyttigt för att få en fördjupning om hur samarbete fungerar, olika personlighetstyper och hur dessa agerar, och även få upptäcka och jobba en hel del med sig själv. Och även få en hel del praktiska övningar med sig hem, som du kan använda på arbetet. Nu verkar du snarare förkasta rådet om att t ex vara tystare, men tystnad kan vara ett kraftfullt verktyg när man försöker ge plats till andra. Ledarskap handlar så väldigt mycket mer än om just ledar-biten.

 

[Nahar]

Jag tror att du får inse att det inte är brist på entusiasm eller arbetsglädje när folk inte vill jobba sjuka eller på helger och kvällar. Bara för att du gärna gör det och trivs med det betyder inte det att alla är likadana. Folk lever olika liv och trivs med att ha sitt liv på olika sätt. Jag tror det är där du får börja att jobba med dig själv. Att inse att din kollega inte är sämre på sitt jobb än dig bara för att hon inte vill jobba med migrän. Att inse att alla är olika. Bara för att de inte är som du och försvinner in i jobbet totalt så betyder inte det att de är sämre på jobbet än vad du är. De kanske har varit på väg in i väggen och nu vet var deras gränser går och vill inte hamna där igen. Man vet inte alltid sånt om folk.

Men har du ens läst tråden? Hur läser du ens mitt svar? Jag tycker absolut inte att någon är sämre än mig för att den inte vill jobba när den är sjuk. Definitivt inte sämre på sitt jobb heller. Problemet ligger i olika energilägen och sätt att agera/kommunicera, inte i att någon är bättre eller sämre.

 

[Nahar]

Jag har egentligen inte behövt tolka något alls eftersom det är så du själv beskrivit ditt agerande gentemot dina kollegor. Det är ju dina egna ord jag har använt? Bossig och domderande, t ex.

Och nej, givetvis är du inte bara detta. Det fattar ju vi också. Jag fattar att du gjort tråden för att du faktiskt vill ha ett fungerande samarbete. Jag tror bara att det också kan vara nyttigt att inte gå som katten runt het gröt. Ibland behöver saker pekas ut mer direkt.

Jag menar inte att du ska gå en ledarskapsutbildning för att du eventuellt ska leda folk. Jag menar att det är nyttigt för att få en fördjupning om hur samarbete fungerar, olika personlighetstyper och hur dessa agerar, och även få upptäcka och jobba en hel del med sig själv. Och även få en hel del praktiska övningar med sig hem, som du kan använda på arbetet. Nu verkar du snarare förkasta rådet om att t ex vara tystare, men tystnad kan vara ett kraftfullt verktyg när man försöker ge plats till andra. Ledarskap handlar så väldigt mycket mer än om just ledar-biten.

Jag har ju inte alls förkastat rådet om tystnad, men när jag sa ja till det så räckte det ju inte tydligen, eftersom jag fortfarande använde ordet 'lyfta' som tydligen var helt fel även när jag förklarade hur jag menade.

Hur jag beskriver mitt agerande när det har varit problematiskt är ju inte mitt agerande i stort heller, och min måttstock för dessa saker är inte samma som andras. Åtminstone inte med de växlar som dragits i tråden. Kanske överreagerar jag, men när tillräckligt många hoppat in och sagt att jag inte borde jobba med folk på grund av ett sms blev jag ganska uppgiven. Jag anser mig vara bra på att jobba med andra, omtänksam och empatisk, och sen identifierar jag olikheter som gör att det skaver och så tar det hus i helvete. Men detta är mer allmänt, inte mot dig. Jag bara känner att de goda råd jag fick var bra men resten kunde jag varit utan.

 

[Lingon]

Men har du ens läst tråden? Hur läser du ens mitt svar? Jag tycker absolut inte att någon är sämre än mig för att den inte vill jobba när den är sjuk. Definitivt inte sämre på sitt jobb heller. Problemet ligger i olika energilägen och sätt att agera/kommunicera, inte i att någon är bättre eller sämre.

Det är ju det jag skriver. Du får lära dig att se att energinivån (som du kallar det) inte är samma sak som kompetens. Att bara för att personen har en lägre energinivå än dig betyder inte det per automatik att arbetet i slutändan blir sämre utfört. Eftersom du blir frustrerad över det så låter det som att du på nåt sätt ändå tror att den lägre energinivån kommer leda till ett sämre utfört arbete.

Jag har jobbat med en person som är så extremt olik mig. Lugn, tystlåten och väldigt introvert. Men när jag tog mig tid att lugna ner mig och lyssna på hen så insåg jag att hen är otroligt kunnig och kompetent och jag kunde lära mig mycket.

Se det som en utmaning att lära dig nåt nytt. Det kanske finns något i den personens sätt att hantera projektet, agera i olika situationer som du kan lära dig nåt av? Förutom rent arbetsmässigt.

 

[manda]

Apropå det där du skrev om att tänka hur du vill säga innan du ev lyfter detta i din grupp (orkar inte leta upp för citat):

du kanske kan ha bra användning av non-violent communication?

om du väljer att lyfta med dem att du ser att din interaktiva stil inte är så gynnsam, så är mitt råd att utgå från dig. Att öht inte dra in ”ni är så tysta så att jag X” utan snarare ”jag har märkt att jag blir otålig av tystnad och vill hitta sätt som gynnar vårt samarbete bättre än att X. Har ni någon tanke om vad ni önskar av mig i det läget?”. Det är en balansgång. Att lägga ansvaret på DEM att problemlösa dina brister är alldeles för likt victim blaming för att vara skönt, men att äga ens eget problem i samtal med andra brukar hjälpa att skapa god grund för samtal. De flesta reagerar bra på exponerad sårbarhet. Det kan kanske vara så att du får räkna med att äta din egen skit ett tag om situationen blivit infekterad. Det är i så fall ett jättebra tillfälle att träna på att hålla fast i att åsidosätta din frustration och acceptera alla inblandades synvinklar.

 

[Mabuse]

Har börjat på ett nytt jobb/projekt tillsammans med några människor jag känt sen innan men aldrig samarbetat med tidigare. Detta har snabbt lett till frustration från min sida, och det är inte första gången det händer, så jag skulle uppskatta lite råd på hur andra tänker kring detta.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att alla människor inte brinner för det de gör på samma sätt som jag. Var nog över 20 när det verkligen sjönk in, när en kompis röt åt mig att hon "jobbar inte med det här för att det är något jävla kall!". Själv är jag en sån person som när jag bestämt mig för att göra något helt hänger mig åt det, bara för att jag som är sådan. Entusiastisk, driven, ja, kalla det vad ni vill; jag får saker gjorda. I skolan kunde jag göra hela grupparbetet på en helg och resten av gruppen hann inte ens försöka, jag var ganska omedveten om att detta kunde uppfattas som att jag gjorde något fel eller var jobbig. Från gymnasiet blev jag mer lyhörd och hade kanske turen att ha bra klasskamrater och lärare som ofta var lika entusiastiska som jag, men inte bara i skola och jobb har min personlighet blivit ett problem, utan även när jag t.ex. bott ihop med andra, då jag lätt blir den som fixar allt eller blir sur och tvär för att den andra i bostaden/arbetsuppdraget/whatever inte är lika på som jag. Jag blir fruktansvärt otålig helt enkelt, vill vidare och göra mer, bättre, snabbare.

Som sagt, jag har ändå blivit mer lyhörd, och jag försöker ha förståelse för personer som blir sjuka eller har annat som kommer i vägen. Samtidigt är det forfarande något som skaver. När jag blir sjuk blir jag inte bara tyst och drar mig undan, jag är fortfarande den som bestämmer hur vi ska planera, hur ansvar ska fördelas, och så vidare. Nu har en av de jag ska leda nya projektet med sagt att hon "har haft migrän några dagar så jag vet inte hur det blir imorgon", och när jag frågade om vi kan sätta oss ner och diskutera fram hur vi faktiskt ska genomföra vårt uppdrag fick jag svaret "visst". Jag menar, jag förstår att hon är sjuk just nu och att jag kanske är orimlig, men mitt svar hade varit "absolut, passar dag y, tid x?" oavsett hur sjuk jag var, eller åtminstone "absolut, så fort jag är frisk igen sätter vi oss ner!". Denna situation är alltså ett litet exempel, men om vi drar det vidare så blir det ofta så att jag är den som i slutändan bestämmer allt, gör hälften, och sen suckar för det hade ändå blivit bättre och snabbare om jag gjort det själv.

Men jag vill kunna samarbeta. Jag vet att jag inte är expert på allt, och jag värdesätter faktiskt mina kolleger och deras olika perspektiv. Mycket mer än vad jag känner framgår i själva arbetsrelationen egentligen. Jag försöker att vara uppmuntrande och peppande, men nånstans går där en gräns mellan uppmuntran och ansvarstagande som jag blir frustrerad på. Finns det något sätt jag kan hantera det här utan att bli bossig och domderande? Hur kan jag lyfta mina kolleger så att alla deras bra sidor får komma fram? Finns det något sätt som jag kan nå ut med min egen entusiasm utan att hela tiden bli besviken på att mina medarbetare inte vill lika mycket som jag?

Uppskattar om diskussionen kan hållas öppen och nyfiken. Jag kanske är en sån alla avskyr att jobba med, men jag försöker verkligen.

Är du entusiastisk, eller har du kontrollbehov och vill detaljstyra? Om det mest är att du är ambitiös och driven, så skulle mitt tips vara att söka dig till en arbetsplats med högre ambitionsnivå. Är det mer att du har kontrollbehov, så skaffa dig antingen ett jobb där det uppskattas (t ex där du är koordinatorn som ska ha allt i huvudet, medan de andra tycker det är skönt att någon annan råddar med allt det praktiska och de slipper bry sig, utan bara kan fokusera på sina jobb), eller jobba på kontrollbehovet.

Jag är också rätt ambitiös och driven, men klarar inte att jobba med någon med kontrollbehov som ska detaljstyra mig, då tappar jag motivationen.