Bukefalos 25 år!

Ta bort hund

Jag har haft flera hundar som blivit riktigt gamla och där kroppen satt begränsningar för vad hunden kan göra. Mina gamlingar har dock anpassat sig efter detta och ändå tyckt att livet är kul. Att bli gammal, långsam, döv etc är inget sjukdomstillstånd och innebär sällan att hunden mår det minsta dåligt. Är hunden sjuk och mår dåligt så är det vår skyldighet att antingen se till att den får behandling eller får somna in. Däremot så blir jag faktiskt ledsen när utomstående påstår att en gammal och långsam hund lever på övertid och borde få somna in, bara för att den inte längre kan göra det som en ung och frisk hund kan göra.

Det beror ju på hur begränsad hunden blir och hur den då mår mentalt. När mina hundar inte kan eller orkar mer än några korta koppelpromenader per dag så kommer jag låta dem somna in. De skulle inte vara nöjda eller lyckliga då även om de troligen skulle finna sig i situationen.

Jag har en skadad hund (artros) nu där jag hela tiden måste avväga mellan hur mycket hans kropp tål och vad han behöver för att vara en glad hund. Han inser ju inte själv sina begränsningar utan gasar på för att sedan få väldigt ont på kvällen om han tagit i för mycket. Den dagen han inte kan göra något kul alls (spår, lydnad eller uppletande) utan att få väldigt ont (med medicinering) så kommer han att få somna in. Det är inte ett värdigt liv för honom att inte få göra det han älskar även om han skulle finna sig i det.

En hund som aldrig haft något större behov av aktivitet och arbete påverkas kanske inte lika mycket mentalt av att bli begränsad som en som har ett behov av att få arbetsuppgifter och är van vid att vara aktiv.
 
Så himla sant.

Grannen använde sin gamla entusiastiska jakthund långt över vad den förmådde ("den tycker ju det är så roligt att komma med"). Hunden var ute hela dagen, hög på adrenalin varje gång. Sedan en kväll kunde den inte resa sig ö h t, han fick bära ut den och avliva den själv på gården. Inget vackert slut, och något som mycket väl kunde förhindrats med lite förutseende och kanske inte full användning rätt in i väggen.
Har sett det där med skyddshundar med. Folk plockar ut och kör sina pensionärer "för hen tycker ju det är så kul". Grejen är ju att många av dem skulle ju släpa sig fram till figgen med tänderna om det var som krävdes för att få bita lite. De brukar se sådär fräscha ut sen efteråt..
 
Amen på den! Fått ta bort både unga och gamla på grund av det där. En skada eller krämpa som inte stör eller påverkar hunden negativt om den tar det lugnt. Dvs hunden skulle om den anpassa sin aktivitet kunna leva ett fint pensionärsliv.

Men hunden kan/vill inte det. Utan det är fullt ös medvetslös. Sen fruktansvärda smärtor. När de dämpats så påt igen. Och alt med att begränsa har sakta dödat dem mentalt.

Fö sett exakt samma på en katt. Katten fick fritt inne/ute och brukade vara ute på dagarna men sova inne. En sån där katt som hängde i taket i stallet, klättrade i träd osv. Skadade sig på okänt vis ute. Skulle kunna levt i 20 år som bortskämd innekatt utan minsta smärta. Men klarade intw längre vara ute och jaga, klättra, hänga i taket osv ytan att få smärta.
Katten vägrade vara innekatt. Hon skulle UT. Väl ute jagade hon, klättrade i träd, hängde i taket osv. Sen låg hon tre dygn på sängen pga smärtan. Men dag fyra skulle hon UT igen... Tre dagar med smärta på sängen. Helt ohållbart och hon fick somna in långt innan ålder ens var ett faktum.
Det var detta som var så tydligt med min tant. Vi kunde lätt vara ute i fem timmar och hon öste på som en liten kanonkula flög över stock och sten - men fick betala för det när vi kom hem. Envis jävla terrier. 😅 Jag hade smärtstillande hemma att ge om jag såg att hon vaknade stel och öm, men någonstans måste en ju dra gränsen, och för mig gick den förr hellre än senare. :heart
Vår sista helg gav jag henne så mycket medikamenter jag vågade och vi var ute hela dagarna - jag tror det gjorde det ännu svårare för mig... att se henne kuta runt, men hon röjde in med viftande svans hos vetten och det kändes som ett värdigt slut oavsett hur ont det gjorde och fortfarande gör. Det var bara så himla lätt att titta på henne och tänka "vad fan pysslar jag med." Jag förstår att folk tvekar när hunden har en bra dag.
 
Det var detta som var så tydligt med min tant. Vi kunde lätt vara ute i fem timmar och hon öste på som en liten kanonkula flög över stock och sten - men fick betala för det när vi kom hem. Envis jävla terrier. 😅 Jag hade smärtstillande hemma att ge om jag såg att hon vaknade stel och öm, men någonstans måste en ju dra gränsen, och för mig gick den förr hellre än senare. :heart
Vår sista helg gav jag henne så mycket medikamenter jag vågade och vi var ute hela dagarna - jag tror det gjorde det ännu svårare för mig... att se henne kuta runt, men hon röjde in med viftande svans hos vetten och det kändes som ett värdigt slut oavsett hur ont det gjorde och fortfarande gör. Det var bara så himla lätt att titta på henne och tänka "vad fan pysslar jag med." Jag förstår att folk tvekar när hunden har en bra dag.

Jag kan ibland när jag tittar på bilderna och videofilmer från Viktors sista dag i livet tänka tanken om jag gjorde rätt. Men jag behöver bara tänka på att jag fick lyfta in honom i bilen sen. Men den som ser honom röja och leka med sin kompis ser en kärnfrisk, livsglad hund.
Och han var livsglad. Hade massor av bra dagar. Men de dåliga blev fler. Och han började visa avståndsaggression mot främmande hundar. Min tolkning var för att försöka undvika bli utmanad eftersom han inte visste om han skulle klara det.

Jag minns när jag tog beslutet kvällen innan. Då haltade han i trappen när vi kom från stallet. Jag ringde nästa morgon och fick tid på em. På fm åkte vi till stallet och han fick leka och härja och hade så himla roligt. Sen åt han ett kilo köttbullar till lunch. Jag började vela, tänkte jag skulle kanske avboka tiden ändå. Kanske skulle det bli bättre, ingen hade ju hittat felet med benet. Kanske skulle...

Men när han inte kom in i bilen för benet inte löd (aldrig hänt förr så sannolikt pga röjet under dagen) så försvann tvivlet.

Men till och med folk i mom absoluta närhet ifrågasatte varför jag tog kort en "pigg och glad hund" och "det var ju inget fel på honom".

Nä. Inte när man såg honom i farten. Men hade man tillbringat kvällarna med honom och sett honom spara benet. Sett honom sluta ligga och vila helt utfläkt. Sett hans förändring under promenaderna. Sett..

Så en sak jag verkligen aldrig någonsin gör är ifrågasätter nr någon tar bort ett djur. Oavsett om det är ungt och verkar kärnfrisk. För man vet helt enkelt inte.
 
Men till och med folk i mom absoluta närhet ifrågasatte varför jag tog kort en "pigg och glad hund" och "det var ju inget fel på honom".

Tror en stor anledning till att spara på djuren onödigt länge är just detta. Klart en tvekar i ett svårt beslut med så många "rådgivare" det finns.
Om "folk" skulle fatta att hålla käften och inte lufta sina åsikter om hur andra tar beslut om sina djur, så skulle många djur besparas ett lidande. Så tänker jag. Tyvärr är det ju en utopi.
 
Svåra frågor det där… Jag tycker nog inte man behöver dra i väg och avliva hunden vid första ålderstecken; jag hade inte känt att hunden per automatik inte kunde ha ett bra liv för att den t ex behöver hjälp att hoppa in i bilen e d, många djur kan ju ha en trevlig ålderdom och många är anpassningsbara till ett lugnare liv. Om den däremot har flera krämpor som påverkar den och inte orkar med ett ”sällskapshundliv” med promenader osv eller inte är nöjd med den typen av liv så är det ju dags. I det fall som TS beskriver tycker jag att det är dags att ta farväl, tyvärr…
 

pepp

Trådstartare
Tack för alla svar.
Han har aldrig varit nån direkt aktiv hund, utan verkar nöjd med rundor med hälften vagn, hälften gående, tugga lite ben och söka lite godis.

Vi får se hur snabbt synen hinner försämras, han är ju extremt grumlig i ögonen nu, och går in i saker ibland om han får fnatt inne... ute kan jag ju styra honom med koppel. Upp och ner i soffan kommer han fortfarande :heart
 
Ursäkta långt inlägg, men detta berör:
Det är som så många skriver så svårt och ångestladdat beslut. Man leker liksom GUD. Och extra svårt när det blir en subjektiv bedömning. Kunde ens hund leva igår och idag kanske den kan imorgon… Vi har verkligen (och speciellt matte, som oxå begärde och fick uppföljningssamtal med Theos behandlande veterinär) haft svårt att släppa tvivlen och skulden gjorde vi rätt, hade Theo helt tappat lusten, han hade ju korta stunder då han ville leka och vara med. Kunde vi gjort något annat, skulle vi agerat tidigare? Var det CDS (kognitiv dysfunktion, demens) eller hjärntumör? (Något vår Vetr inte uteslöt pga av att de tunga mediciner inte verkade.
Nedan beskrivning av vår Theos symptom, hur skulle ni gjort?
tungt så tungt skriva dessa rader.
efter att i över 3 år försökt med att vår lilla kille Theo att kunna sova, tvingades vi med så tungt hjärta ta farväl av vår 12 årige wheaten kille den 25 augusti. ville ändå berätta hans sjukdoms- och beteende historia, då jag själv febrilt sökt efter svar. kanske hjälper det någon: för er i samma situation finns mer info att hitta på amerikanska sajter. dogmentia.com
Under 2018 började vi se att vår då 9-årige Wheaten kille blivit mer spänd och ängslig, hade perioder som blev längre och längre med sömnlöshet, vandrande och flämtandes på nätterna. vi sökte veterinärshjälp och undersökningar gjordes men inget i varken blodprover, eller andra prover hittades. Ingen förändring i hemmiljön heller. Vi nöjde oss då med detta tänkte att det var något övergående och gjorde vårt bästa för att lugna ner honom (jobbade mer hemifrån, lämnades inte själv etc) Trots dessa åtgärder blev symptomen värre och värre, sökte totalt 6 ggr hos veterinären för detta , otaliga blodprover, olika lugnande och smärtstillande mediciner tills vi 2020 fick diagnosen kognitiv beteendeförändring på väg till demens. vi fortsatte kämpa på med lugnande men inget förbättring. vi kände oss inte helt säkra på demens då han kände igen alla, hittade hem, var glad och var rumsren, hade inte de klassiska symptomen på demens helt enkelt.2021 under senvåren blev Theo så pass påverkad, vi såg att han tappat både intresse av att gå längre sträckor, han som alltid älskat vandra och aktivitet, inte lika social och glada vovvis, började sova bort hela dagarna - vaken hela nätterna. Vi sökte återigen veterinär fick prova annat smärtstillande och lugnande utan resultat, sökte efter bästa expert/beteendeveterinären A Thörnqvist, fick konsultation av denna, Under sommaren gick Theo på 5 olika mediciner, Rimadyl, Eldepryl, Melantonin, Gabapentin och Zylkene, men ingen förbättring. Behandlande veterinär menade att eftersom inte medicinen hjälpt att Theo troligtvis hade en hjärntumör, något man inte kan behandla.Theo som alltid varit en så snäll social hund, mådde helt enkelt sämre och sämre och den 25 augusti somnade han in med oss kramandes bredvid sig. Mitt hjärta är tungt och sorgen bottenlös, kan inte låta bli att klandra mig själv, gjorde vi rätt, skulle vi gjort annorlunda, han var så fin i kroppen men trött i sinnet, trots det sprang han och var glad och pigg i stunder de sista dagarna. fastnat i tankegångarna om vi gjorde rätt eller inte- det hade faktiskt varit så mycket enklare med en mer tydlig sjukdom med klart utfall. ursäkta långt inlägg, men behövde skriva av mig om vår finaste killekille, han saknas oss. //Theos matte och husse
 
Det beror helt på vad för typ av hund man har. Många arbetande hundar blir aldrig gamla i huvudet. De blir inte nobla pensionärer som börjar varva ned och ta det lugnt utan deras hjärnor skriver ut checkar som kroppen inte kan lösa in och i rask takt dessutom. De fattar inte varför de får ont av att springa i full fräs och kasta sig över stock och sten. För i ögonblicket, där och då, känner de inte ett smack. Det kommer efteråt. Det man får göra är att begränsa dem och det gör dem olyckliga. Begränsar man dem inte får de ont och blir olyckliga. Moment 22.
Exakt min tanke. Jag har tre som blir 11 år i år. En av dem kommer under inga omständigheter vara lycklig som pensionär och kommer få somna in den dagen det inte räcker med antiinflammatoriskt för att hålla igång så mycket som han vill. Hans två syskon är betydligt nöjdare med en lugnare tillvaro.
 
Det beror ju på hur begränsad hunden blir och hur den då mår mentalt. När mina hundar inte kan eller orkar mer än några korta koppelpromenader per dag så kommer jag låta dem somna in. De skulle inte vara nöjda eller lyckliga då även om de troligen skulle finna sig i situationen.

Jag har en skadad hund (artros) nu där jag hela tiden måste avväga mellan hur mycket hans kropp tål och vad han behöver för att vara en glad hund. Han inser ju inte själv sina begränsningar utan gasar på för att sedan få väldigt ont på kvällen om han tagit i för mycket. Den dagen han inte kan göra något kul alls (spår, lydnad eller uppletande) utan att få väldigt ont (med medicinering) så kommer han att få somna in. Det är inte ett värdigt liv för honom att inte få göra det han älskar även om han skulle finna sig i det.

En hund som aldrig haft något större behov av aktivitet och arbete påverkas kanske inte lika mycket mentalt av att bli begränsad som en som har ett behov av att få arbetsuppgifter och är van vid att vara aktiv.

Jag har också en artroshund, om än väldigt lindrigt (iaf nu). Hon har känslig mage och tål inte någon smärtlindring eller antiinflammatoriskt, så hon får inget sånt alls. Däremot så äter hon ledsupport. Hon har aldrig varit någon som döälskat långa promenader eller olika aktiviteter, utan hon är väldigt ”chill” av sig, så det har inte blivit några problem alls att pensionera henne. Vi går idag 3 x ca 30 min promenader om dagen, sen några kissvändor utanför staketet. Detta klarar hon utan problem, går vi en längre vända (50-60 min) så blir hon stel till kvällen. Förr så var vi ute i timmar i skogen, men det går inte längre…

Hade hon fått välja så hade hon nöjt sig med att rastas på gården även när hon var frisk så hon klagar ju inte direkt när promenaderna blivit både kortare och lugnare. 😂

Så länge vi kommer ut på våra tre vändor, hon går upp och ner för trappen själv, hoppar upp och ner ur soffan själv, och är glad och nöjd så kommer hon få vara kvar. Hon kör fortfarande sina tokryck ute i trädgården, och då vet jag att hon känner sig lycklig. ♥️
 
Jag har också en artroshund, om än väldigt lindrigt (iaf nu). Hon har känslig mage och tål inte någon smärtlindring eller antiinflammatoriskt, så hon får inget sånt alls. Däremot så äter hon ledsupport. Hon har aldrig varit någon som döälskat långa promenader eller olika aktiviteter, utan hon är väldigt ”chill” av sig, så det har inte blivit några problem alls att pensionera henne. Vi går idag 3 x ca 30 min promenader om dagen, sen några kissvändor utanför staketet. Detta klarar hon utan problem, går vi en längre vända (50-60 min) så blir hon stel till kvällen. Förr så var vi ute i timmar i skogen, men det går inte längre…

Hade hon fått välja så hade hon nöjt sig med att rastas på gården även när hon var frisk så hon klagar ju inte direkt när promenaderna blivit både kortare och lugnare. 😂

Så länge vi kommer ut på våra tre vändor, hon går upp och ner för trappen själv, hoppar upp och ner ur soffan själv, och är glad och nöjd så kommer hon få vara kvar. Hon kör fortfarande sina tokryck ute i trädgården, och då vet jag att hon känner sig lycklig. ♥️

Jag tror vi har väldigt olika raser och/eller individer. Jag har aktiva brukshundar. Min skadade hund älskar inte heller långpromenader men att arbeta är det bästa han vet. Ett liv utan iaf en del sådana arbetsuppgifter är inget han kommer vara lycklig av. Tack och lov tål hans mage mediciner utan problem så det får han efter behov snarare än att vi begränsar honom väldigt mycket. Skulle han få välja skulle han köra ett spår, ett uppletande och ett lydnadspass om dagen. Det får han inte men varje vecka iaf.
 

Lovisaleonora

Moderator
Exakt min tanke. Jag har tre som blir 11 år i år. En av dem kommer under inga omständigheter vara lycklig som pensionär och kommer få somna in den dagen det inte räcker med antiinflammatoriskt för att hålla igång så mycket som han vill. Hans två syskon är betydligt nöjdare med en lugnare tillvaro.

Jamen precis så är det. Vissa kan koppla av och varva ner några snäpp när kroppen börjar säga ifrån. Andra har huvud som aldrig blir lugnare, och kroppen ska försöka hänga med för att hjärnan ska bli nöjd. Har haft ett par stycken som kunnat hänga med rätt länge efter första artrossymptomen, tack vare medicinering och det faktum att hjärnan slutat plåga hunden. Som varit nöjda. Och andra har helt enkelt aldrig varvat ner utan har tvingats till lägre tempo och istället legat och pipigt av ångest i sin korg.
 
Jamen precis så är det. Vissa kan koppla av och varva ner några snäpp när kroppen börjar säga ifrån. Andra har huvud som aldrig blir lugnare, och kroppen ska försöka hänga med för att hjärnan ska bli nöjd. Har haft ett par stycken som kunnat hänga med rätt länge efter första artrossymptomen, tack vare medicinering och det faktum att hjärnan slutat plåga hunden. Som varit nöjda. Och andra har helt enkelt aldrig varvat ner utan har tvingats till lägre tempo och istället legat och pipigt av ångest i sin korg.

Mitt problem då är hur vet man att hunden blivit lugnare för att den har varvat ner och inte för att den har ont? En hund som älskat arbete, fart och fläkt har jag svårt att tro att det skulle bli sån enorm skillnad på bara fr att den bli lite äldre. Det är ju skillnad om man haft en hund som alltid uppskattat att ta det lugn först och främst.

Min egen hund med artros är oerhört lugn inne och på promenader, upplevs garanterat som nöjd av de flesta som träffar honom även om han aldrig skulle få träna. Men jag ser att han vill mer så fort minsta lilla tillfälle ges. Om man tar på sig "hundträningskläder", går till rummet där vi brukar träna, förbereder uppletande, spår eller lydnad. Då VILL han och den dagen han inte kan eller vill pga. smärta. då får han somna in.
 

Liknande trådar

Hundhälsa Hur tänker ni om era älskade fyrbenta drabbas av cancer och det har gått långt i processen? Försöker ni med behandling, eller låter ni...
Svar
19
· Visningar
1 027
Hästvård Jag har en shetlandsponny som börjar närma sig 40 år. Han är världens bästa ponny. Pigg och glad! Klipper honom alltid på våren, och i...
Svar
18
· Visningar
1 725
Hundhälsa Detta är nog det absolut svåraste jag någonsin har behövt skriva. Jag har en pomeraniantik på snart 4 år, hon är min första hund och...
Svar
17
· Visningar
3 733
Övr. Hund Jag har en omplaceringshund (staffe/blandras) som tros vara 12-14 år gammal. Han är adopterad från Irland och jag vet inget om hans...
2
Svar
30
· Visningar
4 242

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

  • Serverfel?

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Drömjobbet som tjänsteman
  • Dejtingtråden 33
  • Hudvårdstråden

Hund, Katt, Andra Djur

  • Stora BPH, MH & MT tråden.
  • Malinois valp tips?

Hästrelaterat

Omröstningar

Upp