Tröstlöst...

Så synd att du mår sämre igen! :(

Svår PMS (PMDS) behandlas tyvärr med antidepressiva för det mesta, vad jag vet... En snabbkoll på 1177 säger dock att det tydligen även kan funka med vätskedrivande? Det kanske kunde vara något i så fall...
Hormonpreparat kan också användas, men det är nog inte rekommenderat om man har problem som dina, eftersom det kan bli rejält otrevliga biverkningar.

I vanliga fall är det gynekologen man går till för sådana här besvär, men i ditt fall kanske det är lättare via din behandlande läkare? Med tanke på hela sjukdomsbilden, läkemedelsinteraktion, osv?

Hoppas, hoppas, hoppas du kan hitta något sätt att få det att lätta för dig snart!
Tack :heart !
Har pratat med min kontaktperson och hon tyckte att jag skulle gå till en gynekolog eftersom det är hormonellt. Hon menade dock även att man kunde periodbehandla med till exempel SRRI just innan mensen men att det ändå är gynekologen som håller i det.
Tänkte att jag traskar väl dit och hör vad hen har att säga och diskuterar saken med min psykiater så kanske vi kommer fram till något vettigt.
Det känns onekligen lite splittrat att ha tre läkare inblandade (vårdcentralen som håller i vissa bitar, psykiatern och nu en gynekolog...
Kom dock på att jag kan bolla lite med min syrra, visserligen är hon narkosläkare men hon måste ju ha lite koll, tror dessutom att hon har en kurskamrat som blivit psykiatriker som hon kan fråga om råd.
 
Sådär tänker jag också. Då tycker folk att det är min sjukdom som talar, men jag har haft dessa tankar i 18 år. Hur länge ska man orka stå ut?!
Precis!
Tog upp det med min psyktant/kontaktperson sist och hon menade att jag skulle tänka på mina anhöriga, min bästa kompis och så vidare och hur förstörda de skulle bli om jag tog livet av mig.
Men det är som två vågskålar, med deras lidande mot mitt och det känns som att förr eller senare så tippar vågen alltför mycket åt mitt håll...
Hon frågade då hur jag skulle känna om min mamma tog livet av sig och helt ärligt, OM hon hade mått skit hela livet (vilket hon inte har) så skulle jag givetvis bli helt knäckt - men också förstå henne.
Jag lovade i alla fall att nästa gång jag känner så så ska jag be någon köra in mig till psykakuten igen - vilket i och för sig känns meningslöst men visst, whatever.
 
Det är absolut bättre än inget. Om det är en instruktörsutbildning så kommer hon att få lär sig att instruera basprogrammen och behöver då folk att öva på utanför utbildningsdagarna. Det är alltid en bra början. Om det uppstår frågor har din kompis tillgång till experter att fråga ifall hon själv inte kan svaret.

Även på det här området kan yoga hjälpa. Jag har tidigare haft hemsk pms. Det hände att jag mådde så dåligt att jag bara ville ta repet och hänga mig, bara för att några dagar senare undra vad f-n problemet var. Jag fick tipset att börja med en yogaövning som tar 3 minuter om dagen och efter det har det blivit mycket bättre. Jag märker knappt av det längre faktiskt. Även mensen har blivit bättre. Om du vill kan jag lära dig övningen. Skicka pm i så fall.

Åh, jättegärna! Tack!
 
P-spruta tar ju ibland (oftast?) bort allt som har med mens att göra, kanske vore det något? Jag är väldigt nöjd iaf.
Ok, får diskutera det med gynekologen. Jag är inte särskilt insatt i hormonella preventivmedel alls eftersom de inte behövts men kan tänka mig att en nackdel med p-spruta och p-stav är om man får biverkningar, vad gör man då?
Tabletter är ju bara att sluta ta och jag antar att man kan ta ut p-staven igen(?) men sprutan?
 
Hej TS
Jag har två frågor

Har du träffat en arbetsterapeut? Att gå igenom din dag och se hur den ser ut. " Att få vardagen att fungera"- kort o gott.
Har du hört talas om HSP? High Sensitive Person, aka känslig, introvert etc.
Hej!
Ja, jag har både gjort en rätt stor utredning med en arbetsterapeut - vilket i och för sig mest var för Försäkringskassans skull - och gått igenom min vardag och hur man kan strukturera den.
Har dessutom haft boendestöd innan jag flyttade tidigt i våras men det funkade inte så bra eftersom jag mådde alldeles för dåligt för att orka ta emot dem.

Jag är inte särskilt påläst om HSP även om jag hört talas om det. Tyckte inte att det passade in på mig men just nu gör det ju det. Men om man är HSP så är man väl det jämt?
Kan även tänka mig att många sådana här problem går i varandra, som social fobi, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och annat, det är inte precis vattentäta skott emellan.
 
Var hos min kontaktperson häromdagen som undrade om det var dags att lägga in mig igen vilket jag inte ville men jag lovade i alla fall att nästa gång jag är en hårsmån från att ta livet av mig så skall jag ringa mamma så att hon får köra in mig till psykakuten.
Hon menade också på att jag måste acceptera att jag har dessa depressioner och att det även beror på min ADD/Asperger och att de gör att jag tänker och reagerar på vissa sätt.
Hon har rätt på flera punkter men samtidigt tänker jag att jag har trots allt haft dessa neuropsykiatriska funktionshinder hela livet, även om jag inte haft diagnosen förrän jag var över 30, och inte känt såhär ändå.
Att jag verkligen hatar och föraktar mig själv till exempel, jag har aldrig tyckt om mig själv men inte haft sådan avsky som jag har nu.
Hon påminde mig dessutom om att jag mått pissdåligt förr, att jag varje gång tycker att det är värre än tidigare men att det förr eller senare går över. Det är naturligtvis skitsvårt när man sitter där mitt i träsket alternativt helveteshålet - beror på vilken dag det är - att se objektivt på det hela men jag har inte haft dessa grava suicid- och självskadelsetankar på många år, heller inte hatat mig själv så mycket. Tycker även att jag är mycket känsligare för "yttre påverkan" än jag brukar vara.
Kanske är det helt enkelt så att det faktiskt blir värre och värre, jippie.
Jag kan ändå inte släppa tanken på att det finns någon medicin som skulle kunna hjälpa, i alla fall lite.
Vi kom fram till att jag skulle kolla upp Strattera som är en ADHD-medicin, det var inte så upplyftande läsning men jag kan tänka mig att prova.
Jag fastnar lite i att Voxra (antidepp) hjälpte fantastiskt de första veckorna, för första gången (någonsin?) kände jag mig normal, med normal ork och utan alla svarta tankar - som jag tänker mig att de flesta andra människor har det. Jag var absolut inte manisk utan snarare balanserad.
Tyvärr försvann den effekten men jag tänker att det kanske, kanske finns något annat preparat som hjälper ungefär likadant men som håller i sig?
Tills dess - life sucks, helt enkelt.
 
Var hos min kontaktperson häromdagen som undrade om det var dags att lägga in mig igen vilket jag inte ville men jag lovade i alla fall att nästa gång jag är en hårsmån från att ta livet av mig så skall jag ringa mamma så att hon får köra in mig till psykakuten.
Hon menade också på att jag måste acceptera att jag har dessa depressioner och att det även beror på min ADD/Asperger och att de gör att jag tänker och reagerar på vissa sätt.
Hon har rätt på flera punkter men samtidigt tänker jag att jag har trots allt haft dessa neuropsykiatriska funktionshinder hela livet, även om jag inte haft diagnosen förrän jag var över 30, och inte känt såhär ändå.
Att jag verkligen hatar och föraktar mig själv till exempel, jag har aldrig tyckt om mig själv men inte haft sådan avsky som jag har nu.
Hon påminde mig dessutom om att jag mått pissdåligt förr, att jag varje gång tycker att det är värre än tidigare men att det förr eller senare går över. Det är naturligtvis skitsvårt när man sitter där mitt i träsket alternativt helveteshålet - beror på vilken dag det är - att se objektivt på det hela men jag har inte haft dessa grava suicid- och självskadelsetankar på många år, heller inte hatat mig själv så mycket. Tycker även att jag är mycket känsligare för "yttre påverkan" än jag brukar vara.
Kanske är det helt enkelt så att det faktiskt blir värre och värre, jippie.
Jag kan ändå inte släppa tanken på att det finns någon medicin som skulle kunna hjälpa, i alla fall lite.
Vi kom fram till att jag skulle kolla upp Strattera som är en ADHD-medicin, det var inte så upplyftande läsning men jag kan tänka mig att prova.
Jag fastnar lite i att Voxra (antidepp) hjälpte fantastiskt de första veckorna, för första gången (någonsin?) kände jag mig normal, med normal ork och utan alla svarta tankar - som jag tänker mig att de flesta andra människor har det. Jag var absolut inte manisk utan snarare balanserad.
Tyvärr försvann den effekten men jag tänker att det kanske, kanske finns något annat preparat som hjälper ungefär likadant men som håller i sig?
Tills dess - life sucks, helt enkelt.

Strattera - våga testa! Det var ju från början en antidepp... Så kanske kan hjälpa dig på många plan?
 
Av egen erarenhet med både trauman och psykisk ohälsa i nästan hela mitt liv så har mitt liv räddats av stratteran!

Innan stratteran hade jag depressioner, ångest, rastlöshet, koncentrationsproblem, meltdowns vid stress, panikångest, grav sömnstörning osv...
Sedan jag började äta stratteran så har depressionera försvunnit, ångesten är borta, jag är itne alls lika rastlös och orolig av mig och det bästa av allt jag kan sova med hjälp bara av circadin (innan har det varit zyprexa,imovane och stilnoct för att jag ska få sova)

och jag fungerar plötsligt med att jag lyssnar bättre, har lättare att fokusera osv.

så ge stratteran en chans, helt klart ;)
jag trodde ärligt att det inte fanns ngt som skulle få mig att må bra då jag mått dåligt i hela mitt liv.
 
Strattera låter ju som om det är värt att prova...(tänker mest för min egen skull då, har ADD och typ samma problem som @Cinora skrev om här ovanför) har läst mycket negativt om den men som alltid är det ju individuellt. Man måste prova innan man vet om den funkar för en själv.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag är inne i ännu en (egentligen flera) omgång i vården och jag känner mig i sånt jävla underläge rent ut sagt. Som att ingen lyssnar...
2
Svar
24
· Visningar
1 946
Senast: Hazel
·
Skola & Jobb Kan man skriva en skriva-av-sig-tråd här? Den kanske bör ligga under Dagbok, men samtidigt kanske det funkar lika bra här? För er som...
2
Svar
24
· Visningar
4 005
Senast: Sasse
·
Kropp & Själ Hej jag är en man på 41 år och står på ecitalopram I 25 +år med tillägg av mirtazapin 30mg. Jag känner att mitt liv är begränsat pga...
Svar
8
· Visningar
953
Senast: Bansai
·
Kropp & Själ Jag har sen tonåren svettats mycket på nätterna. Det började i samband med att jag sattes in på Cipramil när jag var ca 13. Sen avtog...
2
Svar
35
· Visningar
1 370
Senast: Linn-Nora
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 29
  • Vildkattungar
  • Valp 2023 -den andra

Hästrelaterat

  • Hingstval 2024
  • Ridskoleryttare
  • Vad gör halvblodsägare?

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp