Utredning av bipolär sjukdom typ 2

Jag tror att du har helt rätt, jag tror att informationen återberättas dåligt. Jag tror att du kan få en aha-upplevelse av Infotekets film.
När jag skriver att bilden av bipolär sjukdom är stereotyp menar jag att bilden folk har är samma som den alltid har varit, sedan Gökboet producerades typ. Bara det att det har ju gjorts massor av forskning sedan dess och medicineringen ser inte alls likadan ut nu. Förr fanns det Litium och inte så mycket mer, nu finns det en hel uppsjö av mediciner.

I ursprungsinlägget skriver du att du inte tycker att du har tillräckligt med symptom för att göra en utredning. Men förut skrev du att du haft psykoser, minnesluckor och varit suicidal och nu skriver du att du har haft återkommande depressioner och ångest. Jag tycker inte det låter som att du inte har tillräckligt med symptom, jag tycker det låter som att du har flera symptom.

Har du försökt medicinera dina depressioner utan resultat? Det är en tydlig indikation på bipolär sjukdom, om man även har andra symptom.

När jag skriver att jag har lindrigare symptom så menar jag nog just nu, och jag kan ha svårt att minnas hur det har varit tidigare och det gör det enklare att förminska problemet. Framför allt depression är lätt för mig att förtränga, jag kan veta om att jag vid en tidigare tidpunkt upplevt mig som deprimerad och även uttryckt detta till anhöriga. Men när den perioden är över har jag svårt att minnas hur det kändes. Det gör att jag gärna borstar av mig och glömmer. Den här hösten har mestadels bestått av dagar då jag känt att jag inte orkar någonting, och inte vill någonting, och låser in mig hemma. Andra dagar full gång med projekt och dessa kan som jag nämnde tidigare bli lätt maniska och påfrestande. Men till skillnad från hur det kan vara så har denna hösten varit ganska lindrig.

Jag har återkommande ångest som ger fysiska symptom såsom tryck över bröstet och andningssvårigheter. Varje månad åtminstone, och det har jag haft sedan jag var barn. Jag kunde bara inte identifiera det då utan kallade det "plötsligt väldigt trött" eller "torr i halsen och måste ha vatten". Orkeslöshet, nedstämdhet och ledsamhet återkommer också. Något svårare och ihärdigare kanske en gång per år. De perioder som jag tolkar som hypomaniska kan vara fantastiska på så vis att det känns som att jag har en miljon idéer, jag känner mig kreativ och lustfylld. Baksidan är att jag blir lättirriterad när jag blir störd, överkänslig när nåt går snett och framför allt så försummar jag mycket annat när jag försvinner in i min egna lilla värld.

Ovan saker är mer regel än undantag för min del. 2015 gick jag dock in i en mycket svårare depression som med största sannolikhet triggades igång av uppbrottet med min exsambo. Han lider av många psykiska sjukdomar och det uppbrottet kantades mycket av skuldkänslor, särskilt eftersom det också blev ett självmordsförsök från hans sida som resultat. Så jag tyckte aldrig att det var konstigt att mitt fall blev så djupt som det blev, det var ju en enormt påfrestande tid. När jag flyttade ut så drog jag igång en massa projekt med min nya lägenhet och det var väl i samband med det som dessa drag som jag alltid haft, med depression och hypomani, drogs till sin spets. Jag var ärligt talat fullkomligt besatt av att få lägenheten klar, klättrade på höga stegar mitt i natten, spenderade pengar jag inte hade, struntade i studierna, lånade bil av vänner och anhöriga och åkte till IKEA spontant på oväntade tider och glömde hälften av allt jag köpt i kassan vid två tillfällen. Allt med någon form av brusande ljud i öronen och minnesluckor då jag inte kunde minnas att jag hämtat bilen eller hur jag plötsligt befann mig på en plats. Detta varvat med suicidaltankar och dagar som jag bara sov. Ibland fick jag dricka ganska mycket vin för att kunna sova ännu mer. Jag sökte hjälp på vårdcentral, främst för minnesluckorna. Resten hade jag nog inte självinsikt att se just då. Minns hur läkaren frågade mig om jag upplevde mig deprimerad och då bröt jag ihop fullkomligt. Remiss till Sabbatsberg, som nekades eftersom läkaren noterat självmedicinering med vin och Sabbatsberg ville få mig igenom en beroendeutredning. Fick gå igenom en beroendeutredning som visade sig se bra ut. Under den här tiden fick jag någon medicin som jag till och med förträngt namnet på, så hemsk var den. Jag blev bara trött och ljudkänslig och sov typ flera månader, kändes det som. Fick tillslut komma till Sabbatsberg 5 månader senare, under ett möte fick jag veta att de skulle utreda mig för bipolär sjukdom, men att denna psykiatriker skulle byta avdelning och att jag skulle få en ny 2 månader senare. I denna veva började jag komma på fötter på egen hand, hade slutat ta den hemska medicinen och tackade tillslut nej. Jag kände att jag klarar mig själv nu, och ytterligare 6 månader senare upplevde jag mig som återställd. Jag avskrev det hela som en svår depression triggad av traumat som var uppbrottet med mitt ex.

Sedan dess har det mesta pinnat på som vanligt. Vanligt för mig alltså, som beskrivet i början av den här texten. Ja, jag skrev "en lång historia kort" i trådstarten och såhär ser den ut i sin helhet.
 
Lergigan! Den lirade inte med mig just då.
Lergigan är en antihistamin som främst används mot ångest, sömnproblem men även yrsel. Den är "snäll" och inte beroendeframkallande, så det är säkert därför du fick just den då. Jag själv har den som sömnstöd på nätter, men tycker inte alls den fungerar vid ångest eller insomning tex.
 
När jag skriver att jag har lindrigare symptom så menar jag nog just nu, och jag kan ha svårt att minnas hur det har varit tidigare och det gör det enklare att förminska problemet. Framför allt depression är lätt för mig att förtränga, jag kan veta om att jag vid en tidigare tidpunkt upplevt mig som deprimerad och även uttryckt detta till anhöriga. Men när den perioden är över har jag svårt att minnas hur det kändes. Det gör att jag gärna borstar av mig och glömmer. Den här hösten har mestadels bestått av dagar då jag känt att jag inte orkar någonting, och inte vill någonting, och låser in mig hemma. Andra dagar full gång med projekt och dessa kan som jag nämnde tidigare bli lätt maniska och påfrestande. Men till skillnad från hur det kan vara så har denna hösten varit ganska lindrig.

Jag har återkommande ångest som ger fysiska symptom såsom tryck över bröstet och andningssvårigheter. Varje månad åtminstone, och det har jag haft sedan jag var barn. Jag kunde bara inte identifiera det då utan kallade det "plötsligt väldigt trött" eller "torr i halsen och måste ha vatten". Orkeslöshet, nedstämdhet och ledsamhet återkommer också. Något svårare och ihärdigare kanske en gång per år. De perioder som jag tolkar som hypomaniska kan vara fantastiska på så vis att det känns som att jag har en miljon idéer, jag känner mig kreativ och lustfylld. Baksidan är att jag blir lättirriterad när jag blir störd, överkänslig när nåt går snett och framför allt så försummar jag mycket annat när jag försvinner in i min egna lilla värld.

Ovan saker är mer regel än undantag för min del. 2015 gick jag dock in i en mycket svårare depression som med största sannolikhet triggades igång av uppbrottet med min exsambo. Han lider av många psykiska sjukdomar och det uppbrottet kantades mycket av skuldkänslor, särskilt eftersom det också blev ett självmordsförsök från hans sida som resultat. Så jag tyckte aldrig att det var konstigt att mitt fall blev så djupt som det blev, det var ju en enormt påfrestande tid. När jag flyttade ut så drog jag igång en massa projekt med min nya lägenhet och det var väl i samband med det som dessa drag som jag alltid haft, med depression och hypomani, drogs till sin spets. Jag var ärligt talat fullkomligt besatt av att få lägenheten klar, klättrade på höga stegar mitt i natten, spenderade pengar jag inte hade, struntade i studierna, lånade bil av vänner och anhöriga och åkte till IKEA spontant på oväntade tider och glömde hälften av allt jag köpt i kassan vid två tillfällen. Allt med någon form av brusande ljud i öronen och minnesluckor då jag inte kunde minnas att jag hämtat bilen eller hur jag plötsligt befann mig på en plats. Detta varvat med suicidaltankar och dagar som jag bara sov. Ibland fick jag dricka ganska mycket vin för att kunna sova ännu mer. Jag sökte hjälp på vårdcentral, främst för minnesluckorna. Resten hade jag nog inte självinsikt att se just då. Minns hur läkaren frågade mig om jag upplevde mig deprimerad och då bröt jag ihop fullkomligt. Remiss till Sabbatsberg, som nekades eftersom läkaren noterat självmedicinering med vin och Sabbatsberg ville få mig igenom en beroendeutredning. Fick gå igenom en beroendeutredning som visade sig se bra ut. Under den här tiden fick jag någon medicin som jag till och med förträngt namnet på, så hemsk var den. Jag blev bara trött och ljudkänslig och sov typ flera månader, kändes det som. Fick tillslut komma till Sabbatsberg 5 månader senare, under ett möte fick jag veta att de skulle utreda mig för bipolär sjukdom, men att denna psykiatriker skulle byta avdelning och att jag skulle få en ny 2 månader senare. I denna veva började jag komma på fötter på egen hand, hade slutat ta den hemska medicinen och tackade tillslut nej. Jag kände att jag klarar mig själv nu, och ytterligare 6 månader senare upplevde jag mig som återställd. Jag avskrev det hela som en svår depression triggad av traumat som var uppbrottet med mitt ex.

Sedan dess har det mesta pinnat på som vanligt. Vanligt för mig alltså, som beskrivet i början av den här texten. Ja, jag skrev "en lång historia kort" i trådstarten och såhär ser den ut i sin helhet.

Vill börja med att säga att jag inte är en doktor så jag kan inte sätta en diagnos på dig. Med det sagt så känner jag igen mig i allt du skriver. Sådär har hela mitt liv sett ut. Och just normaliserandet som du beskriver, är en fälla. För bara för att något är normalt för dig, så betyder det inte att det är normalt. Det du beskriver skulle jag säga är ett skolboksexempel på lindrig typ 2. Problemet med lindrig typ 2 är som någon redan skrivit att den ofta, men inte alltid, förvärras med tiden om den förblir omedicinerad. Och jag vet att du skrev att du inte vill ha mediciner, men mycket av det du beskriver skulle nog kunna medicineras (men är fortfarande inte en doktor). Inte av Lergigan dock, som är en antihistamin och ”förstagångsmedicin” vid ångest, och ett jävla rävgift om du frågar mig.

En fördel med att göra en utredning är att om du får en bipolär-diagnos så får du också en vårdkontakt och en plats på öppenpsykiatrin. Det gör att du kan ha en dialog med en läkare gällande mediciner. Du kanske inte behöver medicin nu men om behovet skulle uppstå skulle du ha någon att bolla det med. Du skulle också få hjälp att ta reda på vad du har för tidiga tecken som man säger, dvs vilka tecken visar du när du är påväg in i en depression/hypomani och hur kan man stävja depressionen/hypomanin genom att uppmärksamma dem. Utöver medicin är utbildning främsta behandlingen vid bipolär sjukdom.

Så som du beskriver att du mår, det är inte normalt att må så och man ska inte behöva må så. Det finns hjälp att få, oavsett om du är bipolär eller inte.
 
Lergigan är en antihistamin som främst används mot ångest, sömnproblem men även yrsel. Den är "snäll" och inte beroendeframkallande, så det är säkert därför du fick just den då. Jag själv har den som sömnstöd på nätter, men tycker inte alls den fungerar vid ångest eller insomning tex.

Det blev helt snett för de fick för sig att jag hade sömnproblem, vilket jag inte hade, men jag skulle ändå ta den vid ångest. Så jag tog den vid ångest vilket gjorde att jag bara blev jättetrött och illamående. Jag vet att den bedöms som lindrig men minns att jag mådde väldigt dåligt av den.
 
Det blev helt snett för de fick för sig att jag hade sömnproblem, vilket jag inte hade, men jag skulle ändå ta den vid ångest. Så jag tog den vid ångest vilket gjorde att jag bara blev jättetrött och illamående. Jag vet att den bedöms som lindrig men minns att jag mådde väldigt dåligt av den.

Jag äter både Litium och några andra stämningsstabiliserare och även antipsykotika, samt benso vid behov. Inga lätta mediciner alltså. Jag blir skitdålig av Lergigan och Atarax, kan inte äta dem.
 
Jag tycker absolut att du ska låta utreda dig, om du inte vill bli behandlad kan du ju besluta när det kommer upp. Att bara bli erbjuden utredning gör ju att man kommer in i systemet, det brukar vara svårt att komma dit så ta den chansen när du får den.
 
Vill börja med att säga att jag inte är en doktor så jag kan inte sätta en diagnos på dig. Med det sagt så känner jag igen mig i allt du skriver. Sådär har hela mitt liv sett ut. Och just normaliserandet som du beskriver, är en fälla. För bara för att något är normalt för dig, så betyder det inte att det är normalt. Det du beskriver skulle jag säga är ett skolboksexempel på lindrig typ 2. Problemet med lindrig typ 2 är som någon redan skrivit att den ofta, men inte alltid, förvärras med tiden om den förblir omedicinerad. Och jag vet att du skrev att du inte vill ha mediciner, men mycket av det du beskriver skulle nog kunna medicineras (men är fortfarande inte en doktor). Inte av Lergigan dock, som är en antihistamin och ”förstagångsmedicin” vid ångest, och ett jävla rävgift om du frågar mig.

En fördel med att göra en utredning är att om du får en bipolär-diagnos så får du också en vårdkontakt och en plats på öppenpsykiatrin. Det gör att du kan ha en dialog med en läkare gällande mediciner. Du kanske inte behöver medicin nu men om behovet skulle uppstå skulle du ha någon att bolla det med. Du skulle också få hjälp att ta reda på vad du har för tidiga tecken som man säger, dvs vilka tecken visar du när du är påväg in i en depression/hypomani och hur kan man stävja depressionen/hypomanin genom att uppmärksamma dem. Utöver medicin är utbildning främsta behandlingen vid bipolär sjukdom.

Så som du beskriver att du mår, det är inte normalt att må så och man ska inte behöva må så. Det finns hjälp att få, oavsett om du är bipolär eller inte.

Tack för bra tips. Jag kanske får ta tag i det där.. tittade du om jag kunde boka en tid på den vårdcentral som jag var inskriven på 2015, men just de har såklart kö för att få lista sig där. Jag kanske får boka en tid på min befintliga vårdcentral. Visst borde man kunna se till att de får tillgång till ens journal från gamla vårdcentralen, samt Sabbatsberg?
 
Tack för bra tips. Jag kanske får ta tag i det där.. tittade du om jag kunde boka en tid på den vårdcentral som jag var inskriven på 2015, men just de har såklart kö för att få lista sig där. Jag kanske får boka en tid på min befintliga vårdcentral. Visst borde man kunna se till att de får tillgång till ens journal från gamla vårdcentralen, samt Sabbatsberg?

Du kan också skicka en egenremiss direkt till öppenpsykitrin. Utöver att beskriva dina problem, dvs det du normaliserat som inte är normalt, så ska du också nämna att du blivit erbjuden en utredning tidigare och om du har möjlighet bifogar du journalanteckningarna från då.
Var väldigt tydlig med din problematik, på gränsen till att överdriva.
 
Jag känner 4 stycken med bipolär sjukdom. De är alla rätt högfungerande normalt. Vissa har pluggat långa och avancerade utbildningar och andra kortare. De har oftast grejat jobb etc. Men hemma/privat kan mer problem uppstå.
Ibland har någon slutat med sin medicin för att den tycker sig må så bra och så kraschar de.

Alla har fått diagnos som vuxna. Och alla är glada att de gjort utredningen. Allihop medicinerar nu på olika vis. Men en del av dem har tagit emot hjälp i att med olika ”verktyg” bättre kunna hantera de jobbigare perioderna.
De upplever att vården ”tar dem mer på allvar” med diagnoserna om de får ett skov. Och att de redan har en vårdkontakt känns tryggt.

Jag har en pappa som är världens underbaraste. Men som låter som din sambo. Matematiskt begåvad, intelligent som tusan och mkt omtänksam. Men känslor är mkt svårt för honom i vissa lägen. Har även 2 till underbart snälla personer i min närhet som är likadana. De har haft besvär att stötta sin partner i kriser IOM att de bara inte vet hur. Och dessutom mår dåligt över det.
Om DU får en diagnos kanske sambon kan hitta någon anhörig-grupp eller liknande. Då kanske du också slipper guida honom i de här lägena där du behöver ngt annat.
Det kanske kan vara ngt att ha i åtanke när du väger för- och nack-delar med utredning.

Jag fick ADHD-diagnos som vuxen. Så glad att jag gjorde utredningen även om jag många år inte medicinerat ADHDn. Skönt att fatta varför och skönt att få verktyg och kunna justera tillvaron bättre. 👍
 
Det blev helt snett för de fick för sig att jag hade sömnproblem, vilket jag inte hade, men jag skulle ändå ta den vid ångest. Så jag tog den vid ångest vilket gjorde att jag bara blev jättetrött och illamående. Jag vet att den bedöms som lindrig men minns att jag mådde väldigt dåligt av den.
Ja, skulle aldrig kunna ta på dagen själv och kunna göra något eftersom att man blir så slö, sedan tar den inte alls udden ur ångesten för egen del + ger hemska myrkrypningar när jag testat att öka dos (på läkares inrådan alltså). Finns mycket bättre mediciner som @Bapelsin säger.
 
Jag är utredd för bipolär sjukdom två gånger (varför nöja sig med en?) och har fått diagnosen bipolär typ 2. Första utredningen var jag 18 och andra 27. Egentligen är ingenting direkt annorlunda före/efter utredning för mig. Det enda är väl att min psykiater blev ännu mer trigger happy med mediciner när jag väl fick diagnosen efter andra utredningen. Jag hämtade inte ut ens hälften av det hon skrev ut och kände mig ändå som om jag var med i ett läkemedelsexperiment. Nu har jag ju viss yrkeskunskap kring den typen av medicinering och kunde fatta väl underbyggda beslut kring min egen medicinering men jag tycker det är skitläskigt att tänka på alla andra som inte har samma utgångsläge och hur deras inställning till medicin blir.

Jag fungerar väldigt väl på lamotrigin, vilket i grunden är en epilepsimedicin men som har fungerat väldigt bra stämningsstabiliserande för mig. För mig är det dock det lite klyschiga uttalandet om att antidepp o dyl tar bort färgerna 100 % sant men helt ärligt, i perioder i mitt liv har jag varit väldigt tacksam över gråskala istället för skrikigt neon, om du hajar metaforen. Just nu äter jag inga mediciner alls, eftersom livet i allmänhet har varit såpass lagom tråkigt och förutsägbart att det inte triggat varje sig toppar eller dalar de senaste två åren.

Jag tänker väldigt, väldigt, väldigt sällan i diagnostermer kring mig själv. Mitt fungerande, med ett väldigt lågt/depressivt utgångsläge och samma typ av ångestdrivna projektfanatism som du själv beskriver, är en fullkomligt integrerad del av mig själv och helt enkelt så jag är. Andra skulle beskriva det som yttringar av min personlighet. Medicineringen tar inte udden av det. Den tar udden av de skarpa känslomässiga yttringar som följer av det.
Allmänt svammel, känner jag nu, jag är nog osäker på vilka poänger jag vill göra.
 
Instämmer med det mesta som sagts.
Att vara bipolär är en sjukdom som man i de flesta fall behöver medicinera. Behandlingen skiljer sig ganska mycket mot unipolär depression (vanlig depression). Därför är det jätteviktigt med rätt diagnos.
Har du dessutom haft psykoser så är det ganska allvarlig och definitivt en anledning till att göra ett test och sen få rätt sorts mediciner.
Förstahandsvalet vid bipolär sjukdom är i de flesta fall litium. Sen får man ofta tilläggsbehandling med någon mer medicin.

Är själv bipolär. Ser jag tillbaka i livet så inser jag att jag hade sjukdomen redan i trettioårsåldern. Kanske tidigare till och med. Idag är jag 54 och har fått kämpa mig tillbaka till livet dom senaste åren. Det finns inte en chans att jag skulle klara mig utan mina mediciner idag.
 
Du kan också skicka en egenremiss direkt till öppenpsykitrin. Utöver att beskriva dina problem, dvs det du normaliserat som inte är normalt, så ska du också nämna att du blivit erbjuden en utredning tidigare och om du har möjlighet bifogar du journalanteckningarna från då.
Var väldigt tydlig med din problematik, på gränsen till att överdriva.

Såg nu att de har egenanmälan på öppenpsykatrin, Sabbatsberg. Jag har dock missat telefontiden för idag så jag får ringa dem i morgon. Jag tänker att det borde finnas goda chanser att kunna skrivas in där direkt eftersom de har accepterat en remiss tidigare. Jag hoppas det i alla fall. Å andra sidan är jag ju 32 år nu och oavsett vad en utredning skulle visa så gör väl några månader fram och tillbaks ingen större skillnad.

Usch så läskigt. Jag tänker liksom att om jag inte gör någon utredning så är jag inte sjuk. Världens tankevurpa jag vet, men jag vill inte vara sjuk på nåt vis.
 
Såg nu att de har egenanmälan på öppenpsykatrin, Sabbatsberg. Jag har dock missat telefontiden för idag så jag får ringa dem i morgon. Jag tänker att det borde finnas goda chanser att kunna skrivas in där direkt eftersom de har accepterat en remiss tidigare. Jag hoppas det i alla fall. Å andra sidan är jag ju 32 år nu och oavsett vad en utredning skulle visa så gör väl några månader fram och tillbaks ingen större skillnad.

Usch så läskigt. Jag tänker liksom att om jag inte gör någon utredning så är jag inte sjuk. Världens tankevurpa jag vet, men jag vill inte vara sjuk på nåt vis.

Att normalisera ickenormala beteenden är ju på något sätt också sjukt. Då är en ”riktig” sjukdom som faktiskt går att behandla bättre?

Jag brukar (förenklat) tänka att bipolär sjukdom är som diabetes.
Det är en livslång sjukdom som du kan behandla men inte bli frisk ifrån. Med rätt medicinering/behandling går det att vara symptomfri men utan medicinering/behandling kan den vara dödlig.
Väldigt förenklat som sagt, men jag tycker att liknelsen hjälper mig när jag hamnar i samma tankevurpa som du att jag inte vill vara sjuk. Stigmat om du blivit diagnostiserad med tex diabetes är ju inte alls lika stort, även om det såklart inte är någon som vill ha diabetes heller. Jag kanske målar in mig i ett hörn nu men jag hoppas du förstår min poäng ändå.
 
Jag är utredd för bipolär sjukdom två gånger (varför nöja sig med en?) och har fått diagnosen bipolär typ 2. Första utredningen var jag 18 och andra 27. Egentligen är ingenting direkt annorlunda före/efter utredning för mig. Det enda är väl att min psykiater blev ännu mer trigger happy med mediciner när jag väl fick diagnosen efter andra utredningen. Jag hämtade inte ut ens hälften av det hon skrev ut och kände mig ändå som om jag var med i ett läkemedelsexperiment. Nu har jag ju viss yrkeskunskap kring den typen av medicinering och kunde fatta väl underbyggda beslut kring min egen medicinering men jag tycker det är skitläskigt att tänka på alla andra som inte har samma utgångsläge och hur deras inställning till medicin blir.

Jag fungerar väldigt väl på lamotrigin, vilket i grunden är en epilepsimedicin men som har fungerat väldigt bra stämningsstabiliserande för mig. För mig är det dock det lite klyschiga uttalandet om att antidepp o dyl tar bort färgerna 100 % sant men helt ärligt, i perioder i mitt liv har jag varit väldigt tacksam över gråskala istället för skrikigt neon, om du hajar metaforen. Just nu äter jag inga mediciner alls, eftersom livet i allmänhet har varit såpass lagom tråkigt och förutsägbart att det inte triggat varje sig toppar eller dalar de senaste två åren.

Jag tänker väldigt, väldigt, väldigt sällan i diagnostermer kring mig själv. Mitt fungerande, med ett väldigt lågt/depressivt utgångsläge och samma typ av ångestdrivna projektfanatism som du själv beskriver, är en fullkomligt integrerad del av mig själv och helt enkelt så jag är. Andra skulle beskriva det som yttringar av min personlighet. Medicineringen tar inte udden av det. Den tar udden av de skarpa känslomässiga yttringar som följer av det.
Allmänt svammel, känner jag nu, jag är nog osäker på vilka poänger jag vill göra.

Jag tycker inte alls du svamlar. Kan du berätta mer om hur du upplever medicinering (även om du inte äter medicin just nu)? Ni andra gärna också, om ni vill. Jag är jätterädd att den här kreativa och sprudlande sidan av mig skulle försvinna med medicinering. Visst vet jag att den kommer med baksidor, men det låter ganska skräckinjagande när man pratar om "stämningsstabiliserande". Vad innebär det ens? Jag tycker det låter som lobotomi. Vilket det givetvis inte är så jag lär mig gärna mer om det.
 
Att normalisera ickenormala beteenden är ju på något sätt också sjukt. Då är en ”riktig” sjukdom som faktiskt går att behandla bättre?

Jag brukar (förenklat) tänka att bipolär sjukdom är som diabetes.
Det är en livslång sjukdom som du kan behandla men inte bli frisk ifrån. Med rätt medicinering/behandling går det att vara symptomfri men utan medicinering/behandling kan den vara dödlig.
Väldigt förenklat som sagt, men jag tycker att liknelsen hjälper mig när jag hamnar i samma tankevurpa som du att jag inte vill vara sjuk. Stigmat om du blivit diagnostiserad med tex diabetes är ju inte alls lika stort, även om det såklart inte är någon som vill ha diabetes heller. Jag kanske målar in mig i ett hörn nu men jag hoppas du förstår min poäng ändå.

Förstår absolut hur du menar!
 
Jag tycker inte alls du svamlar. Kan du berätta mer om hur du upplever medicinering (även om du inte äter medicin just nu)? Ni andra gärna också, om ni vill. Jag är jätterädd att den här kreativa och sprudlande sidan av mig skulle försvinna med medicinering. Visst vet jag att den kommer med baksidor, men det låter ganska skräckinjagande när man pratar om "stämningsstabiliserande". Vad innebär det ens? Jag tycker det låter som lobotomi. Vilket det givetvis inte är så lär mig gärna mer om det.

För egen del känner jag som @Happimess. Hellre gråskala än neon. Men då har jag haft otroligt överaktiv hjärna, vilket emellanåt gjort mig på gränsen till galen. Grejen är att jag i te visste det förrän jag började med Litium och det försvann. Jag hade helt och hållet normaliserat alla snurrande tankar, jag hade aldrig upplevt något annat. Mitt huvud har snurrat sedan jag var barn. När jag började med Litiumet blev det bara helt tyst. Det var såååå skönt.

Jag har som jag skrev tidigare blandepisoder. Det är svårt att medicinera eftersom man behöver både ”uppmediciner” och ”nermediciner” samtidigt och dessutom stabiliserare som stabiliserar däremellan. Pga detta äter jag många mediciner. De gör att jag inte är deprimerad men avstängd. De gör också att jag inte är uppe i det blå men jag kan känna mig lycklig och glad även om jag är avstängd. Tyvärr gör de mig väldigt trött.
Hur trött man blir och hur avtrubbad man känner sig beror såklart också på vilken styrka man äter av varje läkemedel.

Jag skulle 100% bli sjuk om jag slutade med mina mediciner och det skulle 100% sluta med inläggning.
 
Senast ändrad:
Jag tycker inte alls du svamlar. Kan du berätta mer om hur du upplever medicinering (även om du inte äter medicin just nu)? Ni andra gärna också, om ni vill. Jag är jätterädd att den här kreativa och sprudlande sidan av mig skulle försvinna med medicinering. Visst vet jag att den kommer med baksidor, men det låter ganska skräckinjagande när man pratar om "stämningsstabiliserande". Vad innebär det ens? Jag tycker det låter som lobotomi. Vilket det givetvis inte är så jag lär mig gärna mer om det.
Stämingsstabiliserande medicin jämnar ut toppar och dalar. Det är enbart positivt och trubbar inte av särskilt mycket. Man blir snarare normal.
Benzodiasepiner däremot kan trubba av en och kan göra att man blir mer gränslös, ungefär som man druckit alkohol.
Jag tycker inte det dämpar min kreativitet alls av att ta litium.
Däremot blev jag väldigt dämpad av stesolid. Tack och lov behöver jag inte ta den just nu.
 

Liknande trådar

Relationer Jag använder ett annat nick, av respekt för min sambo och vår relation, eftersom några känner till mig och mitt vanliga nick. Jag...
4 5 6
Svar
112
· Visningar
14 482
Senast: Petruska
·
Relationer Jag måste prata med någon. Får ingen ordning alls på tankarna nu. Varning för långt och osammanhängande! Jag och min kille flyttade...
2 3
Svar
46
· Visningar
5 311
Senast: TinyWiny
·
  • Låst
Relationer Detta är rena spekulationer dock. Personen själv är fast och fullt medveten om att det svänger REJÄLT i humör och känslor, och tror sig...
Svar
3
· Visningar
6 128
Senast: Hedinn
·
Kropp & Själ Hej allihop, Jag hittade detta forum när jag googlade om håranalys. Jag är inte så insatt i hästar, jag är dock djuraktivist så jag...
5 6 7
Svar
126
· Visningar
20 691
Senast: Amha
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

  • Svensk politik nr 3
  • Burkfisk
  • 🥂 VALBORG 🍾

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hur länge är din hund ensam?
  • Akvarietråden IV
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp