Nej, detta är en beskrivning av hur det är av att vara deprimerad. Som inte har mycket med mat generellt att göra. Eller har alla äta-glass-i-soffan när man blir dumpad klichér plötsligt blivit ätstörningar?
Jag skulle säga så här: både depression och annan psykisk ohälsa kan innefatta ätstörningar. Det störda ätbeteendet är kanske från början mest något som kan jämföras med att tröstäta glass när man blir dumpad, men, och det är kämpigt, ätbeteendet och maten (belöningscentra i hjärnan etc) har också sin egen makt över en, de spelar ett eget spel i en, där man själv tyvärr blir mer av en spelplan än en som deltar i spelet.
Min erfarenhet, inte vetenskapligt underbyggd, är att många som har varianter av stört ätbeteende, säger själva att det inte är maten som är problemet egentligen. Och det stämmer säkert, eller kan stämma. Jag sa så själv när jag var svårt underviktig, tex. Men, och det här är viktigt, trots det visar det sig ändå rätt ofta att om/när man får maten i balans, så blir de där egentliga problemen mer hanterliga.
Man kan jämföra med tröstätande. Man blir ju lite tröstad av det, därav namnet. Många av oss, dock, blir dock även lite obehagliga till mods av att veta hur onyttigt vi har ätit. Och då får vi ju det obehaget att hantera, ovanpå att hantera relationskrisen. Förenklat, men jag tror du anar vad jag menar.
Det är ju faktiskt också så att fyrkantiga metoder som ätscheman o dyl, faktiskt hjälper många. Trots att det inte var bristen på ätschema som var problemet från början.
Sen är det ju inte hela världen. Man kan nog leva på klementiner och revben rätt hyggligt. Men du får ju ångest. Då lever du ju inte hyggligt.
Och så diabetes på det. Du vet ju. Jag tror verkligen att en period med engagerat stöd av tex en dietist kan hjälpa dig. Inte för att du inte vet hur du borde äta, utan för att få konkret hjälp i att faktiskt äta ungefär som du borde.
Det som på ett vis gör mig mest bekymrad är att alla andra inlägg av dig som jag ser, är så kloka, mångdimensionella och genomtänkta. Men. När det gäller mat försvinner de kvaliteterna. Då kan jag inte låta bli att oroa mig och fundera.