Tvångsmässigt ställa samma fråga, fast man vet svaret?

[miumiu]

Min son har börjat (sedan ett par månader tillbaka) att fråga mig hur gammal jag är. Han vet svaret för han frågar säkert ett par gånger om dagen nu, och det är inte så att han har glömt för säger jag nån random siffra så rättar han mig med korrekt siffra.

Vad är detta för märkligt beteende?

 

[Kilauea]

Min son, 4 år, kan upprepa och fråga "vad/vaddå mamma?" många gånger. Har inte tänkt att det ska vara nåt konstigt.
Dock tröttnar jag ibland efter fjärde gången på rad och då brukar svaret från mig bli "jag sa ju det, kan du berätta vad jag sa?". Och jo, nog brukar han ha hört trots sina frågor.

 

[gammalek]

Min son har börjat (sedan ett par månader tillbaka) att fråga mig hur gammal jag är. Han vet svaret för han frågar säkert ett par gånger om dagen nu, och det är inte så att han har glömt för säger jag nån random siffra så rättar han mig med korrekt siffra.

Vad är detta för märkligt beteende?

Han kanske har börjat förstå att du (och alla ) blir äldre (och kommer att bli gammal och slutligen dö) ?

Jag skulle nog fråga hur det kommer sig att han vill veta.

 

[Nytant]

Min son har börjat (sedan ett par månader tillbaka) att fråga mig hur gammal jag är. Han vet svaret för han frågar säkert ett par gånger om dagen nu, och det är inte så att han har glömt för säger jag nån random siffra så rättar han mig med korrekt siffra.

Vad är detta för märkligt beteende?

Kanske handlar det mindre om innehållet och snarare om andra behov, som kontakt-/närhetssökande i interaktionen och tryggheten i det förutsägbara. Utan att veta något annat om er och om det är relevant så finns det en del scenarier där det helt enkelt fyller funktionen av att bli sedd och säga "Hej, är du där, där där jag förväntar mig att du ska vara?" -"Hej, ja det är jag, jag ser dig och finns här."

 

[miumiu]

Kanske bör tillägga att han är 7 år gammal. Han frågar på ett sätt som låter lite tvångsmässigt liksom. Som att han inte kan hejda frågan, och sen måste spela att han faktiskt inte vet för att legitimera själva frågan. Men bluffar jag då tillbaka och säger ”13”, eller ”88” skrattar han ju och rättar mig.

Har såklart frågar varför han frågar när han vet men får liksom inte något ordentligt svar. Blir lite märkligt då vi i övrigt diskuterar olika ämnen på en rätt mogen nivå nu. Lite som ett rollspel där han lajvar oförstående.

 

[Brie]

Har du provat säga att du är lite trött på frågan?

 

[miumiu]

Haha nä det har jag nog faktiskt inte sagt, bra tips! Har mer vart såhär ”Men åh varför frågar du detta igen?”

 

[gammalek]

Har du provat säga att du är lite trött på frågan?

Jag skulle nog inte göra så. Uppenbarligen är det något gossen vill/undrar över och det vore synd att stänga den kanalen, tycker jag.

 

[Nytant]

Jag skulle nog inte göra så. Uppenbarligen är det något gossen vill/undrar över och det vore synd att stänga den kanalen, tycker jag.

Ja, det är sannolikt något behov som driver beteendet

 

[Marty]

Har en ungefär jämnårig i min omgivning som upprepar frågor väldigt ofta. Han är väldigt kontaktsökande och det känns lite som att beteendet kommer när han får slut på "nya frågor". Han vill liksom inte att samtalet ska ta slut. Kan det vara något sådant?

 

[Tuvstarr]

Min syster ställde samma fråga till mamma flera gånger per dag då hon var i den åldern.
Sedan dess är svaret "trettifyra" lite av ett stående skämt hos oss, sådär typ gomorron yxskaft.
Det tog någon månad, sedan slutade hon fråga, och har växt upp till en helt vanlig trevlig människa

 

[Mirtai]

Upplevde samma @Marty med min son som nu är 8. Han frågade mig typ tusen gånger per dag hur gammal jag var. Tolkade det inte som tvång utan som det beskrevs ovan, ett sätt att hålla igång konversationen.

Svaren varierade med orken, allt från min riktiga ålder, till en hittepå ålder till att jag förklarade att jag gärna pratar men kanske om ngt annat

 

[Brie]

Jag skulle nog inte göra så. Uppenbarligen är det något gossen vill/undrar över och det vore synd att stänga den kanalen, tycker jag.

Ja, inte vet jag. Jag är ingen pedagog. Men jag har alltid haft en utmärkt dialog och konversation med just min avkomma, och tycker inte det är så konstigt att säga vad jag känner. Tvärt om vill jag ju att vi är ärliga med varandra. ”Jag är lite trött på den frågan” kan ju lämpligtvis följas av ett ”är det något särskilt du undrar över?” tex.

 

[em-pirre]

Det kan vara så att han vill ha kontakt. Han kanske egentligen (delvis omedvetet) vill fråga nåt annat men det är för svårt. Eller så är han lite stressad/orolig och har frågan och (rätt) svar som lugnande metod. Det håller honom jordad.

Det är rätt vanligt. Jag hade kanske inte gjort narr av barnet med att ge tokiga svar utan kanske prövat t.ex ta tag i ämnet och rita familjen och skriva åldrarna under, titta på en almanacka och årscirkel för att se när alla fyller år. Öppna upp diskussionen liksom. Det är ju ett rätt komplext ämne (födsel, död, tid, tiden innan födsel, tiden efter död) även om det för oss låter väldigt simpelt.

 

[miumiu]

Det kan vara så att han vill ha kontakt. Han kanske egentligen (delvis omedvetet) vill fråga nåt annat men det är för svårt. Eller så är han lite stressad/orolig och har frågan och (rätt) svar som lugnande metod. Det håller honom jordad.

Det är rätt vanligt. Jag hade kanske inte gjort narr av barnet med att ge tokiga svar utan kanske prövat t.ex ta tag i ämnet och rita familjen och skriva åldrarna under, titta på en almanacka och årscirkel för att se när alla fyller år. Öppna upp diskussionen liksom. Det är ju ett rätt komplext ämne (födsel, död, tid, tiden innan födsel, tiden efter död) även om det för oss låter väldigt simpelt.

Jag tror inte att han upplever att jag gör narr av honom när jag skojar till det dock, det är ganska mycket i linje med hans egen humor och då har han ju ”fått igång” en konversation.

 

[Amaranthe]

Min 6-åring frågar också väldigt ofta hur gammal jag är och ännu oftare frågar hon 20 gånger på morgonen ”vad heter du egentligen?”

Just med namnet tror jag det är en lek för henne, hon tycker det är kul när jag hittar på andra namn och drar gärna igång lekar med nya namn, så har nog tänkt att det är något sätt att hålla en konversation även om det är extremt tjatigt .

 

[Badger]

Kanske bör tillägga att han är 7 år gammal. Han frågar på ett sätt som låter lite tvångsmässigt liksom. Som att han inte kan hejda frågan, och sen måste spela att han faktiskt inte vet för att legitimera själva frågan. Men bluffar jag då tillbaka och säger ”13”, eller ”88” skrattar han ju och rättar mig.

Har såklart frågar varför han frågar när han vet men får liksom inte något ordentligt svar. Blir lite märkligt då vi i övrigt diskuterar olika ämnen på en rätt mogen nivå nu. Lite som ett rollspel där han lajvar oförstående.

Min unge hamnade i liknande perioder men frågade vad två plus två är eller liknande hela tiden. Han hade helt koll på svaret. Tror också det är kontaktsökande och att han inte kom på ngt annat att säga just då. Det verkar då och då komma perioder med "dumma frågor" (varför har de staket, varför är hunden grå, varför är...) fortfarande -din gissning är lika bra som min. Vet att jag själv garanterat hade någon period, även om det enda jag minns av den är mammas -men sluta fråga då o försök fundera själv!

 

[Badger]

Jag skulle nog inte göra så. Uppenbarligen är det något gossen vill/undrar över och det vore synd att stänga den kanalen, tycker jag.

Jag skulle nog göra så, känner att man kan ju försöka kanalisera det till annan typ av kontakt eller fråga (dvs när man tröttnar säga det). Just iom att man är en människa och människor tröttnar helt enkelt och man kan erkänna att man är människa .

 

[TinyWiny]

Det handlar om trygghet. Bekräftelse på att det är som han tror. Det är exakt samma sak som gör att barn vill läsa samma bok/titta på samma film/lyssna på samma musik tusen och åter tusen gånger om. Ett sätt att få sammanhang och förstå sin omvärld och få bekräftelse på att det de tror är rätt/stämmer. Inget konstigt alls och alla barn som får möjlighet gör så men hur det uttrycker sig varierar.

 

[Badger]

Det kan vara så att han vill ha kontakt. Han kanske egentligen (delvis omedvetet) vill fråga nåt annat men det är för svårt. Eller så är han lite stressad/orolig och har frågan och (rätt) svar som lugnande metod. Det håller honom jordad.

Det är rätt vanligt. Jag hade kanske inte gjort narr av barnet med att ge tokiga svar utan kanske prövat t.ex ta tag i ämnet och rita familjen och skriva åldrarna under, titta på en almanacka och årscirkel för att se när alla fyller år. Öppna upp diskussionen liksom. Det är ju ett rätt komplext ämne (födsel, död, tid, tiden innan födsel, tiden efter död) även om det för oss låter väldigt simpelt.

Det kan vara en lite svår lösning dock eftersom tex frågan vad är 2+2 kom i liften fyra gånger, när man kör, när man är på stan osv dvs inte alltid när man har penna och papper. Sedan var ju svaret självklart vilket var en del i det hela. Så att plocka fram pennor och papper varje gång skulle jag snarare sett som en del i att ta bort beteendet, det blir så jobbigt varje gång (som att använda vila/arbeta platser på en häst). Skoja till det föredrar jag. Om man ska se det psykologiskt kan man ju då se det som att barnet själv får bekräfta tryggheten genom att rätta. Precis som när man läser "fel" i en älskad bok och liknande.