Samarbeta med olika energinivå

[MiniLi]

Jag har också sådana drag men jag har jobbat på det i flera år. För min del handlar det väldigt mycket om kontrollbehov och att jag blir superstressad av vissa saker. Jag blir framförallt väldigt stressad om jag inte litar på mina kollegor (alltså om jag tror att kollegor kommer missa saker eller göra fel) och även om jag inte får respons (då blir jag ofta ännu mer gåpåig). Det här är ju MINA svårigheter, men jag har behövt hjälp av kollegorna för att kunna lugna ner mig. Precis som att jag har mina svårigheter så har ju kollegorna också sina, vi har jobbat ganska mycket på mitt jobb med att lära känna dessa delar hos varandra och jobba bättre tillsammans. Vi har också ett öppet klimat där vi kan prata om hur det blir, det är nödvändigt i vårt jobb eftersom att konflikter och missförstånd hos oss i personalgruppen kommer påverka vårt arbete negativt.

Iaf. De av mina kollegor som är mer tillbakadragna är ofta sådana som behöver få tänka lite innan de uttalar sig. Det har jag egentligen inga problem med alls, men jag uppskattar att de ändå ger mig respons och tex säger just att "svår fråga, jag måste få tänka på saken" eller något sånt. Då kan jag lugna mig och det blir bättre för alla.
En del av mina kollegor som är mer tillbaka är lite osäkra och kan uppfatta min rakhet som att jag har koll på allt och att deras åsikter inte är välkomna, så är det ju verkligen inte utan där har jag behövt tona ned vissa saker. Jag brukar vara öppen med hur det blir för mig. "Jag blir jättestressad nu när jag inte får någon respons från er, men jag vet inte vad det är som gör att ni är tysta nu?"

När det gäller tilliten så är det den allra svåraste delen. Mitt kontrollbehov går verkligen bananas om jag saknar tillit till kollegorna, och det låter som att det är så för dig också?
Här behöver man bara sitta på händerna och ge folk en chans, annars får du ju aldrig dina orostankar motsagda. Högst troligt så fixar folk mer än du tror, och om de inte gör det så får det väl bli skit så att det faktiskt syns att de inte gör sitt jobb.

Man kan också strukturera upp sitt gemensamma arbete lite mer. Om man har något som ska göras på x antal veckors tid så kan man ju ändå dela upp vem som gör vad, när vissa saker behöver bli klara osv. "Jag skulle behöva att xxx är färdigt [datum], eftersom jag inte kan göra yyy innan. Funkar det?" Osv.

En tredje del är förresten att jag tenderar att ställa höga krav på mig själv och då lite automatiskt ställer samma krav på andra. Här får man ju granska sig själv, ofta är det inte rimligt att kräva samma sak av andra om man själv är en högpresterande typ.

 

[vilde]

Har börjat på ett nytt jobb/projekt tillsammans med några människor jag känt sen innan men aldrig samarbetat med tidigare. Detta har snabbt lett till frustration från min sida, och det är inte första gången det händer, så jag skulle uppskatta lite råd på hur andra tänker kring detta.

Det tog mig väldigt lång tid att inse att alla människor inte brinner för det de gör på samma sätt som jag. Var nog över 20 när det verkligen sjönk in, när en kompis röt åt mig att hon "jobbar inte med det här för att det är något jävla kall!". Själv är jag en sån person som när jag bestämt mig för att göra något helt hänger mig åt det, bara för att jag som är sådan. Entusiastisk, driven, ja, kalla det vad ni vill; jag får saker gjorda. I skolan kunde jag göra hela grupparbetet på en helg och resten av gruppen hann inte ens försöka, jag var ganska omedveten om att detta kunde uppfattas som att jag gjorde något fel eller var jobbig. Från gymnasiet blev jag mer lyhörd och hade kanske turen att ha bra klasskamrater och lärare som ofta var lika entusiastiska som jag, men inte bara i skola och jobb har min personlighet blivit ett problem, utan även när jag t.ex. bott ihop med andra, då jag lätt blir den som fixar allt eller blir sur och tvär för att den andra i bostaden/arbetsuppdraget/whatever inte är lika på som jag. Jag blir fruktansvärt otålig helt enkelt, vill vidare och göra mer, bättre, snabbare.

Som sagt, jag har ändå blivit mer lyhörd, och jag försöker ha förståelse för personer som blir sjuka eller har annat som kommer i vägen. Samtidigt är det forfarande något som skaver. När jag blir sjuk blir jag inte bara tyst och drar mig undan, jag är fortfarande den som bestämmer hur vi ska planera, hur ansvar ska fördelas, och så vidare. Nu har en av de jag ska leda nya projektet med sagt att hon "har haft migrän några dagar så jag vet inte hur det blir imorgon", och när jag frågade om vi kan sätta oss ner och diskutera fram hur vi faktiskt ska genomföra vårt uppdrag fick jag svaret "visst". Jag menar, jag förstår att hon är sjuk just nu och att jag kanske är orimlig, men mitt svar hade varit "absolut, passar dag y, tid x?" oavsett hur sjuk jag var, eller åtminstone "absolut, så fort jag är frisk igen sätter vi oss ner!". Denna situation är alltså ett litet exempel, men om vi drar det vidare så blir det ofta så att jag är den som i slutändan bestämmer allt, gör hälften, och sen suckar för det hade ändå blivit bättre och snabbare om jag gjort det själv.

Men jag vill kunna samarbeta. Jag vet att jag inte är expert på allt, och jag värdesätter faktiskt mina kolleger och deras olika perspektiv. Mycket mer än vad jag känner framgår i själva arbetsrelationen egentligen. Jag försöker att vara uppmuntrande och peppande, men nånstans går där en gräns mellan uppmuntran och ansvarstagande som jag blir frustrerad på. Finns det något sätt jag kan hantera det här utan att bli bossig och domderande? Hur kan jag lyfta mina kolleger så att alla deras bra sidor får komma fram? Finns det något sätt som jag kan nå ut med min egen entusiasm utan att hela tiden bli besviken på att mina medarbetare inte vill lika mycket som jag?

Uppskattar om diskussionen kan hållas öppen och nyfiken. Jag kanske är en sån alla avskyr att jobba med, men jag försöker verkligen.

Jag tycker de som är sjuka skall hålla sig hemma och enbart bry sig om att bli friska. Att jobba när man är sjuk är bland det mest korkade man kan göra.

 

[Sleepy]

2 sek!

Två sekunder är ju förstås för kort tid om det handlar om att vänta in andra och ge dem plats att uttrycka sig. Där är det viktigt att kunna luta sig tillbaka. Men för den som är den snabba sorten kan det kännas tillräckligt när det handlar om att någon behöver agera eller för att se nästa steg. Någon i min närhet brukar skratta och säga "tog det för lång tid nu..?" när vi gör något tillsammans och jag tar över initiativet. Även "vill en inte göra något är det bara att vänta lite..." Så enerverande.

 

[EZMK]

Först och främst, som en som utbildats en del i presentationsteknik, gruppdynamik, projektledning, ledarskap: Det finns inte ett facit på hur man borde göra. Men det finns perspektiv, teorier och tekniker som kan hjälpa en komma fram. Eller bak för den delen, hur många gånger har inte en ledarfigur kommit hem från en utbildning där de tutats i nu ska vi köra bla bla bla-modellen och sen kört fullt blås och skapat ännu mer problem. Men, att bara vara medveten om strukturer gör en hel del. Det finns personer som jag avskyr att arbeta med, medan andra tycker de är suveräna. I vissa grupper passar man helt enkelt inte in och det får man i vissa fall acceptera, men när detta är en röd tråd i alla grupper man är med i så är det som du nog menar på tid för självreflektion och utveckling.

Stämmer dina mål överens med gruppens? Vad är din roll i gruppen och hur kan du anpassa den? Har du frågat vad de andra behöver av dig för att uppnå målet? Vet de vad du behöver av dem? En eldsjäl kan vara en supertillgång i en grupp, eller så kan den ta syre från alla andra i gruppen.

Och framförallt, du har jättebra träning framför dig! Många skulle rent av sagt "Nä, jag är helt enkelt en ledare och det är därför jag inte funkar bra i grupp" vilket är varför vi har så många dåliga chefer utan riktiga ledaregenskaper. En ledare är ju verkligen en som kan konsten med att göra 1+1 = 3 av en grupp.

 

[Görel]

Jag förstår så väl hur det är att vara entusiastisk och vilja att de man behöver samarbeta med känner detsamma, och att bli frustrerad när man tycker att andras sätt att förhålla sig sinkar en eller sätter käppar i hjulen.

I min ungdom var jag en ångvält. Jag var klarsynt och såg hur saker snabbt och smidigt kunde lösas, och blev oerhört stressad när ingen sagt något på typ två sekunder. Sen gick jag in i väggen i 30-årsåldern.

Dina tankar om att hitta ett annat sätt att förhålla dig i situationer med andra är väldigt bra, att du blivit medveten och kommit till insikt att det skulle kunna fungera lite bättre om du ändrade förhållningssätt. Som någon skrev, att ta ett steg tillbaka och vänta på de andra, kan bli väldigt intressant. Det kan komma fram saker man inte tänkt på, man får ta del av andras erfarenheter som kan få en att se på saker på ett nytt sätt. Jättebra att du tänkte prova det, jag hoppas att du får samma positiva erfarenheter som jag fick.

Nu som äldre och med en hjärna som kraschat tänker jag inte lika snabbt, jag behöver fundera lite innan jag kan bli lika klarsynt som förr. Och när jag får kollegor som snabbt tar ledningen och dundrar fram tycker jag att det är oerhört jobbigt att inte få den tid och det utrymme som jag numera behöver för att komma till min rätt.

Så, förutom att du kan få ta del av andras åsikter och erfarenheter, som du önskar, ska du också vara rädd om din egen mentala hälsa. En dag kan väggen stå precis framför en utan att man hunnit se den komma.

 

[EZMK]

Två sekunder är ju förstås för kort tid om det handlar om att vänta in andra och ge dem plats att uttrycka sig. Där är det viktigt att kunna luta sig tillbaka. Men för den som är den snabba sorten kan det kännas tillräckligt när det handlar om att någon behöver agera eller för att se nästa steg. Någon i min närhet brukar skratta och säga "tog det för lång tid nu..?" när vi gör något tillsammans och jag tar över initiativet. Även "vill en inte göra något är det bara att vänta lite..." Så enerverande.

I de bästa projektarbeten jag arbetat i har vi på startmöten satt hur vi sköter beslut och kommunikation överlag. T.ex. när vi har öppen diskussion, när vi ska be om ordet osv. Som projektledare föredrar jag att gå laget runt i den mån de funkar vid viktiga beslut, så att alla verkligen kommer till tals. Det kräver dock en viss tillit så att introverter i gruppen inte känner det som ett tvång utan som en möjlighet.

 

[Görel]

I de bästa projektarbeten jag arbetat i har vi på startmöten satt hur vi sköter beslut och kommunikation överlag. T.ex. när vi har öppen diskussion, när vi ska be om ordet osv. Som projektledare föredrar jag att gå laget runt i den mån de funkar vid viktiga beslut, så att alla verkligen kommer till tals. Det kräver dock en viss tillit så att introverter i gruppen inte känner det som ett tvång utan som en möjlighet.

Som en som numera tänker lite långsammare tycker jag att din sista mening är oerhört viktig! För mig är såna rundor precis efter att något avslutats rätt meningslösa, antingen slänger jag ur mig någon plattityd eller så säger jag som det är att jag inte hunnit tänka färdigt. Jag ser det inte som något sätt som jag får föra fram min åsikt på. Det skulle jag däremot göra om man nästa gång man ses fick kommentera vad man tyckte om det förra mötet för då har jag hunnit tänka efter ordentligt.

 

[Voeux]

"Million dollar question", skulle jag säga, det här med att samarbeta med personer man är olik och det spelar nog ingen roll hur ens olikheter ser ut. Jag har inte varit på en enda arbetsplats, eller haft ett enda grupparbete i skolan, där det inte varit en svårighet. Så mitt hetaste tips är att träna. Träna träna och träna på vilka ramar du själv behöver och vilka du kanske måste kompromissa med. Träna på att förstå andra. Vi har en extremt påfrestande omorganisation igång just nu och trots att jag ibland känner att svetten rinner i nacken av frustration och jag får sju nya gråa hår varje möte så försöker jag tänka att min frustration kommer inte leda oss någonstans. Ingen här vill att det ska bli dåligt, vi har bara olika idéer om vad som är bra, och en del av mitt jobb är att försöka förstå och ge andras idéer en chans.

Sen finns det helt enkelt oengagerade personer också och vad ska man göra åt det då? Ingenting, det går inte att ändra på andra. Försök att gå runt, styr upp eller ta över uppgiften själv. Det är inte jättekul men det är i alla fall roligare än att bli upprörd, för det tar mer energi än att försöka anpassa sig (och med oengagerad menar jag givetvis just det och ingenting som har med sjukdom att göra).

 

[Angel]

I de bästa projektarbeten jag arbetat i har vi på startmöten satt hur vi sköter beslut och kommunikation överlag. T.ex. när vi har öppen diskussion, när vi ska be om ordet osv. Som projektledare föredrar jag att gå laget runt i den mån de funkar vid viktiga beslut, så att alla verkligen kommer till tals. Det kräver dock en viss tillit så att introverter i gruppen inte känner det som ett tvång utan som en möjlighet.

Gå rundor med incheckning och liknande "hur mår ni idag och hur har det gått" ser jag som totalt meningslöst om det inte är på en arbetsplats och man själv vill ha den typen av information från ett ledarperspektiv.
Det som däremot brukar vara givande för arbetet i sig är att se till att alla har tillgång till ett dokument där man skriver in sin egen del av ett arbete eller projekt och kan se och kommentera andras. Sen brukar det vara bra att diskutera kring det.
Sen tycker jag också att det är dags att sluta blanda ihop ordet introvert med blyg eller oengagerad.

 

[MiniLi]

Som en som numera tänker lite långsammare tycker jag att din sista mening är oerhört viktig! För mig är såna rundor precis efter att något avslutats rätt meningslösa, antingen slänger jag ur mig någon plattityd eller så säger jag som det är att jag inte hunnit tänka färdigt. Jag ser det inte som något sätt som jag får föra fram min åsikt på. Det skulle jag däremot göra om man nästa gång man ses fick kommentera vad man tyckte om det förra mötet för då har jag hunnit tänka efter ordentligt.

En sån runda kan ju få ett kontrollfreak att lugna ner sig (om folk är ärliga och säger tex att de inte hunnit tänka efter) dock, så det kan ju bli gynnsamt i förlängningen för alla

 

[Görel]

En sån runda kan ju få ett kontrollfreak att lugna ner sig (om folk är ärliga och säger tex att de inte hunnit tänka efter) dock, så det kan ju bli gynnsamt i förlängningen för alla

Men då måste det finnas utrymme för den som inte tänkt klart att få föra fram sina åsikter senare. Som det är nu säger vissa ångvältar massor och min hjärna har inte ens börjat processa så min åsikt får aldrig utrymme.

 

[MiniLi]

Men då måste det finnas utrymme för den som inte tänkt klart att få föra fram sina åsikter senare. Som det är nu säger vissa ångvältar massor och min hjärna har inte ens börjat processa så min åsikt får aldrig utrymme.

Ja självklart! Det hjälper ju inte som enda tillfälle.

 

[EZMK]

Som en som numera tänker lite långsammare tycker jag att din sista mening är oerhört viktig! För mig är såna rundor precis efter att något avslutats rätt meningslösa, antingen slänger jag ur mig någon plattityd eller så säger jag som det är att jag inte hunnit tänka färdigt. Jag ser det inte som något sätt som jag får föra fram min åsikt på. Det skulle jag däremot göra om man nästa gång man ses fick kommentera vad man tyckte om det förra mötet för då har jag hunnit tänka efter ordentligt.

Exakt! Och det är ju detta via ofta ser i just projektsammanhang, att man kör en övning utan att förankra, reflektera eller utvärdera den. Att du som medlem ska kunna trygghet i att säga "jag vill senarelägga denna fråga till nästa möte/senare i detta mötet då jag känner att jag behöver tänka lite mer på det". Då kan man ju även komma överens om att dagordningen på förhand ska läsas samt ha underlag som kan hjälpa medlemmarna att ta ett beslut om man känner att beslutstagande/input haltar.

Jag har själv minnessvårigheter sedan en ridolycka som förvärras vid stress och det hjälper mig även mycket att alltid ha en avslutande genomgång där vi går igenom de beslut som gjorts under dagen och vem som gör vad inför nästa möte.

 

[MiniLi]

Gå rundor med incheckning och liknande "hur mår ni idag och hur har det gått" ser jag som totalt meningslöst om det inte är på en arbetsplats och man själv vill ha den typen av information från ett ledarperspektiv.
Det som däremot brukar vara givande för arbetet i sig är att se till att alla har tillgång till ett dokument där man skriver in sin egen del av ett arbete eller projekt och kan se och kommentera andras. Sen brukar det vara bra att diskutera kring det.
Sen tycker jag också att det är dags att sluta blanda ihop ordet introvert med blyg eller oengagerad.

Ja alltså introvert/extrovert är ju inte ens relevant i detta.

 

[Fruentimber]

"Jag blir jättestressad nu när jag inte får någon respons från er, men jag vet inte vad det är som gör att ni är tysta nu?"

För mig är det här ett ganska aggressivt sätt att bemöta tysta kollegor på. Du lägger ditt mående i deras knä och pekar ut dem som anledningen. Det kan ju dessutom vara så att någon tycker att denne faktiskt har gett respons, men som nu riskerar ta väldigt illa upp av att det tydligen har gått dig förbi.

 

[EZMK]

Gå rundor med incheckning och liknande "hur mår ni idag och hur har det gått" ser jag som totalt meningslöst om det inte är på en arbetsplats och man själv vill ha den typen av information från ett ledarperspektiv.
Det som däremot brukar vara givande för arbetet i sig är att se till att alla har tillgång till ett dokument där man skriver in sin egen del av ett arbete eller projekt och kan se och kommentera andras. Sen brukar det vara bra att diskutera kring det.
Sen tycker jag också att det är dags att sluta blanda ihop ordet introvert med blyg eller oengagerad.

Och om jag hade haft en ledare som såg välmående i gruppen som meningslöst hade min lojalitet sjunkit direkt. Meningen med incheckning är ju inte att det ska vara en formalitet utan ett sätt att skapa en medvetenhet om medlemmarnas egna perspektiv och förutsättningar. Om jag under en incheckning får höra "Det har varit körigt med barnen i helgen då x brutit armen så det har gått i ett" så vet jag ju att hen kan behöva extra stöttning, jag kan förstå varför hen låter kort osv.

Att ha t.ex. ett Gantt-schema är ju ett bra verktyg men ett projekt är ju mycket mer än bara planering ifall man vill maximera produktivitet och effektivitet. Och jag har inte sagt någonstans att introvert skulle vara en koppling till något negativt. En introvert är inte automatiskt oengagerad, hen kan visa sitt engagemang på andra sätt som är värdefullt för gruppen.

 

[Inte_Ung]

Jag försöker också nu bena ut om konsensus i tråden lutar åt att det är fel på mig för att jag är så entusiastisk, eller om jag tolkar in för mycket i folks ilska över sagda sms.

Det kan vara bra att förstå att sjuka människor kan vara totalt utslagna och inte kan engagera sig alls i sitt jobb just då.
Det innebär inte att de som människor är mindre entusiastiska utan bara att de är så sjuka.
Att förstå och ta hänsyn till det är en bra början faktiskt.

 

[Wysiwyg]

För mig är det här ett ganska aggressivt sätt att bemöta tysta kollegor på. Du lägger ditt mående i deras knä och pekar ut dem som anledningen. Det kan ju dessutom vara så att någon tycker att denne faktiskt har gett respons, men som nu riskerar ta väldigt illa upp av att det tydligen har gått dig förbi.

@Fruentimber Men om man sitter på ett möte och ingen säger någonting, hur har de då gett respons? Har man då kommunicerat genom kroppsspråk behöver man ju förbättra sin kommunikation tycker jag, man kan ju inte förvänta sig att andra ska förstå om man inte säger någonting. Jag tycker inte alls det är fel att be om verbal respons, då kan man ju också säga att man funderar eller vad man tänker på. Alternativt att man inte håller med typ.

”Jag känner såhär när du gör såhär” är ju ett sätt att jag-uttrycka sina reaktioner på andras ageranden. Att någon blir stressad när jag är tyst måste den ju få uttrycka tänker jag, utan att jag känner mig påhoppad av det. Jag kan ju lika gärna svara ”jag känner mig stressad när du avkräver mig ett svar” istället för att ta illa upp. Varför man nu skulle ta illa upp när någon missat ens kommunikation, det var förmodligen inte av illvilja, då hade hen ju inte tagit upp det.

Det är ju, enligt mig, ett ganska bra sätt att kommunicera. Svarar då någon att den behöver tänka lite eller dylikt så vet ju också den som blir stressad att det inte har med en själv att göra. Istället för att man antingen kör över andra eller börjar fundera på om det är en själv det är fel på.

 

[Nahar]

Det är ju det jag skriver. Du får lära dig att se att energinivån (som du kallar det) inte är samma sak som kompetens. Att bara för att personen har en lägre energinivå än dig betyder inte det per automatik att arbetet i slutändan blir sämre utfört. Eftersom du blir frustrerad över det så låter det som att du på nåt sätt ändå tror att den lägre energinivån kommer leda till ett sämre utfört arbete.

Jag har jobbat med en person som är så extremt olik mig. Lugn, tystlåten och väldigt introvert. Men när jag tog mig tid att lugna ner mig och lyssna på hen så insåg jag att hen är otroligt kunnig och kompetent och jag kunde lära mig mycket.

Se det som en utmaning att lära dig nåt nytt. Det kanske finns något i den personens sätt att hantera projektet, agera i olika situationer som du kan lära dig nåt av? Förutom rent arbetsmässigt.

Det kan vara bra att förstå att sjuka människor kan vara totalt utslagna och inte kan engagera sig alls i sitt jobb just då.
Det innebär inte att de som människor är mindre entusiastiska utan bara att de är så sjuka.
Att förstå och ta hänsyn till det är en bra början faktiskt.

Ska svara mer utförligt senare men som jag redan skrivit så är jag redan fullt medveten om att det varken handlar om bristande kompetens eller brist på engagemang bara kring smsen/sjukhet. Jag tog upp det i ts just för att jag själv ser att min reaktion/respons var orimlig. Det är liksom utlösande gnistan i trådens självrannsakan, inte något som behöver förklaras för mig.

Så, nu ska jag gå och ha möte. Och försöka ta med mig alla tips!

 

[Angel]

Och om jag hade haft en ledare som såg välmående i gruppen som meningslöst hade min lojalitet sjunkit direkt. Meningen med incheckning är ju inte att det ska vara en formalitet utan ett sätt att skapa en medvetenhet om medlemmarnas egna perspektiv och förutsättningar. Om jag under en incheckning får höra "Det har varit körigt med barnen i helgen då x brutit armen så det har gått i ett" så vet jag ju att hen kan behöva extra stöttning, jag kan förstå varför hen låter kort osv.

Att ha t.ex. ett Gantt-schema är ju ett bra verktyg men ett projekt är ju mycket mer än bara planering ifall man vill maximera produktivitet och effektivitet. Och jag har inte sagt någonstans att introvert skulle vara en koppling till något negativt. En introvert är inte automatiskt oengagerad, hen kan visa sitt engagemang på andra sätt som är värdefullt för gruppen.

Det blir alltid en formalitet i praktiken. Alla svarar någon plattityd och alla hummar lite... Vissa gillar det, andra inte men det är i praktiken enligt min erfarenhet bättre för förtroendet att komma med lite kaffe och fika och fråga hur det är med alla istället för att strukturerat gå laget runt. Det senare tycker jag snarare lägger fokus på att man som gruppledare inte bryr sig utan enbart följer en inlärd metod. Gantt-scheman är också något som jag tycker är ett dåligt verktyg för annat än människor som är vana att arbeta med projekt. För ett grupparbete/grupprojekt på universitetsnivå tex så blir det ett extra planeringssteg som de allra flesta inte tycker är givande eftersom hälften av gruppen ändå inte håller på tidsplanen.

Jag är för övrigt enormt introvert men samtidigt ofta mycket produktiv och drivande i grupper så jag förstår inte alls vad det har med att visa engagemang "på andra sätt" att göra? På vilket sätt skulle introverta människor inte vara drivande och komma med input utan att bli uppmanade till det av någon annan?