Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

[Enya]

Just nu är jag inte på humör. Jag känner att jagi nte riktigt orkar med 3- åriongens trots och nej alltid eller 1,5-åringens gnäll så fort det inte fungerar som han vill! Vi har det lite tight ekonomiskt också och det gör inte daken bättre! Jag känner mig trött, jag vill bara sätta mig ner och ta det lugnt. Men det kan jag ju göra redan nu, varför räcker inte det??

Vad gör man med barn som VÄGRAR lyda? Det känns som om vi hqar försökt med allt nu. Vi har nog en del regler, många föräldrar kanske inte har lika mycket, men här är de i alla fall:
1. Ska sitta fint vid bordet och äta sin mat.
2. Får inte spotta eller ta ut maten i munnen.
3. Har han valt att gå ifrån bordet så kan han inte komma 15 minuter efter måltiden och vilja ha mer mat.
4. Ska säga tack för maten och tack när han får något.
5. Godis på lördagar.
6. Inte titta på tv på dagarna.
7. Inte ha leksaker någopn annan stans än på sitt rum.
8. Inte röra hunden utan lov.
9. Inte röra hundens matskålar.
10. Inte skrika inomhus.
OSV OSV OSV

Jag tycker att det är vettiga regler, att inte äta glass innan maten är en självklarhet för mig, att inte slå varandra är också lika självklart. När 3-åringen springer runt och skriker och är allmänt uppe i varv och vi ber honom att lugna ner sig, så struntar han i det alternativt spottar mot oss, slår oss eller räcker tiungan. Jag känner att han hatar mig. Den känslan är inte trevlig. Han slänger maten på golvet, spottar ut maten och klaqddar med den. Säger man åt honom att sluta så käftar han emot.
1,5-åringen är lätt att ha ensam utan storebror. Då lyder han bäst och är väldigt kelig. Annars så slänger han leksaker på allt och alla och pillar på ALLT. Och när man säger till honom bara minsta lilla så gnäller han. Eller slänger sig handlöst och hoppas på att vi ska fånga honom och tycka synd om honom.

Att det är så här att ha barn, det VET jag, men jag måste få lov att bli trött på det, väl? Just nu står allt mig upp i halsen och jag vill bara ladda batterierna på något sätt. Gud, vad jag är trött!

Har ni något tips som kan hjälpa mig att få vildingarna att hålla sig på rätt sida om mitt humör? Hur ska jag göra för att få de att göra som jag vill? Jag är redan nu konsekvent och följer reglerna vi har, men ........

Äsch, detta var bara en massa svammel, fast har någon några ips blir jag glad!

 

[Bibi]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag har inte så mycket tips tyvärr, mina barn (12 och 8) har varit väldigt snälla och lydiga av sig. Men jag vet med mig att jag är en sådan som inte går och smågnäller att ungarna ska sluta osv. Jag är nog ganska tålmodig men när jag sedan vill att dom slutar så säger jag till på skarpen direkt och till 90% så lägger dom av. Gör dom det inte så åker dom upp på rummet och får komma ner när dom kommit på andra tankar.. Men som sagt, jag har nog haft tur också. Jag behöver bara titta på vissa kompisars barn för att inse det.Men min äldsta har kommit in i för-puberteten och det är väl bara att vänta och se om man får igen det nu istället..

 

[mandalaki]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag tycker att det är vettiga regler, att inte äta glass innan maten är en självklarhet för mig, att inte slå varandra är också lika självklart. När 3-åringen springer runt och skriker och är allmänt uppe i varv och vi ber honom att lugna ner sig, så struntar han i det alternativt spottar mot oss, slår oss eller räcker tiungan.

Den där biten får mig att känna att du ställer för stora krav på honom. Det är klart att det är vettiga regler för dig - men han är bara 3...

Det låter som om du begär att han ska förstå det rimliga i dina regler. Men det är han för liten för.

 

[Jane_Done]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Det känns som om han trotsar för att få uppmärksamhet. Kanske inte lätt att vara stor när man bara är 3 år?

Jag skulle försöka ta barnet till mig, alltså ge ett positivt förslag istället för att jaga med nej och förbud.

Om han springer runt erbjuda något att göra, ta honom till era sysslot, kom och hjälp mig diska, sortera tvätt? Barn brukar bli jättestolta över att kunna göra nytta.

/Jane

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Nej nej, jag menade inte att han ska förstå, men jag menar bara att han sätter till en sidan som driver mig till vansinne. Skriker och när inte det biter på oss hittar han på något,som tex att spottas eller slå. När vi tar tagi honom och på ett lugnt och tålmodigt sätt förklarar att man får inte slås och att det faktiskt gör ont när han gör det, så bara fortsäter han spotta och gapa. Försöker vi avleda honom så ballar han ur till slut i alla fall. Det är precis som om han måste ha oss arga på honom, han måste se att han får sitta på ett ställe och tänka över det han gjort. DÅ äntligen fungterar han som guds snällaste barn. Men inte förrän då. Då kan han också visa att han blir glad av att mamma är glad.
Att han itne förstår att han inte får äta glass innan maten eller att han itne får godis om det inte är lördag, det förstår jag, jag skrev nog mest så för att försvara mina regler inför er här. Mina barn får bli arga i viss mån när de inte får som de vill, men inte beté sig hur som helst. Det är mest det jag undrar hur jag ska hantera. Som det är nu så är det konflikter HELA tiden, även om vi i bland kan kompromissa med barnen.
Det känns bara så...tufft.

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Ja, han tycker om att få hjälpa till och att få höra att nu var du så jätteduktig som gjorde det där. Men det inträffar först när man har blivit arg på honom och satt honom att tänka igenom saker och ting. Vi försöker nästan alltid att avleda honom när han börjar trotsa med att rita, hjälpa oss eller bygga med lego med pappa osv, men när han är som mest inne i att han ska trotsa så slänger han kriterna på golvet,skriker mer, hjälper han oss med maten går det ut över den. Det är inte så kul att få ett helt fat med köttbuller på golvet bara för att man sa att det är för tungt för dig att bära så mamma tar det så kan du ta besticken och bära till bordet.
Han är krävande och har alltid varit det. Jag tror att en anledning till att han är så krävande är att när han föddes så fick han alltid uppmärksamhet av alla och det har fortsatt. Även om han gör fel hos tex farmor så blir han positivt bemött, även om han draqr henne i håret så får han godis och kommentarer om hur duktig han är som klappade farmor i håret. Han har fått lära sig av släkt och vänner att han är bäst och han är den ende. Vi ger honom mycket upprmärksamhet och försöker hela tiden vara förstående och....ibland tar det bara stopp, när man gör så gott man kan för att han ska bli nöjd och så blir han bara sur och tvär.
På minstingen fungerar det här med att avleda och att hjälpa till, men han har ju alltid också varit lillebror och har inte alls fått samma uppmärksamhet som den äldre killen. Jag tror inte att uppmärksamheten vi ger våra barn är för liten, kanske är det fel på balansen mellan uppmärksamhet och komma tvåa som inte stämmer. Jag vet inte.
Tyvärr är det ju också så att hos farmor och faster hjälper det ju att vara så här, han får då som han vill. Det känns också som om det här har blivit värre sedan han började på dagis. Då var han mer vild än tam och lillbror blev en gullegris. kan det hela handla om svaqrtsjuka?

 

[ameo]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

*haha* treåringar i trotsåldern, visst ÄR de underbara... (jag har ju också en sådan)
Vissa dagar vill man inget hellre än att skicka ut dem med huvudet före genom fönstret, eller nåt...

Jag ska försöka komma med lite handfasta råd, taget ur min egen erfarenhet...
Först ska du komma ihåg att barn beter sig värst mot den som de känner sig tryggast med. Han VET att du älskar honom oavsett hur illa han beter sig.
Sen, att han vägrar lyda. Det är ju en del av det som kallas för trotsåldenr, dvs han testar gränserna och kollar hur långt han kan gå innan han gör dig fullständigt galen. Min Selma gör precis likadant, framförallt säjer emot så man håller på att bli galen. (DET botar jag genom att säja att "så här är det!", sen säjer jag inte mer - även om jag egentligen vill ha sista ordet. Men det kommer jag ändå aldrig få, utan jag säjer som det är, sen kan hon skrika, gapa och käfta hur mkt hon vill, jag ändrar mig INTE! Och framförallt, jag går inte halva vägen heller... (jag såg en av mina vänner göra så med sin son. Förstår varför hon gjorde det eftersom hennes livvsituation var rent kaotisk, så att ta de stora fighterna hade varit FÖR mkt för henne - men det gör det ju inte mer rätt...)
Just det där när man inte får göra som man vill, där måste du på något sätt statuera exempel. Sitter han och kastar mat omkring sig, ta honom från matbordet och låt honom vara utan. Jag tror inte att ordkrig hjälper i sådana fall, utan man måste nog visa rent konkret att det inte är acceptabelt. Mitt tydligaste exempel på sånt är när Selma vägrade sitta stilla och sjunga med övriga i gruppen på öppna förskolans sångstund, hon skulle springa runt och leka med leksakerna, vilket jag inte tolererade. SÅ jag tog henne i handen, drog (Ja, jag släpade henne efter mig ) med mig henne ut i hallen och talade om att "OM du inte vill vara med och sjunga så åker vi hem!". Och reaktionen blev precis vad jag hade hoppats på - hon ville ju inte alls åka hem... Gallskrik och protester. Okej, sa jag, vi stannar men BARA om du sitter stilla och sjunger. Och sen dess har hon ALLTID suttit stilla snällt och varit med och deltagit i sången .

Sen din lille grabb, han gör precis som min lilla flicka, fast han är några månader äldre. Småsyskon inser snabbt att de MÅSTE föra oväsen för att få upmärksamhet, som storasyskonet annars tar... Signe var nog inte mycket mer än halvåret när vi insåg att hon hade väääldigt stooora krokodiltårar, som hon tog till helt utan annan (synlig)anledning än att få vår uppmärksamhet. Hon är också jättelätt att ha ensam..

SÅ om det är till någon tröst så är du absolut inte ensam om att ha dessa fighter med barnen. Vissa dagar känner man sig som en ruskigt dålig mamma, för att man inte gör något annat än säjer nej, bråkar och tjatar på barnen, men man får försöka glömma de dagarna. Och ur allt detta bråk kommer komma betydligt mer harmoniska och lydiga barn än du kan tänka dig! Just för att du tagit dig igenom det, utan att böja dig för allt tjafs - för visst klarar du det!

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Tack för ditt svar! Så gör jag också....eller försöker, men det fungerar inte så bra när vi inte är hemma. Han får inte kasta mat omkring sig och han får inte potta mat över hela bordet och då får han först några tillsägelser och lyder han inte då så åker han från bordet. Men kan jag verkligen låta honom vara uten mat? Jag fick vara det ibland när jag var olydig som liten, men det är ju andra tider nu och annat sätt att uppfostra barn på. Går det för sig?

Precis i skrivande stund kom lillkillen och skulle öppna min cd-rom spelare på min bärbara dator och när jag satte handen för så att han inte kunde trycka på knappen så slängde han sig på golvet och gnällde. Jag sa inte ens något! Men nu står ju hans pappa och lagar mat och han är ju hungrg jämt!

Jag som annars brukar vara så glad över att jag har så väluppfostrade barn som är snälla!

 

[ameo]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jodå, man KAN låta dem vara utan mat, en måltid. Jag lovar, han svälter inte ihjäl - däremot kanske det kan vara svårt att stå emot hans önskemål om nåt att äta ganska snart efter måtliden. kanske kan du då planera in ett mellanmål hyfsat tätt efter måltiden?

Signe gör också sådär, ställer mig mitt på golvet och krokodiltårarna bara sprutar (som Lille Skutt-tårar = fontäner, typ ), när hon inte får göra som hon vill, t.ex trycka på knapparna på tvn eller gräva i soppåsen...

Jo, jag brukar också vara glad och stolt över mina väluppfostrade barn! För det ÄR de på bortaplan. Men hemma kan de vara riktiga monster...

 

[Snurrfian]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Man får bli väldigt trött och man får känna att barnen står en upp i halsen... När jag känner så där får helt enkelt min man ta hand om hemmet och jag går någon annanstans, åker och handlar, gå på en skogspromenad med hunden, går ner i källaren och gör något osv.

När det sen gäller uppfostran, ja då gäller det att vara konsekvent och lugn. Elin har vi kört med att vill hon tex inte äta med oss, ja då får hon gå ut från matrummet. Vilket hon inte vill alltså äter hon snällt. Men jag tar inte så mycket strid just kring maten, hon får sin portion och sen får hon äta det hon vill, vissa gånger är det enbart pastan som gäller när det är köttfärssås, nästa gång kan det vara bara köttfärsen och tredje gången slinker alltihopa ner, sak samma hon kommer inte att få några brist sjukdomar på en måltid...

När det gäller som tex att sitta still och vara med på Kyrkis har jag gjort precis som ameo och talat om att uppför man sig inte ja då åker vi hem, punkt slut. Vi har aldrig behövt åka hem...

Sen får man även tillåta att olika människor i ens liv tillåter olika saker, när tex mormor är här eller vi är där, ja då får hon göra saker som hon annars inte får, vid tex läggning så sitter mormor nästan alltid kvar i sängen tills hon somnar, det gör aldrig vi... Men det fungera! Samma sak vet hon att med mormor kan man tjata sig till något gott i affären, med mamma och pappa är det totalkört...
Hos farmor får man mat när man vill även om alla andra har ätit klart... Och godis mitt i veckan...

Nu har inte vi kommit till det stora treårs trotset än, hon är ju bara 2,5 år än men som sagt konsekvent och lugn är viktigt, kan man inte vara lugn och ev gör överilade saker ja då är det bättre att stänga dörren och sätta sig utanför i fem minuter...
Sen går inte världen under om man någon gång skulle gallskrika åt sitt barn för man är så färdig i skallen, men man får sätta sig ner och tala om för barnet efteråt att mamma är ledsen att hon skrek men hon var så väldigt trött och ibland kan även vuxna göra fel. De flesta barn lyssnar och förlåter.

Ang att de bara skrattar en upp i ansiktet när man säger i från så använder jag två sätt, antingen så håller jag och kommer ner på ögonnivå och förklara lugnt och sakligt varför jag sa ifrån, att jag inte tycker om att barnet skrattar mig i ansiktet och frågar om det förstår varför jag sa ifrån. Man kan behöva upprepa flera gånger och även hålla fast men det går in.
Är jag för arg så stänger jag en dörr emellan och räknar till 100 innan jag går till sätt ett igen...

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Men då ska jag testa det- att helt enkelt låta honom vara utan mat ett mål. Jag har blivit så rädd för att göra fel- har fått hotelser om att bli anmäld hos socialen för att jag säger till min äldsta son på skarpen. Han får inte springa, inte slå eller knuffa sin lillebror, inte jaga hundar, inte äta hundmat, ja du vet vad en 3-åring sysslar med för att trotsa. Jag tycker själv att jag är rättvis eftersom jag först säger till någon gång , för att sedan visa att jag menar allvar. Vi kör med 1 2 3 metoden där visäger tex slutar inte du att kasta maten så åker du ifrån bordet. Vid tre åker han bort. Vissa tycker att detta är helt fel ( min syster utan barn) och snackar om att anmäla oss pga detta. Så jag är så rädd att de ska anmäla oss, jag är inte så intresserad av att reda upp en massa påstådda problem.

Ja trycka på knappen på tv är favorit här. Om 3-åringen tittar på bumpa och jag står och diskar eller plockar undan här så får man nästan varje gång höra: ISAAAAAAC! Mamma Isaac stängde tenne ( tv)!

Även om 3-åringen visar hur mycket han hatar mig, så verkar det ändå som om jag är viktig. När han hade sovit middag i dag och var på väg ner för trappan med pappa framför sig så sa han att mamma har lagat mat. Så var det ju inte utan det var pappa. När pappa har hämtat på dagis de kommer innanför dörren frågar han var jag är. Tidigare har jag känt att han anser att jag var viktigast, att pappa kom i andra hand, men nu är det mig han trotsar mest.

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag har också testat att säga att vi åker hem om han inte skärper sig, men det bryr han sig inte om. Men vi har aldrig åkt hem. Det ska bli ändring på den punkten!! Jag är inte rädd att bli arg på honom, vet att han inte tar någon skada, men det är jobbigt att alltid behöva bli arg för varenda småsak. I dag kunde pappa lägga honom utan att bråka med honom. Men han ville inte säga godnatt till mig.
Jag kom att tänka på en annan sak till, nu när jag har försökt leta tecken till att han gillar mig. Det är att när vi har haft barnvakt och vi båda kommer samtidigt så säger han till 90% hej mamma och struntar i pappa. Då känner man sig bekräftad!

Tack för alla tips! Det är inte lätt att vara förälder och komma ihåg allt man ska göra rätt. Jag har fått några tips och ska fundera ytterligare på vad vi kan förändra i uppfostran. Vad har vi missat? Vad kan vi göra annorlunda? Och vad är bra?

 

[ameo]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag har också testat att säga att vi åker hem om han inte skärper sig, men det bryr han sig inte om. Men vi har aldrig åkt hem.

DÄR har du nog en stor del av problemet, du har "hotat" men inte fullföljt hotet, så han har inte riktigt förstått att du faktiskt menar allvar...

(ibland är Dr.Phil en pärla, han sätter ord på just sånthär och får en att tänka efter hur man gör själv - även om man inte är riktigt lika hopplös som de föräldrar som hamnar i hans show... )

 

[Bubbla]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag tror inte du är så fel ute. Ibland känns det hopplöst att ha barn, ingenting fungerar och det är bara konflikter (min 10-åring skulle flytta hemifrån härom dagen efter en diskussion vi hade...). Men det vänder, jag lovar. Jag tycker att det är rätt skönt att få komma hemifrån (har häst så jag är borta ett par timmar fyra dagar i veckan), att bara få rå sig själv och hämta andan lite. Det behöver man.

Var konsekvent, om som ameo skrivit redan; "hotar" du med något så måste du också vara beredd att fullfölja det hotet. Därför ska man också tänka igenom rätt noga innan man drar till med att "då åker vi hem" eller "då får du inte den saken" m.m. Är man själv verkligen beredd att åka hem? Eller ta bort saken?

Och jag kan garantera att dina barn inte hatar dig. De testar gränser. Vad är tillåtet? Hur reagerar mamma om jag gör såhär? Eller såhär? Det är nu du måste markera var gränserna går, och det bestämmer ju ni i familjen. Barn accepterar de flesta saker och regler, bara de vet vad som gäller. Och barn dör inte av att missa en måltid, de dör inte heller av att skrika en stund (men det kan vara frustrerande att lyssna på...).

Det är jätteintensivt när man har två så små barn samtidigt. Se till att du får lite egen tid så att du orkar. Det måste ju inte vara så avancerat, det kan räcka med att åka hem till en kompis utan barnen och fika.

 

[break_a_leg]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag kan tycka att du har satt upp lite väl många regler för en 3-åring...Tex att leksakerna bara får vara på barnets rum. Vad händer om barnet vill ha sällskap av dig? Får den inte ta med sig leksaken ut i köket tex? Däremot så tycker jag att man kan säga att de måste ta tillbaka sakerna till sitt rum när de har lekt färdigt.

Prova att ignorera barnet om han beter sig "illa". Det är inte lika roligt att fåna sig om ingen bryr sig. Ibland tror jag att man som förälder "bryr sig för mycket"...Jag är själv en principfast människa, men har faktiskt börjat tänkt om lite sedan jag har gjort en del av min lärarpraktik bland "problembarn". Ibland vill barn enbart provocera för att bli uppmärksammade...Försök i stället att fokusera på de BRA saker din pojke gör och beröm dessa saker.

Visst ska man ha vissa grundregler som förälder, men jag tycker att du har för många för ett så litet barn.

 

[Enya]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Jag tycker inte att jag har för många regler. Att leksakerna bara får vara på barnenes rum är för att jag är trött på att de bara drar ut en massa och inte leker med det. Det är en nyinförd regel och har som syfte att de ska vilja leka på rummet också. Som det är nu vill de inte vara där, trots att vi har gjort det mysigt. När vi är där och leker med dem så är de på rummet, men absolut inte annars. Är det då förbjudet att ha leksaker någon annanstans än på rummet så tror jag att de till slut leker lite på rummet. Vi sst får de komma och visa oss och vi målar och leker med "större barns lego" i köket, men jag är trött på att städa undan en massa leksaker som de ändå inte leker med.
Vi är noga med att berömma honom när han gör bra saker, och han blir så glad då.

Jag tycker att det är självklart att barnen ska lära sig säga tack när det får något, tack för maten, att han inte får slåss eller bitas och att man inte klättrar på kökssoffan när man äter mat. På dagis tackar de gud för maten och sitter kvar tills alla har ätit upp. Mina barn gjorde inte det utan trodde att de kunde gå när de var färdiga. Detta för att vi har valt att göra som så att när de har ätit upp får de gå ifrån bordet, men inte komma tillbaka. På så sätt blir det inget hattande med maten utan de har lärts sig att man äter när man ska och sedan får man leka igen. Att de också får lämna bordet när de har ätit upp eller inte vill ha mer är också för att jag vet hur mycket spring i benen barn kan ha. Eftersom de inte sitter så länge vid köksbordet så tycker jag att de kan sitta ordentligt och inte klättra runt alldeles för mycket. Att de tittar på hunden som ligger under bordet eller tittar ut genom fönstret när det kommer en bil, är inget som stör mig, men det gör det däremot om de klättrar på kökssoffan samtidigt som de försöker pricka munnen med en skopa spagetti med köttfärssås. Att de inte får röra hundmaten eller hundnes vatten tycker jag också är en nödvändig regel, trots att de gillar hundmat, så tycker inte jag att det är ett så lämpligt tillskott att äta. Och att de inte får röra hunden är för att hon ska få vara ifred. Detta är också något som fungerar över förväntan. Vad har du för regler till dina barn? Regler ska införas när barnen är små. Får mina barn inte spotta mat över hela köksbordet som vuxna så ska de inte heller få göra det som små. Det är i alla fall min uppfattning.

 

[Stollan]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Det allra första du måste göra är att ta bort din känsla att han hatar dig. Den ställer bara till förtret och skapa klyfta mellan din son och dig. Jag lovar dyrt och hederligt att han älskar dig så mycket att det mer eller mindre nästan gör ont och ont gör det i honom när du tänker så för din kroppsignalerar att där är något fel mellan honom och dig och med ett barns förstånd lägger han skulden på sig själv.
Hans beteende blir värre.

Det andra du måste göra är att börja agera som en broms för din son. Detta genom att få honom att varva ner sig för det fixar han uppenbarligen inte själv just nu.
Timeout (stund för att ge utrymme för eftertanke och nervarnving inte som straff) av olika slag korrekt använt ger din son verktyg för vad han kan göra när han blir så där uppvarvad. Timeout kan bestå av att sitta på en stol (samma rum som en själv) en stund, stilla i knäet, hållas fast i knäet om så krävs, kramar ala C_L:s beskrivning i en tidigare tråd (röstar främst på den till en treåring som är uppe i högvarv och behöver hjälp med att varva ner). Tala gärna om vad det är du gör och håll dig så lugn du bara kan. Vänta inte för länge så du hinner bli riktigt arg.
Blir han uppvarvad ofta kanske han behöver få röra på sig mer ute eller arbeta lite med hjärnan. Det finns tex sällskapsspel för 3 åringar och pussel är hjärngympa. Min dotter kan bli otroligt uppjagad om hon inte får någon sorts hjärngympa varje dag.
Läsa en saga när du märker att han börjar jaga upp sig. En som han verkligen gillar eller något som du vet varvar ner honom.

Det tredje du måste göra är att du drar in på varningar. Max en varning och sedan gör du det du har lovat. Förvarna andra när ni är borta att det kan bli ett kort besök och var beredd på att din son kommer att "fråga" dig några gånger om du verkligen skall stå stadigt denna gången i det du säger innan resultat ses. Försök att inte bli arg och bygg inte upp förväntningar som din son inte klarar av att uppfylla. Just nu är det "växtvärk" i hjärnan dvs han utveckals fysiskt i hjärnan och mentalt rätt snabbt och då stormar det hårt. Han kan inte rå för att det är så just nu utan det gör honom förvirrad och vilsen. Stå stadigt och visa att du kan ta ansvar för att han gör det han skallnär han inte gör det. Tricket är att göra det utan att lägga skuld på barnet utan att låtsas att det är normalt att det skall vara så stundvis i livet och inte mer med det. Att visa att du förstår att han gör inte detta för att gör dig besviken, för att han hatar dig eller för att han vill skada andra utan han gör det för han speglar sitt intersta kaos.
En treåring har rätt taskig impulskontroll också då hjärnan inte är tillräckligt utvecklad än. Därför kan man inte förvänta sig att dom skall lära sig att hindra sig själv. Dom har rätt kort minne också och glömmer sig lätt. Dom behövs påminnas ofta om vad som gäller.
Motivation höjer förmågan att hålla kvar något i minnet. Positiv motivation ger ofta ett snabbt resultat utan fighter.

Som vuxen ger man sig inte in i meningslösa maktkamper speciellt inte med viljestarka barn. Viljestarka barn kan förflytta berg åt en om man får dom att jobba för en och har en stor motor. Bara man får den att gå åt det håll man vill så fixar barnet det själv. Dom är alltså besvärligare innan saker funkar men när det funkar är faktiskt barn med dålig motor "jobbigare".
Ack så lätt man har för att falla in i "tjat-mode" när man har ett viljestarkt barn. Tro mig, mitt har mer vilja än många andra barn och av någon anledning så sneglar folk på mig menande när jag omtalar hennes vilja

Sist men inte minst skall jag tala om för dig varför du skall stå stadigt just nu. Samtalet som egentligen pågår i bakgrunden under ett "trotsutbrott"
När din son trotsar en gräns du har satt upp (spelar ingen roll vilken egentligen) så frågar han dig några saker.
Han frågar dig om du står för det du säger (är du pålitlig) han frågar dig om du tar ansvar för att stoppa honom när han själv är oförmögen, samt han frågar dig om du kan hjälpa honom ur sina kaotiska känslor.
"Svarar" du ja på dessa frågor (är du konsekvent) så kan han slappna av. Han vet att du är pålitlig så då menar du också när du säger att du älskar honom odyl och att du menar det, han vet att han kan lita på att du drar åt bromen åt honom och därför måste han inte vara på sin vakt att misslyckas hela tiden. Mamma är trygg och fixar detta. När du kan hjälpa honom att sätta ord på sina känslor så kommer han i större utsträckning kunna använda ord istället för agerande när han är i känslomässig kaos.
Därför behöver han ha konsekvens och även att tänka på att under en tid dra in val åt honom om sådant verkar jobbigt så han kanske bara får två itsället för fler.
Med andra ord så länge du kan hålla dig så lugn som möjligt och vänligt men bestämt hålla vad du lovar oavsätt vad det gäller så kommer han att lugna ner sig för det gör honom trygg.
När han blir äldre och klarar av att stoppa sig själv bättre kan ni släppa på reglerna lite mer och kanske inte behöver hålla dom lika tighta.
Se över om dom regler du har är viktiga och förvänta dig som sagt var inte att han skall bli en "snäll" pojke som slutar slåss bara så där för du kommer att få stoppa honom flera gånger fysiskt. Förvänta dig inte att han slutar, kommentera inte för mycket när han gör det heller utan stoppa honom bara fysiskt om så krävs. Beröm honom när han låter bli att slåss i en situation och tala om för honom hur han skall göra istället för att få ut sin frustration. Kan han få gå in på sitt rum och stampa i golvet några gånger tex?
Kom på ett sätt som han kan använda för att "pysa" ut.
Avledning är bra för små barn men din son är så stor nu att han behöver vägledning och inte avledning.

Sedan kan jag tala om att du kan be din syster att anmäla detta om hon känner för det för soc kommer inte att göra ett jätteutredning för att du låter din son vara utan mat någon gång eller två bara för han grisar med maten eller går från bordet. Då skulle många familjer sitta illa till. Det är en stor skillnad att svälta sitt barn och låta den gå från bordet när den gör något den vet inte får lov till.

 

[ameo]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Fast så små barn som 3 och 1½ vill ju helst vara där man själv är. Mina barn leker alltid runt benen på mig, i alla fall..
De är nog för så att tvingas att hålla sig i ett annat rum för att leka..

 

[mandalaki]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

 

[break_a_leg]

Sv: Trotsiga, bråkiga eller viljestarka barn?

Mina barn har också regler och har lyckats bli väluppfostrade barn, så jag har regler jag också. Många av dina regler anser jag vara självklarheter som har funnits hemma hos oss från den dagen barnen föddes. Möjligtvis så spottade mina barn ut mat som riktigt små (under året), sedan har de aldrig gjort det igen. De har kunnat gå på restaurang sedan ettårsåldern och betett sig bra...De skulle aldrig komma på tanken att äta av katt eller hundmaten, vi människor äter vår mat vid bordet.

Däremot så är de sociala barn och har fått leka på andra ställen än sina rum, däremot får de städa undan efter sig. Du skriver att DU är trött på att städa, säg till dina barn att de själva får plocka undan de saker de drar fram. Likaså händer det att de kan få se på tv på dagtid, dock inte i timtal. Nu är inte mina barn så små längre, men de är sociala barn som vet hur man uppför sig bland folk.