Skulden av att ha det bra

[Rumpnissen]

Gällande det här med skuld så tänker jag på en sak som jag lärde mig här på Buke en gång i tiden. Jag ifrågasatte själv att må dåligt över hur världen ser ut, i en tråd, att det inte var konstruktivt. Jag fick till svar att många konkreta gärningar är sprugna ur en sorg, ilska eller annat skav inom en. Jag tyckte att det var väldigt sant. Det är lite utopiskt att vi skulle ge av oss själva till världen, och kämpa för frågor som vi tycker är viktiga, med enbart positiva känslor som grund. Mycket engagemang är grundat i frustration, ilska eller sorg. Skuld kanske i sig inte är en konstruktiv känsla, men den kommer ju någonstans ifrån reflektion kring ens egen ställning i världen.

Jag minns väldigt väl en text jag läste för ett drygt decennium sedan, skrivet av en kvinna som arbetade med mäns våld mot kvinnor. Eller rättare sagt – hon jobbade med kvinnorna som drabbats. Hon hade blivit ifrågasatt på något vis, minns jag, över sitt engagemang och hon skrev en väldigt stark text kring hur hon ibland också önskade ett annat liv. Önskade att hon inte visste, såg, kände. För vad mycket enklare det hade varit då. Men nu vet hon det hon vet, och ser det hon ser, och då kan man inte gå tillbaks. Hon skulle ligga i den här skyttegraven i resten av sitt liv.

Jag tänker att en del engagemang för en bättre värld kan vara ganska smärtsamt. Ett tveeggat svärd kanske. Som skapar både meningsfullhet och sorg för många.

Klokt!

Känslor som skuld, skam, ilska, frustration är väldigt kraftfulla och jag tycker snarare att vi ska försöka hantera dem konstruktivt, än att sky dem. För mig innebär en konstruktiv hantering att man försöker förstå den, inte nödvändigt bli av med den. Förhoppningsvis kan man då hitta strategier för att göra känslan mer hanterbar, så som att bidra till samhället på olika sätt, välgörenhet, göra olika medvetna val, eller liknande.

Ganska få (om några?) stora samhällsförändringar inom ex. jämställdhet, djurrätt, eller barnrätt kommer ur glädje eller andra positiva känslor.

 

[Midsommarblomster]

Men var inte det problemet? Du lägger pengar på dig själv, och så mår du dåligt för att de hade du kunnat använda för att hjälpa andra istället.

Vad är problemet, i så fall?

Läs tråden. Det finns många förslag på förhållningssätt och lösningar skrivna av både mig och andra användare. Att komplexa känslor inte att lösta från igår, till idag, antar jag att du förstår.

 

[manda]

Gällande det här med skuld så tänker jag på en sak som jag lärde mig här på Buke en gång i tiden. Jag ifrågasatte själv att må dåligt över hur världen ser ut, i en tråd, att det inte var konstruktivt. Jag fick till svar att många konkreta gärningar är sprugna ur en sorg, ilska eller annat skav inom en. Jag tyckte att det var väldigt sant. Det är lite utopiskt att vi skulle ge av oss själva till världen, och kämpa för frågor som vi tycker är viktiga, med enbart positiva känslor som grund. Mycket engagemang är grundat i frustration, ilska eller sorg. Skuld kanske i sig inte är en konstruktiv känsla, men den kommer ju någonstans ifrån reflektion kring ens egen ställning i världen.

Jag minns väldigt väl en text jag läste för ett drygt decennium sedan, skrivet av en kvinna som arbetade med mäns våld mot kvinnor. Eller rättare sagt – hon jobbade med kvinnorna som drabbats. Hon hade blivit ifrågasatt på något vis, minns jag, över sitt engagemang och hon skrev en väldigt stark text kring hur hon ibland också önskade ett annat liv. Önskade att hon inte visste, såg, kände. För vad mycket enklare det hade varit då. Men nu vet hon det hon vet, och ser det hon ser, och då kan man inte gå tillbaks. Hon skulle ligga i den här skyttegraven i resten av sitt liv.

Jag tänker att en del engagemang för en bättre värld kan vara ganska smärtsamt. Ett tveeggat svärd kanske. Som skapar både meningsfullhet och sorg för många.

Verkligen.

Kanske skulle du uppskatta boken Aktivt hopp av Joanna Macy? Hon var filosof och ekolog och boken syftar till att finna hopp och handlingskraft ur desperation/hopplöshet/sorg kring samtidens sociala och ekologiska utmaningar. (Hon gick bort alldeles nyligen.)

 

[Mabuse]

Läs tråden. Det finns många förslag på förhållningssätt och lösningar skrivna av både mig och andra användare. Att komplexa känslor inte att lösta från igår, till idag, antar jag att du förstår.

Jag har läst tråden. Min poäng är att gå till botten med varför du mår dåligt. Är det för att du tycker att du borde ge bort mer av ditt välstånd? I så fall, ge bort det, eller var ok med att du har mer. Behålla och må dåligt hjälper ingen.

Är det att du tycker att du egentligen ger bort tillräckligt, men är ledsen över världens tillstånd, att resurser är ojämnt fördelade och att andra inte är snällare/hjälpsammare mot de som har det dåligt?

Då handlar det mer om att engagera sig för att påverka andra, och kanske i viss mån acceptera att alla inte tänker på andra lika mycket som du.

Är det att du vill lägga pengarna på ett hus för dig själv, men också har dåligt samvete, och vill ha omgivningens hjälp att tycka att det är ok att lägga pengarna på dig själv, du behöver inte ha dåligt samvete? I så fall så behöver du hitta människor som kan bekräfta dig i att du gör alldeles tillräckligt för andra och är värd ett hus med trädgård och annat bra du har.

Visst är problem komplexa, men nystar man i dem så kan man reda ut dem, tänker jag.

 

[Midsommarblomster]

Klokt!

Känslor som skuld, skam, ilska, frustration är väldigt kraftfulla och jag tycker snarare att vi ska försöka hantera dem konstruktivt, än att sky dem. För mig innebär en konstruktiv hantering att man försöker förstå den, inte nödvändigt bli av med den. Förhoppningsvis kan man då hitta strategier för att göra känslan mer hanterbar, så som att bidra till samhället på olika sätt, välgörenhet, göra olika medvetna val, eller liknande.

Ganska få (om några?) stora samhällsförändringar inom ex. jämställdhet, djurrätt, eller barnrätt kommer ur glädje eller andra positiva känslor.

Så är det verkligen. Även inom politiken så är det ju mycket starka känslor, och ilska. Jag önskar visserligen att retoriken kunde vara annorlunda, men mycket engagemang kommer ju från saker man sett som man vill förändra.

Jag tror som du. Att inte sky känslorna utan att försöka förstå dem och skapa något konstruktivt av dem, som fungerar tillsammans med ens egna liv och inte dränker en.

Jag satt på bussen på väg till jobbet idag och tänkte.. varför måste jag jobba med politik? Varför måste mitt liv kantas av motparter och konflikter? Varför väljer jag inte en mer fridfull väg i livet? Där jag skulle kunna vara ifred. Där folk inte tycker saker hela tiden. Debatterar. Attackerar. Men svaret är väl att det inte är den jag är. Jag är inte en person som väljer en fridfull väg i livet. Jag önskar att jag vore det, men jag är inte det. Att göra det skulle vara att lägga locket på starka känslor och engagemang som helt enkelt bara finns där. Jag kan inte hjälpa det. Så även för mig måste livet handla om att acceptera den jag är, förstå mina känslor arbeta mot att skapa något konstruktivt av det. Det är en trasslig, rörig och lite påfrestande väg men den är sann. För mig.

 

[Midsommarblomster]

Verkligen.

Kanske skulle du uppskatta boken Aktivt hopp av Joanna Macy? Hon var filosof och ekolog och boken syftar till att finna hopp och handlingskraft ur desperation/hopplöshet/sorg kring samtidens sociala och ekologiska utmaningar. (Hon gick bort alldeles nyligen.)

Bra tips, tack!

 

[Midsommarblomster]

Jag har läst tråden. Min poäng är att gå till botten med varför du mår dåligt. Är det för att du tycker att du borde ge bort mer av ditt välstånd? I så fall, ge bort det, eller var ok med att du har mer. Behålla och må dåligt hjälper ingen.

Är det att du tycker att du egentligen ger bort tillräckligt, men är ledsen över världens tillstånd, att resurser är ojämnt fördelade och att andra inte är snällare/hjälpsammare mot de som har det dåligt?

Då handlar det mer om att engagera sig för att påverka andra, och kanske i viss mån acceptera att alla inte tänker på andra lika mycket som du.

Är det att du vill lägga pengarna på ett hus för dig själv, men också har dåligt samvete, och vill ha omgivningens hjälp att tycka att det är ok att lägga pengarna på dig själv, du behöver inte ha dåligt samvete? I så fall så behöver du hitta människor som kan bekräfta dig i att du gör alldeles tillräckligt för andra och är värd ett hus med trädgård och annat bra du har.

Visst är problem komplexa, men nystar man i dem så kan man reda ut dem, tänker jag.

Ja, dom är komplexa och jag nystar, som du märker. Jag har inte svar på dina frågor idag.

 

[Rumpnissen]

Så är det verkligen. Även inom politiken så är det ju mycket starka känslor, och ilska. Jag önskar visserligen att retoriken kunde vara annorlunda, men mycket engagemang kommer ju från saker man sett som man vill förändra.

Jag tror som du. Att inte sky känslorna utan att försöka förstå dem och skapa något konstruktivt av dem, som fungerar tillsammans med ens egna liv och inte dränker en.

Jag satt på bussen på väg till jobbet idag och tänkte.. varför måste jag jobba med politik? Varför måste mitt liv kantas av motparter och konflikter? Varför väljer jag inte en mer fridfull väg i livet? Där jag skulle kunna vara ifred. Där folk inte tycker saker hela tiden. Debatterar. Attackerar. Men svaret är väl att det inte är den jag är. Jag är inte en person som väljer en fridfull väg i livet. Jag önskar att jag vore det, men jag är inte det. Att göra det skulle vara att lägga locket på starka känslor och engagemang som helt enkelt bara finns där. Jag kan inte hjälpa det. Så även för mig måste livet handla om att acceptera den jag är, förstå mina känslor arbeta mot att skapa något konstruktivt av det. Det är en trasslig, rörig och lite påfrestande väg men den är sann. För mig.

Känner väldigt mycket igen mig.

Så ofta jag tänker att jag ska byta jobb, sluta engagera mig, sluta bry mig. Bara leva mitt liv med min familj och ha det så göttigt som möjligt. Men jag vet ju att det inte går, att jag skulle ätas upp av frustration, skuld, skam osv. Och dessutom så går det ju bara inte att låta bli, det finns en drivkraft som inte går att stoppa.

 

[Masqueradee]

Så är det verkligen. Även inom politiken så är det ju mycket starka känslor, och ilska. Jag önskar visserligen att retoriken kunde vara annorlunda, men mycket engagemang kommer ju från saker man sett som man vill förändra.

Jag tror som du. Att inte sky känslorna utan att försöka förstå dem och skapa något konstruktivt av dem, som fungerar tillsammans med ens egna liv och inte dränker en.

Jag satt på bussen på väg till jobbet idag och tänkte.. varför måste jag jobba med politik? Varför måste mitt liv kantas av motparter och konflikter? Varför väljer jag inte en mer fridfull väg i livet? Där jag skulle kunna vara ifred. Där folk inte tycker saker hela tiden. Debatterar. Attackerar. Men svaret är väl att det inte är den jag är. Jag är inte en person som väljer en fridfull väg i livet. Jag önskar att jag vore det, men jag är inte det. Att göra det skulle vara att lägga locket på starka känslor och engagemang som helt enkelt bara finns där. Jag kan inte hjälpa det. Så även för mig måste livet handla om att acceptera den jag är, förstå mina känslor arbeta mot att skapa något konstruktivt av det. Det är en trasslig, rörig och lite påfrestande väg men den är sann. För mig.

Det där kan jag också önska ibland, att bara inte behöva känna, veta om saker, bry sig... Men allt som ofta brukar jag landa i att det (för mig) hade varit ett otroligt tomt och o-intressant liv.

 

[Otherside]

Jag tänker att antingen så använder du dina pengar så mycket du kan till att hjälpa andra, eller också säger du att det är ok att du har det bättre än en del.

Som det är nu, när du behåller pengarna själv, men sen mår dåligt av det, så hjälper du ju ingen. Du mår dåligt, och andra får inte din hjälp heller. Det är en lösning som inte gör någon lyckligare.

Och ... skulle då personen som får pengarna, själv känna skuld över att ha tagit emot dem..... Istället för glädje och tacksamhet? Vem "får" känna tacksamhet och glädje? Det blir en orimlig cirkel av negativa känslor inför något man borde vara glad över.

"Skuld" anser jag dessutom handlar om något man själv personligen orsakat, medvetet. Den där stora kollektiva skulden över att ha turen att födas i ett tryggt och välbärgat land som Sverige, med all vår välfärd, är ju orimlig eftersom vi personligen inte orsakat den. Och vi KAN inte ändra på den situationen. Osv.

Jag själv, som egenföretagare OCH vanlig A-skattare, betalar 70% av min inkomst på delar av mina arvoden. Jag utgår ifrån att de pengarna går till andra också, till vår välfärd, till bistånd osv. Jag har också utvalda organisationer dit jag har stående betalningar. Ytterligare skuldkänslor vore varken konstruktiva eller bra för mitt mående. (Att jag mår dåligt, ofta, när jag läser nyheterna och ser eländet i världen, handlar ju inte om skuld utan empati, smärta och sorg.)

Jag tror inte ens att de där känslorna handlar om skuld, utan nåt annat. Ordet för det hittar jag inte. Men någon direkt skuld rör det sig ju inte om.

Varför är vi så dåliga på att känna innerlig tacksamhet?

 

[MJLee]

Skuld behöver inte vara en dålig känsla om det leder till något bra och konstruktivt. Skuld, ilska, förtvivlan om var vi är på väg som samhälle och som gör att vi engagerar oss, politiskt och i samhället är en 'dålig' känsla som leder till en 'bra' känsla när man engagerar sig och känner att jag kan inte göra allt, men jag kan göra en liten del. Jag tror vi lägger olika definitioner i termen skuld. Vissa ser det enbart som något negativt, andra ser det som en drivkraft att orka göra mer än sina vanliga liv.

Jag kan ibland bli så arg att jag vill sparka på närmsta stol över vad som händer. Vilket inte gagnar någon, allra minst mig eftersom det bara resulterar i en öm tå. Så jag försöker vända den ilskan och frustrationen till något positivt. Genom att aktivera mig. Sedan kan jag känna skuld över att jag inte har gjort mer. Men det betyder inte att jag ger upp utan tar jag den skuldkänslan och säger jävlar i gatan nu kör vi järnet och då blir det en positiv drivkraf när det känns som tyngst.

Jag vill inte gå i terapi så jag kan förlora den drivkraften i något slags, jag kan inte göra något så då är det lika bra att inte göra något. Jag vill ha den där skulden och ilskan och förtvivlan så jag kan tro, kanske naivt, att det inte är försent. Att vi kan ändra och omskapa samhället till något mer humant och jämställt. Där alla, för att citera den Stora Djävulen, Karl Marx.

Av var och en efter sin förmåga, åt var och en efter sina behov

 

[Rumpnissen]

Varför är vi så dåliga på att känna innerlig tacksamhet?

I alla fall jag är högst kapabel att känna innerlig tacksamhet och skuld samtidigt, eller om vartannat.

"Skuld" anser jag dessutom handlar om något man själv personligen orsakat, medvetet.

Det är väll detta som är en del av problemet. Ju mer jag lärt mig om hur världen fungerar, desto mer medveten blir jag av hur livet jag lever påverkar andra. Att andra inte har samma medvetenheten och därmed inte känner skuld, tar inte bort skulden från mig.

Sen absolut, man kan inte rädda världen själv. Men det handlar väll om att hitta en nivå som är rimlig, och påverka det man faktiskt kan. Enter: den här tråden.

 

[Rumpnissen]

Skuld behöver inte vara en dålig känsla om det leder till något bra och konstruktivt. Skuld, ilska, förtvivlan om var vi är på väg som samhälle och som gör att vi engagerar oss, politiskt och i samhället är en 'dålig' känsla som leder till en 'bra' känsla när man engagerar sig och känner att jag kan inte göra allt, men jag kan göra en liten del. Jag tror vi lägger olika definitioner i termen skuld. Vissa ser det enbart som något negativt, andra ser det som en drivkraft att orka göra mer än sina vanliga liv.

Jag kan ibland bli så arg att jag vill sparka på närmsta stol över vad som händer. Vilket inte gagnar någon, allra minst mig eftersom det bara resulterar i en öm tå. Så jag försöker vända den ilskan och frustrationen till något positivt. Genom att aktivera mig. Sedan kan jag känna skuld över att jag inte har gjort mer. Men det betyder inte att jag ger upp utan tar jag den skuldkänslan och säger jävlar i gatan nu kör vi järnet och då blir det en positiv drivkraf när det känns som tyngst.

Jag vill inte gå i terapi så jag kan förlora den drivkraften i något slags, jag kan inte göra något så då är det lika bra att inte göra något. Jag vill ha den där skulden och ilskan och förtvivlan så jag kan tro, kanske naivt, att det inte är försent. Att vi kan ändra och omskapa samhället till något mer humant och jämställt. Där alla, för att citera den Stora Djävulen, Karl Marx.

Av var och en efter sin förmåga, åt var och en efter sina behov

Precis så.

 

[MJLee]

Och ... skulle då personen som får pengarna, själv känna skuld över att ha tagit emot dem..... Istället för glädje och tacksamhet? Vem "får" känna tacksamhet och glädje? Det blir en orimlig cirkel av negativa känslor inför något man borde vara glad över.

"Skuld" anser jag dessutom handlar om något man själv personligen orsakat, medvetet. Den där stora kollektiva skulden över att ha turen att födas i ett tryggt och välbärgat land som Sverige, med all vår välfärd, är ju orimlig eftersom vi personligen inte orsakat den. Och vi KAN inte ändra på den situationen. Osv.

Jag själv, som egenföretagare OCH vanlig A-skattare, betalar 70% av min inkomst på delar av mina arvoden. Jag utgår ifrån att de pengarna går till andra också, till vår välfärd, till bistånd osv. Jag har också utvalda organisationer dit jag har stående betalningar. Ytterligare skuldkänslor vore varken konstruktiva eller bra för mitt mående. (Att jag mår dåligt, ofta, när jag läser nyheterna och ser eländet i världen, handlar ju inte om skuld utan empati, smärta och sorg.)

Jag tror inte ens att de där känslorna handlar om skuld, utan nåt annat. Ordet för det hittar jag inte. Men någon direkt skuld rör det sig ju inte om.

Varför är vi så dåliga på att känna innerlig tacksamhet?

Tja, vi kan ju faktiskt ändra vårt samhälle för att hjälpa de vi känner skuld för att födas i trygga, välbärgade Sverige och gå ner till en levnadsnivå där vi gör mindre klimatavtryck, tex. Men det innebär också en levnadsnivå som bönder i Uzbekistan eller liknande.

 

[Mirtai]

Jag försöker istället för skuld känna tacksamhet. Tacksamhet att jag, och mina barn, är födda i Sverige, att vi är friska och har resurser att leva ett bra liv. Och insikten att det handlar om att ha bra förutsättningar kan användas för att försöka ge andra bättre förutsättningar också.

Jag har varit (är till viss del fortfarande) väldigt engagerad politiskt. Ger så mkt pengar jag känner att jag kan avvara till olika organisationer. Självklart skulle jag kunna göra mycket mer, men jag tycker också det är viktigt att jag och min familj kan leva ett fullgott liv. I det ligger att jag kan ha häst, att mitt barn kan åka på cuper med sina idrotter och att vi kan unna oss saker då och då. Vi lever verkligen inget lyxliv men jag är fullt medveten om att vi har det bättre än många andra.

Om man nu ska fundera på citatet av Marx som @MJLee la in - vad innebär efter förmåga? Är det att vi ska leva i en liten lägenhet och inte ha något som gör livet lättare och roligare att leva för att kunna ge pengar till andra? Eller är det att reflektera, avstå vissa saker, bidra med en del men ändå leva ett gott liv?

 

[Midsommarblomster]

I alla fall jag är högst kapabel att känna innerlig tacksamhet och skuld samtidigt, eller om vartannat.

Verkligen. Jag är inne i en period av mitt liv där jag känner en enorm tacksamhet. När jag ser på min man och mina barn kan jag knappt tro att det är sant ibland. På midsommar i skärgården var allt så vackert, både dom och omgivningen att jag höll på att spricka. Barfota barn på tomten, i kransar, han med vit linneskjorta. Så otroligt vackra blommor överallt, och havet. Jag får inte grepp om skönheten.

Jag kan inte heller förstå hur jag kan ha hamnat så rätt i mitt yrkesliv. Allt som jag har haft dålig självkänsla över, som jag trodde var brister, har fått blomma ut och visade sig vara styrkor när jag fick komma till min rätt. Jag kan känna att jag har hittat hem, till slut.

Allt det här förstärks nog också av att jag har trassliga år bakom mig. Livet har inte alltid varit lätt, och jag vet hur det är när livet är en enda kamp. Jag tror faktiskt att det är just tacksamheten, och lyckan, som har gett luft till skuldkänslorna. Jag är inte van vid att känna såhär, och få ha det såhär bra, att jag nog inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

 

[sjoberga]

Jag trodde man skrev och frågade här för att få olika perspektiv och inte för att alla ska hålla med varandra.
Du har din uppfattning och jag har min. Vi båda tror att vår egen är rätt.

Jag tänker att de kan samexistera som "rätt". Uppenbarligen är inte min sanning rätt för dig trots att den bygger på minst lika mycket logik. Det var det absoluta sättet du uttryckte dig på som fick mig att reagera.

 

[MJLee]

Jag försöker istället för skuld känna tacksamhet. Tacksamhet att jag, och mina barn, är födda i Sverige, att vi är friska och har resurser att leva ett bra liv. Och insikten att det handlar om att ha bra förutsättningar kan användas för att försöka ge andra bättre förutsättningar också.

Jag har varit (är till viss del fortfarande) väldigt engagerad politiskt. Ger så mkt pengar jag känner att jag kan avvara till olika organisationer. Självklart skulle jag kunna göra mycket mer, men jag tycker också det är viktigt att jag och min familj kan leva ett fullgott liv. I det ligger att jag kan ha häst, att mitt barn kan åka på cuper med sina idrotter och att vi kan unna oss saker då och då. Vi lever verkligen inget lyxliv men jag är fullt medveten om att vi har det bättre än många andra.

Om man nu ska fundera på citatet av Marx som @MJLee la in - vad innebär efter förmåga? Är det att vi ska leva i en liten lägenhet och inte ha något som gör livet lättare och roligare att leva för att kunna ge pengar till andra? Eller är det att reflektera, avstå vissa saker, bidra med en del men ändå leva ett gott liv?

Jag tror att det är som du säger att du och din familj kan leva ett liv som idag men att man samtidigt kan engagera sig för ett bättre samhälle. Vara beredd att vara utan rut/rot, några ören höjd skatt när man vet att det går till vård, skola, omvård som just nu raseras bit för bit. Inte höjd statlig skatt eftersom det främst gynnar de som redan har det bäst. Jag vill inte att svenskar 2026 ska behöva vara beroende av matkassar från kyrkan, frälsis eller liknande. Jag vill ha ett samhälle där, som marx uttrycker det, att alla ska ha efter sina behov. Att (ffa) ensamstående föräldrar inte ska behöva ligga vaken med ångest över att lönen, eller a-kassa/aktivitetsstöd inte kan betala hyra, mat, fast utgifter. Där barn inte vräks pga att föräldrarna inte har råd att betala hyran. Att alla människor ska kunna äta tre gånger om dagen istället som idag när det är ett mål gröt, två skivor hårt bröd eller liknande. Där barn inte kan delta i några fritidsaktiviteter inte ens de billigaste eftersom föräldrarna inte har råd och därför blir utstötta och stigmatiserade.

Det är egentligen inte konstigt att merparten av gängvåldet kommer från socioekonomiska områden där barn ser deras föräldrars slit och fattigdom, arbetslösheten - och jo i princip alla vill ha jobb och inte ligga samhället till last. Uppgivenheten och acceptansen att de är slängda på samhällets soptipp. Och sedan jämför det med gängens flashande av bling, köper märkeskläder, glider runt i flådiga bilar osv.

 

[Otherside]

Sen handlar ju inte allt om pengar, ffa om vi ser det globalt. Om Elon Musk så skänkte bort vartenda öre av sin absurt gigantiska förmögenhet, skulle det inte förändra läget i stort; somligt skulle förbättras i vart fall tillfälligt, men mycket skulle hamna i korruption och i fickorna hos de redan välbärgade. Sen skulle allt vara likadant igen.

Så - det mesta, tror jag, är politiskt och hur man ska lösa det är nästan ännu obegripligare. Inte minst på global nivå.

 

[Rumpnissen]

Sen handlar ju inte allt om pengar, ffa om vi ser det globalt. Om Elon Musk så skänkte bort vartenda öre av sin absurt gigantiska förmögenhet, skulle det inte förändra läget i stort; somligt skulle förbättras i vart fall tillfälligt, men mycket skulle hamna i korruption och i fickorna hos de redan välbärgade. Sen skulle allt vara likadant igen.

Så - det mesta, tror jag, är politiskt och hur man ska lösa det är nästan ännu obegripligare. Inte minst på global nivå.

Absolut.

Det bästa Musk kan göra är inte att ge alla sina pengar till välgörenhet, men han är ju tillräckligt rik för att sluta tjäna pengar på att exploatera människor och natur. Så han skulle kunna se till att arbetare i hela leverantörskedjan tjänar tillräckligt för att kunna överleva, ha en god arbetsmiljö, sluta med djurplågeri i sina företag m.m. Han skulle också kunna sluta möjliggöra och göda den polarisering som sker i världen, mycket med X som arena. Eller så skulle han kunna investera i forskning och utveckling för goda saker i världen.

Just hur ens pengar påverkar världen, är ju ett väldigt effektivt sätt att påverka utan att för den delen slå knut på sig själv.