tankar om kroppen

[sjoberga]

Jag tror mer på att föreningarna går in och hjälper de barn som inte har råd. Tex skulle nog många familjer vara beredda att betala mer för fotbollen om de pengarna läggs i en pott där barn som inte har råd kan få sin avgift betald. Ingen i laget vet vem som får betalat av klubben.

Föreningar kan också bli bättre på att marknadsföra fritidsbanker etc om det finns. På en ridskola i vår kommun har man infört en "byteslåda" där jag kan skänka urvuxna ridkläder och den som behöver kan ta helt gratis.

Det finns massor man kan göra för att förenkla och tillgängliggöra idrotten, bara viljan finns.

Slutligen håller jag med alla som har skrivit att elitsatsningen är ett stort problem. Ett av våra barn spelade fotboll med det stora laget i staden. Han var då 11. Den säsongen meddelade klubben att de skulle ha inomhusträningar två gånger i veckan hela vintern. Vårt barn ville inte det, utan ville spela innebandy och vi fick då höra att det nog var bäst att vi byte lag för han skulle hamna så mycket efter de anda att han inte skulle få spela några matcher. Vi pratar alltså om 11-åringar...

Fast det finns en stark poäng från @skiesabove i att skolan är tillgänglig för alla, dit får man transport.

Det hjälper inte alltid att aktiviteten blir gratis om man inte kan ta sig dit.

Sen tror jag att alla bidrag behövs till att få till det, men skolan har ganska överlägsna förutsättningar att nå nästan alla.

 

[Roheryn]

Privilegierat synsätt.

Att veta vilka råvaror man ska köpa och veta vad man ska göra med dom för att få fram något man tycker är gott, är inte kunskap man föds med.

Lär man sig det inte i hemmet, och inte i skolan, så krävs det ett oerhört driv för att den kunskapsinhämtningen ska ske. Alla har inte det drivet.

(Jag har tillexempel träffat flera olika flergenerations-svenskar som inte visste hur man använder olja i matlagning, och som aldrig själv gjort en sallad. Och som gav sina småbarn coca cola. )

Priviligierat hurdå? För att jag faktiskt lyckades lära mig något i skolan?

För jag vill påstå att jag faktiskt lärde mig väldigt mycket av detta i skolan. Det var mycket prat om kostcirkel, kostpyramid osv när jag gick i skolan (grundskolan 1978 - 1987), dels i hemkunskapen men också i andra ämnen. Vi lärde oss att laga mat i hemkunskapen och lärde oss om vad kroppen behöver i idrotten. Jag ska såklart inte säga att all matlagning jag kan kommer från skolan, för det gör den inte, men jag tycker absolut att det gavs en vettig grund där. För min dotter (grundskolan 2006 - 2016) såg det liknande ut, men jag kan såklart inte tala för alla skolor under alla tidsperioder. Och självklart kan allting förbättras! För egen del kände jag kanske mest att idrottsundervisningen gärna hade fått se annorlunda ut - för mig som inte var någon direkt naturlig talang på någonting och som kände mig klumpig så var skolans idrott inte direkt något som uppmuntrade mig att röra på mig - tvärtom!

 

[Badger]

nej, tråden är ett försök att starta en tråd utifrån en tanke som stört mig ett bra tag
(sen önskar jag att jag vore mer kunnig än jag är, jag har än så länge bara skrapat på ytan)

Har man en hormonell obalans i kroppen så är det den som ska fixas. Om det sen innebär att man går ner i vikt - fine. Men det är inte vikten i sig som är problemet.
Har man en ätstörning så är det det som är problemet, inte vikten.

Och inte att förglömma, allt tjatande om vikt hit och dit skapar ohälsa på det mentala planet. Det finns lågstadiebarn i kö till ätstörningsklinkiker....

Men stora fettdepåer kan orsaka obalanser som kallas metabola syndromet. (dvs risk för hjärt och kärlsjukdomar och typ 2 diabetes i en samverkan) https://lakartidningen.se/klinik-och-vetenskap-1/2007/12/metabola-syndromet-hotar-folkhalsan/

Rörelse kan delvis skydda mot det.

Men det är ju en del i vårt samhälle, mycket tillgängliga snacks (varteviga liten butik har mängder med saker som ser jättegott ut och är nybakat och man aldrig provat förr) och mycket tillgänglig transport som sker utan rörelse. (och då säger man -men det är ju bara att säga nej till snacks, haken är att det är olika för olika personer hur lätt det är och alla verkar ha en gräns för hur många nej under en dag som till slut uttröttar beslutsfattande funktioner så man till slut köper X eller Y)

Fettmängd påverkar tydligen hormoner i kroppen så hormonbalansen ändras av själva existensen av stora fettdepåer. Eller som de skriver, fettväven utsöndrar hormoner. Med mer fettväv, mer av den sortens hormoner som den utsöndrar.

Sedan pratar ju inte alls forskarna om bara fetma som ett för allmänheten synligt fenomen utan det går att ha för mycket fettväv och vara helt normalviktig också. Dvs för lite muskler i förhållande till fettmängden. Sedan som framtida fenomen, i England hade de testat barn där de snabbaste barnen nu gjorde tider som de långsammaste barnen under 80-talet. Barns balans osv är också påverkad negativt. Så vårt samhälle lägger upp för sämre hälsa framöver.

Tycker inte att man ska skjuta över varken detta eller miljöproblemen eller klimatproblemen på befolkningen att fixa på ren personlig basis.

 

[Roheryn]

Tycker inte att man ska skjuta över varken detta eller miljöproblemen eller klimatproblemen på befolkningen att fixa på ren personlig basis.

Balans, tänker jag. Det måste finnas BÅDE personligt ansvar OCH samhällsansvar. Säger vi att det är samhällets sak att fixa så att vi alla är "normalviktiga" så måste vi ju i princip låta samhället bestämma vad vi ska äta och när och hur mycket vi ska motionera. Och de sakerna föredrar jag nog att vi faktiskt får bestämma själva. Däremot finns det ju saker vi kan göra för att påverka och för att göra det lättare att välja det nyttigare alternativet av mat och att välja rörelse istället för stillasittande.

 

[Lingon]

Priviligierat hurdå? För att jag faktiskt lyckades lära mig något i skolan?

För jag vill påstå att jag faktiskt lärde mig väldigt mycket av detta i skolan. Det var mycket prat om kostcirkel, kostpyramid osv när jag gick i skolan (grundskolan 1978 - 1987), dels i hemkunskapen men också i andra ämnen. Vi lärde oss att laga mat i hemkunskapen och lärde oss om vad kroppen behöver i idrotten. Jag ska såklart inte säga att all matlagning jag kan kommer från skolan, för det gör den inte, men jag tycker absolut att det gavs en vettig grund där. För min dotter (grundskolan 2006 - 2016) såg det liknande ut, men jag kan såklart inte tala för alla skolor under alla tidsperioder. Och självklart kan allting förbättras! För egen del kände jag kanske mest att idrottsundervisningen gärna hade fått se annorlunda ut - för mig som inte var någon direkt naturlig talang på någonting och som kände mig klumpig så var skolans idrott inte direkt något som uppmuntrade mig att röra på mig - tvärtom!

Jag vill nog påstå att jag inte fick så mycket från hemkunskapen faktiskt. Jag tror att den var lite för fokuserad på att vara nyttig så det var rätt tråkig mat. Jag lagar inga av de recepten nu. För tråkiga, smaklösa (kryddor visste de nog inte vad det var riktigt) och ointressanta tyvärr.

 

[Roheryn]

Jag vill nog påstå att jag inte fick så mycket från hemkunskapen faktiskt. Jag tror att den var lite för fokuserad på att vara nyttig så det var rätt tråkig mat. Jag lagar inga av de recepten nu. För tråkiga, smaklösa (kryddor visste de nog inte vad det var riktigt) och ointressanta tyvärr.

Jag lagar inte heller de recepten (eller jag lagar ytterst sällan mat med recept överhuvudtaget), men kunskapen om vad som var bra och nyttigt fick jag till stor del med mig från hemkunskapen. Kan vara för att jag just under högstadieåren hade upptäckt träningen (terränglöpning) och därmed var väldigt mottaglig för det som hade med kropp och hälsa att göra, men just detta "fastnade" uppenbarligen rätt bra på mig Självklart kan ju också sådant som att göra maten intressantare med hjälp av kryddor, uppmuntra till eget experimenterande i köket osv vara olika från lärare till lärare också!

 

[Badger]

Men det där är ju inte heller helt sant? Jag bestämmer ju ändå själv vad jag äter och har faktiskt ett eget ansvar, även om samhället i stort OCKSÅ har ett ansvar? Oavsett genetiska förutsättningar så är det ju ingen omöjlighet för de flesta att laga bra och relativt billig mat på vettiga råvaror. Vad sedan "utfallet" av detta blir i hur tjock eller smal man blir har kanske mindre betydelse, tänker jag. Mycket är liksom vunnet på att få i sig vettig mat.

Men du måste avvika väldigt mycket från det som är normalt i samhället för att inte ha den vikt som din genetik tycker att du ska ha i ett visst samhälle. Jmf om du vill promenera ett par km till jobbet i USA har det hänt att folk blivit arresterade, eller hamnat i tidningen för det är så väldigt märkligt beteende. Dvs det är svårt att göra i det samhället, speciellt om du vill verka normal, det verkar kanske inte normalt att aldrig äta munken vid fikat.

Det här är olika för olika människor, det är olika hur lätt det är att hålla vikten vid ett visst intag tydligen och det är olika hur lätt det är att säga nej 100 ggr per dag till snacks som syns och det är olika hur lätt det är socialt att säga nej till snacks som folk bjuder aktivt på och det är olika för olika personer hur goda snacksen är (och kanske är det till och med så att mycket fettväv gör snacksen godare)

Vad bra och billig mat på bra råvaror är ju också någonting du måste veta och du måste veta hur du lagar detta och du måste tycka att det är någorlunda gott. Det verkar ju också lite påverkas av hur man ätit tidigare, hur gott tomater smakar. Detta gick ju per automatik för fler på 70-talet än det gör nu. Sedan hur mycket du äter, om alla omkring har jätteportioner så tycker man ju att man äter en nätt portion när man kanske äter lite mer än vad som är perfekt för en själv. (äger jag en halv pizza tycker ju jag att jag är superjätteduktig, men det är ju fortfarande 600 kalorier, vilket är lite mycket för mig som är liten, men jag avviker ju fortfarande så mycket att folk tycker jag är fånig.

Det kan ju vara socialt onormalt i skolan att inte köpa en kaka en rast varje dag tex. Vilket fungerar jättebra för barn som inte vill ha skollunchen och då bara äter kakor, men inte lika bra för barn som sedan också äter skollunchen, även om de äter grönsakerna. (mina personliga iakttagelser, helt subjektivt, är ju att som barn bara äta sylt och godis och vara petig med mat och grönsaker absolut verkar leda till smärthet, jämfört med att som barn även äta mat. Även om jag personligen tror att det ev inte är super näringsmässigt.)

 

[Lingon]

Jag lagar inte heller de recepten (eller jag lagar ytterst sällan mat med recept överhuvudtaget), men kunskapen om vad som var bra och nyttigt fick jag till stor del med mig från hemkunskapen. Kan vara för att jag just under högstadieåren hade upptäckt träningen (terränglöpning) och därmed var väldigt mottaglig för det som hade med kropp och hälsa att göra, men just detta "fastnade" uppenbarligen rätt bra på mig Självklart kan ju också sådant som att göra maten intressantare med hjälp av kryddor, uppmuntra till eget experimenterande i köket osv vara olika från lärare till lärare också!

Ska jag vara ärlig så minns jag mest att hemkunskapsläraren klagade på en tjej i klassen som enligt läraren hackade lök på fel sätt. Till saken hör att tjejen hade lärt sig hacka lök av sin pappa som var utbildad kock. Hon var den enda i klassen som kunde hacka lök. Men hon hackade fel enligt läraren som ansåg att det bara fanns ett sätt som var rätt. Hennes. Det var mycket mer intressant och givande att vara med mamma och pappa när de lagade mat och lära av dem. Deras mat var godare också och en del av vår familjearv.

Jo, och så minns en i de närmaste religiös kärlek till margarin! Inte mycket olivolja eller rapsolja. Margarin var det enda rätta.

 

[Badger]

Men det där är ju inte heller helt sant? Jag bestämmer ju ändå själv vad jag äter och har faktiskt ett eget ansvar, även om samhället i stort OCKSÅ har ett ansvar? Oavsett genetiska förutsättningar så är det ju ingen omöjlighet för de flesta att laga bra och relativt billig mat på vettiga råvaror. Vad sedan "utfallet" av detta blir i hur tjock eller smal man blir har kanske mindre betydelse, tänker jag. Mycket är liksom vunnet på att få i sig vettig mat.

Alltså jag säger ju inte att det inte går! Bara att det är svårt.

 

[Roheryn]

Ska jag vara ärlig så minns jag mest att hemkunskapsläraren klagade på en tjej i klassen som enligt läraren hackade lök på fel sätt. Till saken hör att tjejen hade lärt sig hacka lök av sin pappa som var utbildad kock. Hon var den enda i klassen som kunde hacka lök. Men hon hackade fel enligt läraren som ansåg att det bara fanns ett sätt som var rätt. Hennes. Det var mycket mer intressant och givande att vara med mamma och pappa när de lagade mat och lära av dem. Deras mat var godare också och en del av vår familjearv.

Jo, och så minns en i de närmaste religiös kärlek till margarin! Inte mycket olivolja eller rapsolja. Margarin var det enda rätta.

Margarinkärleken minns jag också! Det var ju det som var "rätt" då, olivolja sågs inte som sådär värst nyttigt... Och lökhackandet är ju bara idiotiskt

 

[the_connemara]

Det tror jag med!
Men vet man ens vad dessa hinder är?
Jag är ju ofta inom sjukvården och svarar på standardfrågorna (rökning/alkohol/motionsvanor) men jag antar att det är andra typer av hinder du menar? Har man kunnat komma fram till vilka det är och skulle de kunna användas inom sjukvården?

Jag tänker att det är få som inte VET att man inte borde äta mycket snacks/godis varje dag eller att dagliga promenader och pulshöjande motion några gånger i veckan är bra för hälsan. Då känns ju de rekommendationerna rätt simpla att enbart ge ut?

Jag tänker att oftare är det nog bristande ork att lyckas förändra sina vanor. Blir den bättre av mer krav och samhällets syn på överviktiga? Tror inte det. Kanske bidrar det snarare till ännu sämre förutsättningar. Jag vet inte hur samtal med dietister ser ut, gräver de mer på djupet om vad ens ät- och motionsmönster grundar sig i och vilka tankar och känslor som finns bakom dessa beteenden? I hur många fall utreds det ordentligt och erbjuds hjälp om det ligger någon typ ätstörningsproblematik bakom och är våra gränser för vad som matberoende och liknande för högt satta i förhållande till hjälpen som faktiskt behövs? Jämfört med alkoholberoende tex så kan vi ju inte "bara" sluta äta utan måste hitta en bra nivå på så många plan och hålla oss där.

Typ sådana saker funderar jag på.

 

[Badger]

Jag tror mer på att föreningarna går in och hjälper de barn som inte har råd. Tex skulle nog många familjer vara beredda att betala mer för fotbollen om de pengarna läggs i en pott där barn som inte har råd kan få sin avgift betald. Ingen i laget vet vem som får betalat av klubben.

Föreningar kan också bli bättre på att marknadsföra fritidsbanker etc om det finns. På en ridskola i vår kommun har man infört en "byteslåda" där jag kan skänka urvuxna ridkläder och den som behöver kan ta helt gratis.

Det finns massor man kan göra för att förenkla och tillgängliggöra idrotten, bara viljan finns.

Slutligen håller jag med alla som har skrivit att elitsatsningen är ett stort problem. Ett av våra barn spelade fotboll med det stora laget i staden. Han var då 11. Den säsongen meddelade klubben att de skulle ha inomhusträningar två gånger i veckan hela vintern. Vårt barn ville inte det, utan ville spela innebandy och vi fick då höra att det nog var bäst att vi byte lag för han skulle hamna så mycket efter de anda att han inte skulle få spela några matcher. Vi pratar alltså om 11-åringar...

Men det är ju inte det som är det stora problemet, den biten har de säkert lösningar på. Men det märks vilken förälder som inte skjutsar till matcherna i Skara på helgen och som inte bakar bullar hela veckan och som inte säljer bullar alla matcher osv. Dvs den förälder som inte har sitt barns idrott som sitt fritidsintresse eller som har fler än två barn och bilar och föräldrar. Dvs två barn, två bilar, två föräldrar som har varsin idrott som sitt fritidsintresse och som bakar bullar och säljer på två olika matcher i två olika städer osv. 3-5 barn blir problem. 2 barn en förälder problem. 2 barn två föräldrar en bil och ett körkort problem. 1 barn, två föräldrar, med egna fritidsintressen och vilja att röra sig, problem.

Om det hade funnits barn över som sprang på fotbollsplanen i grannskapet och spelade själva på kvällen skulle det hjälpt mer. Så jag tänker hävda att föreningslivet minskar rörelse snarare än ökar den som det är nu, genom att dränera grannskapen på barn varje dag i veckan. Liksom det skulle hjälpt mer om inte grannarna klagar på barn som leker på kvällen så kommunen måste ta ned basketkorgar på skolgårdar.

 

[Badger]

Balans, tänker jag. Det måste finnas BÅDE personligt ansvar OCH samhällsansvar. Säger vi att det är samhällets sak att fixa så att vi alla är "normalviktiga" så måste vi ju i princip låta samhället bestämma vad vi ska äta och när och hur mycket vi ska motionera. Och de sakerna föredrar jag nog att vi faktiskt får bestämma själva. Däremot finns det ju saker vi kan göra för att påverka och för att göra det lättare att välja det nyttigare alternativet av mat och att välja rörelse istället för stillasittande.

Absolut! Självklart! du har helt rätt det är det rimliga.

 

[JohannaB]

Jag tänker också på att vi i Sverige har ett ganska ”litet” problem av detta. Det finns absolut en andel av befolkningen som har BMI över 30 och den andelen blir större men vi har relativt liten andel av det man kallar fetma klass III (BMI över 40).
T ex USA och Egypten har betydligt större andelar av båda grupperna.
Kan man lära sig något av varför dessa länder har större andel?
Eller är det genetiken som gör skillnad över världen (om man ser till den del av världen som har nog med mat, finns ju ännu områden där svält är ett reellt problem)

 

[SiZo]

Om det är storsvagåren vi ska fokusera på, så är det ingen som blir fet på bark oavsett om dom är lättfödda eller svårfödda.

Och det är dessutom en riktig skamfläck i Sveriges historia, svälten i Norrland.

Skyddande faktorer var om man hade ett leverne som var "klimatsäkrat" och självständigt. Det var alltså nybyggarbönderna och de fattiga som for mest illa, de blev behövde hjälp från staten och staten svek dom stort. De släkter som bodde här sen innan stod på fler ben, med jakt, fiske, och djurhållning.

Missväxten pågick i 3 år - det spelar ingen roll hur fet man var innan, man är död efter tre år total svält. Det var som sagt helt andra faktorer än ämnesomsättning som påverkade hur väl man klarade sig.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Missväxtåren_1867–1869

"Undsättningskommittéerna ville undvika att ge hjälp till nödlidande som inte arbetade. Man satte upp regler som föreskrev att maximalt 10 procent av hjälpen fick skänkas bort som rena allmosor, och i de fallen skulle det gälla personer som var fysiskt oförmögna att arbeta. Resten av medlen skulle vara ersättning för utfört arbete, som vägbyggande och olika göromål som skulle gagna jordbruket. I slutänden blev dessa nödhjälpsarbeten mest symbolfrågor för att markera att man inte ville se tiggeri och lättja utan att det krävdes arbete för att få hjälp.[1] Vissa uppgifter som vägbyggen kunde inte utföras när det var vinter, och ibland sattes ersättningarna så lågt att de inte gick att leva på.[källa behövs] Ofta handlade nödhjälpsarbetet om hemslöjd, där mängder av föremål producerades för principens skull utan att någon gång komma till nytta.[1]

Det var dåtidens kommunstyrelser, kommunalnämnderna, som ansvarade för att dela ut spannmålen från nödhjälpskommittén i länet, och vissa kommuner fick hård kritik för sitt agerande. I praktiken blev ibland de fattigaste utan hjälp. Ett exempel var Grundsunda kommun i Ångermanland där ingen fick något om vederbörande inte kunde presentera fullgod borgen. "

Fast givetvis spelar det roll om man är som mig, klarar mig bra på 1000 kalorier/dag eller om man är som min sambo och behöver 2500 kalorier/dag om man råkar titta på en träningsmaskin... Han kommer givetvis svälta ihjäl långt före mig vid svält.

 

[Lingon]

Jag tänker också på att vi i Sverige har ett ganska ”litet” problem av detta. Det finns absolut en andel av befolkningen som har BMI över 30 och den andelen blir större men vi har relativt liten andel av det man kallar fetma klass III (BMI över 40).
T ex USA och Egypten har betydligt större andelar av båda grupperna.
Kan man lära sig något av varför dessa länder har större andel?
Eller är det genetiken som gör skillnad över världen (om man ser till den del av världen som har nog med mat, finns ju ännu områden där svält är ett reellt problem)

I USA innehåller maten mer socker än motsvarande produkt i Europa. De har tagit snabbmaten och det onyttiga till helt nya nivåer. Jag har sett flera videos på YT där folk jämfört produkter i USA med motsvarande produkter i Europa. De är rätt intressanta. T.o.m. om man jämför samma produkter t.ex. från samma snabbmatskedja. Kombinera med ett samhället byggt för bilen och som gör att människor rör sig mindre. Egypten vet jag inte så mycket om.

 

[Tonto]

Jag tänker också på att vi i Sverige har ett ganska ”litet” problem av detta. Det finns absolut en andel av befolkningen som har BMI över 30 och den andelen blir större men vi har relativt liten andel av det man kallar fetma klass III (BMI över 40).
T ex USA och Egypten har betydligt större andelar av båda grupperna.
Kan man lära sig något av varför dessa länder har större andel?
Eller är det genetiken som gör skillnad över världen (om man ser till den del av världen som har nog med mat, finns ju ännu områden där svält är ett reellt problem)

Av vad vänner som flyttat till USA säger gjorde störst skillnad för dom är att man måste ha bil för att ta sig till ställen pga långa avstånd så man går och rör på sig betydligt mindre och att portionerna helt enkelt är större och man vänjer sig vid det.

 

[Mirtai]

Men det är ju inte det som är det stora problemet, den biten har de säkert lösningar på. Men det märks vilken förälder som inte skjutsar till matcherna i Skara på helgen och som inte bakar bullar hela veckan och som inte säljer bullar alla matcher osv. Dvs den förälder som inte har sitt barns idrott som sitt fritidsintresse eller som har fler än två barn och bilar och föräldrar. Dvs två barn, två bilar, två föräldrar som har varsin idrott som sitt fritidsintresse och som bakar bullar och säljer på två olika matcher i två olika städer osv. 3-5 barn blir problem. 2 barn en förälder problem. 2 barn två föräldrar en bil och ett körkort problem. 1 barn, två föräldrar, med egna fritidsintressen och vilja att röra sig, problem.

Om det hade funnits barn över som sprang på fotbollsplanen i grannskapet och spelade själva på kvällen skulle det hjälpt mer. Så jag tänker hävda att föreningslivet minskar rörelse snarare än ökar den som det är nu, genom att dränera grannskapen på barn varje dag i veckan. Liksom det skulle hjälpt mer om inte grannarna klagar på barn som leker på kvällen så kommunen måste ta ned basketkorgar på skolgårdar.

Det beror nog väldigt mycket på var man bor också. Vi har en fotbollsanläggning med två planer i grannskapet. Där är alltid fullt med ungar, från riktigt små småsyskon till äldre tonåringar som spelar fotboll så fort snön försvinner.

 

[Roheryn]

Men du måste avvika väldigt mycket från det som är normalt i samhället för att inte ha den vikt som din genetik tycker att du ska ha i ett visst samhälle. Jmf om du vill promenera ett par km till jobbet i USA har det hänt att folk blivit arresterade, eller hamnat i tidningen för det är så väldigt märkligt beteende. Dvs det är svårt att göra i det samhället, speciellt om du vill verka normal, det verkar kanske inte normalt att aldrig äta munken vid fikat.

Jag känner kanske inte att jag kan bemöta vad som är normalt i USA (har aldrig ens varit där), men här i Sverige får det väl ändå ses som normalt att både cykla och gå till jobbet. Men det vore bra om det återigen blev "normalt" för skolbarn att cykla och gå till skolan. Det är väl den största skillnad jag ser sedan jag själv var barn, att föräldrar numera i stor utsträckning skjutsar sina barn till skolan.

Det här är olika för olika människor, det är olika hur lätt det är att hålla vikten vid ett visst intag tydligen och det är olika hur lätt det är att säga nej 100 ggr per dag till snacks som syns och det är olika hur lätt det är socialt att säga nej till snacks som folk bjuder aktivt på och det är olika för olika personer hur goda snacksen är (och kanske är det till och med så att mycket fettväv gör snacksen godare)

Självklart olika hur tjock eller smal man blir på samma diet beroende på genetiska faktorer, men jag tänker att det kanske spelar mindre roll om man äter vettigt? Dvs risken för sjukdomar blir mindre om man äter bra mat, oavsett om man är tjock eller smal.

Vad bra och billig mat på bra råvaror är ju också någonting du måste veta och du måste veta hur du lagar detta och du måste tycka att det är någorlunda gott. Det verkar ju också lite påverkas av hur man ätit tidigare, hur gott tomater smakar. Detta gick ju per automatik för fler på 70-talet än det gör nu. Sedan hur mycket du äter, om alla omkring har jätteportioner så tycker man ju att man äter en nätt portion när man kanske äter lite mer än vad som är perfekt för en själv. (äger jag en halv pizza tycker ju jag att jag är superjätteduktig, men det är ju fortfarande 600 kalorier, vilket är lite mycket för mig som är liten, men jag avviker ju fortfarande så mycket att folk tycker jag är fånig.

Självklart är det en kunskapsfråga att veta vad som är bra mat, bra råvaror, lagom mycket mat osv. Men när man VET det är man ju inte enbart ett offer för omständigheterna, menar jag, utan det går att göra egna val. Visst - människor påverkas av vad normen är - men den är ju inte SÅ snäv att det inte går att välja alls själv.

Det kan ju vara socialt onormalt i skolan att inte köpa en kaka en rast varje dag tex. Vilket fungerar jättebra för barn som inte vill ha skollunchen och då bara äter kakor, men inte lika bra för barn som sedan också äter skollunchen, även om de äter grönsakerna. (mina personliga iakttagelser, helt subjektivt, är ju att som barn bara äta sylt och godis och vara petig med mat och grönsaker absolut verkar leda till smärthet, jämfört med att som barn även äta mat. Även om jag personligen tror att det ev inte är super näringsmässigt.)

Jag har gjort samma observation som du.

 

[the_connemara]

Självklart är det en kunskapsfråga att veta vad som är bra mat, bra råvaror, lagom mycket mat osv. Men när man VET det är man ju inte enbart ett offer för omständigheterna, menar jag, utan det går att göra egna val. Visst - människor påverkas av vad normen är - men den är ju inte SÅ snäv att det inte går att välja alls själv.

Jag menar att om vi som samhälle är så intresserade av att vara rädda för ökande övervikt så borde vi vara minst lika intresserade av varför fler och fler faktiskt inte väljer bättre själva. Annars är rädslan för övervikt egentligen bara mest knuten till fettförakt, i mina ögon.