Utmattning och stress på jobbet - akut hjälp!

[sjoberga]

Som du ser det, det finns ingen skillnad mellan att utföra en aktivitet på sin fritid utan minsta lilla krav och att utföra en aktivitet på ett företag med definitivt större krav?

Jag ser den här "häxjakten" på sjuka som felspårig. Det läggs alldeles för mkt fokus på individen när de facto är att det krävs en helhet för att lösa problemet. Det är ett problem i samhället när fler o fler bli sjuka. O det är inte individens fel. Det krävs en större syn än så. Ta bara det här, ett exempel, att patienten lyfter 50% sjukersättning och är således arbetsför och arbetslös 50%. Fine. Det innebär på pappret att patienten kan utföra arbete om 4h om dagen. Kruxet här är regelverket + att ytterst, ytterst få företag har arbetsuppgifter och kan anställa någon om 4h om dagen. Regelverket (FK) säger att som lyftande av sjukersättning måste du finna ett arbete om 4h om dagen...annars förlorar du din sjukersättning. O det har folk inte råd med. O att hitta ett företag som kan anställa någon om 4h/dag är lätt sagt...svårt. Så det gör att en arbetsför om så 50% går arbetslös..utan a-kassa på den halvan o får leva på 50% sjukersättning. Som jag ser det är det en förlust för både individen och samhället. Jag ser det också som att regelverket måste förändras så att det ges möjlighet till människor.

Jag håller med dig i mycket. Ansvaret är delat på många parter om vi ska få det att fungera bra.

Det är ingen häxjakt. Det är en uppriktig önskan om att hjälpa så många som möjligt att använda sina möjligheter till att slippa vara helt beroende av samhällets utbetalningar.

 

[Lobelia]

OK, var går då gränsen? Bör alla som anser sig vara för sjuka för att arbeta, få en ersättning på.... 30 000 kr/månad, så de slipper vara både sjuka och uttråkade? Eller är det rimligt att samhället har en grundförsäkring som gör att man har tak över huvudet och mat på bordet TROTS att man inte bidrar till den allmänna kassan?

Jag har redan svarat på frågan i två olika versioner. Läs i tråden.

 

[Vallmo]

Det har förekommit här på buke att människor med psykisk sjukdom har fått skit för att de har orkat varit sociala en stund så här över buke, att ha skrivit ett inlägg. För orkar man skriva ett inlägg på buke är det likställt med att man orkar utföra ett arbete. Sen om man orkat åka till stallet och fyllt depåerna med meningsfylld aktivitet så har det inte setts med blida ögon.

Som tur är så har varken läkare eller AF/FK tyckt som buke utan ansett att de människor med psykiska sjukdomar har rätten att skriva på buke eller åka till stallet.

Men jisses!
Det var verkligen mycket tråkigt att höra. Riktigt lågt, faktiskt!

Det bevisar bara hur mycket okunskap det finns om sjukdomar, framförallt "osynliga" sjukdomar.

 

[Lovisaleonora]

Nej, det menade jag verkligen inte. Det jag menar är att stora utgifter som kommer sällan, såsom tandvård och glasögon, klarar man sig från att köpa/betala just då man lever på existensminimum en kortare tid. 3 månader är en jättekort tid. Det går att jonglera. Jag har gjort det själv. Värre är det när månaderna blir till år eller en livstid.

Och just därför har jag gnetat ihop och sparat, för att mäkta med så stora utgifter även om jag blir sjuk, skadad eller arbetslös. Du hänger upp dig på tre månader, min plan var betydligt längre än så.

 

[Magiana]

Och just därför har jag gnetat ihop och sparat, för att mäkta med så stora utgifter även om jag blir sjuk, skadad eller arbetslös. Du hänger upp dig på tre månader, min plan var betydligt längre än så.

Räcker bufferten resten av livet då? Och hur gör de som redan lever på små marginaler och inte får ihop en buffert alternativt blir sjuka tidigt i livet? Har man dessutom sån otur att man blir helt utan inkomst (vilket ju händer störande ofta för sjuka numera) kan man inte räkna med något från soc förrän bufferten är slut.

Jag tycker det är lite väl snävt att bara bedöma hur något ska vara utifrån sin egen verklighet.

 

[Lovisaleonora]

Räcker bufferten resten av livet då? Och hur gör de som redan lever på små marginaler och inte får ihop en buffert alternativt blir sjuka tidigt i livet? Har man dessutom sån otur att man blir helt utan inkomst (vilket ju händer störande ofta för sjuka numera) kan man inte räkna med något från soc förrän bufferten är slut.

Jag tycker det är lite väl snävt att bara bedöma hur något ska vara utifrån sin egen verklighet.

Jag kan bara tala utifrån min egen verklighet, och vilka mått och steg jag ser att jag måste ta för att behålla min trygghet. Många är trygghetsnarkomaner och kräver väldigt mycket för att känna sig trygga, men är inte beredda att göra det som krävs för att uppnå den tryggheten. Utan lägger istället det ansvaret på samhället. Mina pengar är mina att spendera, leva för dagen, unna mig och om jag hamnar i trångmål längre fram ska någon annan ta hand om mig, till den standard jag anser att jag har rätt till.

Det kommer som en chock att pengarna inte räcker till allt det jag vill, men så har det alltid varit för mig - jag gick ut i inte högavlönat jobb. Det var inte mycket kvar när lånen var betalda, och matkassan undanplockad. Jag kunde inte både köpa busskort och nya skor. Jag kunde ofta inte köpa nya skor ö h t, men var fortfarande glad över att kunna betala lägenheten, för det var min trygghet.

Tillägg: jag intervjuar ett par st om året som vill ha pengarna för extrajobbet svart. Annars påverkar det bidrag och sjukersättning. Man har alltså en arbetskapacitet, men vill ha extrapengarna UTÖVER bidrag och sjukersättning.

Varför inte istället skaffa ett jobb och komma in i arbetslivet? Istället för att mocka 35 boxar för svarta pengar och fri stallplats, samtidigt som man är sjukskriven - varför inte försöka hitta ett arbete som fungerar utifrån den kapaciteten man har?

 

[monster1]

Jag kan bara tala utifrån min egen verklighet, och vilka mått och steg jag ser att jag måste ta för att behålla min trygghet. Många är trygghetsnarkomaner och kräver väldigt mycket för att känna sig trygga, men är inte beredda att göra det som krävs för att uppnå den tryggheten. Utan lägger istället det ansvaret på samhället. Mina pengar är mina att spendera, leva för dagen, unna mig och om jag hamnar i trångmål längre fram ska någon annan ta hand om mig, till den standard jag anser att jag har rätt till.

Det kommer som en chock att pengarna inte räcker till allt det jag vill, men så har det alltid varit för mig - jag gick ut i inte högavlönat jobb. Det var inte mycket kvar när lånen var betalda, och matkassan undanplockad. Jag kunde inte både köpa busskort och nya skor. Jag kunde ofta inte köpa nya skor ö h t, men var fortfarande glad över att kunna betala lägenheten, för det var min trygghet.

Tillägg: jag intervjuar ett par st om året som vill ha pengarna för extrajobbet svart. Annars påverkar det bidrag och sjukersättning. Man har alltså en arbetskapacitet, men vill ha extrapengarna UTÖVER bidrag och sjukersättning.

Varför inte istället skaffa ett jobb och komma in i arbetslivet? Istället för att mocka 35 boxar för svarta pengar och fri stallplats, samtidigt som man är sjukskriven - varför inte försöka hitta ett arbete som fungerar utifrån den kapaciteten man har?

Varför frågar du dom inte? Jag har tre personer på sjukersättning. En har diabetes och går helt på sjukersättninge sedan en transplantation av njure och bukspottskörtel misslyckats. Hon ser dåligt kan inte vistas i ljus, går med rullator och får besök av hemtjänst och sköterska flera gånger om dagen, hon är ensamstående och har en son i nedre tonåren. Innan detta hände var hon arbetslös och sjukskriven i perioder för problemen med synen kopplat till diabetesen. Den andra är min fd chef som fick en stroke och förlorde talet samt rörelseförmågan i höger sida. Han kommer till jobbet och är med oss på förmiddagarna två dagar i veckan i övrigt går han på läkarbesök, talträning och sjukgymnastik. Nu har han dock fått ett svårt epeleptiskt anfall och ligger på sjukhus. Han äår ensamstående och har ett hemmavarande barn i gymnasieåldern. Nr tre har adhd, depression, utmattning, diabetes och dålig rygg med kronisk värk tillföljd av en skada han fick i tonåren (ena benet slutade växa), den personen går på sjukersättning men har inte gett upp hoppet om att komma tillbaka till arbete igen, men det lär inte hända de närmaste åren. Hen har tre barn i skolåldern. Två av dessa personer är i 40års åldern och den tredje i sina tidiga 50. De är från olika typer av samhällskikt.

 

[Squie]

Jag håller med dig i mycket. Ansvaret är delat på många parter om vi ska få det att fungera bra.

Det är ingen häxjakt. Det är en uppriktig önskan om att hjälpa så många som möjligt att använda sina möjligheter till att slippa vara helt beroende av samhällets utbetalningar.

Det blir en "häxjakt" när individen som lider av psykisk ohälsa hela tiden blir ifrågasatt - "är du verkligen sjuk?". O blir pressad till saker som ingen skulle begära av någon med en fysisk åkomma. Eftersom den psykiska inte syns..men den fysiska gör. Jag tror bara o anser att det är fel väg att gå, att jaga individen. Det är absolut lättast att jaga individen..för då behöver gruppen/samhället inte ta några direkta ansvar eller genomföra några förändringar. Men att jaga individen..det blir aldrig bra.

Men jisses!
Det var verkligen mycket tråkigt att höra. Riktigt lågt, faktiskt!

Det bevisar bara hur mycket okunskap det finns om sjukdomar, framförallt "osynliga" sjukdomar.

Jag vet. Det förekommer en hel del okunskap i ämnet. Många förstår inte hur lite energi en människa med psykisk ohälsa faktiskt har. Hur mkt det tar på människan att bara ta sig upp ur sängen, göra frukost, äta frukost, duscha, etc. Det är svårt att förstå om man själv aldrig har drabbats av det. Aldrig har behövt slåss mot sjukvård, aldrig behövt möta samhällets misstänksamhet och ifrågasättande, aldrig behövt vara nära anhörig o se/stötta/hjälpa/slåss, etc.

 

[kryddelydd]

De i min närhet som har drivit företag innan har fått sjukersättning i paritet med den lön de tagit ut åren innan sjukskrivning (alltså 64 % av summan upp till maxtaket beroende på inkomst).

det beror nog ibland på driftsf

Det blir en "häxjakt" när individen som lider av psykisk ohälsa hela tiden blir ifrågasatt - "är du verkligen sjuk?".

Terminologin här är nog en del i problemet.
Psykisk ohälsa.
Ohälsa och sjukdom är inte nödvändigtvis samma sak.

Psykisk sjukdom - låter kanske lite hemskare men får en helt annan dignitet.

Men begreppet "psykisk ohälsa" till skillnad mot "psykisk sjukdom" är utbrett och väldigt diffust.

Vad är "ohälsa"?
Var går gränsen mot sjukdom?

 

[Magiana]

Jag vet. Det förekommer en hel del okunskap i ämnet. Många förstår inte hur lite energi en människa med psykisk ohälsa faktiskt har. Hur mkt det tar på människan att bara ta sig upp ur sängen, göra frukost, äta frukost, duscha, etc. Det är svårt att förstå om man själv aldrig har drabbats av det. Aldrig har behövt slåss mot sjukvård, aldrig behövt möta samhällets misstänksamhet och ifrågasättande, aldrig behövt vara nära anhörig o se/stötta/hjälpa/slåss, etc.

När jag hade panikångest och var som sämst, så trodde jag att jag var lat. Jag var helt säker på att jag var lat. När jag sedan arbetstränade hände det att jag uteblev ibland för att jag inte orkade.

Så otroligt fel jag hade! Nu när jag blivit frisk är det där helt borta. Jag är om mig och kring mig, skapar planer och genomför, jag är drivande och ser till att saker händer. Så vadå lat? När jag var mitt i min sjukdom så insåg jag inte hur mycket energi det tog från mig. Så det är nog inte alls konstigt att omgivningen inte fattar det när man kanske inte gör det ens som drabbad.

 

[Lovisaleonora]

Varför frågar du dom inte? Jag har tre personer på sjukersättning.

Den senaste jag frågade ville inte bli styrd av arbetet, utan vara fri att göra vad den ville och jobba lite då och då när det behövdes pengar.

 

[monster1]

det beror nog ibland på driftsf


Terminologin här är nog en del i problemet.
Psykisk ohälsa.
Ohälsa och sjukdom är inte nödvändigtvis samma sak.

Psykisk sjukdom - låter kanske lite hemskare men får en helt annan dignitet.

Men begreppet "psykisk ohälsa" till skillnad mot "psykisk sjukdom" är utbrett och väldigt diffust.

Vad är "ohälsa"?
Var går gränsen mot sjukdom?

Den jag känner är fd egenföretagare.

 

[Vallmo]

När jag hade panikångest och var som sämst, så trodde jag att jag var lat. Jag var helt säker på att jag var lat. När jag sedan arbetstränade hände det att jag uteblev ibland för att jag inte orkade.

Så otroligt fel jag hade! Nu när jag blivit frisk är det där helt borta. Jag är om mig och kring mig, skapar planer och genomför, jag är drivande och ser till att saker händer. Så vadå lat? När jag var mitt i min sjukdom så insåg jag inte hur mycket energi det tog från mig. Så det är nog inte alls konstigt att omgivningen inte fattar det när man kanske inte gör det ens som drabbad.

Det där var verkligen tänkvärt!
Precis så var det för mig också men jag har nog inte riktigt fattat det lika bra som du.
Jag var också onödigt hård mot mig själv och tyckte "det här ska jag väl fixa".

Man blir helt slut av att ha ångest. Och att sova dåligt fast man är trött. Och att vara trött pga alla mediciner som gör så man ska sova för annars sover man inte alls.

Det var ett under att jag inte gjorde några missar på jobbet sista tiden innan jag blev sjukskriven. Antagligen gick alla energi till det. Jag hade så mycket ångest så den höll mig vaken och alert på ett konstigt vis.
Resten av tiden så var hjärnan på nollstrecket.

Jag blir fortfarande trött och okoncentrerad alldeles för fort efter en mental ansträngning. Jag märker det nu, till skillnad mot förut.
Det är bara så svårt att acceptera att varken kropp eller hjärna funkar lika bra som förr.