Sommarföräldrar 2024

[vemsomhelst123]

Tips på matstol med 5 punktsbälte? Än så länge räcker antilopen till men säkert bara en tidsfråga innan han krånglar sig ur den också

Det finns ju bälte till antilop med. Har ni testat det? Vi hade inte en rymmare men en av kusinerna var och där funkade det med bälte . Det är ju så kort tid de använder de stolarna ändå, eller om ni hittar något alternativ till typ tripptrapp eller stol som räcker längre. Jag älskade vår antilop och att den gick att köra i diskmaskin samt var så lätt att plocka isär och ta med. Tror mitt liv som bebisförälder hade varit 100 gånger jobbigare med en finare stol

 

[Bufera]

Det finns ju bälte till antilop med. Har ni testat det? Vi hade inte en rymmare men en av kusinerna var och där funkade det med bälte . Det är ju så kort tid de använder de stolarna ändå, eller om ni hittar något alternativ till typ tripptrapp eller stol som räcker längre. Jag älskade vår antilop och att den gick att köra i diskmaskin samt var så lätt att plocka isär och ta med. Tror mitt liv som bebisförälder hade varit 100 gånger jobbigare med en finare stol

Älskar antilopen men barnet verkar vara en riktig luring till att krångla sig ur enkla selar som antilopen har

 

[Fibusen]

Glömt att uppdatera här ser jag. Vi fick iallafall till slut diagnosen hypokondroplasi. Det är en mildare variant av akondroplasi. Varken vi eller läkarna kan säga så mycket om hur slutlängd kommer bli, utan det får tiden utvisa. Vissa kan dra en spurt i puberteten trots detta, medans andra fortsätter växa sakta. Vanlig längd är väll runt 150-160, men han kan bli allt mellan 145 och 170. Nu är han ca 74-75 cm lång, och är 17 månader gammal, så han är inte jättelång inte.

Jättetråkigt, men känns ändå skönt att det ”bara” var hypovarianten då han kommer klara sig fint med 150 cm om han skulle landa där. Är man 130 max så blir det ju mycket mer svårigheter, både kroppsligt och ute i samhället, allt är inte så lätttillgängligt för personer på 130 cm alltid. Hypon brukar inte heller slå så hårt på kroppen, och hjulbenhet, smärtor i rygg, höft, knän är inte heller lik förekommande som vid ako, och den här förträngningen i nacken som kan ställa till det med ryggmärgsvätskan som är vanligt vid akondroplasi förekommer oftast inte vid hypokondroplasi, så förhoppningsvis slipper han en massa operationer iallafall.

Vi har redan lite problem med kläder, eftersom själva bålen är ganska normal i längd, och armar och ben kortare, så är det svårt. Just nu kämpar vi för att hitta bra overaller, ska dom räcka till i rygglängd så slutar hans ben nästan vid knäna på overallen, och armarna hänger ut en dm. Har lite olika märken, vissa funkar bättre, andra sämre. Vinterskor är också ett gissel, vi behöver en bred och hög fotdel, brett skaft, men kort även där eftersom dom når upp till knävecket annars.

Än så länge klarar vi oss, men inser att det kanske blir svårare ju äldre han blir.

Nästa vecka ska han iallafall starta inskolningen på förskolan, jag tror han kommer tycka det blir jättekul att göra mer än att hänga med morsan och farsan bara, men AJ vad ont det gör i hjärtat med vetskapen om att någon annan kommer behöva trösta honom om han blir ledsen, att vi inte kommer vara där!

Tiden har gått så fort, och eftersom vi levt i någon jäkla limbo i typ 9 månader innan vi fick diagnosen så känns det som vi förlorat så mycket av bebistiden av att gå runt och oroa oss, besök här och där, oroa oss ännu mer. Pendla mellan hopp och förtvivlan. Att bara sitta dag ut och dag in och läsa på om all dess olika diagnoser. Nu är han liksom en liten pojke och ingen bebis, vart tog tiden vägen?!

 

[strawberrysylt]

Jag har tänkt på dig @Fibusen , var inne och smygläste i tråden tidigare.

Vad skönt ändå att det var den mildare varianten, fast det såklart inte är roligt. Men som du säger, blir han 150 kommer han klara sig fint och skulle han inte bli det fixar ni det också ❤.
Apropå kläder, kanske försöka hitta någon som kan sy kläder åt honom? Just vinteroveraller är kanske inget gemene man med symaskin syr, men "inne-kläder" kanske iaf.

 

[VLMF]

Glömt att uppdatera här ser jag. Vi fick iallafall till slut diagnosen hypokondroplasi. Det är en mildare variant av akondroplasi. Varken vi eller läkarna kan säga så mycket om hur slutlängd kommer bli, utan det får tiden utvisa. Vissa kan dra en spurt i puberteten trots detta, medans andra fortsätter växa sakta. Vanlig längd är väll runt 150-160, men han kan bli allt mellan 145 och 170. Nu är han ca 74-75 cm lång, och är 17 månader gammal, så han är inte jättelång inte.

Jättetråkigt, men känns ändå skönt att det ”bara” var hypovarianten då han kommer klara sig fint med 150 cm om han skulle landa där. Är man 130 max så blir det ju mycket mer svårigheter, både kroppsligt och ute i samhället, allt är inte så lätttillgängligt för personer på 130 cm alltid. Hypon brukar inte heller slå så hårt på kroppen, och hjulbenhet, smärtor i rygg, höft, knän är inte heller lik förekommande som vid ako, och den här förträngningen i nacken som kan ställa till det med ryggmärgsvätskan som är vanligt vid akondroplasi förekommer oftast inte vid hypokondroplasi, så förhoppningsvis slipper han en massa operationer iallafall.

Vi har redan lite problem med kläder, eftersom själva bålen är ganska normal i längd, och armar och ben kortare, så är det svårt. Just nu kämpar vi för att hitta bra overaller, ska dom räcka till i rygglängd så slutar hans ben nästan vid knäna på overallen, och armarna hänger ut en dm. Har lite olika märken, vissa funkar bättre, andra sämre. Vinterskor är också ett gissel, vi behöver en bred och hög fotdel, brett skaft, men kort även där eftersom dom når upp till knävecket annars.

Än så länge klarar vi oss, men inser att det kanske blir svårare ju äldre han blir.

Nästa vecka ska han iallafall starta inskolningen på förskolan, jag tror han kommer tycka det blir jättekul att göra mer än att hänga med morsan och farsan bara, men AJ vad ont det gör i hjärtat med vetskapen om att någon annan kommer behöva trösta honom om han blir ledsen, att vi inte kommer vara där!

Tiden har gått så fort, och eftersom vi levt i någon jäkla limbo i typ 9 månader innan vi fick diagnosen så känns det som vi förlorat så mycket av bebistiden av att gå runt och oroa oss, besök här och där, oroa oss ännu mer. Pendla mellan hopp och förtvivlan. Att bara sitta dag ut och dag in och läsa på om all dess olika diagnoser. Nu är han liksom en liten pojke och ingen bebis, vart tog tiden vägen?!

Vad skönt att ni fått en diagnos nu! Och att det var den mildare varianten. Så spännande med förskola snart med

 

[VLMF]

Kör också en uppdatering här. Lillasyster är snart 18 månader, en riktigt kavat typ. Gör sig väl förstådd med ljud och rörelser (lite TAKK också faktiskt) och förstår nästan allt, pratar inte så mycket än mer än ett par tre-fyra ord men igår kom senaste ordet "katt" till gosekatten.

Hon håller på med inskolning nu med pappa. Blir tyvärr väldigt ledsen när han lämnar henne kortare stunder under dagen, det verkar bli en svårare inskolning än med sonen. Är glad att jag slipper, hon har varit lite mammig nu under jullovet och det är ju hemskt att bända bort ett fastkramlande, gråtande barn från sig. Längtar till det är lite gladare miner och hon gör sina söta slängkyssar istället

Hennes tänder växer otroligt långsamt (och sent!) och hon hade tandsprickning på kindtänderna i över en månad. Var jätteledsen och hade svårt att äta under den tiden, vi fick toppa upp både luncher och middagar med välling och ge alvedon och ipren då och då när det var som värst. Otroligt stökiga nätter. När en kindtand skulle ut hade hon en BOLL i tandköttet, stor som en vindruva, med tanden där under. Har aldrig sett eller läst om något liknande, det såg groteskt ut så man fattar ju att hon hade ont. Blödde massor när de gick igenom första piggen. Nu när de alla äntligen är uppe är hon glad igen. Babblar, sjunger och leker massor med brorsan (härmar tyvärr allt han gör också ), älskar fortfarande att dansa och läsa böcker. Och vi är nästan sugna på att potträna redan, hon har i ett par månader varit väldigt medveten om när hon kissar och bajsar och pruttar och pekar på blöjan "där!" och initierar blöjbyten själv när det är dags. Leder bort oss till skötbordet eller blöjstationen. Men vi väntar nog tills hon etablerat sig lite bättre på förskolan först.

 

[VLMF]

Åker bakom storebror på snowracern över hopp i trädgården
Hon ska verkligen vara med på allt som han gör.

 

[Stålvilja]

Vår mycket envisa och pratglada fröken blir 18 månader nästa vecka. Tuff så att hälften vore nog. Klättrar på precis allt, allt (vårt hem är så avskalat det kan bli nu, barnsäkert delux). Älskar fart och fläkt, skrattar som högst när det kittlas i magen. Det har varit en omställning för henne att redan vid 15 månader fått en lillebror, men det har gått bra ändå. Hon klappar mycket på honom, pussar och kramar honom. När jag ammar leker hon för det mesta väldigt bra själv, bygger med klossar eller lägger pussel (två av hennes favoritaktiviteter utöver att klättra på allt ).

Förskola är inte aktuellt än på ett tag, får se om jag skolar in sent i vår och tar 15 tim i veckan, som lite mjukstart. Lillebror blir 1 år i oktober och jag hade tänkt skola in honom våren 2027. Får se hur vi gör..

Hon jobbar mycket med att lära sig ord också, det är framför allt kroppsdelar och djur som hon är inne på just nu. Jag har sagt "tutte" när hon pekat på bröstet när lillebror ammar, så nu pekar hon och säger "tutte" lite random

Favoriten här hemma är pappa. Mig kan hon lätt vinka till vid dörren om jag tex åker och handlar. "hej hej" och så vinkar hon. Gör pappa samma sak rasar hela världen.

Potträning har vi inte börjat med. Vår fröken är lite hemlig när hon bajsar och kissar, finns inget tydligt mönster eller beteende innan, helt plötsligt har det hänt bara.

Det svåraste med henne är att hon är riktigt svår att söva. Både dagtid och kvällstid, så läggningarna är en utmaning. Men det blir väl bättre nån gång

 

[Dorinda]

Vi skolade in i september och det har gått över förväntan!
De flesta dagarna är det inga problem att lämna. Men hon har ju storebror där!
De går på en liten förskola så ses rätt ofta under dagarna även om de går på olika avdelningar.

Hon kissar och bajsar en del på pottan! Hon går sonika dit och sätter sig

Glad tjej med mycket mera humör än storebror hade vid samma ålder.

 

[VLMF]

Vi skolade in i september och det har gått över förväntan!
De flesta dagarna är det inga problem att lämna. Men hon har ju storebror där!
De går på en liten förskola så ses rätt ofta under dagarna även om de går på olika avdelningar.

Hon kissar och bajsar en del på pottan! Hon går sonika dit och sätter sig

Glad tjej med mycket mera humör än storebror hade vid samma ålder.

Lämnas de ihop på samma ställe liksom? På vår förskola lämnas hon och storebror i olika kapprum i olika delar av byggnaden. De kan ses när de är utomhus (dock enorm gård) men inne i huset korsar de inte varandras vägar om det inte är någon storgemensam aktivitet.

Min man rapporterar att det går framåt iaf, nu gråter hon men vinkar också samtidigt när han går Han har bara lämnat kortare stunder hittills samt när hon ändå sovit där, men idag är det längre stund.

 

[Dorinda]

Lämnas de ihop på samma ställe liksom? På vår förskola lämnas hon och storebror i olika kapprum i olika delar av byggnaden. De kan ses när de är utomhus (dock enorm gård) men inne i huset korsar de inte varandras vägar om det inte är någon storgemensam aktivitet.

Min man rapporterar att det går framåt iaf, nu gråter hon men vinkar också samtidigt när han går Han har bara lämnat kortare stunder hittills samt när hon ändå sovit där, men idag är det längre stund.

De lämnas oftast tillsammans på gården. Inne kan de ibland se varandra, men är på olika avdelningar.

Förskolan är liten med 26 barn. Så ibland är alla tillsammans inne oxå.

En dag var liten ledsen när hon vaknade efter vilan. Då hade hon fått gå in till storbarn och storasyskonet hade läst för lilla som då blivit glad igen

 

[VLMF]

De lämnas oftast tillsammans på gården. Inne kan de ibland se varandra, men är på olika avdelningar.

Förskolan är liten med 26 barn. Så ibland är alla tillsammans inne oxå.

En dag var liten ledsen när hon vaknade efter vilan. Då hade hon fått gå in till storbarn och storasyskonet hade läst för lilla som då blivit glad igen

Okej, här lämnas de nästan alltid inne till frukost kl 8 eller samlingen kl 9. De går ut efter den. Sammanslagning har de innan kl 9 och senare på eftermiddagen men då med andra småbarn resp storbarn om de är inne, är de ute är det ju blandat.

Hade de lämnats ihop hade hon nog inte varit ledsen, men samtidigt tror jag det är skönt för storebror att inte känna det ansvaret heller, typ att trösta henne eller hålla henne glad. Han vill ju gärna det såklart. Vi är trygga med att det kommer bli bättre, det är ju extremt ovanligt med småbarn som inte blir ledsna av att bli bortlämnade av föräldrarna i början Hon är väldigt glad när de ska iväg på morgnarna och pappan och storebror pratar om förskolan, hon viftar glatt, har bråttom ut och pekar "DÄR!!!" åt det hållet de ska gå

 

[Dorinda]

Okej, här lämnas de nästan alltid inne till frukost kl 8 eller samlingen kl 9. De går ut efter den. Sammanslagning har de innan kl 9 och senare på eftermiddagen men då med andra småbarn resp storbarn om de är inne, är de ute är det ju blandat.

Hade de lämnats ihop hade hon nog inte varit ledsen, men samtidigt tror jag det är skönt för storebror att inte känna det ansvaret heller, typ att trösta henne eller hålla henne glad. Han vill ju gärna det såklart. Vi är trygga med att det kommer bli bättre, det är ju extremt ovanligt med småbarn som inte blir ledsna av att bli bortlämnade av föräldrarna i början Hon är väldigt glad när de ska iväg på morgnarna och pappan och storebror pratar om förskolan, hon viftar glatt, har bråttom ut och pekar "DÄR!!!" åt det hållet de ska gå

Absolut! Våran stora tog det mycket mycket längre tid för att bli ok med förskolan. Han gillar fortfarande inte att jag lämnar honom.
Så maken gör det 9 av 10 gånger då det är lättast för alla så!

 

[VLMF]

Sedan en vecka nu så gråter inte dottern vid lämningarna längre. Så skönt! Hon ser lite missnöjd ut i minspelet, men inga tårar och när pappan gått ut ser han genom fönstret att hon redan börjat leka. Vi får se längre fram när jag ska lämna också, just nu verkar hon och min man ha hittat en bra rutin ihop i vart fall

 

[Stålvilja]

Lilla fröken här har som jag tidigare nånstans skrev, varit svår att lägga. Men nu har hon tagit det till nya nivåer, det har blivit ännu svårare. Så fort hon är på väg att somna trissar hon igång sig själv. Börjar babbla, dra sig i håret, kastar nappen genom halva rummet, skriker, slår på allt och alla som kommer i hennes väg. Dagtid är det enkelt att söva henne.

Men jag tror att en delorsak är att hennes pappa är lite för envis med att du MÅSTE sova. Det har blivit för mycket kämpande i sängen och sovrummet, jag uppfattar att det blivit en låsning. Eftersom jag har lillebror som har sin kvällsoro kan inte jag natta henne (lillebror är som ett plåster på mig). Dessutom så upplever jag att dottern har ett stort behov av pappas och min uppmärksamhet på kvällarna. En hel dag ensam med mamma, där min uppmärksamhet delas mellan henne och lillebror upplever jag gör henne lite mer närhetstörstande mm på kvällarna när pappa finns tillgänglig.

Min sambo är underbar på i princip alla sätt, men en sak jag retar mig som fan på är hans förbannade mobilanvändning. På em/kväll springer han jämt runt med telefonen i handen och har nån sändning på skärmen med livegaming. Vid matbordet är telefonen ofta på. När dottern söker hans blick är den ofta i telefonen. Han tittar på twitch vid toalettbesök, ibland lägger han till och med telefonen på en schampoflaska och tittar när han duschar, samt tittar på nätterna och somnar till ljudet av människor som sitter och tjattrar om spel, livet och allt där emellan medan de spelar datorspel. Jag blir knäpp på det..

Jag har sagt till, både försökt förklara pedagogiskt men också fått rena utbrott på det där. Inte så trevligt, men vid frukosten i helgen hörde jag telefonen när jag var på väg ner från trappan. Då rök det ur öronen och jag sa något i stil med "du kan väl iallafall ge fan i den där jävla telefonen vid matbordet?!". Men han verkar inte förstå hur mycket han tittar, och hur störande det för oss övriga.

Igår hade lillebror en bra kväll och var nöjd på lekmattan. Så dottern kunde få ha mig väldigt mycket för sig själv, vi läste böcker, byggde duplo mm och läggningen var mycket lugnare än vanligt.

Jag ska fortsätta mitt korståg mot mobilens eviga existens ikväll.

Tack för att ni lyssnade på gnället

 

[strawberrysylt]

Lilla fröken här har som jag tidigare nånstans skrev, varit svår att lägga. Men nu har hon tagit det till nya nivåer, det har blivit ännu svårare. Så fort hon är på väg att somna trissar hon igång sig själv. Börjar babbla, dra sig i håret, kastar nappen genom halva rummet, skriker, slår på allt och alla som kommer i hennes väg. Dagtid är det enkelt att söva henne.

Men jag tror att en delorsak är att hennes pappa är lite för envis med att du MÅSTE sova. Det har blivit för mycket kämpande i sängen och sovrummet, jag uppfattar att det blivit en låsning. Eftersom jag har lillebror som har sin kvällsoro kan inte jag natta henne (lillebror är som ett plåster på mig). Dessutom så upplever jag att dottern har ett stort behov av pappas och min uppmärksamhet på kvällarna. En hel dag ensam med mamma, där min uppmärksamhet delas mellan henne och lillebror upplever jag gör henne lite mer närhetstörstande mm på kvällarna när pappa finns tillgänglig.

Min sambo är underbar på i princip alla sätt, men en sak jag retar mig som fan på är hans förbannade mobilanvändning. På em/kväll springer han jämt runt med telefonen i handen och har nån sändning på skärmen med livegaming. Vid matbordet är telefonen ofta på. När dottern söker hans blick är den ofta i telefonen. Han tittar på twitch vid toalettbesök, ibland lägger han till och med telefonen på en schampoflaska och tittar när han duschar, samt tittar på nätterna och somnar till ljudet av människor som sitter och tjattrar om spel, livet och allt där emellan medan de spelar datorspel. Jag blir knäpp på det..

Jag har sagt till, både försökt förklara pedagogiskt men också fått rena utbrott på det där. Inte så trevligt, men vid frukosten i helgen hörde jag telefonen när jag var på väg ner från trappan. Då rök det ur öronen och jag sa något i stil med "du kan väl iallafall ge fan i den där jävla telefonen vid matbordet?!". Men han verkar inte förstå hur mycket han tittar, och hur störande det för oss övriga.

Igår hade lillebror en bra kväll och var nöjd på lekmattan. Så dottern kunde få ha mig väldigt mycket för sig själv, vi läste böcker, byggde duplo mm och läggningen var mycket lugnare än vanligt.

Jag ska fortsätta mitt korståg mot mobilens eviga existens ikväll.

Tack för att ni lyssnade på gnället

Men så tråkigt.
Känns ju som om han behöver hjälp, det där är ju helt klart ett beroende, jag tror inte han kommer kunna sluta/trappa ner själv utan hjälp faktiskt.

Detta med telefonerna idag är äckligt, jag har tänkt på det själv också.
Försöker att bara använda min när bäbisen sover eller är med pappa. Annars är det typ kolla snabbt om jag fått besked om något eller så. Eller ringa upp någon och sen stänga igen fodralet och prata med högtalaren på.

 

[Dorinda]

Lilla fröken här har som jag tidigare nånstans skrev, varit svår att lägga. Men nu har hon tagit det till nya nivåer, det har blivit ännu svårare. Så fort hon är på väg att somna trissar hon igång sig själv. Börjar babbla, dra sig i håret, kastar nappen genom halva rummet, skriker, slår på allt och alla som kommer i hennes väg. Dagtid är det enkelt att söva henne.

Men jag tror att en delorsak är att hennes pappa är lite för envis med att du MÅSTE sova. Det har blivit för mycket kämpande i sängen och sovrummet, jag uppfattar att det blivit en låsning. Eftersom jag har lillebror som har sin kvällsoro kan inte jag natta henne (lillebror är som ett plåster på mig). Dessutom så upplever jag att dottern har ett stort behov av pappas och min uppmärksamhet på kvällarna. En hel dag ensam med mamma, där min uppmärksamhet delas mellan henne och lillebror upplever jag gör henne lite mer närhetstörstande mm på kvällarna när pappa finns tillgänglig.

Min sambo är underbar på i princip alla sätt, men en sak jag retar mig som fan på är hans förbannade mobilanvändning. På em/kväll springer han jämt runt med telefonen i handen och har nån sändning på skärmen med livegaming. Vid matbordet är telefonen ofta på. När dottern söker hans blick är den ofta i telefonen. Han tittar på twitch vid toalettbesök, ibland lägger han till och med telefonen på en schampoflaska och tittar när han duschar, samt tittar på nätterna och somnar till ljudet av människor som sitter och tjattrar om spel, livet och allt där emellan medan de spelar datorspel. Jag blir knäpp på det..

Jag har sagt till, både försökt förklara pedagogiskt men också fått rena utbrott på det där. Inte så trevligt, men vid frukosten i helgen hörde jag telefonen när jag var på väg ner från trappan. Då rök det ur öronen och jag sa något i stil med "du kan väl iallafall ge fan i den där jävla telefonen vid matbordet?!". Men han verkar inte förstå hur mycket han tittar, och hur störande det för oss övriga.

Igår hade lillebror en bra kväll och var nöjd på lekmattan. Så dottern kunde få ha mig väldigt mycket för sig själv, vi läste böcker, byggde duplo mm och läggningen var mycket lugnare än vanligt.

Jag ska fortsätta mitt korståg mot mobilens eviga existens ikväll.

Tack för att ni lyssnade på gnället

Vi tjatar så lite som möjligt om läggning. Det var någon månad det var svårt, då blev det en daglig kvällspromenad och barnet fick somna i vagnen. Allt för att om möjligt hålla det till en trevlig upplevelse

Så himla tråkigt med mobilen! Vad säger han själv? Förstår han att det är ett problem?

 

[VLMF]

Lilla fröken här har som jag tidigare nånstans skrev, varit svår att lägga. Men nu har hon tagit det till nya nivåer, det har blivit ännu svårare. Så fort hon är på väg att somna trissar hon igång sig själv. Börjar babbla, dra sig i håret, kastar nappen genom halva rummet, skriker, slår på allt och alla som kommer i hennes väg. Dagtid är det enkelt att söva henne.

Men jag tror att en delorsak är att hennes pappa är lite för envis med att du MÅSTE sova. Det har blivit för mycket kämpande i sängen och sovrummet, jag uppfattar att det blivit en låsning. Eftersom jag har lillebror som har sin kvällsoro kan inte jag natta henne (lillebror är som ett plåster på mig). Dessutom så upplever jag att dottern har ett stort behov av pappas och min uppmärksamhet på kvällarna. En hel dag ensam med mamma, där min uppmärksamhet delas mellan henne och lillebror upplever jag gör henne lite mer närhetstörstande mm på kvällarna när pappa finns tillgänglig.

Min sambo är underbar på i princip alla sätt, men en sak jag retar mig som fan på är hans förbannade mobilanvändning. På em/kväll springer han jämt runt med telefonen i handen och har nån sändning på skärmen med livegaming. Vid matbordet är telefonen ofta på. När dottern söker hans blick är den ofta i telefonen. Han tittar på twitch vid toalettbesök, ibland lägger han till och med telefonen på en schampoflaska och tittar när han duschar, samt tittar på nätterna och somnar till ljudet av människor som sitter och tjattrar om spel, livet och allt där emellan medan de spelar datorspel. Jag blir knäpp på det..

Jag har sagt till, både försökt förklara pedagogiskt men också fått rena utbrott på det där. Inte så trevligt, men vid frukosten i helgen hörde jag telefonen när jag var på väg ner från trappan. Då rök det ur öronen och jag sa något i stil med "du kan väl iallafall ge fan i den där jävla telefonen vid matbordet?!". Men han verkar inte förstå hur mycket han tittar, och hur störande det för oss övriga.

Igår hade lillebror en bra kväll och var nöjd på lekmattan. Så dottern kunde få ha mig väldigt mycket för sig själv, vi läste böcker, byggde duplo mm och läggningen var mycket lugnare än vanligt.

Jag ska fortsätta mitt korståg mot mobilens eviga existens ikväll.

Tack för att ni lyssnade på gnället

Tufft med läggningarna. Vår lilla kan vara lite så vissa kvällar, arg, skriker, gråter och sparkas och man får inte röra henne. I hennes fall är det då en kombination av övertrött och FOMO Det enda som hjälper är att ta upp, hålla om och vagga mot axeln tills hon nästan slocknat, då kan man lägga ner i sängen och börja om.

Det här med mobilen vet jag inte vad jag ska skriva om. Har aldrig hört om något liknande. Var det likadant innan barn? Tycker absolut inte du överreagerar, snarare tvärtom.

 

[Stålvilja]

Jag fattar inte hur man gör multicitat, haha.. Så svarar såhär @VLMF @strawberrysylt @Dorinda

Det där med mobilen har alltid varit det som gnagt. Han är lätt överaktiv och måste ha något att pyssla med hela tiden.

Jag har tagit upp det med honom flera gånger, och då försökt få honom att förstå ur barnens perspektiv. Hur kul är det att vilja prata med någon eller visa någon en grej som först efter flera "pappa pappa pappa" tittar upp? Igår fick jag ett ryck igen och sa till. Så då fick telefonen vara undanstoppad i en timme iallafall.

Dottern är också lite fomo, hon verkar vara i en hiskelig utvecklingsfas nu. Det känns som att hon lärt sig ett nytt ord, minst, varje morgon hon vaknar. Älskar när jag läser Dam-Damböckerna för henne.

Så igår beordrade jag att telefonen skulle ligga ljudlös och att han skulle ägna sig 100% åt henne innan läggdags, läsa, kramas mm. Och där ser man, läggningen blev helt smärtfri.

Jag har förstått att hans mobilanvändning tog fart efter att hans före detta dog (suicid). Han var långt nere i mörkret och använde telefonen som sällskap på nätterna för att det inte skulle vara tyst. Därför verkar det svårt att vänja sig av med att somna med telefonen på..

När jag konfronterar honom säger han dock bara "du då, du sitter minst lika mycket!". Och jag kan konstatera helt ärligt, nej verkligen inte. Och jag använder aldrig telefonen för att distrahera ungarna eller väljer att titta på den när jag umgås med dem. När de sover eller leker en stund, då kan jag pilla på den. Inte annars.

 

[strawberrysylt]

Jag fattar inte hur man gör multicitat, haha.. Så svarar såhär @VLMF @strawberrysylt @Dorinda

Det där med mobilen har alltid varit det som gnagt. Han är lätt överaktiv och måste ha något att pyssla med hela tiden.

Jag har tagit upp det med honom flera gånger, och då försökt få honom att förstå ur barnens perspektiv. Hur kul är det att vilja prata med någon eller visa någon en grej som först efter flera "pappa pappa pappa" tittar upp? Igår fick jag ett ryck igen och sa till. Så då fick telefonen vara undanstoppad i en timme iallafall.

Dottern är också lite fomo, hon verkar vara i en hiskelig utvecklingsfas nu. Det känns som att hon lärt sig ett nytt ord, minst, varje morgon hon vaknar. Älskar när jag läser Dam-Damböckerna för henne.

Så igår beordrade jag att telefonen skulle ligga ljudlös och att han skulle ägna sig 100% åt henne innan läggdags, läsa, kramas mm. Och där ser man, läggningen blev helt smärtfri.

Jag har förstått att hans mobilanvändning tog fart efter att hans före detta dog (suicid). Han var långt nere i mörkret och använde telefonen som sällskap på nätterna för att det inte skulle vara tyst. Därför verkar det svårt att vänja sig av med att somna med telefonen på..

När jag konfronterar honom säger han dock bara "du då, du sitter minst lika mycket!". Och jag kan konstatera helt ärligt, nej verkligen inte. Och jag använder aldrig telefonen för att distrahera ungarna eller väljer att titta på den när jag umgås med dem. När de sover eller leker en stund, då kan jag pilla på den. Inte annars.

Så tråkigt .
Fick han någon hjälp när hans ex gick bort?
Förstår absolut ångesthanteringen han använde den för då.
Men om han behöver den nu också känns det som obearbetade känslor som hänger kvar? Och något sådant kommer man väl aldrig över, det tror inte jag. Men hans liv påverkas ju negativt av det där beteendet nu och det kan han ju få hjälp med. Skicka honom till en psykolog eller gå till familjerådgivare tycker jag.

Om han hela tiden behöver göra nåt... tycker han inte att han hela tiden har nåt när han han två barn . Eller ett hus att städa. Finns väl alltid nåt att göra. Sen förstår/tycker jag också att mobilen är lättillgänglig när man vill koppla av, men man får ju ha gränser.

Att läggningen gick smärtfritt borde ju iaf vara en tankeställare/väckarklocka för honom.