Skulden av att ha det bra

[Midsommarblomster]

Är glad att jag startade den här tråden, har fått många kloka perspektiv. Tack!

 

[Mabuse]

Ja, dom är komplexa och jag nystar, som du märker. Jag har inte svar på dina frågor idag.

Jag tänker att det inte är så svåra frågor, men man behöver rannsaka sig själv lite för att kunna svara på dem. Om nu problemet är att du mår dåligt. Om problemet är att världen är som den är, så är det mer komplext, såklart.

 

[Midsommarblomster]

Jag tänker att det inte är så svåra frågor, men man behöver rannsaka sig själv lite för att kunna svara på dem. Om nu problemet är att du mår dåligt. Om problemet är att världen är som den är, så är det mer komplext, såklart.

Du tänker att det är en enkel sak att gå till botten med varför man mår dåligt?

 

[Mabuse]

Du tänker att det är en enkel sak att gå till botten med varför man mår dåligt?

Jag tänker att det inte är så svårt att klura ut varför man känner som man gör. Alltså att rannsaka sitt hjärta. Det är ju bara att tänka efter och vara ärlig med sig själv.

 

[Midsommarblomster]

Jag tänker att det inte är så svårt att klura ut varför man känner som man gör. Alltså att rannsaka sitt hjärta. Det är ju bara att tänka efter och vara ärlig med sig själv.

Då hade ju folk inte behövt terapi, och psykologi som forskningsområde hade varit meningslöst.

Nu är jag inte psykolog eller psykoterapeut men har ändå läst ett gäng böcker om hur hjärnan fungerar, och tvärtemot din inställning får jag mer och mer respekt för just hur komplext den är. Jag tror, exempelvis, att mina känslor som jag skrivit om i tråden är en kombination av empati, en förmåga att känna starkt, ett sökande efter meningsfullhet, en svårighet att hitta ett förhållningssätt till vårt arv, ett starkt rättspatos, en form av överlevnadsskuld, dålig självkänsla och destruktiva beteendemönster/självsabbotage. I vintras gick jag i terapi för att reda ut en 10 år lång trigger från ett trauma som jag bara inte kunde förstå. Svaret i sig sen var egentligen inte så värst oförståeligt men jag hade inte hittat dit själv utan hjälp.

(Och ja, tro mig, jag har ofta önskat att jag haft en annan hjärna. Vi är nog många som känner så, och jag kan bara gratulera dig och andra som som inte har ett lika rörigt inre. Genuint alltså.)

 

[Palermo]

Jag fastnade lite på en formulering i trådstarten. Du skriver att du inte förstår vad du har gjort för att förtjäna vad du har. Jag tänker nog snarare att världen är fundamentalt orättvis, och jag drog om inte högsta vinsten, så absolut en hög vinst. En stor del i det är ju att ha vuxit upp och leva i Sverige. Och mina föräldrar var helt ok och kärleksfulla.

Detta är inget jag har förtjänat! Mina föräldrar var inte bra därför att jag var en så extremt gullig unge, de var bra för att de var bra. Och allt det där som Sverige möjliggör, jämfört med tex Sudan, är inget jag har förtjänat. Jag har tillgång till det ändå. Världen är orättvis, det är inget att hymla om. Och vi tillhör de som på grund av orättvisan kan dra nytta av orättvisan.

Jag ser det såklart inte som ett lotteri egentligen, den globlala och orättvisa ekonomin förklaras inte bäst med lotteri som metafor, men på en individuell nivå är det ju lite av ett lotteri ändå. Tex genom vilket land ens föräldrar råkar vara medborgare i etc.

Så min poäng är nog bara att det där med vad man förtjänar, inte är till någon hjälp när man funderar på världens orättvisor, vilket du ju verkar göra. (Man kan känna att man har pluggat som attan, visat framfötterna på jobbet osv, men det är ju en relativt liten del av sitt välstånd som man kämpat ihop genom egna insatser. Gratis skola tex, åt både en själv och barnen, det bara får vi. Och sjukvård.)

 

[sidensvans]

Jag fastnade lite på en formulering i trådstarten. Du skriver att du inte förstår vad du har gjort för att förtjäna vad du har. Jag tänker nog snarare att världen är fundamentalt orättvis, och jag drog om inte högsta vinsten, så absolut en hög vinst. En stor del i det är ju att ha vuxit upp och leva i Sverige. Och mina föräldrar var helt ok och kärleksfulla.

Detta är inget jag har förtjänat! Mina föräldrar var inte bra därför att jag var en så extremt gullig unge, de var bra för att de var bra. Och allt det där som Sverige möjliggör, jämfört med tex Sudan, är inget jag har förtjänat. Jag har tillgång till det ändå. Världen är orättvis, det är inget att hymla om. Och vi tillhör de som på grund av orättvisan kan dra nytta av orättvisan.

Jag ser det såklart inte som ett lotteri egentligen, den globlala och orättvisa ekonomin förklaras inte bäst med lotteri som metafor, men på en individuell nivå är det ju lite av ett lotteri ändå. Tex genom vilket land ens föräldrar råkar vara medborgare i etc.

Så min poäng är nog bara att det där med vad man förtjänar, inte är till någon hjälp när man funderar på världens orättvisor, vilket du ju verkar göra. (Man kan känna att man har pluggat som attan, visat framfötterna på jobbet osv, men det är ju en relativt liten del av sitt välstånd som man kämpat ihop genom egna insatser. Gratis skola tex, åt både en själv och barnen, det bara får vi. Och sjukvård.)

Vet inte om jag håller med att Sverige är en sån fantastisk vinstlott. Nu har jag inte varit i Sudan, men t ex rest runt en månad i Kenya med lokal guide. Och jag är helt övertygad om att dom inte lever sämre liv än vi svenskar. Vi sitter instängda i små lägenheter med kalla vintrar, de lever sitt liv i gemenskap i byar och på gator och torg med bra klimat året om. Vi lever längre, men samtidigt innebär det att vi oror oss för gamla föräldrar med oförmåga och ohälsa i tiotals år. I Kenya är sjukvården säkert sämre, men jag är inte övertygad om att det påverkar den totala livslyckan. Såklart att det finns undantag, flyktingläger verkar helt vidrigt, men de flesta människor lever ett bra och meningsfullt liv, även om man inte är svensk.

 

[Midsommarblomster]

Jag fastnade lite på en formulering i trådstarten. Du skriver att du inte förstår vad du har gjort för att förtjäna vad du har. Jag tänker nog snarare att världen är fundamentalt orättvis, och jag drog om inte högsta vinsten, så absolut en hög vinst. En stor del i det är ju att ha vuxit upp och leva i Sverige. Och mina föräldrar var helt ok och kärleksfulla.

Detta är inget jag har förtjänat! Mina föräldrar var inte bra därför att jag var en så extremt gullig unge, de var bra för att de var bra. Och allt det där som Sverige möjliggör, jämfört med tex Sudan, är inget jag har förtjänat. Jag har tillgång till det ändå. Världen är orättvis, det är inget att hymla om. Och vi tillhör de som på grund av orättvisan kan dra nytta av orättvisan.

Jag ser det såklart inte som ett lotteri egentligen, den globlala och orättvisa ekonomin förklaras inte bäst med lotteri som metafor, men på en individuell nivå är det ju lite av ett lotteri ändå. Tex genom vilket land ens föräldrar råkar vara medborgare i etc.

Så min poäng är nog bara att det där med vad man förtjänar, inte är till någon hjälp när man funderar på världens orättvisor, vilket du ju verkar göra. (Man kan känna att man har pluggat som attan, visat framfötterna på jobbet osv, men det är ju en relativt liten del av sitt välstånd som man kämpat ihop genom egna insatser. Gratis skola tex, åt både en själv och barnen, det bara får vi. Och sjukvård.)

Så är det verkligen, och det är väl just det som krockar med mitt rättspatos. En vän till mig gick för ett tiotal år sedan en utbildning till någon diffus version av personlig coach. Vi kan lägga skepticismen till det på hyllan just nu, men hur som helst gjorde jag en övning med henne som trattade ner till den starkaste värderingen man fått med sig från sin mamma respektive sin pappa. För min del minns jag att det blev ”rättvisa” från båda mina föräldrar. Nu när jag tänker på det, och allt som jag skrivit om i tråden, så blir det kanske inte heller konstigt då att det här blir en slitning för mig. Världen är orättvis. Väldigt orättvis. Och den starkaste värderingen jag fått med mig från min uppväxtmiljö var just rättvisa.

 

[Midsommarblomster]

Vet inte om jag håller med att Sverige är en sån fantastisk vinstlott. Nu har jag inte varit i Sudan, men t ex rest runt en månad i Kenya med lokal guide. Och jag är helt övertygad om att dom inte lever sämre liv än vi svenskar. Vi sitter instängda i små lägenheter med kalla vintrar, de lever sitt liv i gemenskap i byar och på gator och torg med bra klimat året om. Vi lever längre, men samtidigt innebär det att vi oror oss för gamla föräldrar med oförmåga och ohälsa i tiotals år. I Kenya är sjukvården säkert sämre, men jag är inte övertygad om att det påverkar den totala livslyckan. Såklart att det finns undantag, flyktingläger verkar helt vidrigt, men de flesta människor lever ett bra och meningsfullt liv, även om man inte är svensk.

Jag håller med, och jag är övertygad om att @Palermo inte heller menade att vårt levnadssätt på något vis är bättre. Men vi har sluppit krig, svält, nästan alla får vård, skattefinansierad skola, nästan alla har tak över huvudet osv. Så även om jag inte tror att vi är lyckligare som befolkning, om man bortser från världens mer eländiga platser där svält, sjukdomar och krig härjar, så har vi en grundtrygghet som jag känner en stor tacksamhet för och ett välfärdsystem som visserligen har brister men ändå är ett av de starkaste i världen. Sen lyckligare, det vet jag inte. Enligt en bok jag läste har människan en tendens att nästan alltid landa på 70% ”bra” när man tillfrågas, på skalan 0-100. Vi verkar vara otroligt anpassningsbara, och är livet inte just nu extra svårt eller extra kul så ligger vi och och guppar på 70%.

 

[Hermelin]

Jag tänker att det inte är så svårt att klura ut varför man känner som man gör. Alltså att rannsaka sitt hjärta. Det är ju bara att tänka efter och vara ärlig med sig själv.

Är det verkligen så enkelt? Är det verkligen enkelt att bara tänka efter så vet man varför man tycker eller känner på ett visst sätt? Jag tror inte att jag är ensam om att känna att det verkligen inte bara är att sätta sig ner och tänka efter.

 

[Mabuse]

Är det verkligen så enkelt? Är det verkligen enkelt att bara tänka efter så vet man varför man tycker eller känner på ett visst sätt? Jag tror inte att jag är ensam om att känna att det verkligen inte bara är att sätta sig ner och tänka efter.

Men hur ska man annars göra för att få veta vad man tycker och känner?

Visst kan man behöva klura lite om det är en svår situation, men samtidigt vill man väl veta vad det är man känner och varför man gör det. Tänker jag.

 

[Midsommarblomster]

Men hur ska man annars göra för att få veta vad man tycker och känner?

Visst kan man behöva klura lite om det är en svår situation, men samtidigt vill man väl veta vad det är man känner och varför man gör det. Tänker jag.

Det är ingen som påstått att man ska göra på ett annat sätt. Terapi har föreslagits i tråden, och är väl också en form av ”klura”. Det finns många andra sätt också. Tänka, skriva ner, prata med närstående. Just nu lyssnar jag på en bok om högkänslighet och är faktiskt exakt just nu på ett kapitel som handlar om empati och hur magnetröntgen hos vissa visar att de reagerar lika starkt på att se bilder av sin partner när hen är ledsen, som att se en ledsen främling. Citerat boken: ”Detta bekräftar det som många högkänsliga upplever: att vi har svårt att se andra lida och att vi vill hjälpa alla i nöd.”

Invändningarna är emot att det skulle vara ”inte så svårt” och ”bara” att förstå den här typen av känslor. Komplexa känslor kan ta tid att förstå och hitta rätt verktyg för.

 

[Mabuse]

Då hade ju folk inte behövt terapi, och psykologi som forskningsområde hade varit meningslöst.

Nu är jag inte psykolog eller psykoterapeut men har ändå läst ett gäng böcker om hur hjärnan fungerar, och tvärtemot din inställning får jag mer och mer respekt för just hur komplext den är. Jag tror, exempelvis, att mina känslor som jag skrivit om i tråden är en kombination av empati, en förmåga att känna starkt, ett sökande efter meningsfullhet, en svårighet att hitta ett förhållningssätt till vårt arv, ett starkt rättspatos, en form av överlevnadsskuld, dålig självkänsla och destruktiva beteendemönster/självsabbotage. I vintras gick jag i terapi för att reda ut en 10 år lång trigger från ett trauma som jag bara inte kunde förstå. Svaret i sig sen var egentligen inte så värst oförståeligt men jag hade inte hittat dit själv utan hjälp.

(Och ja, tro mig, jag har ofta önskat att jag haft en annan hjärna. Vi är nog många som känner så, och jag kan bara gratulera dig och andra som som inte har ett lika rörigt inre. Genuint alltså.)

Men terapi behöver ju inte handla om att förstå varför man känner som man gör. De gånger jag har varit hos en terapeut så har det varit för att få hjälp att känna och tänka annorlunda. Alltså att man fastnat i destruktiva tankar/känslor, och inte kommer ur dem. Vad det är för känslor, och vad de beror på, har terapeuten inte varit särskilt fokuserad på, utan det är mer hjälp att tänka/känna annorlunda.

Jag kan relatera till att det ofta är en kombination av känslor och orsaker till varför man mår som man mår. Men de går fortfarande att reda ut, som du gör. Sen kan man ju gå till botten med var och en av de känslorna/orsakerna. Hitta sätt att förhålla sig till white guilt, fundera på vad som skulle kännas meningsfullt och försöka ägna sig åt det, acceptera att man t ex är en person med starka känsloupplevelser på gott och ont, öva på att släppa tankegods från barndomen som inte egentligen hjälper någon, osv.

 

[Midsommarblomster]

Jag kan relatera till att det ofta är en kombination av känslor och orsaker till varför man mår som man mår. Men de går fortfarande att reda ut, som du gör. Sen kan man ju gå till botten med var och en av de känslorna/orsakerna. Hitta sätt att förhålla sig till white guilt, fundera på vad som skulle kännas meningsfullt och försöka ägna sig åt det, acceptera att man t ex är en person med starka känsloupplevelser på gott och ont, öva på att släppa tankegods från barndomen som inte egentligen hjälper någon, osv.

Det är ingen som invänder mot det här. Invändningen är att du beskriver det som ”inte så svåra frågor”. Och det vet ju inte du, tänker jag, eftersom du inte är min terapeut. Eller jag. De kanske ”inte är så svåra frågor” för dig men sen när är vi människor likadana?

 

[Hermelin]

Men hur ska man annars göra för att få veta vad man tycker och känner?

Visst kan man behöva klura lite om det är en svår situation, men samtidigt vill man väl veta vad det är man känner och varför man gör det. Tänker jag.

Det är nog bra att sätta sig ner och reflektera över vad man tycker och känner. Men det betyder inte att det är lätt att förstå varför man känner eller mår på ett visst sätt.

Varför är jag förälskad i den här personen?
Varför är det motigt att möta personen A?
Varför har jag och B så svårt att prata?
Varför tycker jag att det är jobbigt att ringa upp en person?

Det är nog inte alltid så enkelt som att sätta sig ner och tänka efter. I alla fall inte för många av oss.

 

[Mabuse]

Det är ingen som påstått att man ska göra på ett annat sätt. Terapi har föreslagits i tråden, och är väl också en form av ”klura”. Det finns många andra sätt också. Tänka, skriva ner, prata med närstående. Just nu lyssnar jag på en bok om högkänslighet och är faktiskt exakt just nu på ett kapitel som handlar om empati och hur magnetröntgen hos vissa visar att de reagerar lika starkt på att se bilder av sin partner när hen är ledsen, som att se en ledsen främling. Citerat boken: ”Detta bekräftar det som många högkänsliga upplever: att vi har svårt att se andra lida och att vi vill hjälpa alla i nöd.”

Invändningarna är emot att det skulle vara ”inte så svårt” och ”bara” att förstå den här typen av känslor. Komplexa känslor kan ta tid att förstå och hitta rätt verktyg för.

Ja, absolut. Jag är också väldigt empatisk, jag mår fysiskt dåligt av att se andras lidande. Eftersom jag vet att jag funkar så är jag sparsam med att titta på elände. Jag kan inte göra något åt all världens elände, så enda effekten är att jag mår dåligt till ingen nytta.

Det känns som en som sak som man kan konstatera om sig själv och sen agera därefter. Böcker och andras tankar är absolut en hjälp!

 

[Midsommarblomster]

Just nu lyssnar jag på en bok om högkänslighet

(Sen vill jag tillägga att jag har svårt för HSP som ”label”, särskilt med tanke på att det verkar gälla 20-30 % av alla människor och jag gillar inte att kategorisera och sätta folk eller mig själv i ”fack” för något som är helt normalt. Dessutom kan det lätt bli en ytterst ogrundad förklaringsmodell för saker och ting. Men jag känner ändå igen mig mycket i beskrivningarna och tänker att jag därmed kan lära mig något av det, och de verktyg som presenteras, även om jag hellre beskriver mig lite svepande som ”känslig”.)

 

[Mabuse]

Det är nog bra att sätta sig ner och reflektera över vad man tycker och känner. Men det betyder inte att det är lätt att förstå varför man känner eller mår på ett visst sätt.

Varför är jag förälskad i den här personen?
Varför är det motigt att möta personen A?
Varför har jag och B så svårt att prata?
Varför tycker jag att det är jobbigt att ringa upp en person?

Det är nog inte alltid så enkelt som att sätta sig ner och tänka efter. I alla fall inte för många av oss.

Jag håller med om att det inte är enkelt. Det kan vara klurigt att reda ut, och också en del beska sanningar om sig själv som man behöver tugga i sig. Det finns ju i regel en hel del mindre smickrande anledningar i svaren på såna frågor.

Men jag har nog tänkt att jag har som en plikt att ställa frågorna och gå till botten med varför jag känner som jag gör och gör som jag gör. Det duger inte att inte ha svaren. Det är mitt ansvar att lösa problemen, och det kan jag inte göra utan att veta vad de beror på.

Så behöver man förstås inte tänka, men jag har nog tänkt att jag måste.

 

[Palermo]

Vet inte om jag håller med att Sverige är en sån fantastisk vinstlott. Nu har jag inte varit i Sudan, men t ex rest runt en månad i Kenya med lokal guide. Och jag är helt övertygad om att dom inte lever sämre liv än vi svenskar. Vi sitter instängda i små lägenheter med kalla vintrar, de lever sitt liv i gemenskap i byar och på gator och torg med bra klimat året om. Vi lever längre, men samtidigt innebär det att vi oror oss för gamla föräldrar med oförmåga och ohälsa i tiotals år. I Kenya är sjukvården säkert sämre, men jag är inte övertygad om att det påverkar den totala livslyckan. Såklart att det finns undantag, flyktingläger verkar helt vidrigt, men de flesta människor lever ett bra och meningsfullt liv, även om man inte är svensk.

Oavsett verkar @Midsommarblomster fått mycket av fördelarna med Sverige, och sättet hon beskriver sina fördelar på pekar på sas "svenska" fördelar.

 

[Palermo]

Så är det verkligen, och det är väl just det som krockar med mitt rättspatos. En vän till mig gick för ett tiotal år sedan en utbildning till någon diffus version av personlig coach. Vi kan lägga skepticismen till det på hyllan just nu, men hur som helst gjorde jag en övning med henne som trattade ner till den starkaste värderingen man fått med sig från sin mamma respektive sin pappa. För min del minns jag att det blev ”rättvisa” från båda mina föräldrar. Nu när jag tänker på det, och allt som jag skrivit om i tråden, så blir det kanske inte heller konstigt då att det här blir en slitning för mig. Världen är orättvis. Väldigt orättvis. Och den starkaste värderingen jag fått med mig från min uppväxtmiljö var just rättvisa.

Ja, jag skulle nog säga att jag också fått med mig den värderingen. Men också analysredskap, tursamt nog. Alltså från föräldrahemmet. Och det är ju på många sätt bara bra att man tycker att orättvisa är jobbigt.

På poliisk, ekonomisk global nivå, skulle jag nog säga att det finns mängder av situationer där det rätta (etiskt, moraliskt) handlingsalternativet faktiskt inte existerar. Utan att säga att exakt alla handlingsalternativ är jämbördigt dåliga, dock.

Vi kommer inte att göra rätt. Det står inte i vår makt.