Tröstlöst...

[Lona]

Ursäkta för ett förmodligen långt och virrigt inlägg.
Jag skrev i höstas om att jag mådde dåligt psykiskt vilket en del av er kanske minns. Blev då inlagd i tre veckor, fick lite mark under fötterna och kämpade vidare. Men... det ger inte med sig, har visserligen en mer eller mindre kronisk depression jämt men nu har den varit ovanligt djup i över ett år, har inte mått såhär dåligt på många år.
Jag flyttade i februari och mådde MYCKET bättre, trodde att det äntligen hade vänt. Kunde börja sova på nätterna, slapp ångesten, var till och med i stallet och pysslade om min medryttarhäst vilket visserligen var jobbigt men kändes bra.
Det höll dessvärre inte utan nu känns det som om jag är på väg ner i skiten igen. Det är kanske bara en vanlig "dipp" men det känns inte så.
Kan inte sova trots medicin, Stesolidburken är framplockad igen, har ångest och gråter så fort jag är ensam.
Minsta kommentar från andra - om vad som helst som kan tolkas det minsta negativt - gör ont som satan och får mig att grubbla och gräva ner mig.
Lite har jag mig själv att skylla för jag brukar slänga käft rätt bra själv, i synnerhet med min bästa kompis sambo H som jag egentligen inte känt särskilt länge. De är nu dessutom mina hyresvärdar vilket funkar väldigt bra men han som inte känner mig så bra kan ju inte veta att jag helt plötsligt inte tål att retas med utan går hem och lipar.
Har visserligen sagt till dem att jag mår sämre igen men jag tror inte att de riktigt har fattat att det verkligen är SKIT och HUR dåligt jag mår.
Tänker på att skära mig eftersom det lindrar ångesten men löser det med att äta istället vilket gjort att jag gått upp drygt 20 kg sen i somras. Jag var inte direkt smal innan heller men nu är jag verkligen FET och blir äcklad av mig själv.
Det värsta är väl att det i princip inte går att få hjälp.
Psykvården i Göteborg är under all kritik, jag har en kontakt på öppenvårdsmottagningen men teamet har sedan ett par år tillbaks ingen permanent läkare utan de kommer och går.
Det är flera månaders väntetid på att få komma till läkaren, jag var visserligen där i januari och ville ha uppföljning från sjukhuset - blev utskriven i oktober, det var den första läkartid de hade - men denna läkaren var inte alls på samma spår utan hade nya teorier och gjorde - ingenting.
Hon skulle gå igenom min journal och se om hon kunde komma på något nytt eftersom hon inte höll med mina tidigare läkare och sedan hörde jag inget mer, hon skulle ta upp det i teamet men slutade en vecka senare. Jag har svårt att tro att hon efter 20 minuters samtal vet bättre än min tidigare läkare som behandlade mig rätt bra i nästan 10 år, eller för den delen läkarna på avdelningen som ändå såg mig tre veckor i sträck.
Enligt den här läkaren handlar det mest om att försöka, jag försöker inte tillräckligt och fobier och tvångstankar som jag har är bara att bestämma sig för att bli av med.
När jag sade att jag fixar inte det här själv så är det ändå mitt fel som inte kan ta emot hjälpen på rätt sätt.
Det är mycket möjligt att hon ville peppa mig att kämpa men det lyckades inte och jag tycker verkligen att en psykiatriker skall kunna läsa en patient tillräckligt väl, i synnerhet som hon fått en hel del information från min kontaktperson innan, för att inte bara göra saken sämre.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till, jag äter medicin sen många år tillbaka och den håller mig hyfsat under armarna för det mesta men just nu räcker den inte till. På sjukhuset var de inne på att öka den eftersom den ändå hjälper någotsånär - utan den skulle jag förmodligen inte leva idag - och jag inte äter maxdos men det höll den här nya läkaren inte med om alls, hon tycker att allt bara handlar om att jag inte har något självförtroende och borde gå i terapi och äta D-vitamin. Hon verkade heller inte tro mig när jag sade att jag inte mår bättre när Levaxinet ligger exakt än när det ligger för lågt.
Äter Anafranil Retard 150 mg/dag, Lamictal 250 mg (höjde från 200 i höstas), och Levaxin samt Circadin till natten samt Stesolid vid behov.
Känns som om jag knaprat mig igenom större delen av FASS psykofarmaka, det mesta hjälper inte eller, i några få fall, så har de väldigt svåra biverkningar.
Vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, är desperat och orkar inte mer men det finns ju bara två alternativ - kämpa eller ge upp. Men hur länge skall man orka???

 

[tornblomma]

Har egentligen inget "konkret" att komma med men vill bara skicka en pepp-kram! Ge inte upp!

 

[Lona]

Tack !

 

[tanten]

heart

 

[rtf]

Ursäkta för ett förmodligen långt och virrigt inlägg.
Jag skrev i höstas om att jag mådde dåligt psykiskt vilket en del av er kanske minns. Blev då inlagd i tre veckor, fick lite mark under fötterna och kämpade vidare. Men... det ger inte med sig, har visserligen en mer eller mindre kronisk depression jämt men nu har den varit ovanligt djup i över ett år, har inte mått såhär dåligt på många år.
Jag flyttade i februari och mådde MYCKET bättre, trodde att det äntligen hade vänt. Kunde börja sova på nätterna, slapp ångesten, var till och med i stallet och pysslade om min medryttarhäst vilket visserligen var jobbigt men kändes bra.
Det höll dessvärre inte utan nu känns det som om jag är på väg ner i skiten igen. Det är kanske bara en vanlig "dipp" men det känns inte så.
Kan inte sova trots medicin, Stesolidburken är framplockad igen, har ångest och gråter så fort jag är ensam.
Minsta kommentar från andra - om vad som helst som kan tolkas det minsta negativt - gör ont som satan och får mig att grubbla och gräva ner mig.
Lite har jag mig själv att skylla för jag brukar slänga käft rätt bra själv, i synnerhet med min bästa kompis sambo H som jag egentligen inte känt särskilt länge. De är nu dessutom mina hyresvärdar vilket funkar väldigt bra men han som inte känner mig så bra kan ju inte veta att jag helt plötsligt inte tål att retas med utan går hem och lipar.
Har visserligen sagt till dem att jag mår sämre igen men jag tror inte att de riktigt har fattat att det verkligen är SKIT och HUR dåligt jag mår.
Tänker på att skära mig eftersom det lindrar ångesten men löser det med att äta istället vilket gjort att jag gått upp drygt 20 kg sen i somras. Jag var inte direkt smal innan heller men nu är jag verkligen FET och blir äcklad av mig själv.
Det värsta är väl att det i princip inte går att få hjälp.
Psykvården i Göteborg är under all kritik, jag har en kontakt på öppenvårdsmottagningen men teamet har sedan ett par år tillbaks ingen permanent läkare utan de kommer och går.
Det är flera månaders väntetid på att få komma till läkaren, jag var visserligen där i januari och ville ha uppföljning från sjukhuset - blev utskriven i oktober, det var den första läkartid de hade - men denna läkaren var inte alls på samma spår utan hade nya teorier och gjorde - ingenting.
Hon skulle gå igenom min journal och se om hon kunde komma på något nytt eftersom hon inte höll med mina tidigare läkare och sedan hörde jag inget mer, hon skulle ta upp det i teamet men slutade en vecka senare. Jag har svårt att tro att hon efter 20 minuters samtal vet bättre än min tidigare läkare som behandlade mig rätt bra i nästan 10 år, eller för den delen läkarna på avdelningen som ändå såg mig tre veckor i sträck.
Enligt den här läkaren handlar det mest om att försöka, jag försöker inte tillräckligt och fobier och tvångstankar som jag har är bara att bestämma sig för att bli av med.
När jag sade att jag fixar inte det här själv så är det ändå mitt fel som inte kan ta emot hjälpen på rätt sätt.
Det är mycket möjligt att hon ville peppa mig att kämpa men det lyckades inte och jag tycker verkligen att en psykiatriker skall kunna läsa en patient tillräckligt väl, i synnerhet som hon fått en hel del information från min kontaktperson innan, för att inte bara göra saken sämre.
Jag vet faktiskt inte vad jag skall ta mig till, jag äter medicin sen många år tillbaka och den håller mig hyfsat under armarna för det mesta men just nu räcker den inte till. På sjukhuset var de inne på att öka den eftersom den ändå hjälper någotsånär - utan den skulle jag förmodligen inte leva idag - och jag inte äter maxdos men det höll den här nya läkaren inte med om alls, hon tycker att allt bara handlar om att jag inte har något självförtroende och borde gå i terapi och äta D-vitamin. Hon verkade heller inte tro mig när jag sade att jag inte mår bättre när Levaxinet ligger exakt än när det ligger för lågt.
Äter Anafranil Retard 150 mg/dag, Lamictal 250 mg (höjde från 200 i höstas), och Levaxin samt Circadin till natten samt Stesolid vid behov.
Känns som om jag knaprat mig igenom större delen av FASS psykofarmaka, det mesta hjälper inte eller, i några få fall, så har de väldigt svåra biverkningar.
Vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget, är desperat och orkar inte mer men det finns ju bara två alternativ - kämpa eller ge upp. Men hur länge skall man orka???

Sjukvården har tyvärr ännu inte hittat rätt medicin till dig. Den finns, ge inte upp hoppet om det, men varje medicin tar flera månader att prova ut och åren går, jag vet.

Att "bara bestämma sig för att inte ha ångest och fobier" kan funka på dem som känner lättare obehag. Att uttrycka sig så till en som har djupare problematik är så jäkla dumt och utan insikt i patientens problematik. Det är ju inte så att du sitter där för att det är roligt och vore det bara att bestämma sig för att må bra vore det ju väldigt enkelt och du skulle ha gjort det för länge sedan. Ska en diabetiker också bara bestämma sig? Krångel i hjärnan som krångel i hjärnan.

Kan någon följa med dig till läkaren? Bara mediciner hanteras främst av primärvården, aka vårdcentralen, och om öppenpsyk har ont om läkare finns ju alltid de. Du behöver någon som står upp för dig och kräver hjälp, kanske prova något annat än beprövade preparat. Och bokar utvärderingsträff vid varje möte så att allt följs upp snabbt och korrekt.

Önskar du bodde närmare mig så kunde jag följa med dig och stå upp för dig...

Kram!

 

[Lona]

Sjukvården har tyvärr ännu inte hittat rätt medicin till dig. Den finns, ge inte upp hoppet om det, men varje medicin tar flera månader att prova ut och åren går, jag vet.

Att "bara bestämma sig för att inte ha ångest och fobier" kan funka på dem som känner lättare obehag. Att uttrycka sig så till en som har djupare problematik är så jäkla dumt och utan insikt i patientens problematik. Det är ju inte så att du sitter där för att det är roligt och vore det bara att bestämma sig för att må bra vore det ju väldigt enkelt och du skulle ha gjort det för länge sedan. Ska en diabetiker också bara bestämma sig? Krångel i hjärnan som krångel i hjärnan.

Kan någon följa med dig till läkaren? Bara mediciner hanteras främst av primärvården, aka vårdcentralen, och om öppenpsyk har ont om läkare finns ju alltid de. Du behöver någon som står upp för dig och kräver hjälp, kanske prova något annat än beprövade preparat. Och bokar utvärderingsträff vid varje möte så att allt följs upp snabbt och korrekt.

Önskar du bodde närmare mig så kunde jag följa med dig och stå upp för dig...

Kram!

Tack, gulle dig !
Jo, har i alla fall tänkt att min psykkontakt skall vara med nästa gång, hon känner mig väl efter mer än 12 år tillsammans. Till problemet hör väl att jag ser så jävla käck och glad ut, även när jag lipar så ler jag... Då hjälper det liksom inte att man säger att "jag vet att jag ser glad ut men jag mår jättedåligt".
Dessutom ligger det mig tydligen i fatet att även om jag skär mig för att lindra ångesten så har det aldrig "behövt sys" (med andra ord, jag har aldrig sökt läkare just för skärsåren, det beror ju lite på var och hur man skär hur mycket det blöder...) och även om jag har uttalade suicidtankar så har jag de facto aldrig verkligen försökt ta livet av mig - alltså behöver det inte tas på allvar .
Funderar faktiskt på att skriva ett brev nästa gång som läkaren får läsa innan jag kommer.
När jag låg inne hade de också lite svårt att se hur dåligt jag mådde - tills de frågade om de fick läsa min blogg och då blev det helt plötsligt en annan femma.
Jag har onekligen lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal men är definitivt inte dålig på att få sagt vad jag tycker och tänker vilket gör det frustrerande att de inte kan ta in det jag SÄGER.
Tyvärr vill VC inte ta i saken utan hänvisar till öppenvårdsmottagningen som i sin tur hänvisar till psykakuten vilket jag tycker är att uppta resurser som behövs till verkligt akut sjuka, inte sådana som går och harvar i en evighetslång depression.
Hade jag till exempel fått läkarhjälp förra våren eller i alla fall tidigare i höstas hade jag aldrig behövt åka till psykakuten i oktober och sannolikt heller inte bli inlagd men det är det där med att fördela resurserna...
Det känns dessutom som ett hån när senaste läkaren inte kan begripa varför jag är sjukpensionär när jag verkligen kämpat hela livet - jag är drygt 40 - för att plugga eller jobba och till sist, efter mer än 10 års fight med försäkringskassan, äntligen fick igenom pensionen, heluppbackad av mina dåvarande läkare.
Att få höra att läkaren minsann hört om någon som var jättedeprimerad, inte kunde jobba och försökte ta livet av sig genom att hoppa från ett hus, överlevde men skadade sig så illa att hon fick amputera både armar och ben - men fann meningen med livet och skaffade både familj och jobb känns liksom inte riktigt heller som en tröst eller hjälp .

Var för övrigt på min nya VC idag - jag har ju flyttat - för att kolla sköldkörtelvärdena. Blodtrycket var, som jag misstänkte, lite högt vilket inte är ett dugg konstigt med tanke på min övervikt och hur jag mår.
Visserligen tycker inte jag heller att läkaren skall sätta in medicin direkt men hon kanske skall kolla lite hur patienten mår innan hon bara skriver ut aktivitet på recept och menar att man skall göra livsstilsförändringar och motionera mera. Jo, jag vet också det, men hur fan skall jag orka ta tag i det och motionera när jag knappt orkar leva?
Hon visste trots allt att jag går på öppenpsyk, äter diverse mediciner och att det INTE funkar som det är nu.
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men någon form av annan hjälp kanske, någon form av annat erbjudande.

 

[rtf]

Tack, gulle dig !
Jo, har i alla fall tänkt att min psykkontakt skall vara med nästa gång, hon känner mig väl efter mer än 12 år tillsammans. Till problemet hör väl att jag ser så jävla käck och glad ut, även när jag lipar så ler jag... Då hjälper det liksom inte att man säger att "jag vet att jag ser glad ut men jag mår jättedåligt".
Dessutom ligger det mig tydligen i fatet att även om jag skär mig för att lindra ångesten så har det aldrig "behövt sys" (med andra ord, jag har aldrig sökt läkare just för skärsåren, det beror ju lite på var och hur man skär hur mycket det blöder...) och även om jag har uttalade suicidtankar så har jag de facto aldrig verkligen försökt ta livet av mig - alltså behöver det inte tas på allvar .
Funderar faktiskt på att skriva ett brev nästa gång som läkaren får läsa innan jag kommer.
När jag låg inne hade de också lite svårt att se hur dåligt jag mådde - tills de frågade om de fick läsa min blogg och då blev det helt plötsligt en annan femma.
Jag har onekligen lättare för att uttrycka mig i skrift än i tal men är definitivt inte dålig på att få sagt vad jag tycker och tänker vilket gör det frustrerande att de inte kan ta in det jag SÄGER.
Tyvärr vill VC inte ta i saken utan hänvisar till öppenvårdsmottagningen som i sin tur hänvisar till psykakuten vilket jag tycker är att uppta resurser som behövs till verkligt akut sjuka, inte sådana som går och harvar i en evighetslång depression.
Hade jag till exempel fått läkarhjälp förra våren eller i alla fall tidigare i höstas hade jag aldrig behövt åka till psykakuten i oktober och sannolikt heller inte bli inlagd men det är det där med att fördela resurserna...
Det känns dessutom som ett hån när senaste läkaren inte kan begripa varför jag är sjukpensionär när jag verkligen kämpat hela livet - jag är drygt 40 - för att plugga eller jobba och till sist, efter mer än 10 års fight med försäkringskassan, äntligen fick igenom pensionen, heluppbackad av mina dåvarande läkare.
Att få höra att läkaren minsann hört om någon som var jättedeprimerad, inte kunde jobba och försökte ta livet av sig genom att hoppa från ett hus, överlevde men skadade sig så illa att hon fick amputera både armar och ben - men fann meningen med livet och skaffade både familj och jobb känns liksom inte riktigt heller som en tröst eller hjälp .

Var för övrigt på min nya VC idag - jag har ju flyttat - för att kolla sköldkörtelvärdena. Blodtrycket var, som jag misstänkte, lite högt vilket inte är ett dugg konstigt med tanke på min övervikt och hur jag mår.
Visserligen tycker inte jag heller att läkaren skall sätta in medicin direkt men hon kanske skall kolla lite hur patienten mår innan hon bara skriver ut aktivitet på recept och menar att man skall göra livsstilsförändringar och motionera mera. Jo, jag vet också det, men hur fan skall jag orka ta tag i det och motionera när jag knappt orkar leva?
Hon visste trots allt att jag går på öppenpsyk, äter diverse mediciner och att det INTE funkar som det är nu.
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men någon form av annan hjälp kanske, någon form av annat erbjudande.

Då går du till en annan vc. Och vill inte de, nästa. Ge läkaren ditt trådstartande inlägg, där står allt. Tyvärr måste man vara stark för att få vara svag, men du fixar det! Ta hjälp av någon som är stark och inte ger sig. Ny medicin, punkt. Tidsbokning av återbesök för utvärdering ska ske direkt med läkaren vid mötet.

Det finns hjälp, du måste tro på det! Finns det något som gör att ångesten lättar när den kommer? Gör det om det inte innebär att du skadar dig själv eller din ekonomi. Men ring i morgon till nästa vc. Lova det! Du behöver inte berätta hela historien, bara att du har självmordstankar och mår pest och vill ha en tid omgående. Dra inte hela historien för sköterskan, det kan den nya doktorn få veta när ni träffas och du ger din inledning på tråden. Frågar sköterskan varför du inte går till närmaste vc är det för att du inte trivs där. Punkt. Du behöver inte säga mer. Stå upp för dig själv, du kan göra det.

Och när du är hos läkaren säger du att du vill testa en annan typ av medicin, tex Voxra, Cymbalta, Atarax eller vad som helst. Vilket preparat som doktorn anser är bättre än som du har nu. Börjar doktorn tjafsa säger du att du vill ha det inskrivet i din journal att du begärt annat preparat. Det brukar engagera de flesta läkare då det kan bli problem om något skulle hända dig och de vägrat den behandling du efterfrågat, har jag fått lära mig av en som jobbar i vården.

Och du, skaffa dig inte mer problem själv, planera in din benzoanvändning så att du inte dessutom blir beroende. Inte mer än tre dagar i veckan och uppehåll minst en dag i mellan och en vit vecka emellanåt. (nej, jag är inte utbildad, men det fick jag lära mig när jag var i kris och behövde benzo en kortare period)

Stå upp för dig själv. Kram!
(och notera att jag inte är proffs, bara en medmänniska som haft det tufft också)

 

[cirkus]

Varenda gång jag hör eller läser om någon med psyikiska besvär och som blir bemötta med att de ska skärpa till sig - vill jag bara skrika högt.

Det är ju lika jävla idiotiskt som att säga till någon med cancer att skärpa till sig och ta sig i kragen och inte spy av cellgifterna - vadå -det är ju bara att stålsätta sig lite - eller skärpa till sig så att hjärntumören inte gör att huvudvärden är helt vedervärdig.

Jag hoppas, hoppas att det finns en medicin som funkar för dig både på lång och kort sikt. Jag har ingen direkt egen erfarenhet men mitt intryck generellt sett är att det sällan är helt statiskt med vilken medicin/komb av medicin som fungerar.

 

[Monstermom]

Men huvva, stackars dig! Vilka eländiga typer du verkar stöta på när du söker hjälp.
Hoppas verkligen du kan få ha lite tur med nästa du träffar på! Och om det funkar bättre att du skriver än att du pratar så gör det - även om de såklart borde fatta i alla fall.

Hur blev det med funderingarna om mer "radikal" behandling? Jag hoppas jag inte är helt ute och seglar nu, men jag har för mig att du (eller läkare?) funderade på ect bland annat?

 

[purity_666]

Ibland är personalen på psyk själva i behov av psyk typ. en del läkare lyssnar inte. De har redan innan bestämt vad som ska hända och att det kommer gå bra. Jag fick rekommendation att sluta dricka kaffe och inte spela tv-spel när jag hade sömnproblem. Jag dricker inte kaffe alls och spelar inte tv-spel heller

Jag tycker det är en bra idé att skriva ett brev till läkaren. Kanske kan din kontakt förmedla brevet så läkaren läst det redan innan ert besök. Sätt dig ner och skriv i punktform vad du vill prata om under mötet och vad du vill ha ut av det. Det är så lätt att bli liten och sitta med tårarna rinnandes och hålla med om allt som sägs. Kan du inte formulera dig under mötet så ge din lapp till den som är med som stöd.

Sen är det tyvärr så, rent krasst, att mediciner inte hjälper hela vägen. Man kan inte "rycka upp sig" men man får försöka hitta glädjeämnen i livet. För mig är det skitsvårt att komma iväg på saker, men när jag väl är där så mår jag bra. Även korta stunder av glädje laddar batterierna i längden.

Vårdepression är också ett begrepp kanske sånt som spelar in? Folk talar om höstdepression för att mörkret kommer, men det finns vi som inte riktigt hanterar övergången till ljusare tider heller.

I vilket fall som helst hoppas jag att det vänder för dig

 

[Magiana]

Jobbig situation du sitter i. Jag vet inte vilka behandlingar du fått förutom olika mediciner, men det kanske kan vara värt att prova något helt annat om nu det som gjorts hittills inte gett tillräcklig effekt. Det jag tänker på är medicinsk yoga. Jag har själv blivit frisk tack vare yogan. För några år sedan kunde jag också sluta med min medicinering. Även om det kanske inte är målet för dig så är det fullt realistiskt att du kan uppnå ett betydligt bättre mående än idag.

I dagsläget finns det cirka 90 landstingsanknutna vårdenheter som kan erbjuda MediYoga (vilket fungerar på både fysiska och psykiska åkommor). Utöver det finns det även ett antal fysioterapeuter som inom landstingets regi kan erbjuda MediYoga som behandling. I privat regi finns det drygt 1000 personer som är utbildade på att instruera. Som komplement finns det Cd-skivor att använda sig av då man tränar på egen hand hemma.

 

[Lona]

Då går du till en annan vc. Och vill inte de, nästa. Ge läkaren ditt trådstartande inlägg, där står allt. Tyvärr måste man vara stark för att få vara svag, men du fixar det! Ta hjälp av någon som är stark och inte ger sig. Ny medicin, punkt. Tidsbokning av återbesök för utvärdering ska ske direkt med läkaren vid mötet.

Det finns hjälp, du måste tro på det! Finns det något som gör att ångesten lättar när den kommer? Gör det om det inte innebär att du skadar dig själv eller din ekonomi. Men ring i morgon till nästa vc. Lova det! Du behöver inte berätta hela historien, bara att du har självmordstankar och mår pest och vill ha en tid omgående. Dra inte hela historien för sköterskan, det kan den nya doktorn få veta när ni träffas och du ger din inledning på tråden. Frågar sköterskan varför du inte går till närmaste vc är det för att du inte trivs där. Punkt. Du behöver inte säga mer. Stå upp för dig själv, du kan göra det.

Och när du är hos läkaren säger du att du vill testa en annan typ av medicin, tex Voxra, Cymbalta, Atarax eller vad som helst. Vilket preparat som doktorn anser är bättre än som du har nu. Börjar doktorn tjafsa säger du att du vill ha det inskrivet i din journal att du begärt annat preparat. Det brukar engagera de flesta läkare då det kan bli problem om något skulle hända dig och de vägrat den behandling du efterfrågat, har jag fått lära mig av en som jobbar i vården.

Och du, skaffa dig inte mer problem själv, planera in din benzoanvändning så att du inte dessutom blir beroende. Inte mer än tre dagar i veckan och uppehåll minst en dag i mellan och en vit vecka emellanåt. (nej, jag är inte utbildad, men det fick jag lära mig när jag var i kris och behövde benzo en kortare period)

Stå upp för dig själv. Kram!
(och notera att jag inte är proffs, bara en medmänniska som haft det tufft också)

Tack för ditt svar!
Problemet är att jag verkligen har knaprat mig igenom nästan alla mediciner som överhuvudtaget kan användas mot depression. Det enda som visat effekt var Anafranil/Klomipramin och Tofranil. Lamictal har även hjälpt mig till viss del.
När vi testade Voxra så mådde jag toppen - de första veckorna. Jag var absolut inte manisk eller så utan, tja, normal. Tänkte "är det såhär det känns att inte vara mer eller mindre deprimerad hela tiden, vara handlingsförlamad och så vidare?"
Sen klingade effekten av och Voxra hjälpte inte alls längre trots att jag gick på maxdos. Det hade varit bättre om den inte funkat alls, nu fick jag känna på hur det kan vara.
Har dock inte testat Cymbalta eftersom min läkare av någon anledning inte tyckte att det var lämpligt.
Försöker verkligen begränsa Stesoliden och bara ta den när det verkligen är kris. Varvar med Atarax som ibland hjälper, ibland inte.

Vissa läkare har även diskuterat ECT men jag är tveksam, i synnerhet sedan jag träffade ganska många patienter på sjukhuset som antingen fått det tidigare eller fick det just då.
Det känns som det absolut sista alternativet, när jag inte orkar leva längre alls.

Problemet med VC är att i princip ingen vill ta i mina psykiska problem, utan de skickar mig vidare till öppenpsyk. Tänkte ett tag testa här i min nya kommun men enligt flera initierade personer - jobbar inom vården och soc - så får man 10 besök och that's it, sen kickas man ut. Låter helt sanslöst men så funkar det här.
Återigen, tack för ditt svar!

 

[Lona]

Men huvva, stackars dig! Vilka eländiga typer du verkar stöta på när du söker hjälp.
Hoppas verkligen du kan få ha lite tur med nästa du träffar på! Och om det funkar bättre att du skriver än att du pratar så gör det - även om de såklart borde fatta i alla fall.

Hur blev det med funderingarna om mer "radikal" behandling? Jag hoppas jag inte är helt ute och seglar nu, men jag har för mig att du (eller läkare?) funderade på ect bland annat?

Just nu känner jag mest för total lobotomi... Skämt åsido, jo, vi har diskuterat ECT av och till men som jag skrev ovan så känns det som det absolut sista alternativet.
Har även funderat på litium (tror att min förra tråd startade med frågor om det) och fått lite olika svar men det verkar vara ett bättre alternativ att pröva i alla fall.

 

[Lona]

Ibland är personalen på psyk själva i behov av psyk typ. en del läkare lyssnar inte. De har redan innan bestämt vad som ska hända och att det kommer gå bra. Jag fick rekommendation att sluta dricka kaffe och inte spela tv-spel när jag hade sömnproblem. Jag dricker inte kaffe alls och spelar inte tv-spel heller

Jag tycker det är en bra idé att skriva ett brev till läkaren. Kanske kan din kontakt förmedla brevet så läkaren läst det redan innan ert besök. Sätt dig ner och skriv i punktform vad du vill prata om under mötet och vad du vill ha ut av det. Det är så lätt att bli liten och sitta med tårarna rinnandes och hålla med om allt som sägs. Kan du inte formulera dig under mötet så ge din lapp till den som är med som stöd.

Sen är det tyvärr så, rent krasst, att mediciner inte hjälper hela vägen. Man kan inte "rycka upp sig" men man får försöka hitta glädjeämnen i livet. För mig är det skitsvårt att komma iväg på saker, men när jag väl är där så mår jag bra. Även korta stunder av glädje laddar batterierna i längden.

Vårdepression är också ett begrepp kanske sånt som spelar in? Folk talar om höstdepression för att mörkret kommer, men det finns vi som inte riktigt hanterar övergången till ljusare tider heller.

I vilket fall som helst hoppas jag att det vänder för dig

Tack!
Saken är ju den att jag varit deprimerad i över ett år - så det är inte någon vårdepression.
Jag försöker absolut att göra saker jag mår bra av, som att vara i stallet och med mina hundar (utan dem hade jag garanterat inte levt idag) och att verkligen ta vara på de positiva stunderna.
Att hålla igång lite lagom men ändå inte ta på mig för mycket, att undvika vissa saker som jag mår dåligt av men ändå ta tag i sånt jag måste göra (det blir ju inte lättare av att ha det hängandes över huvudet).
Det var en otrolig lättnad när jag fick min sjukpension, det gjorde otroligt ont när jag insåg att jag aldrig mer skulle kunna arbeta ens på någon form av anpassad deltid, men det var många år sedan jag släppte det taget.
Att slippa kämpa, kämpa och åter kämpa för att bara trilla ner i helvetet när man inte orkar försöka gå till jobbet/studierna längre och vara tvungen att börja om på nytt.
Läkarna i höstas menade även de att jag skall försöka göra saker som jag trivs med och "tanka energi" på så sätt, samt givetvis att det ger rutiner med mera.
Tyvärr var de även inne på att jag kanske aldrig kommer tillbaks ens till den platå jag hade innan den senaste depressionen som jag har nu, att jag till exempel måste släppa taget om stallet och hästarna och det gör förbaskat ont!
Jag har tack och lov ingen egen häst men är medryttare på två hästar - och det gör ju inte saken bättre att veta att jag satt deras ägare i en knivig sits genom att plötsligt bli "sjukskriven" och bara klara av att hälsa på i stallet då och då.
Det är bara det att när jag passerat en viss må dåligt-gräns så blir allt jag gör en belastning som får mig att må ännu sämre.
Jag blir otroligt trött, inte på ett bra avslappnat sätt så att jag kan sova utan så att jag inte orkar hålla ihop överhuvudtaget. Orkar inte hantera ångesten eller kämpa emot tvångstankarna för att inte tala om mina paranoida tendenser.
Dessvärre var det så i allra högsta grad i höstas, jag försökte till exempel verkligen hålla fast vid stallet vilket fick det som alltid varit min fasta punkt i tillvaron att bli en belastning.
Jag känner ändå mig själv hyfsat väl efter över 30 års sjukdom men samtidigt är det givetvis bra att få ny input och nya idéer.

 

[Lona]

Jobbig situation du sitter i. Jag vet inte vilka behandlingar du fått förutom olika mediciner, men det kanske kan vara värt att prova något helt annat om nu det som gjorts hittills inte gett tillräcklig effekt. Det jag tänker på är medicinsk yoga. Jag har själv blivit frisk tack vare yogan. För några år sedan kunde jag också sluta med min medicinering. Även om det kanske inte är målet för dig så är det fullt realistiskt att du kan uppnå ett betydligt bättre mående än idag.

I dagsläget finns det cirka 90 landstingsanknutna vårdenheter som kan erbjuda MediYoga (vilket fungerar på både fysiska och psykiska åkommor). Utöver det finns det även ett antal fysioterapeuter som inom landstingets regi kan erbjuda MediYoga som behandling. I privat regi finns det drygt 1000 personer som är utbildade på att instruera. Som komplement finns det Cd-skivor att använda sig av då man tränar på egen hand hemma.

Just MediYoga har jag faktiskt inte prövat, däremot andra (liknande?) metoder vilket i princip fått mig att må sämre.
Har även varit hos till exempel en livscoach som visserligen är suverän och jag mår mycket bättre när jag varit där - men sedan rinner det av mig igen lika snabbt, jag lyckas inte hålla fast vid känslan.

 

[Lona]

Har haft ett par dagars respit när jag mått lite bättre, fått lite ordning på mitt hem igen - vilket i och för sig går rätt fort numera eftersom jag bor i en pyttestuga - och försökt att suga till mig energi och good feelings.
Idag hade vi goda vänner på besök, det är kompisar som jag känt länge och verkligen tycker om, lättsamma personer som vet hur jag mår och där man kan vara relativt avslappnad.
Dagen började jättebra, vi tog en hundpromenad, käkade, de andra drack vin men jag dricker inte alkohol - i synnerhet inte när jag mår dåligt - , satt och pratade och skämtade och sedan var det bara som om någon slog om en strömbrytare och allt blev nattsvart igen.
Det som utlöste det den här gången var att min kompis tog ett kort på mig och ett par av hundarna som hon sedan lade upp i vår konversation på fejjan. Det är alltså bara vi som var där som kan se den men jag klarade det inte.
Att se mig själv är vidrigt, jag har visserligen aldrig tyckt om att se på mig själv men på sista tiden har det förvärrats rejält.
Egentligen ser jag antagligen helt normal ut, varken snygg eller ful, om än överviktig, men nu ser jag bara ett monster när jag ser foton av mig själv eller tittar i en spegel.
Har till och med fått självskadelsetankar, inte bara att jag skall skära mig i armar och ben som jag gjort tidigare utan även i ansiktet för att jag verkligen hatar att se mig själv.
Jag tror ju inte att jag verkligen skulle göra det men tankarna och känslan finns där.
Började även tänka på att mina kompisar förmodligen inte gillar mig alls, att de är trötta på mig och tycker att jag är jobbig och tjatig.
Jag fixar inte konflikter eller minsta dispyt överhuvudtaget och idag blev det en liten diskussion om en petitess med min kompis sambo som blev lite irriterad.
Jag tänkte genast att han säkert tröttnat på mig och önskar att de inte hade gjort det här husköpet eftersom en förutsättning är att jag bor i deras gäststuga.
Och är det något jag verkligen mår dåligt av är det om någon tycker illa om mig, tycker att jag är dum eller jobbig.
Gick därifrån strax därpå och hem till min lilla stuga där jag kraschade totalt. Har ägnat de senaste timmarna med att ha ångest, kämpa mot tankarna på att skära mig och lipat så att jag kräkts eftersom jag inte får luft.
Jag kan helt enkelt inte ha det såhär men jag hittar faktiskt ingen lösning.
Skall till min kontaktperson i morgon, hon kan förmodligen inte göra mycket men vi kanske kan arbeta fram en plan.

 

[Rosett]

Problemet är att jag verkligen har knaprat mig igenom nästan alla mediciner som överhuvudtaget kan användas mot depression. Det enda som visat effekt var Anafranil/Klomipramin och Tofranil. Lamictal har även hjälpt mig till viss del

Vet inte om du skrivit om det innan men har du provat en kombination av två antidep? T.ex remeron+efexor sägs vara effektivt ihop.

kram

 

[Magiana]

Just MediYoga har jag faktiskt inte prövat, däremot andra (liknande?) metoder vilket i princip fått mig att må sämre.
Har även varit hos till exempel en livscoach som visserligen är suverän och jag mår mycket bättre när jag varit där - men sedan rinner det av mig igen lika snabbt, jag lyckas inte hålla fast vid känslan.

Jag känner inte till några liknande metoder. Det skulle väl vara kundaliniyoga i så fall som MediYogan är utvecklad ur. Jag har hittills inte hört om någon som mått sämre av MediYoga, mer än att ibland kan vissa biverkningar uppstå men som klingar av. Man kan också få anpassa övningarna efter den egna förmågan och sitt tillstånd då allt inte passar alla rakt av. En utbildad MediYogaterapeut kan guida.

Det är naturligtvis ingen quick-fix och en del saker tar längre tid än andra att jobba med.

 

[Hippocampus]

bor du i göteborg och vill prova något annat så kan jag rekommendera alternativ behandling. Det är jobbigt och kostar pengar. Men för mig med en depression, ångest och social fobi så var det värt det.

 

[Magiana]

bor du i göteborg och vill prova något annat så kan jag rekommendera alternativ behandling. Det är jobbigt och kostar pengar. Men för mig med en depression, ångest och social fobi så var det värt det.

Vad innebär "alternativ behandling"?

Även MediYoga räknas nog fortfarande som alternativ behandling trots att det använts inom vården i 4 år. Det botade min panikångest som jag kunde ha blivit förtidspensionär för då inget annat bet.