Bukefalos 25 år!

Ta bort hund

Skönt att du har lyft det med dina föräldrar i alal fall @pepp. :heart Det är bra att få ventilera och resonera tror jag, och för dem också.

Jag hade funderat av och till under Kailzies sista halvår, men när jag hörde mig själv säga högt (under ett samtal) att "idag hade hon en bra dag!" då visste jag att jag inte borde vänta längre. När man börjar räkna de bra dagarna.
Ingen som såg henne ute under promenad hade kunnat tro att det var dags för henne att lämna mig, men hundar gömmer ju så mycket in i det sista. :heart Hon var en liten raket och jag ville inte att hon skulle få sluta livet trött och slut och sjuk.
 
Lagotton var 11 år och 8 månader när hon fick vandra vidare. Hon hade kronisk njursjukdom sen många år, men mådde ändå bra.
Beslutet kom när hon en dag visade att hon började må illa, vilket innebar att njurarna var så dåliga att de inte kunde rena blodet längre. Hon fick direkt medicin mot illamåendet och det hjälpte jättebra, men två dagar senare fick hon somna ändå. Detta då jag visste att när medicinen slutade verka så skulle det bara vara betydligt värre för henne.

Hon var pigg in i det sista och jag hade sån ångest hela dagen i väntan. Vi var ute i skogen i ett par timmar, fikade och åt blåbär. Hon badade i baljan och vi var iväg och åt glass. Saker hon älskade. Och än idag, nu när minnena kommer tillbaka, så kommer tårarna när jag tänker på henne. Trots att det är 5,5 år sen nu :cry:💔.
 
Det här ⬆️
Håller med om att det är vanligare att man väntar för länge. Har i jobbet sett det alltför ofta. När folk skryter om hur gamla deras hundar blir ser jag tyvärr ofta en hund som borde fått sluta långt innan.
Ja jag kan tänka mig att ni ser det ännu oftare.
Jag har haft mer än en bekant där jag nästan velat ringa LS men inte gjort det pga vänskap sas (har ju naturligtvis försökt säga till personen men det är fan svårt att nå fram många gånger).
 
Ja gud hur många gånger har man inte hört från djurägare hur deras förra katt minsann blev 20 år eller förra hund blev 16 år? Min första tanke är alltid - ja men hur bra mådde djuret de sista åren då? (jag vet att det finns djur som faktiskt kan ha bra livskvalitet högt upp i åldern och må bra tills de dör, men det hör tyvärr inte till vanligheterna).

Ja, jag är med i en stor Pekingese-grupp och där är det många som är 16 - 17 år. Vissa verkar pigga men flera har stora problem med att röra sig, går aldrig ut osv. Det verkar betydligt vanligare i USA att hålla vid liv till vilket pris som helst.
 
Ja, jag är med i en stor Pekingese-grupp och där är det många som är 16 - 17 år. Vissa verkar pigga men flera har stora problem med att röra sig, går aldrig ut osv. Det verkar betydligt vanligare i USA att hålla vid liv till vilket pris som helst.
Ja fy fan.
Är med i internationella dobbisgrupper där folk tvångsmatar hundar döende i dcm för att hålla liv i dem lite längre. 🤢🤮
 
Ja fy fan.
Är med i internationella dobbisgrupper där folk tvångsmatar hundar döende i dcm för att hålla liv i dem lite längre. 🤢🤮

Det är helt vansinnigt 😅
Avancerade operationer och behandlingar, hundar med ställning, opererat bort bägge ögonen osv. Finns inga gränser alls.

Vi tar en dag i taget.
Han ska vara pigg och glad, gå sina promenader, springa obehindrat upp och ner för trappan, hoppa upp i soffan själv, leka med sina leksaker, inte sova bort hela dagarna och äta med god aptit.
 
Jag sållar mig till dem som säger att det är bättre med för tidigt än för sent.

Vi har själv inte haft något djur som gått "för långt" men min mormor berättade att hon hade en katt när hon var yngre där hon ville vänta lite, hon hade haft katten sedan hon var liten så det kändes liksom otänkbart att den skulle vandra vidare. Gränsen vad som var "tillräckligt illa" flyttades lite i taget, för katten hade ju fortfarande bra dagar. Det slutade iaf med att hon vaknade en natt över att katten typ skrek och hade panik, och den dog strax därefter. De vet inte riktigt av vad men troligtvis någon sorts anfall.

Hon sa iaf att det är ett minne som hemsökte henne fortfarande över 50 år och många katter senare. Det sveket över att bästa vännen behövde sluta sitt liv på det sättet, det dåliga samvetet släppte aldrig. Sedan dess var hon väldigt noga och så fort de dåliga dagarna liksom började noteras, och hon började notera det, så var det dags. Lite tidigt kanske skulle vissa tycka, men även hon sa att hon aldrig ångrat ett sådant beslut. De kommer ju aldrig bli bättre igen på det sättet, bara sämre, det är en tidsfråga.

Jag har tänkt på den historien många gånger med egna katter, just att vara helt säker på att det aldrig går för långt. Även jag är väldigt känslig när det kommer till djur och skulle nog inte orka leva med mig själv om jag visste att jag orsakade ett sådant lidande, även om det såklart inte var medvetet.

Jag skulle också bett en veterinär om ett 100% ärligt utlåtande. Ibland känns det som att vänner och familj kan säga sådant som att "han har ju fler bra dagar" osv för att liksom vara snälla och tröstande utan att tänka på att det kan göra det svårare för en att fatta rätt beslut.
 
Ja, jag är med i en stor Pekingese-grupp och där är det många som är 16 - 17 år. Vissa verkar pigga men flera har stora problem med att röra sig, går aldrig ut osv. Det verkar betydligt vanligare i USA att hålla vid liv till vilket pris som helst.
Man har en annan inställning där, finns veterinärer som vägrar avliva och även ägare. Räcker med att åka utanför Norden till andra europeiska länder, där väntar man betydligt längre innan hunden avlivas/eller helst då ”självdör” innan man åker in. Stöter på personer från andra kulturer och religioner ibland där det inte är tillåtet att avliva. Det blir en hel del diskussioner ibland, eftersom vi har en djurskyddslag i Sverige som man måste rikta sig efter oavsett bakgrund, tro, kultur etc. ’
 
Jag ser ytterst sällan någon som avlivar sin hund "för tidigt" men jag ser väldigt ofta hundar som borde avlivats för länge sen. Det är förvisso ingen sjukdom att bli gammal men när kroppen sätter stopp för saker som hunden vill göra börjar jag tycka det är dags faktiskt.
När hunden visar "att det är dags" brukar de vara riktigt dåliga - normalt sätt försöker de ju dölja det så länge så möjligt.
Jag har haft flera hundar som blivit riktigt gamla och där kroppen satt begränsningar för vad hunden kan göra. Mina gamlingar har dock anpassat sig efter detta och ändå tyckt att livet är kul. Att bli gammal, långsam, döv etc är inget sjukdomstillstånd och innebär sällan att hunden mår det minsta dåligt. Är hunden sjuk och mår dåligt så är det vår skyldighet att antingen se till att den får behandling eller får somna in. Däremot så blir jag faktiskt ledsen när utomstående påstår att en gammal och långsam hund lever på övertid och borde få somna in, bara för att den inte längre kan göra det som en ung och frisk hund kan göra.
 
Jag sållar mig till dem som säger att det är bättre med för tidigt än för sent.

Vi har själv inte haft något djur som gått "för långt" men min mormor berättade att hon hade en katt när hon var yngre där hon ville vänta lite, hon hade haft katten sedan hon var liten så det kändes liksom otänkbart att den skulle vandra vidare. Gränsen vad som var "tillräckligt illa" flyttades lite i taget, för katten hade ju fortfarande bra dagar. Det slutade iaf med att hon vaknade en natt över att katten typ skrek och hade panik, och den dog strax därefter. De vet inte riktigt av vad men troligtvis någon sorts anfall.

Hon sa iaf att det är ett minne som hemsökte henne fortfarande över 50 år och många katter senare. Det sveket över att bästa vännen behövde sluta sitt liv på det sättet, det dåliga samvetet släppte aldrig. Sedan dess var hon väldigt noga och så fort de dåliga dagarna liksom började noteras, och hon började notera det, så var det dags. Lite tidigt kanske skulle vissa tycka, men även hon sa att hon aldrig ångrat ett sådant beslut. De kommer ju aldrig bli bättre igen på det sättet, bara sämre, det är en tidsfråga.

Jag har tänkt på den historien många gånger med egna katter, just att vara helt säker på att det aldrig går för långt. Även jag är väldigt känslig när det kommer till djur och skulle nog inte orka leva med mig själv om jag visste att jag orsakade ett sådant lidande, även om det såklart inte var medvetet.

Jag skulle också bett en veterinär om ett 100% ärligt utlåtande. Ibland känns det som att vänner och familj kan säga sådant som att "han har ju fler bra dagar" osv för att liksom vara snälla och tröstande utan att tänka på att det kan göra det svårare för en att fatta rätt beslut.
När vi skulle avliva min hund, som jag haft sedan barnsben, så beslöt vi oss på helgen att på torsdagen skulle det ske. Anledningen var dåliga höfter och att hon fått svårt att själv ta sig upp från saccosäcken så det kändes inte urakut och eftersom jag bodde 30 mil bort ville vi göra det så att jag kunde vara med.

På tisdagen drabbades hon av en hjärnblödning och min mor fick åka in och avliva henne akut. Det var väl svårt att förutse eftersom det bara var höfterna som visade att hon var gammal men jag kommer ändå bära det med mig. Varför avlivade vi henne inte veckan innan?
 
Jag har haft flera hundar som blivit riktigt gamla och där kroppen satt begränsningar för vad hunden kan göra. Mina gamlingar har dock anpassat sig efter detta och ändå tyckt att livet är kul. Att bli gammal, långsam, döv etc är inget sjukdomstillstånd och innebär sällan att hunden mår det minsta dåligt. Är hunden sjuk och mår dåligt så är det vår skyldighet att antingen se till att den får behandling eller får somna in. Däremot så blir jag faktiskt ledsen när utomstående påstår att en gammal och långsam hund lever på övertid och borde få somna in, bara för att den inte längre kan göra det som en ung och frisk hund kan göra.
Fast det beror på hunden också. Min lilla terrier skulle aldrig varit lycklig som en "pensionärshund" som tultat runt kvarteret - inte kunna jaga sork eller göra en avstickare på kalhygget. Det finns säkert hundar som finner sig i det livet och förhoppningvis känner man sin individ, men många av dem blir ju långsamma av en anledning, och inte sällan på grund av smärta och stelhet tänker jag.
Att bli gammal är ingen sjukdom, men sjukdomar kommer med att bli gammal.
 
Ja fy fan.
Är med i internationella dobbisgrupper där folk tvångsmatar hundar döende i dcm för att hålla liv i dem lite längre. 🤢🤮

Det är helt vansinnigt 😅
Avancerade operationer och behandlingar, hundar med ställning, opererat bort bägge ögonen osv. Finns inga gränser alls.

Vi tar en dag i taget.
Han ska vara pigg och glad, gå sina promenader, springa obehindrat upp och ner för trappan, hoppa upp i soffan själv, leka med sina leksaker, inte sova bort hela dagarna och äta med god aptit.
Jag är med i en internationell shibagrupp också, och det verkar nästan vara någon slags tävling och prestige i att kunna hålla hudnarna vid liv så länge som möjligt. Även här med bortopererade ögon, blöjor och vem vet vad. Det är otroligt jobbigt att se. Sådana inlägg får alltid massor med likes och hjärtan och "beautiful baby" kommentarer.
Men ja, det är framför allt amerikaner som postar (och gillar) liknande.
 
När vi skulle avliva min hund, som jag haft sedan barnsben, så beslöt vi oss på helgen att på torsdagen skulle det ske. Anledningen var dåliga höfter och att hon fått svårt att själv ta sig upp från saccosäcken så det kändes inte urakut och eftersom jag bodde 30 mil bort ville vi göra det så att jag kunde vara med.

På tisdagen drabbades hon av en hjärnblödning och min mor fick åka in och avliva henne akut. Det var väl svårt att förutse eftersom det bara var höfterna som visade att hon var gammal men jag kommer ändå bära det med mig. Varför avlivade vi henne inte veckan innan?

Jag har en liknande känsla ang min förra hund som bodde hos mina föräldrar sista åren. Hon blev hängig när hon närmade sig 13, hon hade varit till veterinär nyligen pga pankreatit som hon levde med sista 5 åren och då hade det gått bra och de trodde att det var samma sak igen. Vi hade kontakt på tfn och det bokades en veterinärtid några dagar bort. Men hon blev sämre fram tills dess. På den bokade tiden kom jag dit och mötte upp dem men jag såg direkt att detta är sista resan. Hon hade fått pyo och det fanns inget att göra. Gud så jag ångrar att jag inte åkte dit tidigare, då hade jag sett att detta är inget att vänta in nån bokad tid för och jag ahde åkt in med henne akut och tagit bort henne. Jag har grämt mig i 5 år och blir alltid lessen och illa berörd av att tänka på det. Den enda trösten är att fram till de sista dagarna hade hon ett väldigt bra liv, men hon hade kunnat få slippa det sista... Efter detta har jag bestämt att jag aldrig mer låter nån annan ansvara för att se när det är dags.
 
Jag är ganska glad att det i min ras verken i Sverige eller internationellt inte är speciellt vanligt att man håller hundarna vid liv till varje pris. Det är väldigt sällan jag ser gamla borzoier som knappt kan röra sig, måste gå med blöja eller är helt blinda. Ibland ser man någon enstaka som har 3 ben och jag har ett par i mitt faebookflöde som har "rullstol" till bakbenen, men det är försvinnande få. Tvärt om så verkar det snarare gå prestige i att vara öppen med att man lät hunden somna in när tiden var inne.
 
Jag är ganska glad att det i min ras verken i Sverige eller internationellt inte är speciellt vanligt att man håller hundarna vid liv till varje pris. Det är väldigt sällan jag ser gamla borzoier som knappt kan röra sig, måste gå med blöja eller är helt blinda. Ibland ser man någon enstaka som har 3 ben och jag har ett par i mitt faebookflöde som har "rullstol" till bakbenen, men det är försvinnande få. Tvärt om så verkar det snarare gå prestige i att vara öppen med att man lät hunden somna in när tiden var inne.
Även om det såklart är fruktansvärt för alla hundar så känns det på något vis extra grymt att just en vinthund ska behöva leva med ett handikapp som påverkar hur den kan springa :(
 
Även om det såklart är fruktansvärt för alla hundar så känns det på något vis extra grymt att just en vinthund ska behöva leva med ett handikapp som påverkar hur den kan springa :(
Så är det absolut. Jag delar inte ägarnas bild av att hundarna lever lyckliga liv när de måste ha rullstol för att kunna gå. De trebenta hundarna klarar sig rätt bra, speciellt de som är amputerade bak men det är inte ett ingrepp som jag personligen skulle gjort på min egen hund. Jag hade kunnat tänka mig att amputera ett bakben om det var en liten lätt sällskapshund som inte har några större behov av att röra sig snabbt och mycket och där ledstatusen i övrigt är bra, men inte på en snabb vinthund eller annan aktiv hund. tak och lov är det ganska ovanligt med den typen av ingrepp vad jag kan utläsa från både svenska och internationella grupper.
 
Jag har haft flera hundar som blivit riktigt gamla och där kroppen satt begränsningar för vad hunden kan göra. Mina gamlingar har dock anpassat sig efter detta och ändå tyckt att livet är kul. Att bli gammal, långsam, döv etc är inget sjukdomstillstånd och innebär sällan att hunden mår det minsta dåligt. Är hunden sjuk och mår dåligt så är det vår skyldighet att antingen se till att den får behandling eller får somna in. Däremot så blir jag faktiskt ledsen när utomstående påstår att en gammal och långsam hund lever på övertid och borde få somna in, bara för att den inte längre kan göra det som en ung och frisk hund kan göra.

Det beror helt på vad för typ av hund man har. Många arbetande hundar blir aldrig gamla i huvudet. De blir inte nobla pensionärer som börjar varva ned och ta det lugnt utan deras hjärnor skriver ut checkar som kroppen inte kan lösa in och i rask takt dessutom. De fattar inte varför de får ont av att springa i full fräs och kasta sig över stock och sten. För i ögonblicket, där och då, känner de inte ett smack. Det kommer efteråt. Det man får göra är att begränsa dem och det gör dem olyckliga. Begränsar man dem inte får de ont och blir olyckliga. Moment 22.
 
Det beror helt på vad för typ av hund man har. Många arbetande hundar blir aldrig gamla i huvudet. De blir inte nobla pensionärer som börjar varva ned och ta det lugnt utan deras hjärnor skriver ut checkar som kroppen inte kan lösa in och i rask takt dessutom. De fattar inte varför de får ont av att springa i full fräs och kasta sig över stock och sten. För i ögonblicket, där och då, känner de inte ett smack. Det kommer efteråt. Det man får göra är att begränsa dem och det gör dem olyckliga. Begränsar man dem inte får de ont och blir olyckliga. Moment 22.
Exakt det här, jag tog bort vår förra när han inte höll för jakten. Ja han var smärtfri med koppelpromenader men de var helt ointressanta jämfört med jakten.
 
Det beror helt på vad för typ av hund man har. Många arbetande hundar blir aldrig gamla i huvudet. De blir inte nobla pensionärer som börjar varva ned och ta det lugnt utan deras hjärnor skriver ut checkar som kroppen inte kan lösa in och i rask takt dessutom. De fattar inte varför de får ont av att springa i full fräs och kasta sig över stock och sten. För i ögonblicket, där och då, känner de inte ett smack. Det kommer efteråt. Det man får göra är att begränsa dem och det gör dem olyckliga. Begränsar man dem inte får de ont och blir olyckliga. Moment 22.

Amen på den! Fått ta bort både unga och gamla på grund av det där. En skada eller krämpa som inte stör eller påverkar hunden negativt om den tar det lugnt. Dvs hunden skulle om den anpassa sin aktivitet kunna leva ett fint pensionärsliv.

Men hunden kan/vill inte det. Utan det är fullt ös medvetslös. Sen fruktansvärda smärtor. När de dämpats så påt igen. Och alt med att begränsa har sakta dödat dem mentalt.

Fö sett exakt samma på en katt. Katten fick fritt inne/ute och brukade vara ute på dagarna men sova inne. En sån där katt som hängde i taket i stallet, klättrade i träd osv. Skadade sig på okänt vis ute. Skulle kunna levt i 20 år som bortskämd innekatt utan minsta smärta. Men klarade intw längre vara ute och jaga, klättra, hänga i taket osv ytan att få smärta.
Katten vägrade vara innekatt. Hon skulle UT. Väl ute jagade hon, klättrade i träd, hängde i taket osv. Sen låg hon tre dygn på sängen pga smärtan. Men dag fyra skulle hon UT igen... Tre dagar med smärta på sängen. Helt ohållbart och hon fick somna in långt innan ålder ens var ett faktum.
 

Lovisaleonora

Moderator
Det beror helt på vad för typ av hund man har. Många arbetande hundar blir aldrig gamla i huvudet. De blir inte nobla pensionärer som börjar varva ned och ta det lugnt utan deras hjärnor skriver ut checkar som kroppen inte kan lösa in och i rask takt dessutom. De fattar inte varför de får ont av att springa i full fräs och kasta sig över stock och sten. För i ögonblicket, där och då, känner de inte ett smack. Det kommer efteråt. Det man får göra är att begränsa dem och det gör dem olyckliga. Begränsar man dem inte får de ont och blir olyckliga. Moment 22.

Så himla sant.

Grannen använde sin gamla entusiastiska jakthund långt över vad den förmådde ("den tycker ju det är så roligt att komma med"). Hunden var ute hela dagen, hög på adrenalin varje gång. Sedan en kväll kunde den inte resa sig ö h t, han fick bära ut den och avliva den själv på gården. Inget vackert slut, och något som mycket väl kunde förhindrats med lite förutseende och kanske inte full användning rätt in i väggen.
 
Senast ändrad:

Liknande trådar

Hundhälsa Hur tänker ni om era älskade fyrbenta drabbas av cancer och det har gått långt i processen? Försöker ni med behandling, eller låter ni...
Svar
19
· Visningar
1 027
Hästvård Jag har en shetlandsponny som börjar närma sig 40 år. Han är världens bästa ponny. Pigg och glad! Klipper honom alltid på våren, och i...
Svar
18
· Visningar
1 725
Hundhälsa Detta är nog det absolut svåraste jag någonsin har behövt skriva. Jag har en pomeraniantik på snart 4 år, hon är min första hund och...
Svar
17
· Visningar
3 733
Övr. Hund Jag har en omplaceringshund (staffe/blandras) som tros vara 12-14 år gammal. Han är adopterad från Irland och jag vet inget om hans...
2
Svar
30
· Visningar
4 242

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Serverfel?

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Stora BPH, MH & MT tråden.
  • Malinois valp tips?

Hästrelaterat

Omröstningar

Upp