Syster som "alltid" har problem

[Mirabella]

Min (halv)syster och jag är väldigt olika. Vi har en nära kontakt och pratar med varandra ofta, och det är verkligen någonting jag värdesätter och uppskattar. Svårigheten är dock att min syster så otroligt ofta har något problem, högt och lågt. Det är sällan det är helt bra i hennes liv. Hon klagar ofta på jobbet, på sina jobbiga grannar, hon har ofta ont i magen, ont i huvudet eller andra krämpor som är jobbiga för henne, men som hon inte heller riktigt anstränger sig för att förändra.

Jag försöker alltid stötta och hjälpa henne men märker ju att det också tar mycket energi från mig. Jag tror mitt största problem är att jag stör mig på att vi är så olika i vårt behov av att klaga, jag kan också ha hälsoproblem eller andra svårigheter men försöker alltid se positivt och har inget behov av att hela tiden kräkas ur mig det. Hur kan det egentligen komma sig att vissa människor har ett så stort behov av att klaga på sin (till synes ganska bra) tillvaro? Jag kan bli arg av tanken på att hon klagar på bagatellartade grejer samtidigt som människor lever i misär och ändå håller humöret uppe.

Har funderat på att lyfta detta med henne men är samtidigt livrädd för att "skrämma bort" henne om hon då känner att hon inte kan prata om vad hon vill med mig. Hon är jätteviktig i mitt liv och jag vill inte på något sätt äventyra vår relation.

 

[Grazing]

Min (halv)syster och jag är väldigt olika. Vi har en nära kontakt och pratar med varandra ofta, och det är verkligen någonting jag värdesätter och uppskattar. Svårigheten är dock att min syster så otroligt ofta har något problem, högt och lågt. Det är sällan det är helt bra i hennes liv. Hon klagar ofta på jobbet, på sina jobbiga grannar, hon har ofta ont i magen, ont i huvudet eller andra krämpor som är jobbiga för henne, men som hon inte heller riktigt anstränger sig för att förändra.

Jag försöker alltid stötta och hjälpa henne men märker ju att det också tar mycket energi från mig. Jag tror mitt största problem är att jag stör mig på att vi är så olika i vårt behov av att klaga, jag kan också ha hälsoproblem eller andra svårigheter men försöker alltid se positivt och har inget behov av att hela tiden kräkas ur mig det. Hur kan det egentligen komma sig att vissa människor har ett så stort behov av att klaga på sin (till synes ganska bra) tillvaro? Jag kan bli arg av tanken på att hon klagar på bagatellartade grejer samtidigt som människor lever i misär och ändå håller humöret uppe.

Har funderat på att lyfta detta med henne men är samtidigt livrädd för att "skrämma bort" henne om hon då känner att hon inte kan prata om vad hon vill med mig. Hon är jätteviktig i mitt liv och jag vill inte på något sätt äventyra vår relation.

Vad som är en bagatell för en person är det inte för en annan. Låter ju som att hon inte mår bra och då är fysiska besvär inte ovanliga att ha alls. Det är inte lätt att förändra en livssituation som får en att må dåligt.

Hur ens tillvaro är säger tyvärr väldigt lite om hur någon mår. Har du frågat henne hur hon mår? Det är heller inte alltid lätt att förstå att ens fysiska besvär beror på psyket och måendet i sej självt. Mår man dåligt blir man känslig för det du nämner med grannar och allting, det krävs inte mycket för att det ska bli jobbigt för en.

 

[Lingon]

Hon har väl ett större behov än du att prata av sig om sitt liv.

 

[machafuko]

Jag har haft en nära person i mitt liv (dock ingen familjemedlem) som hade liknande problem. Personen mådde dåligt både psykiskt och fysiskt och hade ett väldigt stort behov av att prata om det i princip varje dag. Efter flera år av det, och de sista två åren nästan dagligen, blev jag till slut helt mentalt dränerad. Jag orkade inte längre och blev faktiskt tvungen att bryta kontakten.

Om man själv inte varit i den situationen att man haft en sådan "dränerande" relation så tror jag det är väldigt svårt att föreställa sig hur medberoende man kan känna sig/hur dåligt man mår av det. För mig tog det ett tag innan jag insåg hur otroligt mitt dagliga mående faktiskt påverkades negativt, inte utefter hur mitt liv var - utan utefter hur hennes liv var. Sedan är det förstås lättare att bryta kontakten när det inte handlar om en familjemedlem, men erfarenheten gjorde att jag verkligen förstod hur tungt det kan bli.

Det som gjorde det extra svårt var att jag flera gånger försökte säga att jag själv inte mådde bra av att våra samtal nästan alltid kretsade kring misären i den andra personens liv. Jag försökte förklara vad jag behövde för att relationen skulle fungera även för mig, men jag upplevde aldrig att det togs på tillräckligt stort allvar. Till slut fanns det inte så mycket kvar av relationen som gav mig energi eller glädje.

Därför tänker jag, utifrån det du skriver, att det är viktigt att du faktiskt vågar ta upp det med henne. Inte för att stöta bort henne, utan tvärtom om du vill att relationen ska hålla behöver det finnas utrymme även för dina behov och gränser. I efterhand tror jag att jag, om jag verkligen hade velat försöka rädda relationen, hade behövt vara ännu tydligare med vad jag behövde och vilka gränser som krävdes för att jag skulle orka finnas kvar.

 

[Görel]

Jag har haft flera personer i min omgivning som betett sig liknande. Det klagas och ältas över allting, lika mycket stort som smått. I början försökte jag vara snäll och hitta lösningar så att de skulle få lättnader i det som tyngde dem. Men jag fick inse att de oftast inte gjorde något åt sina bekymmer även om vissa saker varit relativt enkla att åtgärda. Jag fattade att det var ältandet och gnällandet som var det viktiga, inte att förändra situationen.

Precis som @machafuko blev jag väldigt negativt påverkad till slut. En person som aldrig var intresserad av att prata om det som tyngde mig, bara sitt eget, fick mig till slut att känna mig som en spypåse. Den relationen fick jag bryta till slut. Andra som jag inte har kunnat bryta har jag backat mig ur en bit. Försöker välja samtalsämnen som inte lockar fram ältandet, och byta samtalsämne om det inte lyckats och personen fastnar i sitt klagande.

Försök att prata lite försiktigt med henne om hur er relation har blivit och att du inte mår bra av snedfördelningen i den. Kan du backa lite i din vilja att hjälpa, att inte lägga så mycket energi på det? Att försöka styra om samtalet? Dina ansträngningar att hjälpa henne verkar ju inte ge resultat så försök att lägga mindre energi på det. Själv la jag ner mängder av energi på att hjälpa men då blev jag gnälld på för att jag hade så dåliga förslag. Där någonstans insåg jag hur höpplöst det var och bytte strategi.

 

[monster1]

Min (halv)syster och jag är väldigt olika. Vi har en nära kontakt och pratar med varandra ofta, och det är verkligen någonting jag värdesätter och uppskattar. Svårigheten är dock att min syster så otroligt ofta har något problem, högt och lågt. Det är sällan det är helt bra i hennes liv. Hon klagar ofta på jobbet, på sina jobbiga grannar, hon har ofta ont i magen, ont i huvudet eller andra krämpor som är jobbiga för henne, men som hon inte heller riktigt anstränger sig för att förändra.

Jag försöker alltid stötta och hjälpa henne men märker ju att det också tar mycket energi från mig. Jag tror mitt största problem är att jag stör mig på att vi är så olika i vårt behov av att klaga, jag kan också ha hälsoproblem eller andra svårigheter men försöker alltid se positivt och har inget behov av att hela tiden kräkas ur mig det. Hur kan det egentligen komma sig att vissa människor har ett så stort behov av att klaga på sin (till synes ganska bra) tillvaro? Jag kan bli arg av tanken på att hon klagar på bagatellartade grejer samtidigt som människor lever i misär och ändå håller humöret uppe.

Har funderat på att lyfta detta med henne men är samtidigt livrädd för att "skrämma bort" henne om hon då känner att hon inte kan prata om vad hon vill med mig. Hon är jätteviktig i mitt liv och jag vill inte på något sätt äventyra vår relation.

Jag tänker att det inte handlar om sakerna i sig. Som flera skriver kanske det är små enkla saker som går relativt lätt att lösa. Men det är inte heller det som är problemet, problemet är nog hur de här sakerna får henne att må och tänka om sig själv och sin omgivning. Ibland kan ju saker kännas mentalt svåra även om de rent praktiskt är ganska enkla uppgifter att utföra. Så det är egentligen inte en lösning man behöver för man vet vad man behöver göra, man förmår bara inte att göra det. Istället behöver man älta det lite, för att vänja sig vid tanken och så smångingom komma vidare.

Om du inte vill vara en del av det så behöver du ju antingen styra över konversationen på något annat eller helt enkelt ta upp det du finner problematiskt med era konversationer utifrån din synvinkel. Typ hur dom får dig att må och känna och varför du upplever det som ett problem.

 

[gammalek]

Jag har en släkting som bara pratar om problem. Vid ett tillfälle frågade jag: Har du tänkt på att det bara blir prat om det som är jobbigt, svårt och negativt? Det kan lätt bli att man fastnar i det och inte ser allt annat.

Släktingen blev stött, vilket jag förstår, för det var inte särskilt smidigt sagt - men den gången var måttet rågat för mig. Hur som helst blev det bättre, i alla fall gentemot mig.

 

[SaraXX]

Mitt ex var så. Jag stöttar jättegärna och är bra på det men efter fem år av i princip bara kriser och problem, stort som smått men alltid med fokus på det dåliga och aldrig på lösningar, så var jag helt slut. Jag fick inse att det blivit som en identitet, alla på SoMe hängde liksom på och det blev uppmärksamhet av det ständiga strulet. Jag fick tacka för mig.

 

[Midsommarblomster]

Jag vet inte om det är till någon hjälp eftersom relationen verkar betyda mycket mer för dig än vad min relation gjorde, men jag bröt med en vän som var så. Jag vet inte riktigt varför hon va så, men jag fick uppfattningen av att om allt negativt bara hände henne så behövde hon inte ta ansvar för någonting själv. Jag tror också det var lite inlärt hemifrån, jag uppfattade hennes föräldrar som likadana.

För mig är det viktigt att umgås med konstruktiva människor. Man måste inte vara glad, eller må bra, men man måste ha rimliga perspektiv och ett övervägande konstruktivt förhållningssätt i livet.

Folk är ju lite olika med hur väl man förstår hintar, men du kan ju börja med något litet som ”Har det hänt något bra på sistone då?”

 

[Nepenthe]

Hur bemöter hon om du svara ”om du har ont i huvudet så ofta så borde du nog höra av dig till vårdcentralen”
Eller vad brukar du svara?
Har det alltid varit såhär eller en period?

Ibland när en lägger fram lösningar kan endel bli medvetna om sitt klagande.
Eller om en bemöter de med ” jag förstår, kan jag göra något för att underlätta?”

Eventuellt också bara byta ämne?

Eller lyft det liksom från hen till dig ”ja känner också så på mitt jobb men brukar fokusera på de bra för de blir lite lättare då ”

 

[Angel]

Vissa personer är svarta hål av negativitet som suger all energi av sin omgivning men det är sällan de som har störst problem som är de som gnäller mest. Ibland kan det fungera att sätta tydliga gränser ex jag lyssnar gärna en halvtimme men sen så MÅSTE vi prata om något annat för jag orkar inte mer… andra är enda lösningen att undvika. Tyvärr är det ju ofta en livsinställning om man aktivt kan påverka sitt liv och jobbar för att göra saker på ett annat sätt eller bara ”blir utsatt” för saker som man sen kan klaga på.

 

[Shixle]

Jag hae en tendend att falla tillbaka i det där. Modern höll på att bli knäpp när man kom ner på morron och direkt klagade på alla krämpor.

Men.
Jag har blivit bättre. Försöker medvetet att se positivt på saker. Stör mig som fasen på de negativa energitjuvarna på jobbet. Så när dom sitter å klagar så brukar jag mest kontra med "jag är nöjd att jag har ett jobb i denna ekonomi "
Heh, till slut brann det för en annan kollega som rakt ut undrade varför personen inte säger upp sig då om alltid är så värdelöst här.


Själv blir man ju frestad att föreslå nått i stil med "om du inte tagit steg mot förändring så får du inte klaga till mig" eller nått, men kanske inte alls blir bra.
Men folk som alltid klagar på samma sak men vägrar ändra nått..ugh..

Kräva att personen måste ta upp nått positivt för varje negativ?

 

[Skojamindoja]

Min bror är också lite på det sättet. Han är också ganska ensam om att vara så negativ i familjen, vilket skapar en ond spiral. Han har en outsinlig förmåga att dels alltid se problem och inte lösningar, och också att vart han än befinner sig (skola, jobb, fritidsaktiviteter, när han gick på körskola, umgänge, överallt) så är det alltid någon "idiot" där som han retar sig på och som är elak. I början tyckte man synd om honom men när den tionde idioten dök upp börjar man fundera på om det verkligen kan vara fel på exakt alla andra...

Han har en sambo och hon är också ganska negativ. Hon är inte negativ på samma sätt som han, utan i hennes fall grundar det sig i extremt dåligt självförtroende och att hon blir genuint jätteledsen för saker som vi andra bara tycker är skitsaker. Men de två i kombination är ingen bra kombination. Hon blir jätteledsen för något (för många andra en bagatell) och han ringer hem och klagar/gnäller/skäller för att det är så hemskt. Istället för att göra något konkret åt problemet.

Vi försöker börja prata om något annat när han sätter igång med sina negativa utläggningar. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Jag brann av på honom senast i helgen med att konfrontera honom med "vad kan du göra åt det då" när han ältade sina (enligt mig) icke-problem. Tyvärr vill han ju inte riktigt se att det kan finnas (oftast) ganska enkla lösningar på problemen om han bara tar tag i det istället för att gnälla. Löser sig ett problem (av sig självt, för han gör ju inget för att lösa det) så hittar han genast ett nytt problem.

Våra föräldrar är väl dock de som far mest illa av att han håller på så.

Nu håller han mer på med att det är bara idioter på hans jobb eller att han hatar sitt boende eller att han hatar att umgås med partnerns familj/vänner, inte att han har några fysiska besvär som din syster verkar ha. I ditt fall hade jag nog bemött alla "jag har så ont på valfri plats" med att hon kanske ska kontakta vårdcentralen?

 

[Otherside]

För somliga har det blivit en sk offer-roll, där man ser sig själv som ett offer utan egen skuld till något. Det kan vara svårt att ta sig ur den rollen och den synen på sig själv och sin tillvaro

Jag hade en vän som ALLTID hade en person i sitt liv som gjorde hens liv till ett helvete. När den personen försvann ur bilden hittade hen en ny. Och en ny. Osv i det oändliga. Det tog aldrig slut och alla samtal med personen kretsade kring den personen. Det blev EXTREMT jobbigt och bitvis omöjligt att bryta sig ur ett samtal för att prata om något annat - inom en minut eller tre var hen tillbaka i samma story igen. Jag minns tillfällen då jag nästan greps av panik, det var så otroligt jobbigt. Hen valde dessutom vilka hen skulle dra sin "situation" för; andra, med mer pondus som hen hade respekt för, fick aldrig veta någonting och hade ingen aning.

Det slutade med att jag ifrågasatte vissa detaljer. På ett vänligt men tydligt sätt. Hen har helt klippt all kontakt med mig sedan dess.

 

[ovissheten]

Gammal tråd men kände igen mig så mycket att jag svarar ändå. Hade en relation som inte är jätteviktig för mig som jag har tagit avstånd från av denna anledningen. Det kan inte BARA vara gnäll om allt, man blir ju helt urlakad tillslut?

Sen har jag en viktigare vänskap där personen kan bli så -ibland- och där har jag insett att allt jag kan göra i den situationen är att validera känslorna som bubblar upp, typ "förstår att det gör dig ledsen/arg" men absolut inte försöka lösa problemen (om det nu inte råkar vara något enkelt/praktiskt som jag kan hjälpa till med, men det är det nästan aldrig) för det blir bara frustrerande då personen inte vill lösa sina problem. Ibland kan det nötas och stötas så länge att jag nästan försvinner in i mig själv men det är ett behov denna personen har ibland, och vår vänskap är jättefin övriga tiden.

Men hur har det gått med syrran? Någon förändring?

 

[Badger]

Min (halv)syster och jag är väldigt olika. Vi har en nära kontakt och pratar med varandra ofta, och det är verkligen någonting jag värdesätter och uppskattar. Svårigheten är dock att min syster så otroligt ofta har något problem, högt och lågt. Det är sällan det är helt bra i hennes liv. Hon klagar ofta på jobbet, på sina jobbiga grannar, hon har ofta ont i magen, ont i huvudet eller andra krämpor som är jobbiga för henne, men som hon inte heller riktigt anstränger sig för att förändra.

Jag försöker alltid stötta och hjälpa henne men märker ju att det också tar mycket energi från mig. Jag tror mitt största problem är att jag stör mig på att vi är så olika i vårt behov av att klaga, jag kan också ha hälsoproblem eller andra svårigheter men försöker alltid se positivt och har inget behov av att hela tiden kräkas ur mig det. Hur kan det egentligen komma sig att vissa människor har ett så stort behov av att klaga på sin (till synes ganska bra) tillvaro? Jag kan bli arg av tanken på att hon klagar på bagatellartade grejer samtidigt som människor lever i misär och ändå håller humöret uppe.

Har funderat på att lyfta detta med henne men är samtidigt livrädd för att "skrämma bort" henne om hon då känner att hon inte kan prata om vad hon vill med mig. Hon är jätteviktig i mitt liv och jag vill inte på något sätt äventyra vår relation.

Tänker att eventuellt har hon hamnat i en rutt där det är den typ av samtalsämnen som ligger nära till hands och startar intressanta och animerade diskussioner.

Det är ju väldigt lätt att när man börjar klaga så fortsätter man.

Kan man inte testa olika varianter av positiva samtalsämnen som man gärna ägnar en stund åt och som kan engagera systern?

Dvs om att klaga tillsammans är det enda som får igång animerade samtal på jobbet, hemma, med väninnorna är det nog lätt att fastna och inte tänka på andra alternativ.