Sorgen efter en katt

[DeCloe]

Jag postade nyligen en tråd om min 11-åriga katt med diskbråck. Det blev tyvärr så att han fick somna in i tisdags. Han förlorade kontroll över framförallt ena bakbenet och även blåsan och tarm slutade fungera så han kunde inte gå på toa själv längre.

Alternativen var akut operation eller avlivning och vi valde att låta honom somna.

Jag hade nog inte räknat med att sorgen efter honom skulle bli så otroligt förkrossande som den är. Även om jag och sambon var helt överens om att någon stor operation utsätter vi honom inte för så kommer tanken hela tiden "tänk om". Samvetskval över om vi verkligen valde rätt.

Han tog en stor plats i vårt hem. Han var en otroligt pratglad pojke som alltid var med oss. Han var älskad av alla, till och med personer som inte normalt gillar katter tyckte om honom.

Jag upplever att folk inte förstår vår sorg riktigt. Hade det varit en av hundarna så hade förmodligen reaktionen från omgivningen varit annorlunda. Men han var ju "bara en katt". Som om hans liv vore värt lite mindre.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här tråden. Jag jagar inte sympatier men kanske någon som vill dela någon erfarenhet av sorg efter en katt? Hur man tar sig igenom förlusten och hur man får tomrummet att kanske kännas lite mindre tomt?

Jag vill inte städa eller byta sängkläder för att det känns som att jag städar bort honom. Jag är sinnessjukt rädd för att glömma bort detaljer om honom. Jag vaknar på nätterna och kollar efter honom och på något sjukt sätt så tänker jag att veterinären ska ringa och säga att det är dags att hämta hem honom (även om det nu är en urna vi kommer hämta hem). När han fick sprutan skrek det inombords "NEJ STOPP!". Jag har dåligt samvete för att han blev rädd när han fick lugnande och så vidare. Ibland kippar jag efter andan.

Vi har två hundar och en till katt. Utan dem hade tomheten förmodligen varit outhärdlig.

 

[MJLee]

När min förra katt, Nikita, dog efter att hon feldiagnostiseras av veterinären. Jag var inne med henne flera gånger eftersom hon slickade sig kal på mage och insidan av låren. Till slut röntgades hon och först var röntgenplåtarna rena. Sedan när hon fortfarande inte mådde bra ringde jag vet igen och då var det en skugga på tarmen. Men veterinären envisades med att det var foderallergi. Så jag skulle ge henne olika foder för att se om det hjälpte. Jag tyckte hon blev svagare, ville inte äta, drack inte bra. Så jag tog henne till en annan vet för ny bedömning. Jag lämnade in henne en lördag, var på seminarium och ringde när det var slut, helt beredd på att hon måste ligga inlagd. Istället sa vet att du ska nog komma hit.

Han sa att hon hade cancer i tjocktarmen och metastaser som spridit sig i levern. Jag kunde ta hem henne men hon skulle bara leva några dagar till. Jag reagerade inte rationellt och begärde en njurtranslamption. Vet var mycket mjuk och sa bara att det inte var möjligt. Jag fick några sista timmar med henne. Jag pratade om hur mycket kul vi haft, hur mycket jag älskade henne. Hon orkade vifta på svansspetsen och ge mig en slick. Veterinären kom. Gav henne först en lugnande spruta och sedan den starkare. Jag ville skrika, nejnejnej! Sedan var det för sent.

Jag kollapsade av hennes död. Blev faktiskt sjukskriven eftersom jag inte fungerade. Hon var mitt allt. Sedan var det, det där med att rensa, hennes klätterträd, kattlåda, slänga allergifodret och liknande. Jag var så bitter när den andra veterinären ringde dagen efter och frågade hur hon mådde. Sedan att ringa Agria och informera att hon var död. Jag grät i telefonen och ville att de inte skulle betala försäkringen eftersom det innebar att hon var död. Naturligtvis betalade de ut snabbt.

Det var så ensamt, så ensamt. Jag ville aldrig ha en ny katt. Hugget när jag automatiskt höll ut ena benet för att hindra henne att smita ut. När jag inte hade någon att jama med - vi hade långa konversationer. Ingen liten brun nos som borrade in sig i min armhåla. Jag gråter när jag skriver det här.

Men en god och vis vän sa att jag måste ha en ny katt, inte för att ersätta Nikita, det går inte men för att göra min lägenhet till ett hem igen. Jag ringde Nikitas uppfödare och grät hejdlöst medan jag lyckades hulka fram att jag undrade om hon hade en katt som behövde omplaceras.

Det var ödet som gjorde att Megara behövde flytta. Jag åkte ner och hämtade henne med Nikitas livförsäkring.

Det jag vill säga med denna vägg av text är att det blir bättre. Den första sorgen har lagt sig. Jag kan komma ihåg alla fina stunder vi hade. Mitt råd till dig är min väns råd och låt en ny katt flytta in i ditt hem och ditt hjärta. Inte som ersättare utan som en älskad ny familjemedlem.

 

[nightcrawler]

Beklagar verkligen
En sorg är en sorg oavsett om det är människa, häst, hund, katt, kanin, hamster eller vad det nu är. Blir så arg på människor inte kan förstå sånt.

Jag är hundmänniska men det är samma sorg. När jag tog bort förra hunden så var jag tvungen att plocka undan hennes saker. Jag klarade inte av att se på det som påminde om henne. Jag kunde inte se på bilder på henne förrän ett par år efter utan att börja störtlipa. Samma med hunden vi tog bort innan henne. Hästen, likadant. Allt som var hennes städades undan. Efter veterinären hade åkt så gick jag in och städade ur boxen medans jag hade adrenalin. Stängde boxdörren och kunde inte öppna den förrän efter ett halvår. Jag sörjer fruktansvärt hårt. Gråter mycket. Jag tror det bästa är att tillåta sig att sörja så mycket och på det sättet man behöver. Inte be om ursäkt för att man är ledsen utan bara konstatera att så här är det. Ingen har rätt att ta ifrån dej det. Med tiden blir det lättare men man får helt enkelt ta den tid man behöver.

heart

 

[DeCloe]

När min förra katt, Nikita, dog efter att hon feldiagnostiseras av veterinären. Jag var inne med henne flera gånger eftersom hon slickade sig kal på mage och insidan av låren. Till slut röntgades hon och först var röntgenplåtarna rena. Sedan när hon fortfarande inte mådde bra ringde jag vet igen och då var det en skugga på tarmen. Men veterinären envisades med att det var foderallergi. Så jag skulle ge henne olika foder för att se om det hjälpte. Jag tyckte hon blev svagare, ville inte äta, drack inte bra. Så jag tog henne till en annan vet för ny bedömning. Jag lämnade in henne en lördag, var på seminarium och ringde när det var slut, helt beredd på att hon måste ligga inlagd. Istället sa vet att du ska nog komma hit.

Han sa att hon hade cancer i tjocktarmen och metastaser som spridit sig i levern. Jag kunde ta hem henne men hon skulle bara leva några dagar till. Jag reagerade inte rationellt och begärde en njurtranslamption. Vet var mycket mjuk och sa bara att det inte var möjligt. Jag fick några sista timmar med henne. Jag pratade om hur mycket kul vi haft, hur mycket jag älskade henne. Hon orkade vifta på svansspetsen och ge mig en slick. Veterinären kom. Gav henne först en lugnande spruta och sedan den starkare. Jag ville skrika, nejnejnej! Sedan var det för sent.

Jag kollapsade av hennes död. Blev faktiskt sjukskriven eftersom jag inte fungerade. Hon var mitt allt. Sedan var det, det där med att rensa, hennes klätterträd, kattlåda, slänga allergifodret och liknande. Jag var så bitter när den andra veterinären ringde dagen efter och frågade hur hon mådde. Sedan att ringa Agria och informera att hon var död. Jag grät i telefonen och ville att de inte skulle betala försäkringen eftersom det innebar att hon var död. Naturligtvis betalade de ut snabbt.

Det var så ensamt, så ensamt. Jag ville aldrig ha en ny katt. Hugget när jag automatiskt höll ut ena benet för att hindra henne att smita ut. När jag inte hade någon att jama med - vi hade långa konversationer. Ingen liten brun nos som borrade in sig i min armhåla. Jag gråter när jag skriver det här.

Men en god och vis vän sa att jag måste ha en ny katt, inte för att ersätta Nikita, det går inte men för att göra min lägenhet till ett hem igen. Jag ringde Nikitas uppfödare och grät hejdlöst medan jag lyckades hulka fram att jag undrade om hon hade en katt som behövde omplaceras.

Det var ödet som gjorde att Megara behövde flytta. Jag åkte ner och hämtade henne med Nikitas livförsäkring.

Det jag vill säga med denna vägg av text är att det blir bättre. Den första sorgen har lagt sig. Jag kan komma ihåg alla fina stunder vi hade. Mitt råd till dig är min väns råd och låt en ny katt flytta in i ditt hem och ditt hjärta. Inte som ersättare utan som en älskad ny familjemedlem.

Tack för att du svarade, särskilt med tanke på hur jobbigt det måste vara för dig att skriva allt det

Det låter som att du är en underbar matte (nu antar jag matte men annars husse)!

Vi har bestämt att avvakta med att skaffa en ny katt. Vi har två hundar och en katt som är kvar. Det känns dock som att något saknas. Vi kommer troligen skaffa en till hankatt. Som du skriver, inte för att ersätta honom, utan för att vi har så mycket kärlek att ge. Så länge ska vi försöka bygga en starkare relation till vår honkatt som vi dessvärre inte ser mycket av, hon är en självständig dam men världens underbaraste

 

[DeCloe]

Beklagar verkligen
En sorg är en sorg oavsett om det är människa, häst, hund, katt, kanin, hamster eller vad det nu är. Blir så arg på människor inte kan förstå sånt.

Jag är hundmänniska men det är samma sorg. När jag tog bort förra hunden så var jag tvungen att plocka undan hennes saker. Jag klarade inte av att se på det som påminde om henne. Jag kunde inte se på bilder på henne förrän ett par år efter utan att börja störtlipa. Samma med hunden vi tog bort innan henne. Hästen, likadant. Allt som var hennes städades undan. Efter veterinären hade åkt så gick jag in och städade ur boxen medans jag hade adrenalin. Stängde boxdörren och kunde inte öppna den förrän efter ett halvår. Jag sörjer fruktansvärt hårt. Gråter mycket. Jag tror det bästa är att tillåta sig att sörja så mycket och på det sättet man behöver. Inte be om ursäkt för att man är ledsen utan bara konstatera att så här är det. Ingen har rätt att ta ifrån dej det. Med tiden blir det lättare men man får helt enkelt ta den tid man behöver.

heart

Jag förstår Efter att jag tog bort min sista häst så åkte jag aldrig tillbaka till stallet. Min pappa fick åka och städa och hämta hans saker. Faktum är att jag knappt varit i ett stall sedan dess.

Jag är både katt och hundmänniska tror jag (men mest kattmänniska egentligen). Mina hundar är mina hjärtan men personlighetsmässigt är jag en sån som klaffar bättre med katter. Konstigt med tanke på hur mycket jag tränar och lägger tid på hundarna. Vår äldsta hund är dock väldigt kattlik.

Det gör mig också så ledsen när folk förminskar sorgen efter ett djur. Grejen när man förlorar ett djur är ju att en så stor del av ens vardag försvinner. De är ju så beroende av ens omvårdnad att alls ens rutiner blir uppochner. Jag har tur som har en chef som har djur själv. Hon har därför full förståelse för att jag den här veckan behövde vara hemma.

 

[nightcrawler]

Jag förstår Efter att jag tog bort min sista häst så åkte jag aldrig tillbaka till stallet. Min pappa fick åka och städa och hämta hans saker. Faktum är att jag knappt varit i ett stall sedan dess.

Jag är både katt och hundmänniska tror jag (men mest kattmänniska egentligen). Mina hundar är mina hjärtan men personlighetsmässigt är jag en sån som klaffar bättre med katter. Konstigt med tanke på hur mycket jag tränar och lägger tid på hundarna. Vår äldsta hund är dock väldigt kattlik.

Det gör mig också så ledsen när folk förminskar sorgen efter ett djur. Grejen när man förlorar ett djur är ju att en så stor del av ens vardag försvinner. De är ju så beroende av ens omvårdnad att alls ens rutiner blir uppochner. Jag har tur som har en chef som har djur själv. Hon har därför full förståelse för att jag den här veckan behövde vara hemma.

Finns inget som gör mej så förbannad och ledsen som när folk säger att det bara var ett djur.
Det där djuret betydde oerhört mycket för mej. Gav mej så mycket kärlek och glädje.

Fantastiskt fin chef du har

 

[Unafraid]

När min förra hund togs bort grät både jag och min ex-sambo. Vi var förtvivlade och överens om att det aldrig mer blir en hund, för han var perfekt. Det har nog gått 6-7 år och det har inte blivit någon ny hund. Min katt (som bott med min pappa i 10 år, men bodde med mig sitt sista år) gick bort för ungefär 1,5 år sen. Jag grät och grät, men det var inte riktigt samma sorg. Men hon lämnade en enorm tomhet och jag ville fylla den, så en liten kattunge flyttade hit på alla hjärtans dag.

Jag där för honom. Han får aldrig lämna mig. Han är mitt pälsbarn (Ja ni får hata mig pga töntig ), men jag kan på riktigt inte hantera något negativt.

Jag tror att människor är olika. Djur kan vara "kul" eller det man lever för. Det jobbiga är när man lever för djuren, för sannolikheten är att du kommer leva längre än ditt djur.

 

[Grazing]

Jag postade nyligen en tråd om min 11-åriga katt med diskbråck. Det blev tyvärr så att han fick somna in i tisdags. Han förlorade kontroll över framförallt ena bakbenet och även blåsan och tarm slutade fungera så han kunde inte gå på toa själv längre.

Alternativen var akut operation eller avlivning och vi valde att låta honom somna.

Jag hade nog inte räknat med att sorgen efter honom skulle bli så otroligt förkrossande som den är. Även om jag och sambon var helt överens om att någon stor operation utsätter vi honom inte för så kommer tanken hela tiden "tänk om". Samvetskval över om vi verkligen valde rätt.

Han tog en stor plats i vårt hem. Han var en otroligt pratglad pojke som alltid var med oss. Han var älskad av alla, till och med personer som inte normalt gillar katter tyckte om honom.

Jag upplever att folk inte förstår vår sorg riktigt. Hade det varit en av hundarna så hade förmodligen reaktionen från omgivningen varit annorlunda. Men han var ju "bara en katt". Som om hans liv vore värt lite mindre.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här tråden. Jag jagar inte sympatier men kanske någon som vill dela någon erfarenhet av sorg efter en katt? Hur man tar sig igenom förlusten och hur man får tomrummet att kanske kännas lite mindre tomt?

Jag vill inte städa eller byta sängkläder för att det känns som att jag städar bort honom. Jag är sinnessjukt rädd för att glömma bort detaljer om honom. Jag vaknar på nätterna och kollar efter honom och på något sjukt sätt så tänker jag att veterinären ska ringa och säga att det är dags att hämta hem honom (även om det nu är en urna vi kommer hämta hem). När han fick sprutan skrek det inombords "NEJ STOPP!". Jag har dåligt samvete för att han blev rädd när han fick lugnande och så vidare. Ibland kippar jag efter andan.

Vi har två hundar och en till katt. Utan dem hade tomheten förmodligen varit outhärdlig.

Det är fruktansvärt, fick ta bort min vovve häromdagen och sorgen är extrem, har inte ens tömt hans vattenskål än. Har definitivt inte rört hans myshörna i soffan och jag vågar knappt dammsuga för att hans päls är kvar på golvet. Det får ta sin tid tänker jag, jag vet att det blir lättare men det är så fruktansvärt jobbigt fysiskt också, jag har inte ens kunnat äta någonting som han hade tyckt om för det känns som att om han inte får något ska jag inte ha något heller.

Den här fick jag skickat till mig och har gett mig lite tröst och förståelse och ett nytt sätt att tänka om sorgen, kanske hjälper kanske inte men det hjälper mig litegrann. Handlar om hundar men stämmer in på alla fantastiska djur tycker jag.

 

[DeCloe]

När min förra hund togs bort grät både jag och min ex-sambo. Vi var förtvivlade och överens om att det aldrig mer blir en hund, för han var perfekt. Det har nog gått 6-7 år och det har inte blivit någon ny hund. Min katt (som bott med min pappa i 10 år, men bodde med mig sitt sista år) gick bort för ungefär 1,5 år sen. Jag grät och grät, men det var inte riktigt samma sorg. Men hon lämnade en enorm tomhet och jag ville fylla den, så en liten kattunge flyttade hit på alla hjärtans dag.

Jag där för honom. Han får aldrig lämna mig. Han är mitt pälsbarn (Ja ni får hata mig pga töntig ), men jag kan på riktigt inte hantera något negativt.

Jag tror att människor är olika. Djur kan vara "kul" eller det man lever för. Det jobbiga är när man lever för djuren, för sannolikheten är att du kommer leva längre än ditt djur.

Ja, jag är nog "tyvärr" i kategorin att jag lever för mina djur. De har räddat mig så många gånger. För en person som jag med ångest och depression i perioder så ger dem mig mening. Det finns alltid anledning att gå upp på morgonen, att gå ut och gå med hundarna, att försöka vara en så bra person jag kan för deras skull, deras tröst och kärlek när livet känns jobbigt, skratten de bjuder på med sina små upptåg osv.

 

[DeCloe]

Det är fruktansvärt, fick ta bort min vovve häromdagen och sorgen är extrem, har inte ens tömt hans vattenskål än. Har definitivt inte rört hans myshörna i soffan och jag vågar knappt dammsuga för att hans päls är kvar på golvet. Det får ta sin tid tänker jag, jag vet att det blir lättare men det är så fruktansvärt jobbigt fysiskt också, jag har inte ens kunnat äta någonting som han hade tyckt om för det känns som att om han inte får något ska jag inte ha något heller.

Den här fick jag skickat till mig och har gett mig lite tröst och förståelse och ett nytt sätt att tänka om sorgen, kanske hjälper kanske inte men det hjälper mig litegrann. Handlar om hundar men stämmer in på alla fantastiska djur tycker jag.

Tack för ditt svar Även om det är hemskt att veta att andra mår lika dåligt så är det på något sätt tröstande att veta att man inte är ensam.

Jag beklagar verkligen din förlust och relaterar till allt du skriver om att det känns jättehemskt att "städa undan". Idag kunde jag dammsuga golven men sovrummet har jag lämnat orört. Att tvätta sängkläder, att damma på "hans platser" osv. känns ännu för svårt. Jag tycker också det känns jobbigt att vänta på urnan, utan den känns det inte som att vi verkligen har ett "bevis" på att han faktiskt är borta. Som att han bara ska komma tillbaka plötsligt.

 

[athena_arabians]

Jag postade nyligen en tråd om min 11-åriga katt med diskbråck. Det blev tyvärr så att han fick somna in i tisdags. Han förlorade kontroll över framförallt ena bakbenet och även blåsan och tarm slutade fungera så han kunde inte gå på toa själv längre.

Alternativen var akut operation eller avlivning och vi valde att låta honom somna.

Jag hade nog inte räknat med att sorgen efter honom skulle bli så otroligt förkrossande som den är. Även om jag och sambon var helt överens om att någon stor operation utsätter vi honom inte för så kommer tanken hela tiden "tänk om". Samvetskval över om vi verkligen valde rätt.

Han tog en stor plats i vårt hem. Han var en otroligt pratglad pojke som alltid var med oss. Han var älskad av alla, till och med personer som inte normalt gillar katter tyckte om honom.

Jag upplever att folk inte förstår vår sorg riktigt. Hade det varit en av hundarna så hade förmodligen reaktionen från omgivningen varit annorlunda. Men han var ju "bara en katt". Som om hans liv vore värt lite mindre.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här tråden. Jag jagar inte sympatier men kanske någon som vill dela någon erfarenhet av sorg efter en katt? Hur man tar sig igenom förlusten och hur man får tomrummet att kanske kännas lite mindre tomt?

Jag vill inte städa eller byta sängkläder för att det känns som att jag städar bort honom. Jag är sinnessjukt rädd för att glömma bort detaljer om honom. Jag vaknar på nätterna och kollar efter honom och på något sjukt sätt så tänker jag att veterinären ska ringa och säga att det är dags att hämta hem honom (även om det nu är en urna vi kommer hämta hem). När han fick sprutan skrek det inombords "NEJ STOPP!". Jag har dåligt samvete för att han blev rädd när han fick lugnande och så vidare. Ibland kippar jag efter andan.

Vi har två hundar och en till katt. Utan dem hade tomheten förmodligen varit outhärdlig.

Jag har sörjt alla mina djur, två hästar och sex katter. När jag var tvungen att ta bort den senaste katten, Missia, tog det ett tag innan jag hittade en kattunge (under pandemin... antingen var bondkatterna svindyra eller så blev de tingade på två röda). Till slut hittade jag Isis via en vän som gick i god för mig till ägaren av kattmamman, hade de inte varit nöjda med mig hade jag inte fått köpa henne för de hade möjlighet att ha kvar kattungarna om det var så.

När jag kunde hämta hem Isis insåg jag hur dåligt jag mått utan djur. Allting blev liksom lättare och ljusare direkt.

Jag bokade avlivning direkt för Missia, jag såg själv att vi nått vägs ände. Veterinären höll med när jag kom dit och allt gick så lugnt och fint till. Jag tror nog hon förstod att jag skulle hjälpa henne en sista gång, hon var helt lugn i bilen och det var hon aldrig normalt, hon hatade att åka bil. Men den gången var hon helt lugn

Hon är den enda av våra katter som är begravd hemma här på gården, jag planterade en spräcklig ros på hennes grav. En Rosa Mundi för den spräckliga katten (hon var en sköldpadda) När den blommar varje år ser jag det som en hälsning från Missia.

En av första gångerna Isis fick gå ut jagade hon löv över Missias grav och jag kan säga att det nöp till lite i hjärtat då, av både sorg och glädje.

 

[Kilauea]

Beklagar din förlust .
Sorg kan vara fruktansvärt smärtsamt. Vi är alla olika och sörjer olika och inget är rätt eller fel.
Det tog över år efter att förra labben avlivats innan jag kunde titta på bilder av honom utan att känna alltför mycket smärta.
Vi har en ny individ som bjuder på galenskap i huset nu, vi hämtade honom ungefär ett halvår efter att förra dött. Väntan på honom var det som fick mig att orka gå vidare. Men det är alltid en del av mig som saknas.

 

[sthu]

Jag gråter fortfarande när jag tänker på min ponny. Det är två år sen han fick vandra vidare.

Det blir lättare med tiden, men det gör ändå ont..

 

[Hoarfrost]

Beklagar
Sorg är svårt.

När jag tog bort min Kapsy blev det tyvärr också lite hastigt. Efter ett jobbigt epileptiskt anfall ringde mamma mig (jag sov över hos pappa, bodde fortfarande hos mamma då) och sa att det var illa. Så jag fick skjuts hem mitt i natten av pappa och när jag såg honom på sängen tittade han upp på mig och jag kände direkt att nu är det dags. Det var en otroligt självklar känsla, nästan som att han pratat direkt till mig telepatiskt. Hur flummigt det än låter.
En timme senare var han borta, och precis allt kändes rätt förutom att jag var tvungen att lämna kroppen där (jag ville kremera)

Jag städade bort alla leksaker, matgrejer och låda direkt. Kastade så fort vi kom hem.
Jag kunde inte göra på annat sätt. Men. Tass och nosavtrycken på fönstren är fortfarande kvar - 8 år senare. Varken jag eller mamma vill att de försvinner. Jag plockade upp alla små hår jag hittade i sängläder osv i många år och sparade i en ask. För varje litet hår blev jag glad, det var som ett litet "hej!".
Jag satte mig också dagen efter och skrev ner saker jag mindes om honom som jag inte ville glömma, jag var också livrädd att glömma.

Nu hittar jag inga hår längre, och eftersom jag flyttat hemifrån och skaffat "ny" katt är tass och nosavtrycken på fönstret i stället en annans. Varje år tänder jag ett ljus och plockar fram mina anteckningar om saker jag minns om honom. Pratar lite med hans urna i bland.
Jag saknar honom fortfarande, och kan i bland bli överväldigad över hur mycket. Men inte längre dagligen.
I bland ser jag en skugga i ögonvrån som jag tror är nya katten men ingen är där, och då brukar jag tänka att det är han som är framme och tittar till oss. Löjligt säger hjärnan, mysigt säger hjärtat och här går jag på vad hjärtat säger.

 

[Mia_R]

Sorgen efter min första häst går aldrig över och jag gråter fortfarande när jag tänker på henne. Hennes död är den värsta chock och tragedi jag någonsin gått igenom, jag hoppas jag aldrig någonsin mer behöver uppleva en sån stor sorg som när hon avlivades i hagen en sommardag efter flera timmars plåga pga en jävla veterinär som bara åkte efter han konstaterade att kotbenet var krossat och vi fick vänta på nödslakten istället.

 

[Gimlan]

Sorgen efter min katt Missy känns fortfarande, 14 år senare. Det är mer sällan jag tänker på henne numera, men hon betydde så mycket för mig

 

[MissFideli]

Jag förlorade min första egna katt 2005. I samband med det blev en sång förknippad med henne och det är först nu som jag kunde lyssna på den i sin helhet. Vemodigt, men utan tårar.
Det finns studier som säger att sorgen efter ett djur kan vara lika stor som efter en människa. Vilket jag inte blev förvånad över när jag läste.

 

[Mia_R]

Sorgen efter min första häst går aldrig över och jag gråter fortfarande när jag tänker på henne. Hennes död är den värsta chock och tragedi jag någonsin gått igenom, jag hoppas jag aldrig någonsin mer behöver uppleva en sån stor sorg som när hon avlivades i hagen en sommardag efter flera timmars plåga pga en jävla veterinär som bara åkte efter han konstaterade att kotbenet var krossat och vi fick vänta på nödslakten istället.

Det som jag upplevde som riktigt jobbigt i samband med att hon dog efter så mycket lidande när jag satt hos henne, var att min kollegas son dog pga en hjärntumör. Jag kände det som att jag inte hade rätt att sörja ett djur som jag kämpat så mycket med tillsammans och som vi bevisat hur fel många haft om, när min kollegas son nyss gått bort efter bara några månaders kamp.

Min familj vet hur hårt jag tog det, jag slutade både äta och sova och sprang 1 mil om dagen för att öht kunna andas, klättrade på väggarna och rasade 10 kg på två veckor, men jag sörjde min häst samtidigt som han sörjde sin son så jag fick inte sörja "bara ett djur".

 

[Sassy]

Jag tror aldrig att jag har sörjt något som när min Elise gick bort när hon var "bara" 14. De andra har också grävt djupa hål i mig, men Elise var den första som inte var väldigt gammal och tydlig med att "ha levt färdigt". Min räddning har varit att jag aldrig haft bara en katt, så livet måste gå vidare med den familj som lever kvar.

Numera vet man ju att sorg efter husdjur tar så himla hårt. Visst, det är inte en människa, och vi vet att de med största sannolikhet hinner försvinna innan oss. Men man är så nära ett älskat husdjur, på ett sätt som man sällan är med andra människor.

Jag är tacksam att de flesta av mina kollegor är djurmänniskor i någon mån, det går inte alltid riktigt att förklara hur nära banden är annars. Vänkretsen består såklart enbart av människor som ser mina katter som familj.

Nu är mitt liv fyllt av en ny liten kattfamilj som kräver all min uppmärksamhet, men det går nog inte en dag utan att jag tänker på Hanoo, Elise, Maja och Paxi på något sätt.