Tvångsmässigt ställa samma fråga, fast man vet svaret?

[em-pirre]

Det kan vara en lite svår lösning dock eftersom tex frågan vad är 2+2 kom i liften fyra gånger, när man kör, när man är på stan osv dvs inte alltid när man har penna och papper. Sedan var ju svaret självklart vilket var en del i det hela. Så att plocka fram pennor och papper varje gång skulle jag snarare sett som en del i att ta bort beteendet, det blir så jobbigt varje gång (som att använda vila/arbeta platser på en häst). Skoja till det föredrar jag. Om man ska se det psykologiskt kan man ju då se det som att barnet själv får bekräfta tryggheten genom att rätta. Precis som när man läser "fel" i en älskad bok och liknande.

Men man behöver ju inte ta papper och penna. Det var bara ett exempel. Men fortsätt svara, fråga honom var fem plus sju är. Visa att man lyssnar, ta diskussionen på allvar även om ämnet verkar heldumt.

 

[Badger]

Men man behöver ju inte ta papper och penna. Det var bara ett exempel. Men fortsätt svara, fråga honom var fem plus sju är. Visa att man lyssnar, ta diskussionen på allvar även om ämnet verkar heldumt.

Ja, jag vet inte vad alternativet skulle vara till det bli arg hjälper ju inte.
Men det hjälper absolut i alla fall att motfråga ett annat tal, vår standard, be om ett svårare tal, svara fel, svara ja vad blir det, vad tror du osv.

 

[em-pirre]

Ja, jag vet inte vad alternativet skulle vara till det bli arg hjälper ju inte.
Men det hjälper absolut i alla fall att motfråga ett annat tal, vår standard, be om ett svårare tal, svara fel, svara ja vad blir det, vad tror du osv.

Många föräldrar och andra vuxna säger "sluta fråga samma sak" eller slutar svara helt.

 

[Badger]

Många föräldrar och andra vuxna säger "sluta fråga samma sak" eller slutar svara helt.

Ja alltså -vad tror du är ju absolut en variant på det
Men det är klart man kan göra det på olika sätt.

Jag är alltid väldigt mycket mer positiv till frågor som gäller saker som jag faktiskt kan vara till hjälp med (dvs med hjälp av google precis vad som helst, och jag är hyggligt påläst även utan) och där barnets gissning inte är lika bra som min (då är det ju roligare att barnet gissar).

Men saken är ju den att med ett frågvist barn handlar det ju inte om en till fyra frågor på en dag utan om 50 frågor i timman och 2+2 kan frågas 10 gånger av dem på fem minuter.

Därav när jag hörde en mamma i affären när mitt barn vara litet säga -man kan också vara tyst! till sitt barn så skrattade jag bara inom mig och föreställde mig att hon hade svarat på 50 frågor nu den närmsta halvtimmen och nu var det slut på energin, tillfälligt.

 

[Milosari]

TS hur har det utvecklat sig?

Jag har ett barn i min bekantskapskrets som har haft liknande beteende, och drog då slutsatsen att det handlade om ett sökande efter förutsägbarhet. Ställer du frågan "vad heter du" till en person 15 ggr på en dag lär ju svaret bli detsamma. Men jag är färgad av att ha jobbat med NPF-diagnostiserade personer i 20 år, och det är inte säkert att målet med frågan är detsamma för en person utan diagnos.

Men då mitt eget barn är i samma ålder och aldrig skulle få för sig att tvångsmässigt ställa repetitiva frågor där svaret är givet hade jag inte riktigt ryckt på axlarna utan kanske försökt titta på livssituationen i stort (obegripligt för barnet?), pratat mer om frågan och också tittat på språkutvecklingen i stort. Och haft en stadig kontakt med skolan som ju ska ha proffs anslutna.

 

[miumiu]

TS hur har det utvecklat sig?

Jag har ett barn i min bekantskapskrets som har haft liknande beteende, och drog då slutsatsen att det handlade om ett sökande efter förutsägbarhet. Ställer du frågan "vad heter du" till en person 15 ggr på en dag lär ju svaret bli detsamma. Men jag är färgad av att ha jobbat med NPF-diagnostiserade personer i 20 år, och det är inte säkert att målet med frågan är detsamma för en person utan diagnos.

Men då mitt eget barn är i samma ålder och aldrig skulle få för sig att tvångsmässigt ställa repetitiva frågor där svaret är givet hade jag inte riktigt ryckt på axlarna utan kanske försökt titta på livssituationen i stort (obegripligt för barnet?), pratat mer om frågan och också tittat på språkutvecklingen i stort. Och haft en stadig kontakt med skolan som ju ska ha proffs anslutna.

Det har gått över för oss!

Nu såhär i efterhand känns det som att det handlade om någon slags tvång. Både jag och pappan har lättare OCD och barnet är lite orolig av sig som person och snappar lätt upp saker utan att man behöver säga så mycket. Väldigt intuitiv kan man säga.

Ibland känns det som att han är lite en spegel av mitt eget mående. Är jag stressad eller orolig över nåt får det snabbt symptom på sonen, trots att jag kämpar med att hålla upp en fasad inför honom. Det kan vara väldigt jobbigt ibland, men samtidigt tror och hoppas jag att det är egenskaper som han kan ha nytta av senare i livet.

 

[Verdandi]

TS hur har det utvecklat sig?

Jag har ett barn i min bekantskapskrets som har haft liknande beteende, och drog då slutsatsen att det handlade om ett sökande efter förutsägbarhet. Ställer du frågan "vad heter du" till en person 15 ggr på en dag lär ju svaret bli detsamma. Men jag är färgad av att ha jobbat med NPF-diagnostiserade personer i 20 år, och det är inte säkert att målet med frågan är detsamma för en person utan diagnos.

Men då mitt eget barn är i samma ålder och aldrig skulle få för sig att tvångsmässigt ställa repetitiva frågor där svaret är givet hade jag inte riktigt ryckt på axlarna utan kanske försökt titta på livssituationen i stort (obegripligt för barnet?), pratat mer om frågan och också tittat på språkutvecklingen i stort. Och haft en stadig kontakt med skolan som ju ska ha proffs anslutna.

Känner också igen och gör samma koppling som du. Lägger till att när en sak "gått över" så har det alltid tids nog kommit upp något nytt igen, men på ett annat sätt.