Lupin
Trådstartare
Idag är det tre veckor sedan vi köpte greyhoundtiken som nu är 11 månader gammal. När vi köpte henne vägde hon 20,5 kg till sina 66 cm och var riktigt mager. Så pass att höftbenen stack rakt upp flera cm och man såg tydligt alla revbenen, trots att hon är så mörk (svarttigrerad).
Vi hade lite problem i början, eftersom hon uppenbarligen inte var van vid fri tillgång på vatten. Hon drack över 4 liter första dagen och då kom jag ändå hem med henne vid 15tiden! Hon fortsatte dricka kopiösa mängder, troligtvis även för att döva hungern. Hon var utsvulten! Vilket ledde till att hon inte alltid hann ut när hon blev kissnödig. Hon var inte heller riktigt van vid att säga ifrån, men lärde sig jättesnabbt. Lite jobbigt bara att behöva ränna ut ibland så ofta som var 45 minut, men vad gör man inte? Hon klarade inte heller av att hålla sig på nätterna, det tog två veckor innan det blev bättre. Nu sover hon nätterna igenom i lugn och ro. I början i bur, för att lära henne säga ifrån och hålla sig lugn men numera ligger hon i sin goa Bia-bädd och allt funkar super.
Vikten då. Hon fick fel foder hos förra ägaren (Eukanuba Adult för små-medelstora raser) och alldeles för liten mängd (5 dl/dag). Gick över så fort jag kunde till högenergifoder och ökade mängden rejält. Nu äter hon 12 dl/dag och vikten har ökat från skämmigt magra 20,5 kg till betydligt snyggare 24,5 kg! Nu slipper man åtminstone skämmas när man är ute och går med henne, hon ser bara slank ut. Jag tycker dessutom det ser ut som att hon har vuxit lite till på höjden, men har inte mätt ännu. Hon ökade mest första veckan och det var nog en hel del vätska med. Men nu ser man att hon fått lite hull och även börjat muskla sig!
Det är en bit kvar, men hon är ju bara unghund ännu och fortsättningsvis kommer hon att få muskla sig i lagom takt och få upp kondisen bit för bit. Jag går mycket med henne och vi har hittat ett ridhus i närheten där hon får springa av sig regelbundet på bra underlag. När våren väl kommer ska husse börja cykla med henne. Han är ju en riktig cykelfantast (triatlet å allt!) och cyklar Vättern Runt varje år.
Hon har landat riktigt bra nu, här i sitt nya hem. Har fått in en bra dygnsrytm och är varken ommåttligt törstig eller utsvulten längre. Det går några timmar mellan rastningarna nu och hon sover hela nätterna. Hon har även lugnat sig inomhus, ligger mest och sover precis som det ska vara. Men hon är väldigt mammig, sambon kan göra vad han vill här hemma, men om jag går på toa och stänger dörren (som man ju gör!) så gnäller hon och tror jag har försvunnit för gott. Och hon är inte van vid att vara ensam, vilket jag tränar på precis som om hon vore valp. Tar små steg åt gången och nu reagerar hon inte när jag går ut med soporna eller hämtar posten. Först och främst ska hon få känna trygghet här hemma innan jag kräver nån längre ensamhet av henne. Det får ta den tid det tar!
Trots att hon nästan är ett år gammal är det mer som att ha en liten valp i huset. Hon har ju inte fått någon speciell fostran tidigare. Å andra sidan har hon inte heller några speciella felinlärningar man måste ta itu med. Vi kan prägla henne helt och hållet på oss och hur vi vill ha det. Inget ont som inte har nåt gott med sig! I vilket fall som helst så är vi väldigt förtjusta i henne och tycker att vi hittat den perfekta hunden för oss
Vi hade lite problem i början, eftersom hon uppenbarligen inte var van vid fri tillgång på vatten. Hon drack över 4 liter första dagen och då kom jag ändå hem med henne vid 15tiden! Hon fortsatte dricka kopiösa mängder, troligtvis även för att döva hungern. Hon var utsvulten! Vilket ledde till att hon inte alltid hann ut när hon blev kissnödig. Hon var inte heller riktigt van vid att säga ifrån, men lärde sig jättesnabbt. Lite jobbigt bara att behöva ränna ut ibland så ofta som var 45 minut, men vad gör man inte? Hon klarade inte heller av att hålla sig på nätterna, det tog två veckor innan det blev bättre. Nu sover hon nätterna igenom i lugn och ro. I början i bur, för att lära henne säga ifrån och hålla sig lugn men numera ligger hon i sin goa Bia-bädd och allt funkar super.
Vikten då. Hon fick fel foder hos förra ägaren (Eukanuba Adult för små-medelstora raser) och alldeles för liten mängd (5 dl/dag). Gick över så fort jag kunde till högenergifoder och ökade mängden rejält. Nu äter hon 12 dl/dag och vikten har ökat från skämmigt magra 20,5 kg till betydligt snyggare 24,5 kg! Nu slipper man åtminstone skämmas när man är ute och går med henne, hon ser bara slank ut. Jag tycker dessutom det ser ut som att hon har vuxit lite till på höjden, men har inte mätt ännu. Hon ökade mest första veckan och det var nog en hel del vätska med. Men nu ser man att hon fått lite hull och även börjat muskla sig!
Det är en bit kvar, men hon är ju bara unghund ännu och fortsättningsvis kommer hon att få muskla sig i lagom takt och få upp kondisen bit för bit. Jag går mycket med henne och vi har hittat ett ridhus i närheten där hon får springa av sig regelbundet på bra underlag. När våren väl kommer ska husse börja cykla med henne. Han är ju en riktig cykelfantast (triatlet å allt!) och cyklar Vättern Runt varje år.
Hon har landat riktigt bra nu, här i sitt nya hem. Har fått in en bra dygnsrytm och är varken ommåttligt törstig eller utsvulten längre. Det går några timmar mellan rastningarna nu och hon sover hela nätterna. Hon har även lugnat sig inomhus, ligger mest och sover precis som det ska vara. Men hon är väldigt mammig, sambon kan göra vad han vill här hemma, men om jag går på toa och stänger dörren (som man ju gör!) så gnäller hon och tror jag har försvunnit för gott. Och hon är inte van vid att vara ensam, vilket jag tränar på precis som om hon vore valp. Tar små steg åt gången och nu reagerar hon inte när jag går ut med soporna eller hämtar posten. Först och främst ska hon få känna trygghet här hemma innan jag kräver nån längre ensamhet av henne. Det får ta den tid det tar!
Trots att hon nästan är ett år gammal är det mer som att ha en liten valp i huset. Hon har ju inte fått någon speciell fostran tidigare. Å andra sidan har hon inte heller några speciella felinlärningar man måste ta itu med. Vi kan prägla henne helt och hållet på oss och hur vi vill ha det. Inget ont som inte har nåt gott med sig! I vilket fall som helst så är vi väldigt förtjusta i henne och tycker att vi hittat den perfekta hunden för oss
