Sjuk utan att få tag på.

[Görel]

Det är möjligt att du skulle.
Vi har fått lämna telefonnummer till "närmast anhörig" som blir uppringd först. De ville helst ha flera.
Så det går ju att undvika om någon av dem svarar och garanterar att allt är under kontroll.
Men vid total tystnad får du nog ta att det blir några "bomkörningar" om någon annan slipper att ligga hjälplös med ett brutet ben.

Jag tycker att det normalvettiga är att kontakta närmast anhörig, och låta den eller de först försöka få tag i personen. Får man inte tag i dessa inom rimlig tid får man så klart försöka själv.

 

[Inte_Ung]

Håller med. Har haft en chef som ville ha rapport om mitt mående varje dag vilket stressade mig oerhört.
Jag har hört av mig efter någon dag och meddelat ifall jag är fortsatt sjuk eller kommer till jobbet, för jag förstår att man måste kunna planera.

Det behövs ju inte.
Men ett litet livstecken för att veta att läget är under kontroll är faktiskt lämpligt.

 

[nejlica]

Vi bryr oss också om varandra, det har inte med saken att göra. Vi värdesätter att man ska få tillfriskna i lugn och ro och har jobbat en del med rutiner osv så att den som är sjuk inte ska behöva känna sig pressad eller stressad över att den är borta.

Nu på den arbetsplats jag är på (mindre ställe) brukar någon kolla in och se om det är något vi behöver eller så, mycket uppskattat. Kanske inte så viktigt för mig som är gift och bor i samma stad som stor del av resten av familjen, men för vissa av kollegorna som är singlar och kanske flyttat hit från andra orter har chefen (i alla fall nu under corona med isolering osv, jobbade inte här innan dess) varit ute och lämnat covidtest, handlat lite osv när någon kollega varit hemma isolerad.

 

[Inte_Ung]

Jag tycker att det normalvettiga är att kontakta närmast anhörig, och låta den eller de först försöka få tag i personen. Får man inte tag i dessa inom rimlig tid får man så klart försöka själv.

Ja eller hur.
Eller om den anställde inte har uppgivit någon närmaste anhörig.
Man har ju ett eget ansvar där också.
Att se till att det finns närstående att kontakta och att själv rapportera att man har läget under någon sorts kontroll.
När jag hade covid precis i början av pandemin så var det lämpligt att min arbetsgivare kontrollerade så att jag inte låg ensam hemma och dog av andningssvårigheter.
Efter att noga ha förhört sig om att jag hade någon som kontrollerade mig regelbundet så kunde de slappna av.

 

[Hedblomster]

Jag har aldrig varit med om att chefen hör av sig under en vanlig sjukfrånvaro. Vid längre sjukskrivning eller speciella omständigheter blir det mer kontakt, men inte annars. Inte så lätt att veta hur länge man kommer bli borta, det vet man ju oftast inte förrän man börjat bli bättre.

På min arbetsplats (kommun) är det policy att chefen ringer efter tre dagar för att höra hur man mår och när man tror att man är tillbaka. Ganska irriterande tycker jag. (I min arbetsgrupp behövs inga vikarier eller liknande.)

 

[Inte_Ung]

Jag tycker att det normalvettiga är att kontakta närmast anhörig, och låta den eller de först försöka få tag i personen. Får man inte tag i dessa inom rimlig tid får man så klart försöka själv.

Ja så är det ju.
Ofta så har de ju också nyckel hem till vederbörande och kan ta sig in och kolla läget utan att slå sönder dörren.
Men vi verkar ju överens om att någon form av kontaktsökande åtgärd är lämplig om någon försvinner utan att gå att få tag på.

 

[Luff]

På min arbetsplats (kommun) är det policy att chefen ringer efter tre dagar för att höra hur man mår och när man tror att man är tillbaka. Ganska irriterande tycker jag. (I min arbetsgrupp behövs inga vikarier eller liknande.)

Men varför skulle inte arbetsgivaren få ringa efter tre dagar och kolla läget? Arbete måste ju planeras. Om din arbetsinsats inte saknas på din arbetsplats så är ju frågan om din tjänst behövs. Vad som verkar vara en förkylning kan bli en lunginflammation och sen en lungsäcksinflammation. Maken vart hemma 3 månader i det scenariot för 10 år sedan. Han trodde hela tiden att han skulle kunna gå och jobba nästa vecka..., och sa det till sin chef. -Jag kommer nog på måndag...Skitkul för hans kollegor och för hans vikarie. Jag som såg hur sjuk han var försökte få honom att förstå att det var bättre att han sa att han nog inte skulle komma tillbaka så snabbt.

 

[Happimess]

På min arbetsplats (kommun) är det policy att chefen ringer efter tre dagar för att höra hur man mår och när man tror att man är tillbaka. Ganska irriterande tycker jag. (I min arbetsgrupp behövs inga vikarier eller liknande.)

Märklig inställning. Arbetsgivaren har ju ett långtgående rehabiliteringsansvar som inkluderar att följa personen sjukdomstillstånd och behöver dessutom kunna planera verksamheten. Sen ska man inte glömma att det faktiskt är arbetsgivaren i första hand som avgör om man anser att personen är sjuk eller frisk nog att arbeta, eller om arbetet kan anpassas så att personen kan gå tillbaka.

 

[Hedblomster]

Men varför skulle inte arbetsgivaren få ringa efter tre dagar och kolla läget? Arbete måste ju planeras. Om din arbetsinsats inte saknas på din arbetsplats så är ju frågan om din tjänst behövs. Vad som verkar vara en förkylning kan bli en lunginflammation och sen en lungsäcksinflammation. Maken vart hemma 3 månader i det scenariot för 10 år sedan. Han trodde hela tiden att han skulle kunna gå och jobba nästa vecka..., och sa det till sin chef. -Jag kommer nog på måndag...Skitkul för hans kollegor och för hans vikarie. Jag som såg hur sjuk han var försökte få honom att förstå att det var bättre att han sa att han nog inte skulle komma tillbaka så snabbt.

Märklig inställning. Arbetsgivaren har ju ett långtgående rehabiliteringsansvar som inkluderar att följa personen sjukdomstillstånd och behöver dessutom kunna planera verksamheten. Sen ska man inte glömma att det faktiskt är arbetsgivaren i första hand som avgör om man anser att personen är sjuk eller frisk nog att arbeta, eller om arbetet kan anpassas så att personen kan gå tillbaka.

Svarar i ett inlägg. Klart de får ringa men jag tycker det är irriterande ändå. När vi sjukanmäler oss fyller vi i när vi förväntar oss att vara tillbaka så den frågan är liksom redan avklarad. Om min tjänst verkligen behövs kan man diskutera, inte upp till mig. De kommer inte sätta in vikarie ens när jag är föräldraledig ett år. Många av oss känner oss påpassade och som att det ska ringas och kontrolleras varför man är sjuk - när man faktiskt har all rätt att inte ens ange varför man är sjuk. Men det är nog ett problem mellan just arbetsgivare och arbetstagare på min arbetsplats, att det saknas förtroende.

Att arbetsgivaen har ett långtgående rehabiliteringsansvar vet jag. Men är man förkyld i tre dagar och har angett ungefär när man tänker sig vara tillbaka tycker jag att man kan sitta lugnt ett tag. Eller skicka ett sms.

 

[monster1]

Svarar i ett inlägg. Klart de får ringa men jag tycker det är irriterande ändå. När vi sjukanmäler oss fyller vi i när vi förväntar oss att vara tillbaka så den frågan är liksom redan avklarad. Om min tjänst verkligen behövs kan man diskutera, inte upp till mig. De kommer inte sätta in vikarie ens när jag är föräldraledig ett år. Många av oss känner oss påpassade och som att det ska ringas och kontrolleras varför man är sjuk - när man faktiskt har all rätt att inte ens ange varför man är sjuk. Men det är nog ett problem mellan just arbetsgivare och arbetstagare på min arbetsplats, att det saknas förtroende.

Att arbetsgivaen har ett långtgående rehabiliteringsansvar vet jag. Men är man förkyld i tre dagar och har angett ungefär när man tänker sig vara tillbaka tycker jag att man kan sitta lugnt ett tag. Eller skicka ett sms.

Vi ersätts inte heller vid längre sjukfrånvaro, föräldraledighet eller tjänstledig. Projekt samlas på hög eller så så utesluts helt enkelt vissa bedömningar i arbetet.

 

[Hedblomster]

Vi ersätts inte heller vid längre sjukfrånvaro, föräldraledighet eller tjänstledig. Projekt samlas på hög eller så så utesluts helt enkelt vissa bedömningar i arbetet.

Ja, samma hos oss. Vissa tjänster är knepiga att ersätta med vikarie helt enkelt.

 

[orkide]

Vi har som rutin att sjukanmälan ska ske via samtal till närmsta chef. Det är inget invecklat, men man får ändå chansen att prata lite och stämma av läget, är det ”bara” en förkylning eller är det något mer allvarligt - jag jobbar i en verksamhet där frånvarande personer behöver ersättas av vikarie. Jag tycker att det samtalet är viktigt, jag jobbar i en verksamhet där många är unga och har sin första anställning och de kan ibland behöva lite stöd i sin sjukbedömning (typ jag har ont i huvudet - har du testat att ta en Alvedon? Ditt arbetspass börjar om 8 h - ska du testa det först så hörs vi om 2 h?) medan de som har jobbet som huvudsaklig försörjning sällan behöver det stödet. Medan de som är äldre kanske behöver lite stöd åt andra hållet, att faktiskt ta sin sjukdom på allvar. Tex hade jag en medarbetare som förra året hade lite diffusa symptom men som efter att vi pratat åkte in till akuten, han hade hjärtmuskelinflammation. En annan åkte till psykakuten efter samtal med jobbet, den personen lever idag (inte säker på att den gjort det om vi inte pratat). Men det är alltid med medarbetarens hälsa i fokus, även om jag ibland kan fundera på hur många gånger vissa personer har ätit något dåligt…. Men det får man ju hålla för sig själv.

Sen efter 3 dagar så ringer vi och stämmer av läget - hur mår du, kan vi göra något osv?

Dag 8 hörs vi igen - bara för att påminna om läkarintyg så det inte glöms bort (förutsatt att man inte vet om medarbetaren har haft läkarkontakt eller ej).

Sen håller vi kontinuerligt kontakt, inte alltid via samtal utan via sms ibland också. Jag tänker att man har rättigheter, men man har också skyldigheter i att hålla sin arbetsgivare uppdaterad för att denne ska kunna planera och bedriva verksamheten.

Blir lite chockad över hur många som tycker att arbetsgivaren inte ska höra av sig alls under sjukfrånvaro. Jag tycker det är en självklarhet, och uppskattar också att min chef och mina kollegor bryr sig om mig och tänker på mig. Jag läser in att man kanske inte trivs på sin arbetsplats eller att man inte lite på sin chef/arbetsgivare om man känner så, är det korrekt uppfattat? Jag agerar av välvilja och utgår också från att människor i min omgivning gör detsamma.

 

[Enya]

Vi har som rutin att sjukanmälan ska ske via samtal till närmsta chef. Det är inget invecklat, men man får ändå chansen att prata lite och stämma av läget, är det ”bara” en förkylning eller är det något mer allvarligt - jag jobbar i en verksamhet där frånvarande personer behöver ersättas av vikarie. Jag tycker att det samtalet är viktigt, jag jobbar i en verksamhet där många är unga och har sin första anställning och de kan ibland behöva lite stöd i sin sjukbedömning (typ jag har ont i huvudet - har du testat att ta en Alvedon? Ditt arbetspass börjar om 8 h - ska du testa det först så hörs vi om 2 h?) medan de som har jobbet som huvudsaklig försörjning sällan behöver det stödet. Medan de som är äldre kanske behöver lite stöd åt andra hållet, att faktiskt ta sin sjukdom på allvar. Tex hade jag en medarbetare som förra året hade lite diffusa symptom men som efter att vi pratat åkte in till akuten, han hade hjärtmuskelinflammation. En annan åkte till psykakuten efter samtal med jobbet, den personen lever idag (inte säker på att den gjort det om vi inte pratat). Men det är alltid med medarbetarens hälsa i fokus, även om jag ibland kan fundera på hur många gånger vissa personer har ätit något dåligt…. Men det får man ju hålla för sig själv.

Sen efter 3 dagar så ringer vi och stämmer av läget - hur mår du, kan vi göra något osv?

Dag 8 hörs vi igen - bara för att påminna om läkarintyg så det inte glöms bort (förutsatt att man inte vet om medarbetaren har haft läkarkontakt eller ej).

Sen håller vi kontinuerligt kontakt, inte alltid via samtal utan via sms ibland också. Jag tänker att man har rättigheter, men man har också skyldigheter i att hålla sin arbetsgivare uppdaterad för att denne ska kunna planera och bedriva verksamheten.

Blir lite chockad över hur många som tycker att arbetsgivaren inte ska höra av sig alls under sjukfrånvaro. Jag tycker det är en självklarhet, och uppskattar också att min chef och mina kollegor bryr sig om mig och tänker på mig. Jag läser in att man kanske inte trivs på sin arbetsplats eller att man inte lite på sin chef/arbetsgivare om man känner så, är det korrekt uppfattat? Jag agerar av välvilja och utgår också från att människor i min omgivning gör detsamma.

Jag trivs på min arbetsplats, litar på min chef och tycker att man själv ska kommunicera precis som chefen ska göra det. Det är bara ologiska jagande jag inte uppskattar.

När jag sjukanmäler mig berättar jag för vad, vilket ger ett hum om hur länge jag faktiskt kan tänkas bli borta och när jag förväntas höra av mig igen.
Sjukanmäler jag mig på måndagen för förkylning kan jag tex skriva att det är en rejält sådan, eller för all del lätt. Jag skulle absolut höra av mig onsdag igen för att berätta huruvida jag kommer torsdag eller fredag. Vanligtvis är ju att man inte behöver vara hemma hela veckan på en vanlig förkylning, men ibland kan man ju behöva.

Sjukanmäler jag mig för magsjuka eller influensa, skulle jag höra av mig torsdag eller fredag för att uppdatera läget.

Att arbetsgivaren hör av sig på dag 8 verkar ju logiskt också, men det tänker jag att man själv också bör kommunicera. Nu kan det ju vara så att man missar för att man ÄR riktigt sjuk, men vanligtvis då alltså.

Den som bara sjukanmäler sig och säger "sjuk" ser jag inget konstigt med att arbetsgivaren frågar redan då när anmälan görs hur länge man tror man är borta, inte alls. Men att bli jagad vid en influensa efter tre dagar när man redan berättat vad det handlar om?

Jag hade en chef det var asjobbigt att sjukanmäla sig till. Han suckade alltid. När jag tog upp det sa han att han inte var medveten om att han reagerade så, men det var för att han var tvungen att ordna vikarie och INGEN ville hoppa in på mitt jobb + att vikarien utförde jobbet slarvigt så folk där ringde och klagande hela tiden när jag inte var där, så när jag var sjuk fick han problem. Hans bemötande innebar att jag till slut lämnade sjuka barn till släktingar och själv gick och jobbade när jag var sjuk, drog mig ytterst länge för att ringa. Även min mamma ringde för mig, jag skyllde på sjukdom eller telefonfobi för att slippa, när jag väl var tvungen. Jag jobbade kväll och helt ensam i byggnaden så smittade ju ingen, men borde ju få vara sjuk i fred hemma, precis som mina barn hade förtjänat vara när de var sjuka.

Jag har migrän och epilepsi och har korttidsfrånvaro, är i stort sett aldrig förkyld eller så numera. Men att vara bort 1-2 gånger i månaden pga detta sliter på samvetet, hade en chef som hade svårt för att förstå det här med migrän och man märkte att hon tyckte att det väl bara var att ta värktabletter och gå till jobbet.... så när jag vaknar på natten med migrän och vet att jag inte kommer kunna jobba så mår jag verkligen skit, jag måste alltså återigen berätta för min chef att jag inte kan jobba. Min nuvarande chef har inga konstiga reaktioner alls utan verkar bry sig och förstå, och jag har särskilt högriskskydd, vilket gör att jag kan må lite bättre, men hade hon varit det minsta påträngande hade jag mått ytterst dåligt över att vara sjuk och behöva vara hemma, inget positivt alls.

 

[escodobe]

Ja, samma hos oss. Vissa tjänster är knepiga att ersätta med vikarie helt enkelt.

Vi ersätter inte heller med vikarie om det inte är långtidsjukskrivning, men just därför är det i vårt fall bra att veta om om nån är borta någon dag och själv av/ombokar sina besök eller om personen kommer vara borta lite längre och det behöver styras upp med saker som behöver fixas, vissa saker hos oss kan inte bara "ligga och vänta" och det svåra är att det inte alltid är nån annan som vet vad som "måste fixas" eller som kan vänta. Så det finns en förväntat att man förmedlar sådant s om man blir borta mer än väldigt kortt så att säga.

Visst trillar nån omkull och dör eller hamnar i koma så kommer det ju lösa sig på ett eller annat sätt, men risken är att tredje part kommer i kläm - och ibland skulle det kunna leda till rätt katastrofala följer.

 

[orkide]

Jag trivs på min arbetsplats, litar på min chef och tycker att man själv ska kommunicera precis som chefen ska göra det. Det är bara ologiska jagande jag inte uppskattar.

När jag sjukanmäler mig berättar jag för vad, vilket ger ett hum om hur länge jag faktiskt kan tänkas bli borta och när jag förväntas höra av mig igen.
Sjukanmäler jag mig på måndagen för förkylning kan jag tex skriva att det är en rejält sådan, eller för all del lätt. Jag skulle absolut höra av mig onsdag igen för att berätta huruvida jag kommer torsdag eller fredag. Vanligtvis är ju att man inte behöver vara hemma hela veckan på en vanlig förkylning, men ibland kan man ju behöva.

Sjukanmäler jag mig för magsjuka eller influensa, skulle jag höra av mig torsdag eller fredag för att uppdatera läget.

Att arbetsgivaren hör av sig på dag 8 verkar ju logiskt också, men det tänker jag att man själv också bör kommunicera. Nu kan det ju vara så att man missar för att man ÄR riktigt sjuk, men vanligtvis då alltså.

Den som bara sjukanmäler sig och säger "sjuk" ser jag inget konstigt med att arbetsgivaren frågar redan då när anmälan görs hur länge man tror man är borta, inte alls. Men att bli jagad vid en influensa efter tre dagar när man redan berättat vad det handlar om?

Jag hade en chef det var asjobbigt att sjukanmäla sig till. Han suckade alltid. När jag tog upp det sa han att han inte var medveten om att han reagerade så, men det var för att han var tvungen att ordna vikarie och INGEN ville hoppa in på mitt jobb + att vikarien utförde jobbet slarvigt så folk där ringde och klagande hela tiden när jag inte var där, så när jag var sjuk fick han problem. Hans bemötande innebar att jag till slut lämnade sjuka barn till släktingar och själv gick och jobbade när jag var sjuk, drog mig ytterst länge för att ringa. Även min mamma ringde för mig, jag skyllde på sjukdom eller telefonfobi för att slippa, när jag väl var tvungen. Jag jobbade kväll och helt ensam i byggnaden så smittade ju ingen, men borde ju få vara sjuk i fred hemma, precis som mina barn hade förtjänat vara när de var sjuka.

Jag har migrän och epilepsi och har korttidsfrånvaro, är i stort sett aldrig förkyld eller så numera. Men att vara bort 1-2 gånger i månaden pga detta sliter på samvetet, hade en chef som hade svårt för att förstå det här med migrän och man märkte att hon tyckte att det väl bara var att ta värktabletter och gå till jobbet.... så när jag vaknar på natten med migrän och vet att jag inte kommer kunna jobba så mår jag verkligen skit, jag måste alltså återigen berätta för min chef att jag inte kan jobba. Min nuvarande chef har inga konstiga reaktioner alls utan verkar bry sig och förstå, och jag har särskilt högriskskydd, vilket gör att jag kan må lite bättre, men hade hon varit det minsta påträngande hade jag mått ytterst dåligt över att vara sjuk och behöva vara hemma, inget positivt alls.

Helt orimligt att jaga varje dag om man redan har sagt hur länge man tror man är borta osv. Jag jobbar på ett stort företag (över 9000 anställda på olika enheter) och vi har samma rutin för alla, vilket kan uppfattas som lite fyrkantigt men också bra och tydligt för man missar ingen.

Så bra att du sa ifrån till chefen! Ibland handlar det ju inte om exakt vilka ord man säger, utan hur man gör det.

Till TS;
Jag förstår att man som kollega är nyfiken, speciellt kanske om det är en kollega som ”inte gör sitt” eller är strulig på annat sätt. Men som kollega har man ingen rätt, och bör heller inte få, veta saker. Chefen ska behandla saken mellan sig och medarbetaren. Jag förstår helt att chefen pratat med facket direkt, det brukar jag också göra. Man ska ju samverka, att tillsammans hitta bästa lösningen. Också enklare den dagen man kommer till en förhandling - då har man varit involverade från början.

Olovlig frånvaro är ju i sig uppsägningsgrundande, dock har jag svårt att se att enstaka dagar skulle leda till uppsägning om det inte är en upprepad förseelse. Troligtvis resulterar det väl i en erinran (eller varning om det finns reglerat i kollektivavtalet).

 

[Enya]

Eller inte.
Det är inte bra om någon som lever ensam blir så sjuk att den inte kan ta hand om sig själv och inte ens kan kalla på hjälp.
Då behöver arbetsgivaren skicka dit någon som ser till att det kommer hjälp.

Det håller jag med om, men det gäller ju att veta var man ska dra gränsen tänker jag. Och att själv också kommunicera med arbetsgivaren i vanliga fall vid sjukdom.

Rent krasst så skulle väl ingen märka om jag försvann från jordens yta. Om jag inte haft hemmaboende barn då förstås, när jag bodde 50 mil från min familj lärde jag mig rätt fort hur lite jag betyder för andra människor. Hör ingen något så hör man inte ens av sig för att höra om jag lever. Inga livstecken? Tja, de lär ju märka om jag är död tids nog, verkar vara tanken.
Så jag förstår absolut att det är av vikt att ha lite koll från arbetsgivarens håll också.

 

[Görel]

Blir lite chockad över hur många som tycker att arbetsgivaren inte ska höra av sig alls under sjukfrånvaro. Jag tycker det är en självklarhet, och uppskattar också att min chef och mina kollegor bryr sig om mig och tänker på mig. Jag läser in att man kanske inte trivs på sin arbetsplats eller att man inte lite på sin chef/arbetsgivare om man känner så, är det korrekt uppfattat? Jag agerar av välvilja och utgår också från att människor i min omgivning gör detsamma.

Det beror helt och hållet på hur chefen hanterar sin roll. Om man är uppriktigt medkännande och stöttande, eller om man är okänslig och pressande. Har haft underbara chefer som velat väl och tyckt synd om en när man inte varit frisk, och motsatsen som har förmedlat en känsla av att de inte trott på en utan tror att man bara skolkar från jobbet. Chefens uppträdande påverkar ju sedan hur man trivs på sin arbetsplats och känner inför sin chef.

 

[vemsomhelst123]

Ja eller hur.
Eller om den anställde inte har uppgivit någon närmaste anhörig.
Man har ju ett eget ansvar där också.
Att se till att det finns närstående att kontakta och att själv rapportera att man har läget under någon sorts kontroll.
När jag hade covid precis i början av pandemin så var det lämpligt att min arbetsgivare kontrollerade så att jag inte låg ensam hemma och dog av andningssvårigheter.
Efter att noga ha förhört sig om att jag hade någon som kontrollerade mig regelbundet så kunde de slappna av.

Håller med. Var med om en otäck dag i vintras då en äldre kollega som bor ensam hade hög feber på fredagen och sen inte hördes av förrän 14 på måndagen. Vi jobbade tätt ihop och hade för vana att höras av även under sjukdom/vab. Det gick bra, men kändes inte alls bra att vi hade så diffusa regler kring sjukskrivning.

 

[Hedblomster]

Vi ersätter inte heller med vikarie om det inte är långtidsjukskrivning, men just därför är det i vårt fall bra att veta om om nån är borta någon dag och själv av/ombokar sina besök eller om personen kommer vara borta lite längre och det behöver styras upp med saker som behöver fixas, vissa saker hos oss kan inte bara "ligga och vänta" och det svåra är att det inte alltid är nån annan som vet vad som "måste fixas" eller som kan vänta. Så det finns en förväntat att man förmedlar sådant s om man blir borta mer än väldigt kortt så att säga.

Visst trillar nån omkull och dör eller hamnar i koma så kommer det ju lösa sig på ett eller annat sätt, men risken är att tredje part kommer i kläm - och ibland skulle det kunna leda till rätt katastrofala följer.

Vi säger alltid till vid sjukanmälan om det är något speciellt som behöver ställas in, bokas om etc. Men oftast ordnar man med det själv samt talar med kollegor om de behöver täcka upp något. På mitt arbete leder det inte till några katastrofala följder på något sätt om saker faller mellan stolarna, men saker gör inte det.

 

[monster1]

Vi ersätter inte heller med vikarie om det inte är långtidsjukskrivning, men just därför är det i vårt fall bra att veta om om nån är borta någon dag och själv av/ombokar sina besök eller om personen kommer vara borta lite längre och det behöver styras upp med saker som behöver fixas, vissa saker hos oss kan inte bara "ligga och vänta" och det svåra är att det inte alltid är nån annan som vet vad som "måste fixas" eller som kan vänta. Så det finns en förväntat att man förmedlar sådant s om man blir borta mer än väldigt kortt så att säga.

Visst trillar nån omkull och dör eller hamnar i koma så kommer det ju lösa sig på ett eller annat sätt, men risken är att tredje part kommer i kläm - och ibland skulle det kunna leda till rätt katastrofala följer.

Vi bokar för det mesta om våra egna möten om vi har sådana inbokade. Våra kalendrar är ju lösenordsskyddade så det är ju inte alls säkert att någon annan kan komma in och ta kontakt med den man bokat med. Oftast har man ju själv inte heller koll på hur länge man blir borta, jag tror tex alltid att jag ska bli frisk dagen efter eller åtminstone om två dagar, vilket sällan stämmer särskilt bra. Så jag bokar liksom av/om efter hand.