Utmattning och stress på jobbet - akut hjälp!

[Squie]

Det är väldigt stor skillnad på det mot att driva en blogg eller skriva på buke mot att gå till ett arbete och kunna sköta det.

Det har förekommit här på buke att människor med psykisk sjukdom har fått skit för att de har orkat varit sociala en stund så här över buke, att ha skrivit ett inlägg. För orkar man skriva ett inlägg på buke är det likställt med att man orkar utföra ett arbete. Sen om man orkat åka till stallet och fyllt depåerna med meningsfylld aktivitet så har det inte setts med blida ögon.

Som tur är så har varken läkare eller AF/FK tyckt som buke utan ansett att de människor med psykiska sjukdomar har rätten att skriva på buke eller åka till stallet.

 

[Lobelia]

Det är väldigt få människor som under en hel livstid helt saknar arbetsförmåga inom alla jobb.
Däremot är det ganska många människor som inte själva lyckas se sina förmågor och styrkor, utan det är så lätt att se hindren och så svårt att se möjligheterna (det är det många gånger för mig också).

Visst finns det individer som helt saknar all arbetsförmåga - på grund av sjukdom eller andra skäl. Men jag tror inte att det är de få individerna som diskuteras här.

Tvärt om jag, jag diskuterar alla, i synnerhet de personerna som helt saknar arbetsförmåga då det är de som drabbas hårdast.

 

[pajaztar]

Men jag är inte övertygad om att man mår bättre i största allmänhet av att inte jobba.
Jag är mer säker på att man mår bättre i största allmänhet av att göra något vettigt, att fokusera tankarna på annat än sitt lidande och sina symtom och sina svårigheter.

Ett problem med detta är ju att alla arbeten varken upplevs som vettiga eller hjälper arbetaren att fokusera på det dåliga. God tanke, men ett lönearbete är inte likställt med en vettig sysselsättning. Jag har massa saker jag tycker vore en vettigare sysselsättning än det arbete jag utför i min huvudsakliga anställning.

Sedan är det klart att det är upp till var och en att se till att en hittar ett arbete som är vettigt och meningsfullt för en själv, men det är inte så lätt när samhället är så fokuserat på att Alla Måste Arbeta, vilket driver folk till att ta vilket jobb som helst och riskerar att må skit pga att de känner att de slösar bort sitt liv på meningslös skit.

 

[sjoberga]

Tvärt om jag, jag diskuterar alla, i synnerhet de personerna som helt saknar arbetsförmåga då det är de som drabbas hårdast.

Fast de är så få, så rent samhällsekonomiskt skulle vi kunna ge dem 50.000 kr per månad utan problem. Det blir dock en mycket knepig struktur.

 

[sjoberga]

Det har förekommit här på buke att människor med psykisk sjukdom har fått skit för att de har orkat varit sociala en stund så här över buke, att ha skrivit ett inlägg. För orkar man skriva ett inlägg på buke är det likställt med att man orkar utföra ett arbete. Sen om man orkat åka till stallet och fyllt depåerna med meningsfylld aktivitet så har det inte setts med blida ögon.

Som tur är så har varken läkare eller AF/FK tyckt som buke utan ansett att de människor med psykiska sjukdomar har rätten att skriva på buke eller åka till stallet.

Jag skrev och menar att sådana aktiviteter är starka indikationer på att arbetsförmågan överstiger nollstrecket. Inte nödvändigtvis med speciellt stor marginal.

Människor gör nämligen just såna saker på sina jobb. Arbeta är inte synonymt med att vare sig passa tider, vara anställd eller göra det regelbundet.

 

[sjoberga]

Du förespråkar en lägre nivå än nu....

Nej, du själv är ju den som påstår att lägsta lön inte är definierad. Jag föreslår en struktur.

 

[monster1]

Jag skrev och menar att sådana aktiviteter är starka indikationer på att arbetsförmågan överstiger nollstrecket. Inte nödvändigtvis med speciellt stor marginal.

Människor gör nämligen just såna saker på sina jobb. Arbeta är inte synonymt med att vare sig passa tider, vara anställd eller göra det regelbundet.

För arbetsgivaren är det dock väldigt ofta just det.

 

[Lobelia]

Nej, du själv är ju den som påstår att lägsta lön inte är definierad. Jag föreslår en struktur.

Menar du att den är definierad, vad är lägstalönen i så fall?

 

[Magiana]

Arbeta är inte synonymt med att vare sig passa tider, vara anställd eller göra det regelbundet.

Menar du att sjuka ska bli egna företagare? Eller hur menar du? Att vara egen företagare kräver så mycket mer än att vara anställd så det känns inte rimligt att kräva. Egenanställning passar inte heller alla. Andra arbeten där man kan komma och gå som det passar existerar väl knappt? Det är inte rimligt att någon har arbetsförmåga när arbetsmarknaden för dessa endast är fiktiv.

Ideellt arbete kan däremot uppmuntras där arbetsförmågan varierar och är låg. Det genererar dock inga pengar för individen. Däremot kan det generera samhällsnytta, tillfredsställelse för individen och en känsla av samhörighet med andra.

 

[monster1]

Menar du att sjuka ska bli egna företagare? Eller hur menar du? Att vara egen företagare kräver så mycket mer än att vara anställd så det känns inte rimligt att kräva. Egenanställning passar inte heller alla. Andra arbeten där man kan komma och gå som det passar existerar väl knappt? Det är inte rimligt att någon har arbetsförmåga när arbetsmarknaden för dessa endast är fiktiv.

Ideellt arbete kan däremot uppmuntras där arbetsförmågan varierar och är låg. Det genererar dock inga pengar för individen. Däremot kan det generera samhällsnytta, tillfredsställelse för individen och en känsla av samhörighet med andra.

Där blir ju också försäkringskassans regler ännu mer krångliga och att ha kunder när man kan försvinna långa perioder är jättesvårt.

 

[kryddelydd]

Ett problem med detta är ju att alla arbeten varken upplevs som vettiga eller hjälper arbetaren att fokusera på det dåliga. God tanke, men ett lönearbete är inte likställt med en vettig sysselsättning. Jag har massa saker jag tycker vore en vettigare sysselsättning än det arbete jag utför i min huvudsakliga anställning.

Sedan är det klart att det är upp till var och en att se till att en hittar ett arbete som är vettigt och meningsfullt för en själv, men det är inte så lätt när samhället är så fokuserat på att Alla Måste Arbeta, vilket driver folk till att ta vilket jobb som helst och riskerar att må skit pga att de känner att de slösar bort sitt liv på meningslös skit.

Nej, alla arbeten upplevs inte som meningsfulla.
Ja, alla ska arbeta - som har förmåga till det och de flesta har viss förmåga.
Ja, en del "vilket jobb som helst" upplevs som att man slösar bort sitt liv på meningslös skit.

Vad är konstigt med det?

 

[sjoberga]

Menar du att den är definierad, vad är lägstalönen i så fall?

Jag vill definiera den via lagstadgad minimilön. Som det är nu får man ta lägsta lön i kollektivavtalen.

Men du påstår att den inte är definierad, ändå så framhärdar du i att jag vill sänka ersättningen, det är det jag reagerar på.

 

[Lobelia]

Nej, alla arbeten upplevs inte som meningsfulla.
Ja, alla ska arbeta - som har förmåga till det och de flesta har viss förmåga.
Ja, en del "vilket jobb som helst" upplevs som att man slösar bort sitt liv på meningslös skit.

Vad är konstigt med det?

Det beror på vad man lägger in i det. Den som får ett terapiarbete att gräva en grop och fylla igen den gång på gång (jag menar här arbete konstruerat för att sysselsätta någon och som ingen har nytta av) har verkligen ett meningslöst arbete.

Har man ett arbete som någon är beredd att betala för så är det med stor sannolikhet till nytta för någon även om man själv känner det meningslöst. Det är ett annat plan av meningslöshet.

Den första typen av arbete borde alla få slippa.

 

[sjoberga]

Menar du att sjuka ska bli egna företagare? Eller hur menar du? Att vara egen företagare kräver så mycket mer än att vara anställd så det känns inte rimligt att kräva. Egenanställning passar inte heller alla. Andra arbeten där man kan komma och gå som det passar existerar väl knappt? Det är inte rimligt att någon har arbetsförmåga när arbetsmarknaden för dessa endast är fiktiv.

Ideellt arbete kan däremot uppmuntras där arbetsförmågan varierar och är låg. Det genererar dock inga pengar för individen. Däremot kan det generera samhällsnytta, tillfredsställelse för individen och en känsla av samhörighet med andra.

Varför begränsa möjligheterna? Varför inte undersöka alla möjligheter? Jag håller inte alls med om att egenföretagande skulle passa sjuka sämre än andra, i generell mening. Snarare bättre, då det kan ge den flexibilitet som många här beskriver som ett problem.

Jag ser det som en möjlighet, givetvis passar den inte heller alla.

 

[Lovisaleonora]

Ja, visst kan man tycka att det är livskvalitet att leva resten av livet så pass sjuk att man inte kan jobba på existensminimum. Jag tycker då inte det och jag unnar de sjuka lite mer än så.

OK, var går då gränsen? Bör alla som anser sig vara för sjuka för att arbeta, få en ersättning på.... 30 000 kr/månad, så de slipper vara både sjuka och uttråkade? Eller är det rimligt att samhället har en grundförsäkring som gör att man har tak över huvudet och mat på bordet TROTS att man inte bidrar till den allmänna kassan?

Skojar du?

Hur är det med glasögon? Tandvård? Saker som går sönder och måste ersättas? Sådant kan man skjuta på när man är kortvarigt på existensminimum. För en livstid funkar det inte lika bra.

Du menar att jag visste att jag skulle vara arbetslös i tre månader och utan inkomst så länge? Nej, det visste jag inte. Jag hade ingen aning om när jag skulle få jobb igen. Nu har jag ända sedan jag blev myndig byggt hela min tillvaro (lägenhet, omständigheter etc) på att jag ska kunna vara sjukskriven utan att behöva flytta, byta tillvaro etc.

För det känns inte tryggt för mig att bo större än jag har råd med på minsta inkomst. Det är inte ovanligt i min bekantskapskrets att man resonerar så, att man ska kunna bo kvar, leva normalt även om en eller bägge blir skadade eller sjuka längre tid.

Det fungerar jättebra om man har vänner inom cykelavstånd och är i tillräckligt godform för att cykla.

Ja, men vad är då alternativet? Igen. Ska vi kanske ha speciella taxipooler som kör runt folk som känner att de har behov av att slippa promenera och cykla? Eller är det rimligt att man själv får ta ansvar för sitt liv och det man behöver för att finna livet meningsfullt. Eller ska samhället i stort ta ansvar för att man har en - i sitt tycke - meningsfull tillvaro med kul fritid, spännande vänner och lagom utmanande dagar när man nu ändå är så olyckligt lottad att man är sjuk och har ont?

F ö info så lever jag nära en som har mycket svåra livslånga smärtor (jämförbart med skelettcancer i framskridet stadium) och vet mycket väl vad det innebär att vara både sjuk, ha ont och vara utan inkomst. Så blir det inte sällan när man varit egenföretagare sedan ungdomen. Du blir helt utestängd från sådana saker som sjukersättning.

 

[Squie]

Jag skrev och menar att sådana aktiviteter är starka indikationer på att arbetsförmågan överstiger nollstrecket. Inte nödvändigtvis med speciellt stor marginal.

Människor gör nämligen just såna saker på sina jobb. Arbeta är inte synonymt med att vare sig passa tider, vara anställd eller göra det regelbundet.

Som du ser det, det finns ingen skillnad mellan att utföra en aktivitet på sin fritid utan minsta lilla krav och att utföra en aktivitet på ett företag med definitivt större krav?

Jag ser den här "häxjakten" på sjuka som felspårig. Det läggs alldeles för mkt fokus på individen när de facto är att det krävs en helhet för att lösa problemet. Det är ett problem i samhället när fler o fler bli sjuka. O det är inte individens fel. Det krävs en större syn än så. Ta bara det här, ett exempel, att patienten lyfter 50% sjukersättning och är således arbetsför och arbetslös 50%. Fine. Det innebär på pappret att patienten kan utföra arbete om 4h om dagen. Kruxet här är regelverket + att ytterst, ytterst få företag har arbetsuppgifter och kan anställa någon om 4h om dagen. Regelverket (FK) säger att som lyftande av sjukersättning måste du finna ett arbete om 4h om dagen...annars förlorar du din sjukersättning. O det har folk inte råd med. O att hitta ett företag som kan anställa någon om 4h/dag är lätt sagt...svårt. Så det gör att en arbetsför om så 50% går arbetslös..utan a-kassa på den halvan o får leva på 50% sjukersättning. Som jag ser det är det en förlust för både individen och samhället. Jag ser det också som att regelverket måste förändras så att det ges möjlighet till människor.

 

[monster1]

Ja, men vad är då alternativet? Igen. Ska vi kanske ha speciella taxipooler som kör runt folk som känner att de har behov av att slippa promenera och cykla? Eller är det rimligt att man själv får ta ansvar för sitt liv och det man behöver för att finna livet meningsfullt. Eller ska samhället i stort ta ansvar för att man har en - i sitt tycke - meningsfull tillvaro med kul fritid, spännande vänner och lagom utmanande dagar när man nu ändå är så olyckligt lottad att man är sjuk och har ont?

F ö info så lever jag nära en som har mycket svåra livslånga smärtor (jämförbart med skelettcancer i framskridet stadium) och vet mycket väl vad det innebär att vara både sjuk, ha ont och vara utan inkomst. Så blir det inte sällan när man varit egenföretagare sedan ungdomen. Du blir helt utestängd från sådana saker som sjukersättning.

Allternativet är att man har en ekonomi som ger utrymme för tex resor i vardagen, stora utgifter som tex tandvård etc.
Det måste vara något annat som gör att din närstående inte får sjukersättning (hen har inte tagit ut lön i från företaget och därmed inte betalat in arbetsgivaravgift etc tex?). De i min närhet som har drivit företag innan har fått sjukersättning i paritet med den lön de tagit ut åren innan sjukskrivning (alltså 64 % av summan upp till maxtaket beroende på inkomst).

 

[Magiana]

Du menar att jag visste att jag skulle vara arbetslös i tre månader och utan inkomst så länge? Nej, det visste jag inte. Jag hade ingen aning om när jag skulle få jobb igen.

Nej, det menade jag verkligen inte. Det jag menar är att stora utgifter som kommer sällan, såsom tandvård och glasögon, klarar man sig från att köpa/betala just då man lever på existensminimum en kortare tid. 3 månader är en jättekort tid. Det går att jonglera. Jag har gjort det själv. Värre är det när månaderna blir till år eller en livstid.

 

[Magiana]

Varför begränsa möjligheterna? Varför inte undersöka alla möjligheter? Jag håller inte alls med om att egenföretagande skulle passa sjuka sämre än andra, i generell mening. Snarare bättre, då det kan ge den flexibilitet som många här beskriver som ett problem.

Jag ser det som en möjlighet, givetvis passar den inte heller alla.

Har man möjligheten är det bra, har man inte förutsättningar för det så ska det inte krävas.

 

[sjoberga]

Har man möjligheten är det bra, har man inte förutsättningar för det så ska det inte krävas.

Precis som alla andra möjligheter till arbete. Jag är inte alls främmande för att samhället ger stöd i att driva företaget för de som vill. Hjälp med bokföring, redovisning etc.