Tröstlöst...

Just MediYoga har jag faktiskt inte prövat, däremot andra (liknande?) metoder vilket i princip fått mig att må sämre.
Har även varit hos till exempel en livscoach som visserligen är suverän och jag mår mycket bättre när jag varit där - men sedan rinner det av mig igen lika snabbt, jag lyckas inte hålla fast vid känslan.

Jag känner att jag behöver förtydliga mitt tidigare svar.

När du provat andra metoder och upplevt att du mått sämre, behöver det inte betyda att de inte har fungerat. Det måendet som du upplevt just då kan ha varit en fas i din utveckling, men som du aldrig kommit igenom för att du inte har fortsatt. Det är ju likadant med vissa mediciner som man kan uppleva ett sämre mående av i början.

När jag tänker efter hade jag själv en sådan period precis i början när jag började med MediYoga. En fobi blev under en tid värre än tidigare, så jag fick anpassa övningarna till den situationen ett tag. Det där klingade av och sedan kunde jag göra övningen igen som triggade mig lite för mycket i början.

Att utvecklas mentalt och psykiskt kan vara lite som att träna fysiskt. Träningsvärk kan uppstå, men när man blir starkare klarar man mer och mer. Att utvecklas mentalt och psykiskt handlar om så mycket mer än bara att "tänka positivt". Det är hela grunden som blir starkare.
 
Vad innebär "alternativ behandling"?

Även MediYoga räknas nog fortfarande som alternativ behandling trots att det använts inom vården i 4 år. Det botade min panikångest som jag kunde ha blivit förtidspensionär för då inget annat bet.
Jag gick i hypnosterapi hos en hypnosterapeut, och det är inte det som sjukvården kan erbjuda. Jag hade depression, panikångest och social fobi, tvångstankar och det ökade lavinartat. 6 månaders behandling och 8000 kr fattigare blev jag frisk och har varit så i 10 år nu. Innan dess hade jag tabletter och psykkontakt, vilket skämt det var.
 
Jag gick i hypnosterapi hos en hypnosterapeut, och det är inte det som sjukvården kan erbjuda. Jag hade depression, panikångest och social fobi, tvångstankar och det ökade lavinartat. 6 månaders behandling och 8000 kr fattigare blev jag frisk och har varit så i 10 år nu. Innan dess hade jag tabletter och psykkontakt, vilket skämt det var.

Jag har också provat hypnos, men det var av en psykolog på en vanlig mottagning. Hon var dock nyutbildad inom hypnosen och mitt fall för svårt, så vi kom ingenstans. Finns det olika sorters hypnos?
 
Ursäkta för ett förmodligen långt och virrigt inlägg.
Jag skrev i höstas om att jag mådde dåligt psykiskt vilket en del av er kanske minns. Blev då inlagd i tre veckor, fick lite mark under fötterna och kämpade vidare. Men... det ger inte med sig, har visserligen en mer eller mindre kronisk depression jämt men nu har den varit ovanligt djup i över ett år, har inte mått såhär dåligt på många år.
Jag flyttade i februari och mådde MYCKET bättre, trodde att det äntligen hade vänt. Kunde börja sova på nätterna, slapp ångesten, var till och med i stallet och pysslade om min medryttarhäst vilket visserligen var jobbigt men kändes bra.
Det höll dessvärre inte utan nu känns det som om jag är på väg ner i skiten igen. Det är kanske bara en vanlig "dipp" men det känns inte så.
Kan inte sova trots medicin, Stesolidburken är framplockad igen, har ångest och gråter så fort jag är ensam.
Minsta kommentar från andra - om vad som helst som kan tolkas det minsta negativt - gör ont som satan och får mig att grubbla och gräva ner mig.
Lite har jag mig själv att skylla för jag brukar slänga käft rätt bra själv, i synnerhet med min bästa kompis sambo H som jag egentligen inte känt särskilt länge. De är nu dessutom mina hyresvärdar vilket funkar väldigt bra men han som inte känner mig så bra kan ju inte veta att jag helt plötsligt inte tål att retas med utan går hem och lipar.
Har visserligen sagt till dem att jag mår sämre igen men jag tror inte att de riktigt har fattat att det verkligen är SKIT och HUR dåligt jag mår.
Tänker på att skära mig eftersom det lindrar ångesten men löser det med att äta istället vilket gjort att jag gått upp drygt 20 kg sen i somras. Jag var inte direkt smal innan heller men nu är jag verkligen FET och blir äcklad av mig själv.
Det värsta är väl att det i princip inte går att få hjälp.
Psykvården i Göteborg är under all kritik, jag har en kontakt på öppenvårdsmottagningen men teamet har sedan ett par år tillbaks ingen permanent läkare utan de kommer och går.
Det är flera månaders väntetid på att få komma till läkaren, jag var visserligen där i januari och ville ha uppföljning från sjukhuset - blev utskriven i oktober, det var den första läkartid de hade - men denna läkaren var inte alls på samma spår utan hade nya teorier och gjorde - ingenting.
Hon skulle gå igenom min journal och se om hon kunde komma på något nytt eftersom hon inte höll med mina tidigare läkare och sedan hörde jag inget mer, hon skulle ta upp det i teamet men slutade en vecka senare. Jag har svårt att tro att hon efter 20 minuters samtal vet bättre än min tidigare läkare som behandlade mig rätt bra i nästan 10 år, eller för den delen läkarna på avdelningen som ändå såg mig tre veckor i sträck.
Enligt den här läkaren handlar det mest om att försöka, jag försöker inte tillräckligt och fobier och tvångstankar som jag har är bara att bestämma sig för att bli av med.
När jag sade att jag fixar inte det här själv så är det ändå mitt fel som inte kan ta emot hjälpen på rätt sätt.
Det är mycket möjligt att hon ville peppa mig att kämpa men det lyckades inte och jag tycker verkligen att en psykiatriker skall kunna läsa en patient tillräckligt väl, i synnerhet som hon fått en hel del information från min kontaktperson innan, för att inte bara göra saken sämre.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till, jag äter medicin sen många år tillbaka och den håller mig hyfsat under armarna för det mesta men just nu räcker den inte till. På sjukhuset var de inne på att öka den eftersom den ändå hjälper någotsånär - utan den skulle jag förmodligen inte leva idag - och jag inte äter maxdos men det höll den här nya läkaren inte med om alls, hon tycker att allt bara handlar om att jag inte har något självförtroende och borde gå i terapi och äta D-vitamin. Hon verkade heller inte tro mig när jag sade att jag inte mår bättre när Levaxinet ligger exakt än när det ligger för lågt.
Äter Anafranil Retard 150 mg/dag, Lamictal 250 mg (höjde från 200 i höstas), och Levaxin samt Circadin till natten samt Stesolid vid behov.
Känns som om jag knaprat mig igenom större delen av FASS psykofarmaka, det mesta hjälper inte eller, i några få fall, så har de väldigt svåra biverkningar.
Vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, är desperat och orkar inte mer men det finns ju bara två alternativ - kämpa eller ge upp. Men hur länge skall man orka???

Jag har egentligen inte så mkt att komma med. Men jag tror det kanske kunde bli lättare för dig om du talade om hur dåligt du mår till dina vänner du hyr huset av.
Då kanske en del jobbiga missförstånd kan avhjälpas och du slipper förlora energi i ångest och funderande.

Hoppas det vänder för dig!
Om det kan ge tröst eller hopp på något vis så har jag varit deprimerad och suicid flera år. Med rätt behandling har iaf jag hittat ur det och hållit mig bättre under många år sen det. Så då kanske det kan gå för dig med.
Många kramar!
 
Det beror säkert på hur de jobbar? Denna var utbildad inom "alternativmedicin" och inte sjukvårdsutbildad. Det tog ca 1.5 timme per gång och det var skitjobbigt rent ut sagt. Efter 3-4 gånger kom man förbi "spärren", det medvetna, för att komma in i det undermedvetna och det var där jobbet gjordes. Läxor varje gång. Det var jobbigt men värt det!
 
Vet inte om du skrivit om det innan men har du provat en kombination av två antidep? T.ex remeron+efexor sägs vara effektivt ihop.

kram
Till alla; ursäkta att jag inte svarat i tråden, går och tänker på vad jag skall skriva, får ångest och så blir det pannkaka av alltihop, alternativt så skriver jag något men raderar det.

@Linda8142 ; Japp, inte just den kombinationen men andra (till exempel Voxra + Anafranil + Vadoxan). Tack för input!
 
Jag känner inte till några liknande metoder. Det skulle väl vara kundaliniyoga i så fall som MediYogan är utvecklad ur. Jag har hittills inte hört om någon som mått sämre av MediYoga, mer än att ibland kan vissa biverkningar uppstå men som klingar av. Man kan också få anpassa övningarna efter den egna förmågan och sitt tillstånd då allt inte passar alla rakt av. En utbildad MediYogaterapeut kan guida.

Det är naturligtvis ingen quick-fix och en del saker tar längre tid än andra att jobba med.
Ok! Nej, då har jag inte testat det, bara någon form av "vanlig" yoga på vår mindfulnesskurs och tai-chi och liknande.
Gör man det i grupp eller enskilt?
Har överhuvudtaget väldigt svårt för att folk skall titta på mig så i grupp skulle det inte funka. Skulle nog ha svårt att få det att funka med enbart instruktören också, vederbörande måste ju onekligen titta på mig och hjälpa mig...
När jag var inlagd i höstas var det meningen att jag skulle träna varje dag, i alla fall gå till träningsrummet även om jag bara låg på mattan och försökte slappna av, men det gick inte alls eftersom jag inte fick vara ensam där inne utan min kontaktperson var med.
Menar inte att ifrågasätta men hur tyckte du att det hjälpte liksom? Kan ju vara svårt att förklara men var det att typ hantera ångest lättare eller hur funkade det för dig (du behöver givetvis inte svara om det är för personligt :))?
Googlade lite, det finns ju här i Göteborg så jag skall nog i alla fall ta upp det med min kontaktperson på öppenvården :up:.
 
Jag känner att jag behöver förtydliga mitt tidigare svar.

När du provat andra metoder och upplevt att du mått sämre, behöver det inte betyda att de inte har fungerat. Det måendet som du upplevt just då kan ha varit en fas i din utveckling, men som du aldrig kommit igenom för att du inte har fortsatt. Det är ju likadant med vissa mediciner som man kan uppleva ett sämre mående av i början.

När jag tänker efter hade jag själv en sådan period precis i början när jag började med MediYoga. En fobi blev under en tid värre än tidigare, så jag fick anpassa övningarna till den situationen ett tag. Det där klingade av och sedan kunde jag göra övningen igen som triggade mig lite för mycket i början.

Att utvecklas mentalt och psykiskt kan vara lite som att träna fysiskt. Träningsvärk kan uppstå, men när man blir starkare klarar man mer och mer. Att utvecklas mentalt och psykiskt handlar om så mycket mer än bara att "tänka positivt". Det är hela grunden som blir starkare.
Jo, det vet jag ju, men det vänder liksom inte. Nu låter jag kanske som en kinkig unge vilket inte är meningen men det händer... ingenting. Jag går på min terapi, får övningar som jag gör, mår eventuellt sämre och sedan lyckas jag liksom inte komma vidare.
Allt vi pratar om eller som jag skall göra rinner liksom av mig som vattnet på en gås, jag får inte "igenom" det.
Har tröskat igenom både min barndom och nuet ett flertal gånger med diverse terapeuter, både för att hitta nycklar i det förflutna och för att få verktyg att klara nuet men jag lyckas inte ta till mig det eller hur jag skall beskriva det.
Vilket för all del får mig att må ännu sämre än om jag inte hade försökt alls, för givetvis är det mitt fel att det inte funkar...
 
Jag gick i hypnosterapi hos en hypnosterapeut, och det är inte det som sjukvården kan erbjuda. Jag hade depression, panikångest och social fobi, tvångstankar och det ökade lavinartat. 6 månaders behandling och 8000 kr fattigare blev jag frisk och har varit så i 10 år nu. Innan dess hade jag tabletter och psykkontakt, vilket skämt det var.

Intressant, har faktiskt funderat på hypnos tidigare av andra anledningar men som det är nu finns det inte en chans att jag skall klara av det ekonomiskt. Jag har helt enkelt inte 8 000 att hosta upp, om jag VISSTE att det skulle funka hade jag väl kunnat låna på något vis men jag har helt enkelt inte möjligheten att satsa de pengarna på mig själv om det inte funkar :( .
Det är ju inte så mycket pengar egentligen men jag har det tillräckligt tajt ändå.

Får jag fråga lite mer om hur det gick till (och precis som med Magiana så behöver du givetvis inte svara!)? Hade du massa obearbetad skit som du behövde tröska igenom eller var det mer att hantera här och nu eller hur man skall säga? Eller hur funkar det egentligen?
Har vänner som testat hypnos med blandat resultat men det har varit för fysiska sjukdomar (tex fibromyalgi) eller för att sluta röka med mera, antar att det inte är riktigt samma sak...
 
Jag har egentligen inte så mkt att komma med. Men jag tror det kanske kunde bli lättare för dig om du talade om hur dåligt du mår till dina vänner du hyr huset av.
Då kanske en del jobbiga missförstånd kan avhjälpas och du slipper förlora energi i ångest och funderande.

Hoppas det vänder för dig!
Om det kan ge tröst eller hopp på något vis så har jag varit deprimerad och suicid flera år. Med rätt behandling har iaf jag hittat ur det och hållit mig bättre under många år sen det. Så då kanske det kan gå för dig med.
Många kramar!
Tack!
Jo, vi har pratat lite och även H tycker att vår jargong blir för "hård" eller vad man skall säga ibland, inte för att jag tror att han blir ledsen eller direkt tar åt sig, men han blir ju arg och det är väl inte så kul det heller. Det är väl något vi får jobba på båda två, men jag vänder det givetvis till att det bara är mitt fel.
Jag har även sagt att jag måste få vila ibland, att jag inte orkar göra lika mycket som dem trots att jag är "ledig" på dagarna och de jobbar.
Min kompis är väldigt inne på att man sover 8 timmar per dygn och så är det bra med den saken vilket kanske gäller många människor, men jag behöver sova mycket mer än så ibland.
Att ibland blir saker och ting helt enkelt för mycket och då måste jag bara få stänga av allt i stället för att jobba på att jag skall må bättre.
Ställer samma fråga till dig som de andra, vad var det som hjälpte dig, hur fick du livet att funka hyfsat?
 
Hoppas att jag inte missat att svara någon nu...
Det blir ett virrigt inlägg igen, många tankar som far i huvudet, sent på natten och dessutom Stesolid i kroppen.
Hade ett bra samtal med min kontaktperson på öppenvården förra fredagen men vi kommer inte någonstans, även om vi kan "titta på" saker som inte är bra, hur jag skulle kunna ändra det och så vidare. Jag KAN inte, det låter käckt när hon säger det men det går inte in.
För det första så om hon säger något positivt om mig så sitter den lilla jäveln på axeln och viskar att "så är det inte, du kan inte tro henne" och dessutom så rinner det bara av mig när jag går ut därifrån.
Det var samma sak när jag var hos en livscoach eller vad man skall kalla honom, han lyckades verkligen få mig att må bättre - medan jag var där, sedan försvann alltihop. Jag lyckas inte hålla kvar vid det.
Till exempel måste jag lära mig att hantera konflikter och att kunna bli arg. Hamnar jag i konflikt med någon, vare sig det är om en petitess eller om något viktigt, så blir jag bara skitledsen och det känns som om jag går sönder.
När jag mår hyfsat och har en platå att stå på så har jag ett litet "skal" för att skydda mig både från andra och mig själv men när jag mår dåligt så går allt rakt in och trasar sönder.
Minsta ord eller ögonkast från någon annan så brakar jag ihop och jag vänder och vrider på precis allt jag sagt eller gjort och får det naturligtvis till att ALLT jag säger eller gör är dumt eller fel.
Idag blev det totalfel igen, jag kraschlandade och tänkte för första gången på länge att det vore bättre för alla om jag var död.
Att det skulle vara bra för mig själv om jag tog livet av mig tänker jag ju jämt, men det var många år sedan jag tänkte att alla andra skulle få det mycket bättre om jag försvann.
Det enda jag kunde se som negativt för de andra - släkt och vänner - var att min kompis skulle gå miste om min hyra varje månad och att de inte skulle ha någon som passade deras hundar. Annars skulle det bara vara bra för alla inblandade.
Det blev till att gå hem och käka Stesolid vilket är det enda som hjälper i de lägena. Jag försöker verkligen "ransonera" dem och tycker att jag lyckas rätt bra men det är jädrigt svårt.
Diskuterade även medicinering med min kontaktperson, hon trodde inte att det var där problemet låg men vi kom överens om att öka min Lamictal från 250 till 300 mg/dag.
Resten hänger på mig, men jag fixar det ju inte. Jag vet inte VAD som skulle kunna hjälpa, jag är lite insnöad på mediciner får jag erkänna men vi har ju jobbat med olika former av terapi också genom åren utan större effekt.
Jo, förresten, förra läkaren menade att ett av mina problem var att jag var singel.
Har man en partner så mår man mycket bättre vilket jag inte tror ett dugg på. Jag skulle aldrig i livet orka med ett förhållande som jag mår nu för givetvis skulle jag vända på allt han gjorde eller sade också och dessutom gå omkring i ständig skräck för att han skulle lämna mig.
Och när jag sade att jag faktiskt inte var särskilt öppen för ett förhållande utan var nöjd med att vara själv så menade läkaren att jag var lesbisk och att det var det jag mådde dåligt av. Jag är definitivt inte homosexuell och om jag vore det så skulle det inte vara någon större issue även om det väl för all del inte skulle underlätta livet.
Vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, måste bara skriva av mig för sova går inte just nu trots diverse mediciner. Suddig i skallen, ja, men sova, nej.
 
Ok! Nej, då har jag inte testat det, bara någon form av "vanlig" yoga på vår mindfulnesskurs och tai-chi och liknande.
Gör man det i grupp eller enskilt?
Har överhuvudtaget väldigt svårt för att folk skall titta på mig så i grupp skulle det inte funka. Skulle nog ha svårt att få det att funka med enbart instruktören också, vederbörande måste ju onekligen titta på mig och hjälpa mig...
När jag var inlagd i höstas var det meningen att jag skulle träna varje dag, i alla fall gå till träningsrummet även om jag bara låg på mattan och försökte slappna av, men det gick inte alls eftersom jag inte fick vara ensam där inne utan min kontaktperson var med.
Menar inte att ifrågasätta men hur tyckte du att det hjälpte liksom? Kan ju vara svårt att förklara men var det att typ hantera ångest lättare eller hur funkade det för dig (du behöver givetvis inte svara om det är för personligt :))?
Googlade lite, det finns ju här i Göteborg så jag skall nog i alla fall ta upp det med min kontaktperson på öppenvården :up:.

Om man ska gå hos en fysioterapeut så kan det vara i grupp. Det kan nog vara så även inom andra delar av vården såvida det inte råkar vara så att terapeuten man går hos är utbildad. Om du skulle hamna i en grupp kan du vara längst bak i rummet. Ingen tittar på annat än instruktören i alla fall och vid utförandet av övningarna blundar man i regel. Det instruktören gör är att ge instruktioner och visa hur övningarna utförs. Individuell hjälp för att utföra en övning brukar inte behövas då övningarna är så enkla och med andningen som bas. Andningen är uppvärmningen och också det som gör övningarna effektiva.

De som är MediYogainstruktörer har en termins utbildning, medan de som är terapeuter har totalt 2 års utbildning. Instruktörerna kan de 3 basprogrammen, medan terapeuterna har en större verktygslåda och kan anpassa övningar och program efter olika förutsättningar.

Det finns också ett antal som erbjuder privatsessioner med MediYoga. Jag har själv gått på ett par privatsessioner. Det fick jag tack vare att jag arbetstränade på ett ställe där chefen var terapeut. Första sessionen gick åt till att prata om läget och den andra sessionen gick åt till att gå igenom ett yogaprogram, men det är också möjligt att man kan ta båda delarna på en session. Därefter tränade jag hemma själv med hjälp av en cd-skiva.

Ja, det är verkligen svårt att förklara hur det fungerar. Man märker bara att det fungerar men vet inte hur. Men andningen är ju ett verktyg som kan användas som en quick-fix i vissa situationer. I en ångestsituation är det ju andningen som havererar först, men man kan medvetet ta kontrollen över andningen och på så sätt normalisera situationen. Utöver det stärks man inifrån och ut på ett sätt som inte kan förklaras.
 
Jag vill lägga till en liten brasklapp. I ditt fall tror jag att det kan ta tid innan du kommer igenom sjukdomen helt. Men jag tror samtidigt att det är mycket möjligt att du kan lyckas. Det finns andra svåra fall som lyckats vända och må bra igen.

Det kan förstås hända att du känner en tydlig effekt efter bara 2 månader, men det går inte riktigt att förutspå hur det blir.
 
Om man ska gå hos en fysioterapeut så kan det vara i grupp. Det kan nog vara så även inom andra delar av vården såvida det inte råkar vara så att terapeuten man går hos är utbildad. Om du skulle hamna i en grupp kan du vara längst bak i rummet. Ingen tittar på annat än instruktören i alla fall och vid utförandet av övningarna blundar man i regel. Det instruktören gör är att ge instruktioner och visa hur övningarna utförs. Individuell hjälp för att utföra en övning brukar inte behövas då övningarna är så enkla och med andningen som bas. Andningen är uppvärmningen och också det som gör övningarna effektiva.

De som är MediYogainstruktörer har en termins utbildning, medan de som är terapeuter har totalt 2 års utbildning. Instruktörerna kan de 3 basprogrammen, medan terapeuterna har en större verktygslåda och kan anpassa övningar och program efter olika förutsättningar.

Det finns också ett antal som erbjuder privatsessioner med MediYoga. Jag har själv gått på ett par privatsessioner. Det fick jag tack vare att jag arbetstränade på ett ställe där chefen var terapeut. Första sessionen gick åt till att prata om läget och den andra sessionen gick åt till att gå igenom ett yogaprogram, men det är också möjligt att man kan ta båda delarna på en session. Därefter tränade jag hemma själv med hjälp av en cd-skiva.

Ja, det är verkligen svårt att förklara hur det fungerar. Man märker bara att det fungerar men vet inte hur. Men andningen är ju ett verktyg som kan användas som en quick-fix i vissa situationer. I en ångestsituation är det ju andningen som havererar först, men man kan medvetet ta kontrollen över andningen och på så sätt normalisera situationen. Utöver det stärks man inifrån och ut på ett sätt som inte kan förklaras.
Ok, ett problem är att jag har ruskigt svårt för att "röra mig" eller vad man nu skall kalla det för när någon ser mig, oavsett om det är en instruktör/coach/sjukgymnast eller liknande.
Att göra det i grupp är totalt uteslutet, även om jag står längst bak och dessutom vet att alla andra i gruppen har sina egna problem att tampas med.
Det är väl något jag borde ta itu med kanske men det har inte direkt prio ett.
Jag tror att om jag skulle börja med medicinsk yoga så skulle jag må ruskigt dåligt bara av tanken på att gå dit, inte för att det skulle vara jobbigt med den psykiska bearbetningen utan för själva situationen. Med andra ord så skulle jag förmodligen gå och må skit i typ en vecka innan jag skulle dit varje gång och det blir ju lite kontraproduktivt.
Menar inte att låta negativ eller tjurig men jag känner mig själv när det gäller vissa bitar...
Dock skall en kompis gå någon form av utbildning i det här till hösten så även om det väl inte är optimalt att behandlas av en vän så kanske vi kan hitta någon form där jag känner mig ok.
 
En liten uppdatering:
Sitter fortfarande i träsket, vissa dagar är helt åt helvete och andra är lite bättre.
I veckan var det riktigt illa, mamma undrade om hon skulle köra mig till psykakuten igen men det kändes totalt meningslöst även om det kanske hade varit vettigt med tanke på att jag hade starka suicidtankar, värre än de varit på flera år.
Det känns helt enkelt omänskligt att behöva leva såhär och man kan fundera på vem som är mest självisk, den som tar livet av sig och lämnar de anhöriga kvar eller de anhöriga som "kräver" att man skall vara vid liv men lida så in i helvete?
Jag orkar liksom inte fortsätta leva bara för att inte göra folk ledsna, jag vill kunna leva för min egen skull...
Har dock insett att det blir ännu värre innan jag får mens så min PMS från tonåren har dykt upp igen vilket även gäller en hemsk huvudvärk. Vet inte om det är ett tecken på att klimakteriet närmar sig, jag är snart 42 men övriga kvinnor i min släkt/familj har inte kommit i klimakteriet förrän de varit runt 50.
Men frågan är om man behandlar "PMS-depressionsdagarna" på annat sätt än den egentliga depressionen? Med hormoner till exempel?
Det borde rimligtvis ha hänt en del saker på den fronten under de drygt 20 år som gått sedan jag var tonåring.
Vänder man sig i så fall till psykiatrikern, vårdcentralen eller en gynekolog?
 
En liten uppdatering:
Sitter fortfarande i träsket, vissa dagar är helt åt helvete och andra är lite bättre.
I veckan var det riktigt illa, mamma undrade om hon skulle köra mig till psykakuten igen men det kändes totalt meningslöst även om det kanske hade varit vettigt med tanke på att jag hade starka suicidtankar, värre än de varit på flera år.
Det känns helt enkelt omänskligt att behöva leva såhär och man kan fundera på vem som är mest självisk, den som tar livet av sig och lämnar de anhöriga kvar eller de anhöriga som "kräver" att man skall vara vid liv men lida så in i helvete?
Jag orkar liksom inte fortsätta leva bara för att inte göra folk ledsna, jag vill kunna leva för min egen skull...
Har dock insett att det blir ännu värre innan jag får mens så min PMS från tonåren har dykt upp igen vilket även gäller en hemsk huvudvärk. Vet inte om det är ett tecken på att klimakteriet närmar sig, jag är snart 42 men övriga kvinnor i min släkt/familj har inte kommit i klimakteriet förrän de varit runt 50.
Men frågan är om man behandlar "PMS-depressionsdagarna" på annat sätt än den egentliga depressionen? Med hormoner till exempel?
Det borde rimligtvis ha hänt en del saker på den fronten under de drygt 20 år som gått sedan jag var tonåring.
Vänder man sig i så fall till psykiatrikern, vårdcentralen eller en gynekolog?

Så synd att du mår sämre igen! :(

Svår PMS (PMDS) behandlas tyvärr med antidepressiva för det mesta, vad jag vet... En snabbkoll på 1177 säger dock att det tydligen även kan funka med vätskedrivande? Det kanske kunde vara något i så fall...
Hormonpreparat kan också användas, men det är nog inte rekommenderat om man har problem som dina, eftersom det kan bli rejält otrevliga biverkningar.

I vanliga fall är det gynekologen man går till för sådana här besvär, men i ditt fall kanske det är lättare via din behandlande läkare? Med tanke på hela sjukdomsbilden, läkemedelsinteraktion, osv?

Hoppas, hoppas, hoppas du kan hitta något sätt att få det att lätta för dig snart!
 
Det känns helt enkelt omänskligt att behöva leva såhär och man kan fundera på vem som är mest självisk, den som tar livet av sig och lämnar de anhöriga kvar eller de anhöriga som "kräver" att man skall vara vid liv men lida så in i helvete?

Sådär tänker jag också. Då tycker folk att det är min sjukdom som talar, men jag har haft dessa tankar i 18 år. Hur länge ska man orka stå ut?!
 
Dock skall en kompis gå någon form av utbildning i det här till hösten så även om det väl inte är optimalt att behandlas av en vän så kanske vi kan hitta någon form där jag känner mig ok.

Det är absolut bättre än inget. Om det är en instruktörsutbildning så kommer hon att få lär sig att instruera basprogrammen och behöver då folk att öva på utanför utbildningsdagarna. Det är alltid en bra början. Om det uppstår frågor har din kompis tillgång till experter att fråga ifall hon själv inte kan svaret.

Har dock insett att det blir ännu värre innan jag får mens så min PMS från tonåren har dykt upp igen vilket även gäller en hemsk huvudvärk. Vet inte om det är ett tecken på att klimakteriet närmar sig, jag är snart 42 men övriga kvinnor i min släkt/familj har inte kommit i klimakteriet förrän de varit runt 50.
Men frågan är om man behandlar "PMS-depressionsdagarna" på annat sätt än den egentliga depressionen? Med hormoner till exempel?
Det borde rimligtvis ha hänt en del saker på den fronten under de drygt 20 år som gått sedan jag var tonåring.
Vänder man sig i så fall till psykiatrikern, vårdcentralen eller en gynekolog?

Även på det här området kan yoga hjälpa. Jag har tidigare haft hemsk pms. Det hände att jag mådde så dåligt att jag bara ville ta repet och hänga mig, bara för att några dagar senare undra vad f-n problemet var. Jag fick tipset att börja med en yogaövning som tar 3 minuter om dagen och efter det har det blivit mycket bättre. Jag märker knappt av det längre faktiskt. Även mensen har blivit bättre. Om du vill kan jag lära dig övningen. Skicka pm i så fall.
 
En liten uppdatering:
Sitter fortfarande i träsket, vissa dagar är helt åt helvete och andra är lite bättre.
I veckan var det riktigt illa, mamma undrade om hon skulle köra mig till psykakuten igen men det kändes totalt meningslöst även om det kanske hade varit vettigt med tanke på att jag hade starka suicidtankar, värre än de varit på flera år.
Det känns helt enkelt omänskligt att behöva leva såhär och man kan fundera på vem som är mest självisk, den som tar livet av sig och lämnar de anhöriga kvar eller de anhöriga som "kräver" att man skall vara vid liv men lida så in i helvete?
Jag orkar liksom inte fortsätta leva bara för att inte göra folk ledsna, jag vill kunna leva för min egen skull...
Har dock insett att det blir ännu värre innan jag får mens så min PMS från tonåren har dykt upp igen vilket även gäller en hemsk huvudvärk. Vet inte om det är ett tecken på att klimakteriet närmar sig, jag är snart 42 men övriga kvinnor i min släkt/familj har inte kommit i klimakteriet förrän de varit runt 50.
Men frågan är om man behandlar "PMS-depressionsdagarna" på annat sätt än den egentliga depressionen? Med hormoner till exempel?
Det borde rimligtvis ha hänt en del saker på den fronten under de drygt 20 år som gått sedan jag var tonåring.
Vänder man sig i så fall till psykiatrikern, vårdcentralen eller en gynekolog?

P-spruta tar ju ibland (oftast?) bort allt som har med mens att göra, kanske vore det något? Jag är väldigt nöjd iaf.
 
Hej TS
Jag har två frågor

Har du träffat en arbetsterapeut? Att gå igenom din dag och se hur den ser ut. " Att få vardagen att fungera"- kort o gott.
Har du hört talas om HSP? High Sensitive Person, aka känslig, introvert etc.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 945
Senast: Hazel
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 001
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Hej jag är en man på 41 år och står på ecitalopram I 25 +år med tillägg av mirtazapin 30mg. Jag känner att mitt liv är begränsat pga...
Svar
8
· Visningar
953
Senast: Bansai
·
Kropp & Själ Jag har sen tonåren svettats mycket på nätterna. Det började i samband med att jag sattes in på Cipramil när jag var ca 13. Sen avtog...
2
Svar
35
· Visningar
1 370
Senast: Linn-Nora
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Vad gör vi? Del CXCV
  • Att bjuda någon?
  • Just nu funderar jag på... Del 3

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp