- Svar: 61
- Visningar: 5 915
Det gick inte så bra att jobba heltid. Första veckan var väl okej, men sedan har prestationen sjunkit stadigt. Det är ju ingen höjdare när jag på 100% arbete presterar mindre än på 75% samtidigt som jag blir tröttare, ända till skallen låser sig och jag sitter och stirrar på skärmen och får inget gjort för att kuggarna i skallen vägrar röra på sig. I ett sånt läge går det inte att tvinga fram prestation. Min chef har inga problem att fatta detta. Hon har ju själv erfarenhet av både en svår utmattning och en hjärnskada efter en olycka. Är hjärnan som sirap så är den.
Idag snackade jag med läkaren på VC. Jag tyckte att sjukskrivning på 50% i en vecka plus sedan upptrappning till 75% kunde vara något. Det mottogs ganska ovilligt och jag uppfattade det som att han hellre ville att jag skulle ta tjänstledigt igen. Själv tycker jag att det är en rättighet att sjukfrånvaro finansieras med sjukpenning, även om jag i somras finansierade det själv. Det är ju inte så att jag inte vill jobba, men när skallen fastnar så går det inte. Jag kan inte tvinga den att fungera hur gärna jag än vill.
Hur som helst så blev jag sjukskriven på först 50% i tio dagar och sen 25% i två veckor. Det ger mig en liten frist men jag är orolig för om jag inte kan jobba 100% efter det.
Det här känns som ett nederlag. Jag undrar om jag är förbrukad, att det inte blev bättre än så här. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att komma upp i 100%. Så vad sjutton jag ska göra för att lösa det vet jag inte. Att byta jobb känns inte riktigt som ett alternativ för här ute lär det inte finnas några jobb som betalar ens i närheten av vad jag har nu. Då hamnar jag väl i läget att jag jobbar heltid men får inte mer i inkomst än vad jag får på 75% på nuvarande jobbet.
Alltså fan, jag är hellre rik och frisk än sjuk och fattig. Det här suger.
Idag snackade jag med läkaren på VC. Jag tyckte att sjukskrivning på 50% i en vecka plus sedan upptrappning till 75% kunde vara något. Det mottogs ganska ovilligt och jag uppfattade det som att han hellre ville att jag skulle ta tjänstledigt igen. Själv tycker jag att det är en rättighet att sjukfrånvaro finansieras med sjukpenning, även om jag i somras finansierade det själv. Det är ju inte så att jag inte vill jobba, men när skallen fastnar så går det inte. Jag kan inte tvinga den att fungera hur gärna jag än vill.
Hur som helst så blev jag sjukskriven på först 50% i tio dagar och sen 25% i två veckor. Det ger mig en liten frist men jag är orolig för om jag inte kan jobba 100% efter det.
Det här känns som ett nederlag. Jag undrar om jag är förbrukad, att det inte blev bättre än så här. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att komma upp i 100%. Så vad sjutton jag ska göra för att lösa det vet jag inte. Att byta jobb känns inte riktigt som ett alternativ för här ute lär det inte finnas några jobb som betalar ens i närheten av vad jag har nu. Då hamnar jag väl i läget att jag jobbar heltid men får inte mer i inkomst än vad jag får på 75% på nuvarande jobbet.
Alltså fan, jag är hellre rik och frisk än sjuk och fattig. Det här suger.
