Jag behöver en spark i baken!
Det råder någons slags grym ironi i att jag, som ägnar en del av min arbetsdag åt att försöka motivera andra att orka fortsätta söka arbete, själv har en sådan aversion mot att söka arbete. Eller snarare, jag avskyr att söka arbete genom att skriva cv, personliga brev och behöva registrera sig på sajter. Att ta på sig en kavaj och gå på hemska intervjuer.
Jag har haft en hel massa arbeten i mitt liv men de flesta har jag sökt/fått på mer informella vis än de arbeten jag nu söker. Givetvis har jag sökt (och fått) arbete formellt med. Men det är om möjligt ännu tristare än att söka arbete informellt.
Det värsta är att jag är fullt medveten om hur privilegierad jag när det gäller att söka arbete jämfört med många av mina klienter. Ändå händer absolut ingenting.
Bakgrunden är att jag för cirka 1½ år sedan satte upp en deadline för när jag skulle söka nytt arbete om inte min arbetssituation förändrades till bättre deadlinen var 23/3 2013. Det skedde dock en förbättring och jag skrotade deadlinen. För jag tycker faktiskt otroligt mycket om mitt arbete när arbetsplatsen fungerar som den ska.
När jag får chansen att faktiskt utföra det jag ska är det så är det världens roligaste arbete och på det så har jag fantastiska arbetskamrater. Av alla arbeten i mitt liv är jobbet helt klart det roligaste och ett jag inte tröttnat på. Jag verkar även vara rätt bra på det jag gör.
Hösten 2013 försämrades dock arbetssituationen igen. Och nu är det riktigt, riktigt illa. Det enda vettiga i dagsläget är nog tyvärr att byta arbetsplats.
Jag gillar verkligen inte idén att fly från något som inte fungerar men jag vill kunna se mig i själv i spegeln efter en arbetsdag. Flera av problemen med arbetsplatsen ligger dessutom på en såpass hög nivå, så det är ganska lite som jag som anställd kan göra åt dem.
Problemet är att jag först idag har kommit så långt att jag har orkat öppna mitt gamla cv och personliga brev. Längre än så har jag inte kommit. Mitt personliga brev behöver kortas ned och skrivas om eftersom fokus behöver ligga på det jag gjort de senaste tre åren. Men jag lyckas inte motivera mig att ta tag i saken.
Jag behöver nog få klarhet i hur mycket av mitt motvilja mot att ta tag i arbetssökandet handlar om motvilja mot arbetssökande generellt (eftersom det väcker rätt mycket ångest) och hur mycket det handlar om att jag egentligen önskar att det gick att förändra min nuvarande arbetsplats så att den blir som den var när jag började. När jag gavs möjlighet att utföra ett vettigt arbete. När jag var stolt och glad över att gå till arbetet. När kollegor inte blev utbrända på löpande band.
Det är nästan så att jag överväger att säga upp mig först och börja söka arbete under uppsägningstiden som är tre månader, för att tvinga mig ta tag i det. Min chef är fullt medveten om att jag inte är nöjd med situationen, så jag är inte rädd att den här tråden förstör för mig. (Faktum med att jag är helt övertygad om att min chef känner ungefär likadant som jag gällande arbetssituationen)
Mina möjligheter att få arbete borde vara såpass goda att det inte borde vara någon risk att jag skulle behöva gå arbetslös. Det kommer ändå från mig som trygghetsnarkoman! Det finns flera yrkesområden inom yrket som jag skulle tycka var kul och som jag redan tidigare haft planer på att prova på i framtiden. Att det finns en bredd i yrket och att man har möjlighet att utveckla sig är ett av det största skälen till mitt yrkesval. Jag har aldrig varit rädd för att testa nya saker.
Det känns bara sorgligt att behöva lämna mitt arbete innan jag blivit mätt på det, om ni förstår hur jag menar.
Det råder någons slags grym ironi i att jag, som ägnar en del av min arbetsdag åt att försöka motivera andra att orka fortsätta söka arbete, själv har en sådan aversion mot att söka arbete. Eller snarare, jag avskyr att söka arbete genom att skriva cv, personliga brev och behöva registrera sig på sajter. Att ta på sig en kavaj och gå på hemska intervjuer.
Jag har haft en hel massa arbeten i mitt liv men de flesta har jag sökt/fått på mer informella vis än de arbeten jag nu söker. Givetvis har jag sökt (och fått) arbete formellt med. Men det är om möjligt ännu tristare än att söka arbete informellt.
Det värsta är att jag är fullt medveten om hur privilegierad jag när det gäller att söka arbete jämfört med många av mina klienter. Ändå händer absolut ingenting.
Bakgrunden är att jag för cirka 1½ år sedan satte upp en deadline för när jag skulle söka nytt arbete om inte min arbetssituation förändrades till bättre deadlinen var 23/3 2013. Det skedde dock en förbättring och jag skrotade deadlinen. För jag tycker faktiskt otroligt mycket om mitt arbete när arbetsplatsen fungerar som den ska.
När jag får chansen att faktiskt utföra det jag ska är det så är det världens roligaste arbete och på det så har jag fantastiska arbetskamrater. Av alla arbeten i mitt liv är jobbet helt klart det roligaste och ett jag inte tröttnat på. Jag verkar även vara rätt bra på det jag gör.
Hösten 2013 försämrades dock arbetssituationen igen. Och nu är det riktigt, riktigt illa. Det enda vettiga i dagsläget är nog tyvärr att byta arbetsplats.
Jag gillar verkligen inte idén att fly från något som inte fungerar men jag vill kunna se mig i själv i spegeln efter en arbetsdag. Flera av problemen med arbetsplatsen ligger dessutom på en såpass hög nivå, så det är ganska lite som jag som anställd kan göra åt dem.
Problemet är att jag först idag har kommit så långt att jag har orkat öppna mitt gamla cv och personliga brev. Längre än så har jag inte kommit. Mitt personliga brev behöver kortas ned och skrivas om eftersom fokus behöver ligga på det jag gjort de senaste tre åren. Men jag lyckas inte motivera mig att ta tag i saken.
Jag behöver nog få klarhet i hur mycket av mitt motvilja mot att ta tag i arbetssökandet handlar om motvilja mot arbetssökande generellt (eftersom det väcker rätt mycket ångest) och hur mycket det handlar om att jag egentligen önskar att det gick att förändra min nuvarande arbetsplats så att den blir som den var när jag började. När jag gavs möjlighet att utföra ett vettigt arbete. När jag var stolt och glad över att gå till arbetet. När kollegor inte blev utbrända på löpande band.
Det är nästan så att jag överväger att säga upp mig först och börja söka arbete under uppsägningstiden som är tre månader, för att tvinga mig ta tag i det. Min chef är fullt medveten om att jag inte är nöjd med situationen, så jag är inte rädd att den här tråden förstör för mig. (Faktum med att jag är helt övertygad om att min chef känner ungefär likadant som jag gällande arbetssituationen)
Mina möjligheter att få arbete borde vara såpass goda att det inte borde vara någon risk att jag skulle behöva gå arbetslös. Det kommer ändå från mig som trygghetsnarkoman! Det finns flera yrkesområden inom yrket som jag skulle tycka var kul och som jag redan tidigare haft planer på att prova på i framtiden. Att det finns en bredd i yrket och att man har möjlighet att utveckla sig är ett av det största skälen till mitt yrkesval. Jag har aldrig varit rädd för att testa nya saker.
Det känns bara sorgligt att behöva lämna mitt arbete innan jag blivit mätt på det, om ni förstår hur jag menar.
