Stanna eller gå

[Lovisaleonora]

Nej, det är inte alls avgörande.

Det som är avgörande är om partnern och ts hittar ett sätt att hantera problemen. Inte din etikett på TS partner.

 

[mino]

Men VARFÖR är detta viktigt i TS´s tråd? Det kanske är jätteintressant för somliga, men det kanske faktiskt hör hemma i en egen diskussion?

För mig är det helt ointressant vad etiketten är, för TS är det ett problem, och vad sedan benämningen är har kanske mindre betydelse för TS.

Personligen skiter jag högaktningsfullt i vad för fack någon kvalar in i. Oavsett vad de har på sig, säger, äter eller dricker. Så länge det inte är ett problem för mig, och blir det ett problem för mig adresserar jag problemet, inte etiketten på facket.

Nu vet jag inte om detta var riktat till mig, men en fråga TS ställer är väl typ "hur orolig ska jag vara". Om vi alla slänger oss lite hur som helst med alkolholistordet så blir det ju förvirrat för henne att tolka svaren eftersom det kan betyda så olika saker, då är det väl ganska bra att man förtydligar vad man pratar om.
Själv tycker jag att TS ska ta sina obehagskänslor på allvar, oavsett etiketter och oavsett missbruk eller inte. Men det kanske kan hjälpa henne att förstå mer om hon får lite klarhet i vad alkoholism (och att det kan vara en jäkla skillnad på missbruk och missbruk) kan innebära.

 

[Lovisaleonora]

Aha, så TS ska alltså utgå från vad för etikett partnern får här i en tråd på nätet. Känns ju som en trygg utredning.

Nä, jag tycker det är helt ointressant vad främmande människor sätter för diagnos över nätet. Helt ointressant. Det är ett problem för TS, och oavsett skäl, anledning, etikett, fack etc så behövs det hjälp. Även om partnern supit sig dyngrak en gång om året, och däremellan varit nykter kan det ju vara ett problem för TS och därmed allvar för just henne/honom.

Problem i verkligheten. Och då är det helt ointressant att ett gäng suttit i en tråd på nätet och ställt "säker diagnos".

 

[Inte_Ung]

Och då är det helt ointressant att ett gäng suttit i en tråd på nätet och ställt "säker diagnos".

Men vi ställer inte diagnos utan förklarar vilka alternativ som det finns.
Detta för att kunna svara på TS fråga "Hur gör jag nu?" och "Kan jag lita på honom?"

Svaret på den frågan är "Det beror på var på skalan för missbruk som han ligger".
Och i det läget så måste man diskutera skalan.
Det är något som görs vid alkoholistbehandling och vid behandling av anhöriga i de program som jag är bekant med.

Det finns flera skalor på temat.
Vägen ner och vägen upp igen är andra exempel.

 

[Lovisaleonora]

Och jag som också gått igenom behandlingsprogram har inte alls kommit i kontakt med detta, tvärtom är det rätt ointressant i somliga behandlingar - förutom för den missbrukande.

För oavsett vad man vill kalla det - missbruk är det.

 

[Inte_Ung]

Det som är avgörande är om partnern och ts hittar ett sätt att hantera problemen. Inte din etikett på TS partner.

Men jag sätter ingen etikett utan jag berätta bara vilka etiketter som finns och vad de innebär.
Beroende på var på skalan som TS sambo befinner sig så ger det en prognos om huruvida det finns en chans att hitta en lösning på problemet.

Jag tycker att din beskrivning både är onyanserad och oinsatt.
Och att det går emot allt som jag har lärt mig i min behandling som anhörig.

 

[Inte_Ung]

För oavsett vad man vill kalla det - missbruk är det.

Så är det ju det kan man inte påstå något annat.

 

[Lovisaleonora]

Och därmed har vi belyst mycket av TS problem.

Det är inte TS ansvar att behandla och bearbeta partnern. Det får partnern sköta själv, eventuellt med stöd från TS. Det finns mycket bra vård för anhöriga, grupper etc och DET är TS sak - att ta hand om sig själv.

Att diskutera enskildas uppfattning om vad som gör en missbrukar alkoholist eller storkonsument känns inte vidare givande faktiskt, det är ju skit samma i den sits TS sitter. Partnern får ta hand om sitt missbruk som påverkar TS, TS ska ta hand om sig själv. TS mår inte bra, vilket är vinkeln på tråden.

 

[Monstermom]

Därför att det är helt avgörande för om hon skall stanna eller gå sin väg.
Om det finns hopp om bättring eller ej.

Att bryta upp om det handlade om en för stor konsumtion som kunde ha kontrollerats verkar ju onödigt drastiskt medan att stanna och kämpa med något som är totalt omöjligt är rena döden på många plan.

Men nu drar du drastiska avgöranden som inte alls stämmer med verkligheten. Det är inte omöjligt att sluta dricka om man utvecklat ett fysiskt beroende, och det är inte att bara skärpa sig om man inte är fysiskt beroende.

Att helt bortse från psykologiska faktorer är så snävt att det blir meningslöst.

 

[Lejonelle]

Livet består av mer än bara arbete och bostad.
Och det faller isär efter hand bit för bit.
Typ familjen faller ihop-
De lyckas inte ta sig till olika sammankomster med vänner och familj o.s.v.

Ja, jag vet det mer än väl. Jag har mist flera anhöriga av alkoholrelaterade orsaker. Majoriteten hade jobb och bostad kvar tills de gick i pension (eller dog, vilket någon gjorde före pensionsåldern). Mycket annat sket sig men inte det. En miste jobbet och familjen men inte bostaden som han hittades död i vid 54 års ålder. Det följer enormt mycket elände i alkoholens spår men alla eländeshistorier är inte lika.

 

[Lejonelle]

Jag vet ju då inte om min sambo är alkoholist eller storförbrukare (vilket verkar vara väldigt viktigt att skilja på)

Nej, det är inte ett dugg viktigt. Det som är viktigt är hur hans brukande påverkar dig och er relation. Om det påverkar är det ett problem och därmed är det inte OK.

 

[JosefineLi]

Så himla svårt. Jag skulle nog göra upp en tydlig struktur för mig själv med vad jag står ut med. Det är ju en process att ta sig ur ett missbruk, och jag skulle fundera kring var mina gränser går. Exempelvis, står jag ut med att min partner dricker alls, eller vill jag att denne slutar helt? Står jag ut med återfall? Om man funderar kring att bilda familj, står jag ut med att hantera dessa saker då? Vad har jag för möjligheter att kunna lämna om det skulle behövas? Att stå bundna vid ett hus försvårar det hela mycket. Står jag ut med att processen att ta sig ur missbruket handlar om ett halvår? Två år? Hur många återfall står jag ut med, för de kommer oftast. Hur lång tid känns rimligt, är väl kanske det man borde fundera mest på, hur länge står jag faktiskt ut med att få det att fungera? Och sedan lämna när den tiden runnit ut om saker inte löst sig då.

Sen har många tipsat om att ta hjälp för sitt medberoende, det tror jag är väldigt vettigt.

 

[Petruska]

Att sluta vara medberoende handlar om att konsekvent varje dag låta bli att dölja missbruket eller skydda alkoholisten från konsekvenser. Det kan vara sånt som att ta bilnycklarna från alkoholisten, eller ringa polisen om han kör dagen efter, eller låta sätta in alkolås. Att ringa jobbet och säga: Pelle kommer inte till jobbet idag för han har druckit för mycket och är bakfull.

Det handlar också om att göra konkreta, raka och tydliga överenskommelser med alkoholisten om vad som gäller och själv hålla sig till dem. Om ni har kommit överens om att hemmet ska vara totalnyktert så blir han med andra ord utelåst om han är påverkad. Han, inte du.

Jag förstår att din avsikt är god, och jag tror mycket väl att de där råden kan fungera, men jag tycker inte att de verkar vara bästa sättet för TS (eller andra anhöriga) att undvika medberoende. Tvärtom lägger du ju mycket av ansvaret för att partnern slutar dricka på just TS.

Jag tycker till exempel att sådant som att ta ifrån honom bilnycklarna när han har druckit, är att skydda honom från konsekvenserna av sitt drickande. Att ringa polisen om han kör onykter, är det väl däremot inte. Att ringa jobbet åt partnern, oavsett vad TS sedan anger som orsak till hans frånvaro, ser jag som en mycket underlig sak att göra. De är två olika personer, och svarar var för sig för sina relationer med andra.

Att låsa honom ute om han trotsar överenskommelser om nykterhet, ser jag helt enkelt som ett rätt brutalt sätt att göra slut. Jag säger inte att det vore fel av TS att göra slut, men sättet framstår som underligt för mig. Dessutom kan det inte vara upp till TS att sköta partners del av en överenskommelse om nykterhet, det är partnerns sak.

 

[Lejonelle]

Tvärtom lägger du ju mycket av ansvaret för att partnern slutar dricka på just TS.

Inte alls. Du måste verkligen ha missuppfattat mig. Jag uppmanar TS att skydda sig själv och eventuella barn, samt att sluta ljuga, skyla över och täcka upp. Just att ljuga, skyla över och täcka upp är det allra vanligaste medberoendet. Eftersom TS har hus och kanske annan egendom? bil? tillsammans med sin partner finns det betydande ekonomiska risker för TS förutom de känslomässiga riskerna. "Göra slut" är väl knappast ett relevant begrepp, det handlar ju om en bodelning med långgående ekonomiska och juridiska konsekvenser.

 

[Monstermom]

Jag förstår att din avsikt är god, och jag tror mycket väl att de där råden kan fungera, men jag tycker inte att de verkar vara bästa sättet för TS (eller andra anhöriga) att undvika medberoende. Tvärtom lägger du ju mycket av ansvaret för att partnern slutar dricka på just TS.

Jag tycker till exempel att sådant som att ta ifrån honom bilnycklarna när han har druckit, är att skydda honom från konsekvenserna av sitt drickande. Att ringa polisen om han kör onykter, är det väl däremot inte. Att ringa jobbet åt partnern, oavsett vad TS sedan anger som orsak till hans frånvaro, ser jag som en mycket underlig sak att göra. De är två olika personer, och svarar var för sig för sina relationer med andra.

Att låsa honom ute om han trotsar överenskommelser om nykterhet, ser jag helt enkelt som ett rätt brutalt sätt att göra slut. Jag säger inte att det vore fel av TS att göra slut, men sättet framstår som underligt för mig. Dessutom kan det inte vara upp till TS att sköta partners del av en överenskommelse om nykterhet, det är partnerns sak.

Fast helt fri från ansvar kan man nog aldrig bli om man väljer att stanna? Väljer man att leva med någon som (man anser) är i ett pågående missbruk så tycker inte jag man kan blunda för vad den ställer till med för omvärlden. Att ta ifrån honom bilnycklarna skyddar inte i första hand honom från konsekvenserna av hans drickande, utan andra människor från att bli ihjälkörda av en rattfyllerist... Jag tycker inte att man bara kan se på i det läget och tänka att det är hans alkoholproblem, han får lösa det.

Däremot ringa jobbet kan jag hålla med om är att gå över gränsen för vems problem som sköts av vem.

Jag är helt med på att det är viktigt att inte ta ansvar för problemen som dyker upp pga alkoholen, men jag tror inte man kan/bör dra så skarpa gränser så länge man väljer att stanna kvar. Jag hade ju valt att just dra gränserna och sticka, men väljer man att stanna tror jag det är omöjligt att inte gränserna i rätt många fall blir luddigare än vad som är nyttigt för en.

 

[Lejonelle]

Jag tycker till exempel att sådant som att ta ifrån honom bilnycklarna när han har druckit, är att skydda honom från konsekvenserna av sitt drickande.

Jag skrev att ta bilnycklarna dagen efter, min tanke med detta var att skydda sin bil och andra människor och låta partnern bära konsekvenserna av drickandet genom att få ta sig till jobbet för egen maskin.

 

[Lejonelle]

Däremot ringa jobbet kan jag hålla med om är att gå över gränsen för vems problem som sköts av vem.

Att aktivt ringa jobbet är nog en sak som skulle vara svår för de flesta men att så tidigt som möjligt ta ett benhårt beslut att inte ljuga är något jag verkligen rekommenderar. Jag jobbar själv i en bransch där alla känner alla och där det inte är ovanligt att båda makarna jobbar i samma bransch. Om den beroende inte kommer till jobbet är det alltså ganska sannolikt att maken/makan stöter på någon kollega till den beroende någon gång under dagen.

Kommer man inte till jobbet blir det konsekvenser. Om du får frågan från partnerns jobb gäller det att kunna säga: "han är bakfull" eller "jag kan inte väcka honom". Och inte uppfinna en hastigt påkommen maginfluensa. Och att göra klart för partnern att du inte backar upp partnerns lögn.

 

[Monstermom]

Att aktivt ringa jobbet är nog en sak som skulle vara svår för de flesta men att så tidigt som möjligt ta ett benhårt beslut att inte ljuga är något jag verkligen rekommenderar. Jag jobbar själv i en bransch där alla känner alla och där det inte är ovanligt att båda makarna jobbar i samma bransch. Om den beroende inte kommer till jobbet är det alltså ganska sannolikt att maken/makan stöter på någon kollega till den beroende någon gång under dagen.

Kommer man inte till jobbet blir det konsekvenser. Om du får frågan från partnerns jobb gäller det att kunna säga: "han är bakfull" eller "jag kan inte väcka honom". Och inte uppfinna en hastigt påkommen maginfluensa. Och att göra klart för partnern att du inte backar upp partnerns lögn.

Om man får frågan ja! Men att själv välja att ringa upp och berätta är att ta ett ansvar på sig själv jag tror man gör bäst i att låta bli. Visst, det är inte att ljuga och dölja problemet, men det är att (över)engagera sig på ett annat sätt istället.

 

[Lejonelle]

Om man får frågan ja! Men att själv välja att ringa upp och berätta är att ta ett ansvar på sig själv jag tror man gör bäst i att låta bli. Visst, det är inte att ljuga och dölja problemet, men det är att (över)engagera sig på ett annat sätt istället.

Det instämmer jag i. Min avsikt var att visa på hur brutalt ärlig man kan behöva vara, inte att TS ska ta på sig kontakterna med partnerns jobb.

 

[Lejonelle]

Om man funderar kring att bilda familj, står jag ut med att hantera dessa saker då? Vad har jag för möjligheter att kunna lämna om det skulle behövas? Att stå bundna vid ett hus försvårar det hela mycket.

Förutom att dina stora och viktiga frågor är avgörande för dig själv och ditt beslut, är de underlag för det brutala samtalet med din partner. Samtalet som börjar "Jag går här och funderar på framtiden för mig nu när du har börjat dricka så mycket och tom gömma sprit. Jag förstår att du har ett problem och nu behöver jag bestämma hur jag ska göra för att ditt problem inte ska bli mitt problem."