Smaken av parfym och lukten av en svunnen tid. Svindlad på tid. En mening som letar sig fram ur gammalt bråte och välbevarade hemligheter - "Vi är för lika du och jag". Som en glädje och en sorg i samma paket, för lika, ja, lika med att höra ihop? Väl? Men för. Som att han sett nånting annat fast han ju var så värdelös på att se. Placerat ett stort MEN framför för evigt. TYVÄRR. Så nu hittar han väl ändå bara på? Trollar med knäna. Försöker trolla fram fel som faktiskt inte finns.
Du tänker, hjärnan går på högvarv. Vad kan han mena? Du vill inte påskina att du inte förstår för då är det också ett fel med dig för denna felsökare att haka upp sig på. Så du kan inte fråga. Du måste spela med, gissa dig fram. Och om du ska dra till med någon gissning som inte bara känns helt tagen ur luften så är det kanske att det inte finns plats för er båda i en gemensam relation. Ingen av er är väl precis någon bakgrundsdansare.
Och när ditt vuxna jag känner smaken av parfym kan du tänka dig livet som blivit, om du fogat dig in i rollen som bakgrundsdansare mot din vilja. För att passa in i huvudrollens dramaturgiska berättelse. Och du ryser.
Du tänker, hjärnan går på högvarv. Vad kan han mena? Du vill inte påskina att du inte förstår för då är det också ett fel med dig för denna felsökare att haka upp sig på. Så du kan inte fråga. Du måste spela med, gissa dig fram. Och om du ska dra till med någon gissning som inte bara känns helt tagen ur luften så är det kanske att det inte finns plats för er båda i en gemensam relation. Ingen av er är väl precis någon bakgrundsdansare.
Och när ditt vuxna jag känner smaken av parfym kan du tänka dig livet som blivit, om du fogat dig in i rollen som bakgrundsdansare mot din vilja. För att passa in i huvudrollens dramaturgiska berättelse. Och du ryser.
Senast ändrad:
