Substans

Det känns ibland som om människan inte har någon substans kvar. Åtminstone ingen som släpps in i ljuset. Jag går in på världens största sociala nätverk för yrkesrelationer, och jag ser titlar med flera ord i sig. Chief Storytelling Officer, Partnership Architect, Global Head of Business Transformation. Jag undrar om det gör att kavajen sitter lite bättre. Kaffet smakar lite godare. Bröstet blir lite, lite högre. Jag undrar, för det låter som att det skulle finnas någon form av substans här, men allt jag läser är motsatsen. Plattityder, ryggdunk och storytelling utan en story. "Se mig".

Men jag vet ju allt det där, jag som ändå kommunicerar digitalt som yrke. Jag vet hur algoritmerna fungerar. Jag vet vad de premierar. Jag vet att man måste bli sedd innan man blir övervägd, både som person och varumärke. Så där är vi, där har vi fastnat? Ett socialt medie där vi ropar till varandra genom cyberrymden, "Jag ser dig!" Sen nöjer vi oss. Vi förhandlar fram en längre titel. Köper en ny kavaj. Lämnar digitala avtryck så att alla vet om att jag var där. Visste det där. Känner den där.

Jag vet också att vi måste fatta oss kort. Åh, så kort. Några sekunder för att fånga in, sen säg det du vill säga. Eller jag menar, säg inte det du vill säga. Säg det du hinner med på ett par meningar. Den moderna människan har inte tid. Vi har inte tid för komplexa budskap. Vi måste kila vidare och bygga våra personliga varumärken. Eller jag menar, vi måste ta fram megafonen och höras lite mer. Men vi kallar det personligt varumärke eftersom det låter bättre. Senior Vice President of Identity Architecture. Alla sin egen.

Och när livet plötsligt känns tomt så distraherar vi oss. En skärm till en annan. En pod till en serie. Vi sneglar på den där boken vi köpte förra året som ligger på hyllan och samlar damm. Men vi orkar inte. Inte idag. Bägaren är redan fylld av plattityder, ryggdunk och storytelling utan story. Vi drar igång Love is blind. I morgon är en ny dag utan substans.

 

[skiesabove]

Vi finns också utanför det där, min autismhjärna funkar inte med den typen av input så mina sociala medier ser inte ut så. Jag är omgiven av hästnördar på nätet och irl av arbetare som knegar tillsammans. Det finns fortfarande ett sådant liv

Precis, jag använder inte Facebook eller LinkedIn (även om profilerna finns av jobbskäl). Mitt instagramflöde är supermysigt, trimmat av de jag väljer att följa.

Reddit och Discords anonymitet gör att folk inte har något ego att slåss för, de som käbblas gör det för skojs skull men har inget "riktigt" att försvara (jämfört med de vidriga konflikterna och gnället på FB). Och diskussionerna går hur djupt som helst om man väljer rätt server/subreddit.

Jag umgås inte heller IRL med folk som "jagar pinnar". Låter supertråkigt.

 

[skiesabove]

Jag tror i mångt och mycket att det är en kultur som många dras med i, ibland utan att förstå vad som händer och ibland medvetet men motvilligt. Jag jobbar i en bransch där nätverkande på LinkedIn nästan är ett måste. Syns inte, finns inte. Inte för mitt specifika yrke lyckligtvis så jag och min avdelning kan gå under radarn. Men vi har kollegor vars yrken bygger på synlighet och i ärlighetens namn, jag har inga problem med det. En del yrken är så, de bygger på nätverk och synlighet. Jag ställer mig bara så frågande till hur ingen verkar märka att det inte finns någon substans eller autenticitet kvar. Det är förfärligt att det har blivit så ytligt att det räcker med att andas så rasar korthuset.

När jag började skriva här om dagen så hade jag faktiskt inte enbart LinkedIn i tanken, utan hur vi överlag verkar ha blivit så distraherade som människor att vi tappat fotfästet. Men nu vällde det upp så mycket förakt mot den här plattformen att det visst tog upp hela inlägget. Men problemet går ju bredare än så. Jag tror att ytliga budskap och enkla dopaminkickar har förstört för oss. Stör vår förmåga att tänka ett steg till, ta till oss mer komplexa och djupa budskap. Sociala medier en bov i dramat. Men också ett verktyg för gemensamhet och äkthet, på sina håll.

Det här inlägget hamnade nog under dagbok just för att jag inte hade någon riktig agenda med det, eller tydlig frågeställning. Jag behövde bara ventilera.

Nu måste jag in och posta en debattartikel (av en smart kollega) som absolut har substans. Den är bra. Alla ”bra skrivet!” och ”hållet helt med!” som lär rasa in och egentligen bara är personens egna digitala avtryck för att positionera sig sväljer jag ner med kaffet.

Tänk på att "oss" i det här sammanhanget är ditt sociala sammanhang. Inte allas.

Det är jättemånga i gen Z som inte använder FB och LinkedIn överhuvudtaget, dom använder knappt insta.

Och om vi struntar i sociala media plattformar och bara pratar IRL - det finns många människor som spenderar sin fria tid med att fundera och studera sina intressen på djupet. Som gör olika slags resor, inre eller yttre.

Världen består inte till 100% av ytliga likes-utdelare.

 

[Midsommarblomster]

Fast är det inte det som är det skeva, att något som uppenbarligen skaver (jag är också i en bransch där linkedin är och ska vara högst närvarande) är det som ses som att driva utveckling och ger stimulans?
Jag har nog trivts bättre egentligen när jag jobbat mer hands on, och nog kanske känt att jag drivit mer utveckling och kanske haft en mer stimulerande arbetsmiljö/kollegor.
Vad är egentligen att driva utveckling och vad vill vi utvecklas till? Uppenbarligen många som inte vill ha den utvecklingen som du, jag och många andra verkar sitta med..

Jag håller helt med dig. Inlägget du citerade var ett citat på att folk borde slappna av och bli lite mer yolo, och det var kanske inte det jag såg som lösning. Jag uppskattar drivna människor. Skulle vi kunna använda den drivkraften till rätt saker och inte att synas med sitt personliga varumärke tror jag vi skulle få bättre saker gjort.

Allt går i vågor. Jag tror, och hoppas, att efter den här vågen av sociala mediers peak så kommer vi gå tillbaks till att anse att integritet är eftertraktat.

 

[Midsommarblomster]

Tänk på att "oss" i det här sammanhanget är ditt sociala sammanhang. Inte allas.

Det är jättemånga i gen Z som inte använder FB och LinkedIn överhuvudtaget, dom använder knappt insta.

Och om vi struntar i sociala media plattformar och bara pratar IRL - det finns många människor som spenderar sin fria tid med att fundera och studera sina intressen på djupet. Som gör olika slags resor, inre eller yttre.

Världen består inte till 100% av ytliga likes-utdelare.

Du slår in öppna dörrar. I inlägget du citerar pratar jag nämligen om ”många” och ”min bransch”. Sen vet jag inte varför du berättar att det finns människor som på sin fritid fördjupar sig i sina intressen, det är givet? Trådstarten är en bitter skildring av en del av vår samtid. Det hade tagit sin tid om jag också radat upp allt annat jag vet om världen.

Men jag tror inte heller att det är så svart och vitt som du får det att låta. Mitt flöde består inte heller av 100% ytliga likes utdelare, men jag ser en kultur som har vuxit som jag tror att vissa rider på vågen av och andra motvilligt försöker hänga med i. Jag tycker att sociala medier och digital exponering är en komplex fråga som har påverkat vårt beteende på både positiva och ytterst problematiska sätt. Jag tror till viss del att människor pressas mot ytligheten på exempelvis plattformar som LinkedIn, men även andra sociala medier, eftersom det belönas. Även människor som i grund och botten kanske inte är bekväma med den formen av exponering. Men när nätverkande till stor del sker där så vill folk vara med och inte lämnas utanför.

 

[skiesabove]

Du slår in öppna dörrar. I inlägget du citerar pratar jag nämligen om ”många” och ”min bransch”. Sen vet jag inte varför du berättar att det finns människor som på sin fritid fördjupar sig i sina intressen, det är givet? Trådstarten är en bitter skildring av en del av vår samtid. Det hade tagit sin tid om jag också radat upp allt annat jag vet om världen.

Men jag tror inte heller att det är så svart och vitt som du får det att låta. Mitt flöde består inte heller av 100% ytliga likes utdelare, men jag ser en kultur som har vuxit som jag tror att vissa rider på vågen av och andra motvilligt försöker hänga med i. Jag tycker att sociala medier och digital exponering är en komplex fråga som har påverkat vårt beteende på både positiva och ytterst problematiska sätt. Jag tror till viss del att människor pressas mot ytligheten på exempelvis plattformar som LinkedIn, men även andra sociala medier, eftersom det belönas. Även människor som i grund och botten kanske inte är bekväma med den formen av exponering. Men när nätverkande till stor del sker där så vill folk vara med och inte lämnas utanför.

Det jag försöker säga är att "samtiden" är många lager som existerar samtidigt.

Speciellt tack vare internet, det finns nu så många olika laget att existera i. Det ytligt drivna ego-karriärs lagret du beskriver existerar absolut - det enda jag försöker påpeka är att det inte är allas verklighet. Alla lever inte i det lagret.

Det som på 00-talet var mer ytliga subkulturer (mode+musik) är nu snarare subkulturer i livsstil.

De yngre generationerna har redan lyckats separera sina identiteter, om de är aktiva i "ytliga soc media" så är det oftast med en karaktär, med en jobbpersonlighet. Inte med hela sin existens och identitet.

Jag vet inte om jag förklarar det så väl, men det finns gott om statistik som visar på att åldersgrupperna använder internet olika.

Jag ser det som att man inte behöver vara bitter över hur vidrigt det är på LinkedIn - man kan helt välja att spendera sin energi i andra sfärer. Göra det man måste för jobbet, men sen släppa det.

 

[Midsommarblomster]

Det jag försöker säga är att "samtiden" är många lager som existerar samtidigt.

Speciellt tack vare internet, det finns nu så många olika laget att existera i. Det ytligt drivna ego-karriärs lagret du beskriver existerar absolut - det enda jag försöker påpeka är att det inte är allas verklighet. Alla lever inte i det lagret.

Det som på 00-talet var mer ytliga subkulturer (mode+musik) är nu snarare subkulturer i livsstil.

De yngre generationerna har redan lyckats separera sina identiteter, om de är aktiva i "ytliga soc media" så är det oftast med en karaktär, med en jobbpersonlighet. Inte med hela sin existens och identitet.

Jag vet inte om jag förklarar det så väl, men det finns gott om statistik som visar på att åldersgrupperna använder internet olika.

Jag ser det som att man inte behöver vara bitter över hur vidrigt det är på LinkedIn - man kan helt välja att spendera sin energi i andra sfärer. Göra det man måste för jobbet, men sen släppa det.

Jag vet inte om jag håller med om att yngre separerar sina personligheter på och utanför internet. Min uppfattning är snarare att världarna blandas ihop mer än någonsin och skapar en epidemi av psykisk ohälsa. Men om du har någon källa för att det inte skulle vara så, så är jag såklart intresserad av den. Jag ser många unga vuxna på LinkedIn.

Det här är en dagsbokstråd där ventilerar en frustration. Om ditt bidrag är att poängtera att det här inte är någonting man behöver störa sig på så vet jag inte riktigt hur det bidrar. Jag har redan skrivit att jag är frånkopplad utanför min arbetstid. På min arbetstid ingår det i mitt jobb att bygga nätverk och driva opinion på plattformen. För mig faller det sig ganska naturligt att då reflektera över den, kulturen i den, vilken del jag personligen och arbetets varumärke har osv. Att störa sig är en start på att skapa förändring. Men jag sitter inte och är besatt av detta dagarna i ända, och jag är fullt medveten om att alla inte omfattas av den här kulturen.

 

[vemsomhelst123]

Det jag försöker säga är att "samtiden" är många lager som existerar samtidigt.

Speciellt tack vare internet, det finns nu så många olika laget att existera i. Det ytligt drivna ego-karriärs lagret du beskriver existerar absolut - det enda jag försöker påpeka är att det inte är allas verklighet. Alla lever inte i det lagret.

Det som på 00-talet var mer ytliga subkulturer (mode+musik) är nu snarare subkulturer i livsstil.

De yngre generationerna har redan lyckats separera sina identiteter, om de är aktiva i "ytliga soc media" så är det oftast med en karaktär, med en jobbpersonlighet. Inte med hela sin existens och identitet.

Jag vet inte om jag förklarar det så väl, men det finns gott om statistik som visar på att åldersgrupperna använder internet olika.

Jag ser det som att man inte behöver vara bitter över hur vidrigt det är på LinkedIn - man kan helt välja att spendera sin energi i andra sfärer. Göra det man måste för jobbet, men sen släppa det.

Jag tror du har en poäng här. Och att vi som är lite äldre (30-50 kanske) som grupp lämnar ut hela oss. Jag kan ibland känna att livet är en tävling för många i vår generation, en tävling jag (och min sambo) inte valt att riktigt gå med i i form av hus, nya bilar etc. Jag har anhöriga som inte ens har sociala medier som tävlar på andra fronter i allt känns det som (vet inte hur många praktiska och rätt nya kök som rivits ut för att det ska vara ljust och fräscht)

 

[vemsomhelst123]

Jag håller helt med dig. Inlägget du citerade var ett citat på att folk borde slappna av och bli lite mer yolo, och det var kanske inte det jag såg som lösning. Jag uppskattar drivna människor. Skulle vi kunna använda den drivkraften till rätt saker och inte att synas med sitt personliga varumärke tror jag vi skulle få bättre saker gjort.

Allt går i vågor. Jag tror, och hoppas, att efter den här vågen av sociala mediers peak så kommer vi gå tillbaks till att anse att integritet är eftertraktat.

Många av de entreprenörer jag känner är faktiskt rätt yolo av sig. Vår nuvarande vd är otroligt yolo i sin framtoning och även i hur han arbetat under sin karriär. Jag är också rätt yolo faktiskt (och rätt kass på linkedin) men att vara lite yolo betyder väl inte att man inte har något driv?
Jag tycker tex @Bison verkar ha ganska mycket driv till att skapa ett liv som hon är nöjd med, kanske mer än mig som kompromissar med mycket för att , ja jag vet inte, inte är nöjd med att bara just slappna av och ha det lite enklare på många sätt. Om driv endast är kopplat till prestation oavsett om det är jobb eller fritid så vet jag inte om jag tycker det är positivt med driv. Men jag tror jag är lite färgad av att ha många människor runt mig som inte är karriärister men ändå tjänar mycket pengar och kan leva som karriärister. Intressant tråd

 

[Midsommarblomster]

Många av de entreprenörer jag känner är faktiskt rätt yolo av sig. Vår nuvarande vd är otroligt yolo i sin framtoning och även i hur han arbetat under sin karriär. Jag är också rätt yolo faktiskt (och rätt kass på linkedin) men att vara lite yolo betyder väl inte att man inte har något driv?
Jag tycker tex @Bison verkar ha ganska mycket driv till att skapa ett liv som hon är nöjd med, kanske mer än mig som kompromissar med mycket för att , ja jag vet inte, inte är nöjd med att bara just slappna av och ha det lite enklare på många sätt. Om driv endast är kopplat till prestation oavsett om det är jobb eller fritid så vet jag inte om jag tycker det är positivt med driv. Men jag tror jag är lite färgad av att ha många människor runt mig som inte är karriärister men ändå tjänar mycket pengar och kan leva som karriärister. Intressant tråd

Jag har heller aldrig sagt att driv enbart finns inom yrkesprestation. Nu tolkade jag @Bison inlägg på ett annat sätt och svarade utifrån det. Hon skrev om att ha trevligt på jobbet med kollegor, vara i stallet, klappa katter, hänga med kompisar och hitta på roliga saker. Att folk borde slappna av och bli mer yolo. Jag svarade att jag uppskattar att folk driver bolag, innovation, opinionsbildning. Hon med, så det är redan utrett i diskussionen, tror jag. Att även yrkesmässigt framgångsrika personer kan ha en yolo mentalitet är väl givet. Vad man nu väger in i det begreppet. Men som du säger, framför allt som entreprenörer är väl det nästan en förutsättning.

Men som jag skrev, det blir svårt att redogöra för allt annat i en tråd som handlar om en specifik sak. Jag förstår att jag uttryckte mig svepande i trådstarten och det var som sagt ett uttryck för en stunds frustration. Men åter igen, det betyder inte att jag är fast i den här filterbubblan digitalt och IRL. Angående karriärister så är de omkring mig som är mest aktiva på LinkedIn näringspolitiska experter. De har ett otroligt driv, både karriärmässigt och för att de arbetar med frågor de brinner för. Men inom politiken så är ju sällan lönerna särskilt höga, i jämförelse med näringslivet. Så det är ytterligare en aspekt kring driv där ekonomin är åsidosatt.

Min egen främsta drivkraft just nu är att bli klar med en barnbok jag skriver som sannolikt inte kommer att bli publicerad. Men det gör mig tillfredsställd att skriva. Mina föräldrar arbetar inom föreningslivet, för att det är deras drivkraft. Det är yrken men ganska långt ifrån at göra karriär i generell bemärkelse.

 

[vemsomhelst123]

Jag har heller aldrig sagt att driv enbart finns inom yrkesprestation. Nu tolkade jag @Bison inlägg på ett annat sätt och svarade utifrån det. Hon skrev om att ha trevligt på jobbet med kollegor, vara i stallet, klappa katter, hänga med kompisar och hitta på roliga saker. Att folk borde slappna av och bli mer yolo. Jag svarade att jag uppskattar att folk driver bolag, innovation, opinionsbildning. Hon med, så det är redan utrett i diskussionen, tror jag. Att även yrkesmässigt framgångsrika personer kan ha en yolo mentalitet är väl givet. Vad man nu väger in i det begreppet. Men som du säger, framför allt som entreprenörer är väl det nästan en förutsättning.

Men som jag skrev, det blir svårt att redogöra för allt annat i en tråd som handlar om en specifik sak. Jag förstår att jag uttryckte mig svepande i trådstarten och det var som sagt ett uttryck för en stunds frustration. Men åter igen, det betyder inte att jag är fast i den här filterbubblan digitalt och IRL. Angående karriärister så är de omkring mig som är mest aktiva på LinkedIn näringspolitiska experter. De har ett otroligt driv, både karriärmässigt och för att de arbetar med frågor de brinner för. Men inom politiken så är ju sällan lönerna särskilt höga, i jämförelse med näringslivet. Så det är ytterligare en aspekt kring driv där ekonomin är åsidosatt.

Min egen främsta drivkraft just nu är att bli klar med en barnbok jag skriver som sannolikt inte kommer att bli publicerad. Men det gör mig tillfredsställd att skriva. Mina föräldrar arbetar inom föreningslivet, för att det är deras drivkraft. Det är yrken men ganska långt ifrån at göra karriär i generell bemärkelse.

Jag har inte utgått ifrån att du är fast i filterbubblan . Då hade du väl inte varit så frustrerad över den. För mig är politikernas opinionsbildande på sociala medier ofta ett skämt, jag har svårt att förstå tonen och känner att jag gärna håller mig borta från den.
Jag har också ett föreningsdriv, tidigare har jag jobbat med något som snarare var en hobby i känslan och krävde mycket påverkan och lobbyarbete men mer irl än på some. Jag saknar det lite men det är också skönt att stänga av datorn när jobbet är slut och det är semester.

 

[Midsommarblomster]

Jag har inte utgått ifrån att du är fast i filterbubblan . Då hade du väl inte varit så frustrerad över den. För mig är politikernas opinionsbildande på sociala medier ofta ett skämt, jag har svårt att förstå tonen och känner att jag gärna håller mig borta från den.
Jag har också ett föreningsdriv, tidigare har jag jobbat med något som snarare var en hobby i känslan och krävde mycket påverkan och lobbyarbete men mer irl än på some. Jag saknar det lite men det är också skönt att stänga av datorn när jobbet är slut och det är semester.

Jag uppfattade att dina frågeställningar var ställda till mig, men det kanske var frågeställningar rent allmänt.

Men sen tror jag absolut att man kan vara fast i filterbubblor, eller strukturer överlag, och samtidigt vara frustrerad över dem. I de fallen tampas man nog lite med känslor kring vad som är normalt och inte (vilket jag visserligen också gör ibland). Jag har träffat flera som frågat mig om de verkligen måste gilla och dela deras företags inlägg i sociala medier. De har någon marknadschef som hetsar och påminner. Jag har alltid svarat att privata konton är egna att förfoga över och om det inte tydligt ingår i dina arbetsuppgifter behöver du inte göra ett skvatt av vad marknadschefen tjatar om. Många har i ärlighetens namn blivit lättade och jag tycker att det blivit tydligt att de varit lite förvirrade och frustrerade kring detta. Men det var ett sidospår. Jag tycker det är lite sorgligt bara. Sen kan man argumentera hur mycket som helst för medarbetares engagemang på sociala medier, vi jobbar själva mycket med det. Men det är upp till arbetsgivaren att väcka ett genuint engagemang som kommer inifrån och, givetvis, är helt valfritt. Det här pressandet och hetsandet gör mig tokig, oavsett om det är normativt eller rakt ut tjat.

Sorry, nu blev det rant igen

 

[Mkb]

Tänker spontant att det du beskriver egentligen inte är unikt för sociala medier eller nödvändigtvis tecken på någon filterbubbla.

Med reservation för att jag inte själv är någon akademiker utan tittar in från ett utifrånperspektiv så associerar jag bland annat till en diskussion som förs ibland i forskarvärlden. Då och då kommer det resonerande om citatdata och dess betydelse, eller om kontroversiella förlag som publicerar kvantitet snarare än kvalitet (en kompis jobbade ett tag med peer review åt ett omdebatterat sådant och beskrev att de fick in mycket skit). Det är inte nödvändigtvis så att det som sprids eller som premieras är det som har allra mest substans. Sådana mer ytliga mått kan också rent krasst påverka vem som får en tjänst.

Vi verkar generellt röra oss mot färre banbrytande upptäckter, det har knappast bara en förklaring utan många men en aspekt som väcks ibland i samband med bland annat citat- och tidskrifts-diskussionen är hur kreativitet och risktagande påverkas i en miljö som delvis bygger på ryggdunkande (ja det är förstås hårddraget). Här brukar man ta upp problemet med likriktning. Att ibland kanske man skriver artikeln som kommer gå bra snarare än den som verkligen hade behövt skrivas och läsas, men som inte får samma möjlighet att existera.

Tänker dessutom att AI på något sätt är en slags kulmen eller demonstration av vår kultur av kvantitet före kvalitet. Det finns jättemånga fördelar med AI inom många discipliner, i takt med att det utvecklas kommer kanske en del av nackdelarna också minimeras, så det är inte menat som ett fördömande. Men hur enkelt kommer det i längden vara att bryta sig fri från ett system som bygger på den organiserade upprepningen av sådant som redan har tänkts eller skapats, eller vad gör det med förmågan till innovativt tänkande?

Så jag tror att många antingen direkt eller indirekt påverkas av ett slags massmedvetande där synlighet och kvantitet då och då går före substans, oavsett om de befinner sig på just LinkedIn eller inte. Oavsett om de har den typen av jobb som du har eller inte. Jag tänker att det också kan vara därför den typen av känsla eventuellt kan vara svår att skaka av sig helt även om man så loggar ut för gott. Eftersom samma problem mycket väl kan dyka upp, om än i en något annorlunda skepnad, också på många andra håll.

 

[Midsommarblomster]

Tänker spontant att det du beskriver egentligen inte är unikt för sociala medier eller nödvändigtvis tecken på någon filterbubbla.

Med reservation för att jag inte själv är någon akademiker utan tittar in från ett utifrånperspektiv så associerar jag bland annat till en diskussion som förs ibland i forskarvärlden. Då och då kommer det resonerande om citatdata och dess betydelse, eller om kontroversiella förlag som publicerar kvantitet snarare än kvalitet (en kompis jobbade ett tag med peer review åt ett omdebatterat sådant och beskrev att de fick in mycket skit). Det är inte nödvändigtvis så att det som sprids eller som premieras är det som har allra mest substans. Sådana mer ytliga mått kan också rent krasst påverka vem som får en tjänst.

Vi verkar generellt röra oss mot färre banbrytande upptäckter, det har knappast bara en förklaring utan många men en aspekt som väcks ibland i samband med bland annat citat- och tidskrifts-diskussionen är hur kreativitet och risktagande påverkas i en miljö som delvis bygger på ryggdunkande (ja det är förstås hårddraget). Här brukar man ta upp problemet med likriktning. Att ibland kanske man skriver artikeln som kommer gå bra snarare än den som verkligen hade behövt skrivas och läsas, men som inte får samma möjlighet att existera.

Tänker dessutom att AI på något sätt är en slags kulmen eller demonstration av vår kultur av kvantitet före kvalitet. Det finns jättemånga fördelar med AI inom många discipliner, i takt med att det utvecklas kommer kanske en del av nackdelarna också minimeras, så det är inte menat som ett fördömande. Men hur enkelt kommer det i längden vara att bryta sig fri från ett system som bygger på den organiserade upprepningen av sådant som redan har tänkts eller skapats, eller vad gör det med förmågan till innovativt tänkande?

Så jag tror att många antingen direkt eller indirekt påverkas av ett slags massmedvetande där synlighet och kvantitet då och då går före substans, oavsett om de befinner sig på just LinkedIn eller inte. Oavsett om de har den typen av jobb som du har eller inte. Jag tänker att det också kan vara därför den typen av känsla eventuellt kan vara svår att skaka av sig helt även om man så loggar ut för gott. Eftersom samma problem mycket väl kan dyka upp, om än i en något annorlunda skepnad, också på många andra håll.

Du har nog helt rätt. Jag pratade lite med min mamma om läsande igår, och jag känner lite oro inför att mina barn och deras generation inte kommer att kunna hålla intresset uppe att läsa hela böcker. Läsandet, och den reflekterande läsförståelsen dalar redan och jag funderar på vad det ger för konsekvenser för samhället. När vi inte har intresset eller tålamodet för den djupdykning som en bok erbjuder. Sen är jag inte heller en motståndare till andra kunskapskanaler, micro-learning, nyhetsbrev och andra "snuttar" har ju gjort kunskap mer tillgängligt. Det är väl ett tveeggat svärd.

AI har verkligen slängt oss in i en verklighet av kvantitet. Inom marknadsföring pratas det mycket om hur mycket AI kan automatisera och till viss del är det givetvis bra, men i grunden handlar marknadsföring givetvis om sticka ut i relation till sina konkurrenter och det lyckas man inte med genom att alla företag växlar upp AI-genererad annonsering. Det blir bara mer av samma sak och således ingen konkurrensfördel för någon. Snart går annonspriserna i taket och företagen måste ändå ta ett steg tillbaks och göra annonserna med omsorg om man nu ska betala hutlösa priser för dem.

Varje vecka läser jag om en ny "fatige" (extrem tröttet) som verkar vara ett trendord just nu. Resumé skrev förra veckan om influencer fatigue, en podd nämnde autenticity fatigue. AI slop fatige och change fatigue har också dykt upp. Folk är jävligt trötta, tolkar jag det som. Reklamtröttet har vi pratat om i många år och nu kommer snöbollseffekten på allt annat digitalt, och här har AI verkligen hjälpt till.

Jag tror många (vuxna) är tröttare än någonsin på annonser, plattityder, dåligt AI-genererat innehåll med AI-genererade kommentarer (här har AI börjat spela pingis med sig själv) influencers i traditionell bemärkelse osv. Kanske är en renässans på gång.