Sambo som inte vet sina behov

[Hermelin]

Det är ju inte rimligt att du ska känna att du behöver curla din partner. Däremot är det rimligt att man stöttar varandra i jobbiga perioder. Det låter som att han behöver ta ansvar för hur han mår. Du får kanske vara tydlig med att du inte kan curla och pusha iväg honom varje gång? Han får själv ta ansvar för att komma iväg till rummet. Han måste också själv ta ansvar för att berätta vad han behöver för stöd från dig i det här.

 

[Grazing]

Såklart dom får. Och förtjänar hjälp gör alla - alla som vill ha hjälp, och ber om hjälp.

Men problemet är att dom inte vill ta ansvar för sig själv och be om hjälp. Eller kanske till och med aktivt vägrar exempelvis terapi, gymkort, promenader osv.

Så då hamnar det på kvinnan att både behöva stå ut med ett gnälligt mansbarn på soffan OCH försöka övertala han att ta itu med sin hälsa.

Been there, done that, got the divorce...

Innan man klankar ner på någon så är det väl bra att se hur han då svarar på kraven att ta emot hjälpen. Kvinnor som mår dåligt är heller inte altid benägna att ta emot hjälp vid dåligt mående direkt och är heller inte så lätta att leva med.

Folk som mår dåligt är inte lätta alltid att ha att göra med oavsett och då får man ställa kraven att ska förhållandet fortsätta så krävs det att hjälp tas emot eller så får man sära på sig tillslut då det inte är hållbart annars. Väljer han att det är bättre att gå isär än att ta emot hjälp så ja, då är det inte mycket att göra.

 

[Smoothi]

Och du har helt missat de senaste årens artiklar om att kvinnor blir mer och mer benägna att välja bort relationer (med män) för att slippa vara morsa? Det handlar i allra högsta grad om att män ofta använder sin partner för att förstå och reglera sina känslor istället för att göra det jobbet själva.

Vi har väl typ 10 milj invånare i landet. Typ 5milj är väl kvinnor. Då borde det väl rimligt vis vara 2,5milj kvinnor som inte vill vara morsa åt män.....om det nu är så vanligt. Eller är det bara 1000 kvinnor som inte vill vara morsa åt män?

 

[Lingon]

Jag skulle säga att fenomenet är så vanligt, att om du inte ser dem omkring dig så är det för att du är härdad, typ. Detta är alltså ingen kritik mot dig!

Nä, alltså, det kan ju vara för att jag varit gift i nästan 20 år. Aldrig riktigt dejtat. Umgås med kompetent folk. Jag hade aldrig pallat ha såna människor i min närhet. Jag har få men nära vänner och har verkligen inte stött på det i min närhet. Jag är knappast härdad. Jag har mycket lite tålamod med människor så jag tror att såna personer filtreras bort ganska tidigt i processen det är att lära känna någon.

 

[tanten]

Min sambo är inne i någon typ av livskris just nu, vilket påverkar vår relation negativt. Han vet inte vad han vill i livet, trivs inte på sitt jobb och är generellt nedstämd. Jag försöker stötta och hjälpa så mycket jag kan men det är tufft för mig också eftersom jag är en stor del av hans liv och blir ju därmed påverkad av hans livsval. Försöker stötta honom att söka professionell hjälp men det vill han inte.

Någonting som slår mig när vi pratar är att han har så himla dålig koll på sina behov och vad han behöver för att må bra. Det kan vara både högt och lågt - han kan gå runt i två timmar och vara arg för att sedan komma på att det berodde på att han var hungrig. Han kan sitta och sura efter jobbet för att "allt är så tråkigt", men när jag efter många om och men får iväg honom till gymmet så blir han på gott humör efteråt. Detta kan upprepas i oändlighet. Varför är det såhär? Jag känner ibland att jag behöver curla honom och hålla koll på honom som ett litet barn, för att påminna honom om vad han behöver och vad han brukar må bra av. Detta blir också något som triggar mig i det större problemet med hans dåliga mående, att han förväntar sig att jag ska hjälpa honom med det också och inte vill söka hjälp. Jag tar ju hand om mig själv och ser till att fylla mitt liv med aktiviteter och saker jag mår bra av, varför kan han inte också ansvara för det i sitt eget liv?

Vet inte vad jag vill med tråden, mest skriva av mig tror jag.

Varför står du ut med situationen?

Kanske skulle du må bättre av att släppa kontrollen.
Han behöver ju inte ha nån koll alls! Det sköter ju du.

 

[Tonto]

Det har uppmärksammats! Allt fler kvinnor lever som nöjda singlar.

Men eller hur, Finns ju mängder av studier om hur kvinnor lever som singlar och mår bättre, hur kvinnor mår bättre efter skilsmässa och hur kvinnor fokuserar på jobb eller volontärarbete om dom blir ensamma. Medens män mår sämre utan en relation, lever kortare och fokuserar på våld, porr etc om dom blir ensamma.

 

[Palermo]

Såklart dom får. Och förtjänar hjälp gör alla - alla som vill ha hjälp, och ber om hjälp.

Men problemet är att dom inte vill ta ansvar för sig själv och be om hjälp. Eller kanske till och med aktivt vägrar exempelvis terapi, gymkort, promenader osv.

Så då hamnar det på kvinnan att både behöva stå ut med ett gnälligt mansbarn på soffan OCH försöka övertala han att ta itu med sin hälsa.

Been there, done that, got the divorce...

Jag tänker att det är lite för vanligt att mäns bristfällighet förklaras med att de lider av depression. Ett så smidigt sätt att lyfta av dem ansvar.

 

[Palermo]

Vi har väl typ 10 milj invånare i landet. Typ 5milj är väl kvinnor. Då borde det väl rimligt vis vara 2,5milj kvinnor som inte vill vara morsa åt män.....om det nu är så vanligt. Eller är det bara 1000 kvinnor som inte vill vara morsa åt män?

Nåja. Låt oss göra lite förenklad matte här. Säg att vi är 10 miljoner i landet och (för den enkla mattens skull) att alla lever i 100 år. I så fall föds resp dör 100 000 personer per år, hälften är kvinnor. De kvinnor som nu då i lägre grad än tidigare intresserar sig för att bilda familj med en man, kan tex antas befinna sig i åldersspannet 25-40. Alltså i mycket runda slängar 750 000 kvinnor, totalt. Givetvis har inte ALLA de kvinnorna avstått man och barn.

Men om vi, som du föreslår, drar till med 2,5 miljoner kvinnor som väljer bort män, handlar det tex om alla kvinnor i åldersspannet 25-75 år. Då vet vi ju att alla de inte har valt bort män. Såklart.

Du får ju ändå räkna bort alla under tex 25, och alla över någon viss ålder, innan du studerar fenomenet. Grejen är inte att kvinnor som är 70+ vägrar att skaffa fler barn.

Även om min matte är grov här, så är din grövre. Du får sansa dig. Mönstret finns. Tex i Italien är det ännu mer uttalat, det har det talats om ett antal år nu.

 

[Bison]

Särbo är en en gravt underskattad förhållandeform om man trots allt vill ha en snubbe.
Då tvingas männen ta hand om sig själva och kvinnorna kan njuta av att ta hand om sig själva.
Valet att bli en childless catlady är mitt livs bästa beslut!

 

[Red_Chili]

Jag håller till 100% med Irrbloss om det här:

Man ska inte behöva vara förälder åt sin egen partner. Jag är ingen som vanligtvis förespråkar ultimatum men som det låter finns kanske inte så mycket annat val. Endera söker han proffshjälp hur lite han än vill, eller så lämnar du för det är inte rimligt att du ska ha det sådär.

Jag hade ett fantastiskt förhållande. Det rann ut i ingenting och sedan blev det väldigt likt det du beskriver. Så länge som han sökte hjälp, försökte må bättre och försökte få vår relation åt rätt håll igen så stannade jag kvar och hjälpte till efter förmåga. Efter mycket om och men så var det nog bättre också, med hans mående, men vi ville ha vår vardag på för olika sätt där det ändå blev att jag skulle projektleda om något skulle hända mer än "vakna, spela datorspel, sova". Jag tog upp det med honom, varpå han efter ett tag svarade att han var nöjd med hur livet var, han var nöjd med sina dagar osv, han tyckte bara att det var jobbigt när jag "klankade ner på hans datorspelande". Med andra ord fanns det ingen chans till den förändring jag hade behövt, så vi valde att separera. Nu sitter jag i min egna bostad sedan några månader tillbaka, har åter igen mer energi och mår totalt sett väldigt mycket bättre. Jag och ex-sambon är inte ovänner på något vis, men vår parrelation som sådan är död.

 

[tara]

Fungerar jobbet? Bara en teori bland många!

Jag misstänker jobbsituationen, typ mobbing på jobbet är svårt att berätta om för alla, tror jag.

Be honom att byta jobb eller vidareutbilda sig, bara försök lös jobbsituationnen till något annat, det är många timmar på jobbet om psykosociala situationen är illa?

 

[Grazing]

Jag tänker att det är lite för vanligt att mäns bristfällighet förklaras med att de lider av depression. Ett så smidigt sätt att lyfta av dem ansvar.

Vilken tråkig hemsk attityd att ha mot folk som mår dåligt. Hade varit roligt om denna TS inte hade skrivit något kön på partnern och bara skrivit att "min partner är inne i en livskris och mår dålig" och se hur många som skulle skriva mer eller mindre att "kasta ut skiten och lev ensam, man ska inte behöva stötta sin partner i någon livskris".

Män kan vara skit absolut, precis som kvinnor även kan för övrigt men att dra alla över samma kam och blunda för att dom också kan må dåligt är åt skogen fel. Man kan hålla inne med åsikterna att alla män är skit och att han gör det för att "han är sån" tills TS testat att ställa lite ultimatum och krav. Vill han verkligen inte möta kraven och förstå TS situation och känslor så ja, då är det helt okej att separera och gå vidare med sitt liv.

Vill man verkligen inte stötta sin partner när denne har en livskris eller mår dåligt så ska man nog inte ha någon partner alls, oavsett kön. För har man den attityden mot män så har man den förmodligen även mot kvinnor.

 

[Inte_Ung]

Jag och ex-sambon är inte ovänner på något vis, men vår parrelation som sådan är död.

Ibland så kan man behöva inse att man faktiskt inte passar ihop även om man tycker bra om varandra som människor.
Att leva tillsammans kräver litet mer än att gilla varandra.
Man måste stå ut med den andres brister också och det kan vara svårt.

 

[gullviva]

Låter som mitt ex
Han hamnade i en livskris runt 40. Hade iof depression i bagaget men högfungerande med medicin.
Men han blev less på jobbet, less på hur vi bodde, less på att inte göra ngt (men inga förslag på att göra ngt var intrrssant) . Visade sig att han behövde en förändring.
Klart vi var i hop över 20 år och hade hamnat i en vardagslunk.
Jag själv var väl nöjd med det då. Nu i efterhand kräks jag nästan på att jag också hamnade där omedvetet. Vi levde vanliga vardagsliv utan att egentligen komma framåt och vi båda hade länge pratat om att flytta då vi inte trivdes, men tog aldrig tag i det.
Jag är mer stoppa huvudet i sanden, han började mer och mer visa att han vantrivdes.

Jag hade gärna löst det med att ta tag i det, diskutera ihop en plan hur ska vi ta tag o detta?
Jag gjorde inte det tyvärr (hade ett barn som behövde all min energi just då)

Han tog tillslut tag i det på sitt sätt.
Tog körkort, skaffade nytt jobb, nya kollegor, började ta hand om sig själv allt inom loppet av 3 månader. Sen blev han betuttad i en tjej på jobbet och vi gick isär.

Ser jag tillbaka skulle jag aldrig vilja leva så igen, bo i radhus fast vi båda vantrivdes med det.. jobba äta kollla tv sova. Urk!
Nu bor jag i en mysig lägenhet, gör mer sakarr både med dottern, vänner och med exet.
Vi umgås nästan som särbos nu och vi slipper allt vardagstjafs. Och jag vill INTE bo ihop med någon igen!

 

[Elementary]

Hade också gärna sett reaktionerna om det var en kvinnlig partner som det skrevs om.

Visst kan TS sambo vara en nolla som behöver växa upp men utifrån trådstarten så är det ju ett textboksexempel på depression? Exekutiv dysfunktion och allt, till och med den mest vanliga hjälpen (motion!) är det som verkar hjälpa ett tag. Om sambon varit så här hela tiden skulle det väl inte beskrivas som "livskris" och "nedstämdhet"?

Och ja det är ju klart man kan lämna även en deprimerad person, speciellt om de vägrar söka hjälp, men "ew, dumpa, män suger"-attityden, kalla snubben för tonåring och allt sånt känns lite beklämmande när samhället som helhet inte gjort det helt lätt för män att söka hjälp för psykisk ohälsa. Det är bara att läsa den skrämmande statistiken över tex vanligaste dödsorsaken hos män mellan 15 och 44, om man nu inte vill tro att det är ett samhällsproblem. Klart många väljer att bara låta den trygga personen i livet vara stöttepelaren då, de ser kanske sällan vilken börda de blir för partnern förrän det är för sent.

Men ja, om han vägrar söka hjälp trots påtryckningar kan du ju inte göra mer och du ska inte behöva slita för bådas hälsa om han inte "tar ansvar" så att säga. Då är det ju smartast att lämna förhållandet eftersom det är så dåligt och det inte ser ut att finnas nån trevligare framtid.

 

[Palermo]

Vilken tråkig hemsk attityd att ha mot folk som mår dåligt. Hade varit roligt om denna TS inte hade skrivit något kön på partnern och bara skrivit att "min partner är inne i en livskris och mår dålig" och se hur många som skulle skriva mer eller mindre att "kasta ut skiten och lev ensam, man ska inte behöva stötta sin partner i någon livskris".

Män kan vara skit absolut, precis som kvinnor även kan för övrigt men att dra alla över samma kam och blunda för att dom också kan må dåligt är åt skogen fel. Man kan hålla inne med åsikterna att alla män är skit och att han gör det för att "han är sån" tills TS testat att ställa lite ultimatum och krav. Vill han verkligen inte möta kraven och förstå TS situation och känslor så ja, då är det helt okej att separera och gå vidare med sitt liv.

Vill man verkligen inte stötta sin partner när denne har en livskris eller mår dåligt så ska man nog inte ha någon partner alls, oavsett kön. För har man den attityden mot män så har man den förmodligen även mot kvinnor.

Om du läser mitt inlägg igen, ser du att jag inte skrev något om personer som mår dåligt. Jag skrev om kvinnors tendens att förklara mäns brister med att männen mår dåligt, i situationer då det finns fler minst lika troliga förklaringar.

 

[Grazing]

Om du läser mitt inlägg igen, ser du att jag inte skrev något om personer som mår dåligt. Jag skrev om kvinnors tendens att förklara mäns brister med att männen mår dåligt, i situationer då det finns fler minst lika troliga förklaringar.

Men det är ju inte relevant i TS fall hur många män som är puckon. Det här handlar om en person som är i en livskris så att dra in att ”män är skit” är så onödigt.

 

[Palermo]

Men det är ju inte relevant i TS fall hur många män som är puckon. Det här handlar om en person som är i en livskris så att dra in att ”män är skit” är så onödigt.

Det är ts tolkning, ja. Vi andra vet inte. Men vi ser uppenbarligen lite olika mönster, vilket ger ts olika infallsvinklar.

 

[Grazing]

Det är ts tolkning, ja. Vi andra vet inte. Men vi ser uppenbarligen lite olika mönster, vilket ger ts olika infallsvinklar.

Och det är TS tolkning man får gå efter eftersom att det här är TS tråd. Det finns redan en tråd där man kan klanka ner på männen på det här forumet, behöver inte dra upp det i varje tråd som handlar om en man som hamnat i en livskris och mår dåligt.

Som sagt, om TS kommer tillbaka sedan efter att ha gett ultimatum och förklarat hur hans mående påverkar och vad som är ett stort problem och det inte har fungerat så ja, då kan man ge råd att lämna osv.

Tycker det står klart och tydligt i TS att mannen har förändrats och är i en form av livskris alternativt depression. Det är inte en man som alltid varit kass och ett as som beter sig som en tonåring och som det inte är en ide att hjälpa.

Mäns psykiska ohälsa måste faktiskt också tas på allvar, även om dom är män så är dom också mänskliga.

 

[Tantan]

Jag tänker att man faktiskt inte har en skyldighet att stanna även om det är sjukdom som är orsaken. Att leva med en deprimerad människa är för många jättetufft. Man måste ha förmågan att ta hand om sig själv i det läget vilket många är dåliga på. Göra sina saker, inte dras med och isoleras.