Sluta rida

Det här kanske låter väldigt oväntat. Men jag har bestämt att jag ska sluta rida. Vet att det kanske verkar som det kommer från ingenstans för var ju inte så länge sen jag hade mål att vara med i elitlaget med O och såna saker. Men har tänkt på dethär ett tag och igår så bestämde jag mig helt. Och ja jag kommer inte rida mer. Och det är många andledningar till det men en är med att C blev halt och hade kotledsinflammation och hovledsinflammation. Vet att det KAN vara många olika saker som dom får det av men en vanlig sak är att man har ridit dom på ett dåligt sätt. Så alltså att jag har gjort så hon blivit halt för att jag rider så dåligt. Och jag vill inte vara värsta djurplågaren så vill inte ta risken att det blir så igen. Sen en annan sak är att innan jag ens FÅR rida igen så måste jag väga x kg mer än jag gjorde förra gången jag red. Och då vill inte jag att nån av ponnysarna ska tycka att jag är tung. För även som O rider ju mamma men hon rider ut och rider dressyr. Så i hoppningen kommer han kanske tycka att jag är tung då. Så det är en andledning till. Och en annan sak att nu saknar jag dom inte ALLS och jag vill inte ens åka till stallet längre. Så även som nu när jag tänker på dom så är det bara tomt i mig som att jag inte bryr mig alls. Och inte saknar dom minsta lilla. Så då borde jag inte ha dom för verkar ju ändå inte bry mig om dom längre. Och jag kan ju inte ens ta hand om dom själv så dom tror säkert att jag typ har glömt dom. Så ja jag har ingen andledning att ha dom kvar egentligen för det är ändå inte bra för NÅN. Plus att dom kostar massa pengar hela tiden och tar massa tid av mest mamma. Och jag får inte och vill inte ens ta hand om dom själv. Så jag tycker att vi borde sälja dom nu så dom kan få komma till några som tar hand om dom som dom är värda. Men mina föräldrar säger att dom inte tänker göra det. Och ja såklart att det är ganska mycket runtomkring när man ska sälja en häst och fattar att det blir mycket för dom då. Men desto snabbare dom blir sålda desto snabbare slipper ju mamma ta hand om dom och dom slipper betala massa pengar för ponnysar som jag inte förtjänar. Så dom borde ändå vilja sälja dom nu tycker jag men nej.

 

[LiviaFilippa]

Ingen kommer tvinga dej att ändra dej om du vill sluta men du kan inte tvinga dina föräldrar att sälja hästarna åt dej.

Nej men dom kan tvinga mig att ha dom kvar? Låter inte så rättvist.

 

[Gimlan]

Jag VET att jag har extremt mycket tur! Och jag är extremt bortskämd. Liksom chansen att jag skulle få dethär livet var pytteliten. Kommer inte ihåg exakt men det är typ mindre än 0,01 procents chans att jag blev född i Sverige OCH även har båda föräldrar och dom bryr sig om mig och dom har bra ekonomi och jag har två ponnysar och bor i ett bra område och allt så ja jag vet att jag har det VÄLDIGT bra jämfört med dom flesta tjejer i min ålder på hela jorden. Så jag borde vara väldigt glad för det och tacksam för ALLT det men ändå är jag såhär och kan typ inte vara glad. Så äckligt bortskämd så egentligen bara bevisar det att jag INTE förtjänar allt för jag är inte ens glad för det.

Du kan inte vara glad för det eftersom du är sjuk

 

[LiviaFilippa]

Då vill du alltså förstöra hela ditt framtida liv för att få det du vill nu en mycket kort period.
Nu ska jag säga något som du kanske inte ser som snällt men det är dags att du antingen börjar tänka ordentligt själv eller accepterar att andra tänker åt dig. Du är en människa och människor kan resonera och tänka. Vår art måste inte handla på instinkt som du gör nu.
Jag hoppas du lyckas bli frisk utan att i affekt förstöra ditt liv innan du blir det. Lycka till

Nej men det skulle inte förstöra hela mitt liv om jag fick bestämma iallafall vissa saker. Men när andra bestämmer ALLT blir jag typ mer sur och mot det dom vill så det blir ju inte bättre när dom gör det. Utan bara att jag ännu mindre vill göra som dom tycker.

 

[LiviaFilippa]

Du kan inte vara glad för det eftersom du är sjuk

Men varför är jag ens sjuk och depprimerad fast jag är bland dom som har det bäst i världen om man tänker på vad man har i livet liksom? Jag borde inte ens bli det som egentligen har det SÅ bra men ändå så är jag det. Och alltså säger inte att jag har så mycket bra som skryt för jag har ju inte gjort nåt för att få det utan har bara haft tur. Fast finns säkert miljoner andra som skulle vilja ha dom chanserna jag har i mitt liv men jag är bara bortskämd och vill inte ens ha det.

 

[Lillgrådis]

Nu gör ju du exakt samma som alla andra att bara för du inte håller med eller tror som mig så idiot förklarar du mig och att det är dumt och att jag tänker och tror fel.

Ja, i just den frågan så tycker jag det är för dumt och helt ologiskt. Och det hade jag gjort vem som än hade resonerat så, även om det var världens smartaste nobelpristagare.

Om du läser resten av inlägget så ser du däremot att det verkligen inte gäller allt som du säger. Det finns en del personer som jag bara tycker verkar dumma i huvudet i största allmänhet, de lägger jag oftast ingen energi på att svara alls. Men även annars kloka personer kan komma med en idé som jag tycker verkar helt fel och dum, och då är det rimligt att man får säga det och varför man tycker det. Sedan får du givetvis strunta i mina åsikter och tycka att det är jag som är dum och tänker helt fel, om du tycker att dina resonemang om detta är mer logiska och smartare.

 

[TinyWiny]

Jag VET att jag har extremt mycket tur! Och jag är extremt bortskämd. Liksom chansen att jag skulle få dethär livet var pytteliten. Kommer inte ihåg exakt men det är typ mindre än 0,01 procents chans att jag blev född i Sverige OCH även har båda föräldrar och dom bryr sig om mig och dom har bra ekonomi och jag har två ponnysar och bor i ett bra område och allt så ja jag vet att jag har det VÄLDIGT bra jämfört med dom flesta tjejer i min ålder på hela jorden. Så jag borde vara väldigt glad för det och tacksam för ALLT det men ändå är jag såhär och kan typ inte vara glad. Så äckligt bortskämd så egentligen bara bevisar det att jag INTE förtjänar allt för jag är inte ens glad för det.

Nu missförstod du mitt inlägg totalt. Hoppas du vill läsa det en gång till.

 

[nullo-modo]

Nej men dom kan tvinga mig att ha dom kvar? Låter inte så rättvist.

Sälja dom själv när du mår bättre?

 

[tuaphua]

Nej men dom kan tvinga mig att ha dom kvar? Låter inte så rättvist.

Fast de tvingar ju inte DIG att ha dem kvar. När mamma sköter dem så är det ju hon som har dem kvar.
Och det är väl inga konstigheter med det.

 

[Shaggy]

Nej men det skulle inte förstöra hela mitt liv om jag fick bestämma iallafall vissa saker. Men när andra bestämmer ALLT blir jag typ mer sur och mot det dom vill så det blir ju inte bättre när dom gör det. Utan bara att jag ännu mindre vill göra som dom tycker.

Det här blir mitt sista svar till dig i nuläget då jag inte känner att du vill ta till dig av folks erfarenheter.
Det finns utifrån det du skrivit 4 saker du inte får bestämma. Du får inte lämna avdelningen, du måste äta "5 ton" mat varje dag, du får inte träna och du får inte sälja hästarna. Utöver detta får du bestämma som vanligt vad du har för kläder, vem du pratar med (förutom personalen), vad du pysslar med osv osv.
Problemet är du är arg för att du inte får bestämma 3 av de 4 saker andra nu tar beslutet om. Dessa 3 saker är mycket intimt sammankopplade med din sjukdom.
Varför tror du att just du är så väsenskilld från alla andra människor som har upplevt samma typ av sjukdom som du har eller har utbildning inom området och att just din hjärna fungerar på annat sätt än våra? Tror du på riktigt att vi sitter här och ljuger för dig vad gäller dumheter vi begått och ångrat djupt eller hållit på att begå när vi varit i din situation?

 

[Liten]

Frågan är om det här (att sälja hästarna och aldrig mer se dem) är vad du verkligen verkligen vill, eller om det är ett sätt att försöka återta kontrollen? Något som utmärker ätstörningar överlag är just kontroll. Och just nu har du ingen kontroll, vilket tydligt lyser igenom dina inlägg. Andra har tagit den och fattar besluten, och det gör dig frustrerad.

 

[LiviaFilippa]

Nu missförstod du mitt inlägg totalt. Hoppas du vill läsa det en gång till.

Jag fattar att du vill få mig att tänka att jag kan bli av med monstret och så och att mina föräldrar och alla andra säger mot och bestämmer för dom bryr sig och vill hjälpa mig. Och ja jag fattar att ingen som skriver här vill vara taskig säkert och ingen på sjukhuset eller mina föräldrar VILL göra allt värre för mig. Men alla bara säger att just nu måste det vara såhär och just nu måste andra bestämma allt för att hjälpa mig. Men jag vet inte vad JAG kan göra. För jag kan inte bara bestämma mig för att nu vill jag stänga in monstret i grottan igen och må bra. För vet inte hur jag ska få bort det eller hur jag ska få fram nåt jag VILL göra så jag ens KAN tänka framåt. Så jag kan inte bry mig om nåt eller orkar inte och enda jag måste göra är vara här äta och vara stilla. Men jag vill veta att JAG gör nåt som hjälper men känns inte som det finns nåt så orkar inte tänka eller känna nånting. Men får panik när bara dagarna går och jag inte GÖR nånting och andra fortsätter bestämma allt och jag får inte veta nånting om vad som kommer hända i framtiden. Och det är jätte jobbigt! Men jag kan inte försöka göra nåt när jag inte vet nåt jag kan göra så då blir det att jag hellre vill stänga av hela framtiden och slippa den istället för att fortsätta såhär och andra bestämmer allt och jag inte ens vet vad jag vill ha som mål så vet inte vad jag ska kämpa för ens. Och sen som efter lunchen skulle jag ha ett samtal med en men KAN inte säga nåt för orkar inte börja försöka få ut tankarna och vad jag ska säga och inte och sånt. Så blev att jag bara inte kunde få fram nånting alls. Och han skötaren eller vad det heter sa typ att det är svårt för dom att hjälpa mig om jag inte pratar med dom. Och jag VET men jag KAN inte. Typ som att det är för mycket i huvudet på samma gång så det blir helt tomt istället för det går inte att börja nånstans. Och desto mer jag försöker desto mer omöjligt är det. Så satt bara där helt tyst och verkade helt dum i huvudet och sen såfort han gick så fick jag värsta gråt attacken. Och det hjälper ju inte ALLS och känner mig bara ännu mer konstig och dum i huvudet som inte ens kan säga nånting och få fram nånting varför jag mår så konstigt. Skulle liksom vilja att nån bara fattade men ingen kan ju läsa mina tankar så dom KAN inte fatta och jag KAN inte förklara. Så det är typ hopplöst.

 

[LiviaFilippa]

Sälja dom själv när du mår bättre?

Får man det ens om man inte är myndig? Alltså för man skriver ju kontrakt och sånt och det får man väl inte då?

 

[LiviaFilippa]

Fast de tvingar ju inte DIG att ha dem kvar. När mamma sköter dem så är det ju hon som har dem kvar.
Och det är väl inga konstigheter med det.

Nej inte nu men att jag inte får bestämma att sluta NU utan jag måste vänta och bestämma det sen och tills dess ska ponnysarna vara kvar. Och jag vill inte tänka på dom och hur jag ska göra med allt men jag kan inte bara stänga av tankarna om ponnysarna sålänge som jag VET att dom är kvar liksom. Även om mamma skulle säga att dom är hennes nu så kan inte jag sluta tänka på dom och känna mig som världens sämsta matte till dom sålänge som jag vet att dom är kvar och ingen rider C och så.

 

[Lillgrådis]

Med risk för att jag blir dumförklarad för att jag drar egna slutsatser och inte fattar någonting, men allt detta med att sälja ponnyerna framstår också som ett skuldbeläggande av dig själv när du skriver saker som att "jag förtjänar inte dem". Det är ändå bara några månader sedan du verkligen var glad över att när du då hade blivit lite bättre från tidigare problem kring anorexin så skulle ni skaffa en andra ponny, och så blev det så.

Och nu när anorexin kommit tillbaka och gjort dig riktigt sjuk så kan man misstänka att du (medvetet eller omedvetet) tänker på det som någon slags misslyckande eller som ditt fel att du inte "lyckats" hålla dig frisk. Och om det skulle vara så att det ligger någonting i detta: det ÄR INTE ditt fel, och du kan och ska inte skuldbelägga dig själv för någonting i detta. lika lite som om du drabbats av vilken sjukdom som helst.

 

[LiviaFilippa]

Det här blir mitt sista svar till dig i nuläget då jag inte känner att du vill ta till dig av folks erfarenheter.
Det finns utifrån det du skrivit 4 saker du inte får bestämma. Du får inte lämna avdelningen, du måste äta "5 ton" mat varje dag, du får inte träna och du får inte sälja hästarna. Utöver detta får du bestämma som vanligt vad du har för kläder, vem du pratar med (förutom personalen), vad du pysslar med osv osv.
Problemet är du är arg för att du inte får bestämma 3 av de 4 saker andra nu tar beslutet om. Dessa 3 saker är mycket intimt sammankopplade med din sjukdom.
Varför tror du att just du är så väsenskilld från alla andra människor som har upplevt samma typ av sjukdom som du har eller har utbildning inom området och att just din hjärna fungerar på annat sätt än våra? Tror du på riktigt att vi sitter här och ljuger för dig vad gäller dumheter vi begått och ångrat djupt eller hållit på att begå när vi varit i din situation?

Det är inte att jag inte VILL ta till mig vad alla skriver men jag vet inte vad jag ska göra. Och det är inte bara dom sakerna jag inte får bestämma heller utan det är andra saker också. Får inte kolla på vad jag vill och jag får inte pyssla med vad jag vill tillexempel för vissa saker finns inte här och man får inte ha tillexempel vassa saxar och såna saker. Så kan inte välja vad jag vill. Och man får inte ha vilka kläder man vill heller för dom har regler om det vad man får och inte typ i vissa tillfällen eller så. Och tills nu så har jag fått ha telefonen när jag vill men nu kanske dom ska ta den på natten för att jag inte ska hålla på med den. Så då får jag inte ens göra vad jag vill då eller kolla på nåt eller lyssna på podd eller nånting och inte prata med vem jag vill eller när jag vill. Så det är mycket mycket mer än dom sakerna som du skrev men jag har inte skrivit om exakt ALLA saker som andra bestämmer. Och nej jag tror inte att ni ljuger och jag FATTAR att ni säkert egentligen är jätte snälla och omtänksamma och så. Och känner mig faktiskt taskig som inte lyssnar och bara säger emot men jag kan inte bara sitta och lyda allt och vet typ inte vad som är jag känns det som. Som att själva JAG och monstret och alla andras bestämmelser blir som ett jätte jätte stort garn nystan och jag har ingen aning om vilken tråd som är JAG som jag ska lyssna på och vilken som inte är det.

 

[nullo-modo]

Får man det ens om man inte är myndig? Alltså för man skriver ju kontrakt och sånt och det får man väl inte då?

Är bara ägaren som kan sälja och ägaren är den som skrivit på papperna vid köp och är den som bestämmer över hästarna.

 

[Liten]

Frågan är om det här (att sälja hästarna och aldrig mer se dem) är vad du verkligen verkligen vill, eller om det är ett sätt att försöka återta kontrollen? Något som utmärker ätstörningar överlag är just kontroll. Och just nu har du ingen kontroll, vilket tydligt lyser igenom dina inlägg. Andra har tagit den och fattar besluten, och det gör dig frustrerad.

@EmmaFilippa Ditt senaste inlägg i den här tråden (#95) får mig att igen tänka att din plötsliga önskan att sälja hästarna är just detta: ett försök att ta tillbaka kontrollen över något.

Jag säger inte att det är så, men det låter så. Som att din frustration över att andra bestämmer allt i ditt liv just nu, precis allt, rinner över i att "får jag inte välja att hålla på med hästarna så kan jag åtminstone välja att sluta med hästar!". Det låter som att du greppar efter något att hålla i, något som du kan kontrollera - något som du kan bestämma. Det är inte konstigt, om det är så. Jag skulle nog också reagera så i din situation. Jag tycker inte om att inte kunna agera när något är fel eller jobbigt - jag vill ordna saker, få saker gjorda, försöka lösa problemet. Jag blir fruktansvärt frustrerad och uppgiven av att känna mig bakbunden.

Jag tänker inte tala om för dig hur du känner. Men, just nu tycker jag att dina föräldrar gör helt rätt val - nämligen att vänta tills de vet säkert att det verkligen är du som gör valet. Inte din sjukdom. Du behöver inte fortsätta att rida och ha hästar, sen heller. Det är helt okej att sluta, byta intresse. Men valet ska vara ditt. Just nu - just precis nu - behöver du våga släppa lite. Du kommer att få tillbaka greppet om dig själv. Du kommer att hitta änden av din egen tråd igen. Och då kan du plocka upp den, hålla i den, och börja få/ta tillbaka kontrollen. Då kan du välja. Du.

Och du. Att bli sjuk är inget tecken på svaghet. Det betyder inte att du inte förtjänar att må bra och ha det bra. Det har absolut ingenting med det att göra. Du förtjänar inte dina djur mindre för att du mår dåligt.

 

[Fjordfrälst]

Har läst tråden och kan föreställa mig att det är fruktansvärt tufft för dig just nu och lätt för mig att säga att du ska göra som doktorerna säger och bla bla men faktum är ju att de har rätt. Du behöver försöka förstå att de försöker hjälpa dig, även om du nu inte riktigt upplever det så. Men du är ju som sagt sjuk (alla kan bli sjuka, ingen svaghet hos dig!!!) och tänker antagligen inte realistiskt, dessutom är du ju under 18? Din hjärna är inte lika färdigutvecklad som våra är som är 30- isch, man får en annan förståelse och tänk när man inte är tonåring längre. Dessutom är tonåren i sig en jobbig tid; det minns jag så väl och tvi vale för att vara tonåring igen. Allvarligt talat. Utan att känna din familj så tror jag dem vill ha hästarna kvar tills du är på benen igen, de ser nog och hoppas på en framtid där du mår bra med dina hästar igen . Läste också ditt inlägg om att du var orolig för att du tyckte om härstarna olika mycket; det där kände jag igen mig i när jag var i din ålder kan jag säga; så där supernoga och analytisk och millimeterrättvisa och allt var det var .
Även som redan sagts i den här tråden så är det inte konstigt alls att din mamma, vuxna, rider hästar i ponnyhöjd och får ut mycket av det! Jag har som mitt nickname säger, själv en fjordhäst som är liten D-ponny och trivs kalas med lägre "slå - ihjäl- höjd" du kan tro att jag nästan får "svindel" numer när jag "klättrar upp på en hög älg" för att skämta till det lite . Faktum är att i vårt stall stå faktiskt av nästan 20 hästar enbart en stor häst, alla vi andra vuxna rider hästar i ponnyhöjd .

Jag hoppas verkligen du kryar på dig och får må bra och njuta av livet igen .

 

[LiviaFilippa]

@EmmaFilippa Ditt senaste inlägg i den här tråden (#95) får mig att igen tänka att din plötsliga önskan att sälja hästarna är just detta: ett försök att ta tillbaka kontrollen över något.

Jag säger inte att det är så, men det låter så. Som att din frustration över att andra bestämmer allt i ditt liv just nu, precis allt, rinner över i att "får jag inte välja att hålla på med hästarna så kan jag åtminstone välja att sluta med hästar!". Det låter som att du greppar efter något att hålla i, något som du kan kontrollera - något som du kan bestämma. Det är inte konstigt, om det är så. Jag skulle nog också reagera så i din situation. Jag tycker inte om att inte kunna agera när något är fel eller jobbigt - jag vill ordna saker, få saker gjorda, försöka lösa problemet. Jag blir fruktansvärt frustrerad och uppgiven av att känna mig bakbunden.

Jag tänker inte tala om för dig hur du känner. Men, just nu tycker jag att dina föräldrar gör helt rätt val - nämligen att vänta tills de vet säkert att det verkligen är du som gör valet. Inte din sjukdom. Du behöver inte fortsätta att rida och ha hästar, sen heller. Det är helt okej att sluta, byta intresse. Men valet ska vara ditt. Just nu - just precis nu - behöver du våga släppa lite. Du kommer att få tillbaka greppet om dig själv. Du kommer att hitta änden av din egen tråd igen. Och då kan du plocka upp den, hålla i den, och börja få/ta tillbaka kontrollen. Då kan du välja. Du.

Och du. Att bli sjuk är inget tecken på svaghet. Det betyder inte att du inte förtjänar att må bra och ha det bra. Det har absolut ingenting med det att göra. Du förtjänar inte dina djur mindre för att du mår dåligt.

Kan inte säga om du har rätt eller fel för jag vet inte. Alltså jag vet att det är som du skriver det om att jag är jätte frustrerad att jag inte kan bestämma nåt och så. Får panik av det för jag vill ha kontrollen på ALLT och nu kan jag inte ha det på nånting. Men jag kan inte bara sluta vilka ha kontroll på saker heller så vet inte vad jag ska göra så jag inte blir ännu mer knäpp.

 

[LiviaFilippa]

Har läst tråden och kan föreställa mig att det är fruktansvärt tufft för dig just nu och lätt för mig att säga att du ska göra som doktorerna säger och bla bla men faktum är ju att de har rätt. Du behöver försöka förstå att de försöker hjälpa dig, även om du nu inte riktigt upplever det så. Men du är ju som sagt sjuk (alla kan bli sjuka, ingen svaghet hos dig!!!) och tänker antagligen inte realistiskt, dessutom är du ju under 18? Din hjärna är inte lika färdigutvecklad som våra är som är 30- isch, man får en annan förståelse och tänk när man inte är tonåring längre. Dessutom är tonåren i sig en jobbig tid; det minns jag så väl och tvi vale för att vara tonåring igen. Allvarligt talat. Utan att känna din familj så tror jag dem vill ha hästarna kvar tills du är på benen igen, de ser nog och hoppas på en framtid där du mår bra med dina hästar igen . Läste också ditt inlägg om att du var orolig för att du tyckte om härstarna olika mycket; det där kände jag igen mig i när jag var i din ålder kan jag säga; så där supernoga och analytisk och millimeterrättvisa och allt var det var .
Även som redan sagts i den här tråden så är det inte konstigt alls att din mamma, vuxna, rider hästar i ponnyhöjd och får ut mycket av det! Jag har som mitt nickname säger, själv en fjordhäst som är liten D-ponny och trivs kalas med lägre "slå - ihjäl- höjd" du kan tro att jag nästan får "svindel" numer när jag "klättrar upp på en hög älg" för att skämta till det lite . Faktum är att i vårt stall stå faktiskt av nästan 20 hästar enbart en stor häst, alla vi andra vuxna rider hästar i ponnyhöjd .

Jag hoppas verkligen du kryar på dig och får må bra och njuta av livet igen .

Ja jag vet att egentligen så vill alla hjälpa mig och så. Men jag vet inte vad JAG ska göra. För jag KAN inte bara låta dom bestämma allt och typ stänga av hjärnan. Men om det gick så skulle jag gärna göra det och inte behöva tänka eller känna nånting alls. Men kan inte och då tänker jag massor hela tiden istället som ingen fattar eller bryr sig om och jag får bara mer och mer panik hela tiden av det.