Utredning på eget initiativ?

[iNHALE]

Hur tror du att ditt liv skall bli bättre av det?

Jag har inte träffat en enda människa som inte känt en lättnad när de efter många års kämpande, oroande och funderande äntligen fått svar på alla (eller iaf många) frågor de gått och funderat på halva livet eller så. Jag har inte mött en enda människa som, efter att ha fått svar på vad som egentligen "felas" dem, upplevt att deras liv inte blivit lättare, oavsett om det handlat om välbehövlig medicinering, terapi eller ren "själsfrid". Nu tror jag inte att jag har en lika grav situation som min bror, som har haft det extremt svårt pga sina diagnoser större delen av sitt liv, men jag minns att han så väl beskrev att om han hade fått veta hur det ligger till när han var yngre, så hade iaf en del av hans liv inte behövt ha varit ett sånt helvete som det har varit. Han hade kunnat få rätt hjälp i förhållande till sina problem, istället för att skeppas runt till olika läkare och psykologer och bli fullproppad med allsköns mediciner som inte var anpassade för det han faktiskt lider av.

När man inte vet vad som är "fel" med en kan det vara oerhört svårt att veta vad man ska göra åt det. Det är en, iaf för mig, enorm frustration att inte veta varför jag fungerar som jag gör, varför jag är så olik alla andra och vad som faktiskt är genuint effektiva metoder för att hantera det. Sen får folk säga att det "bara är att ta sig samman" hur mycket de orkar.

Jag blir 25 i februari och jag har spenderat majoriteten av mitt medvetna liv (dvs den perioden där man har en något sånär klar uppfattning om en själv i förhållande till omgivningen) med att försöka vara så normal det bara går, trycka undan allt "konstigt" jag tänker, förneka sånt jag gjort som barn och hitta förklaringar till varför jag är som jag är.

Att jag lider av depression är tämligen uppenbart för alla som har det minsta hum om mig som person, det konstaterades väldigt fort när jag gick i KBT-terapi under gymnasietiden och jag utgår kallt ifrån att det ligger kvar iom att jag fortfarande mår som jag gjorde då, nu ganska många år senare.

Måste säga att det verkar ganska naivt att tro att bara för att ens liv inte är i fullständigt kaos och man knappt klarar sig själv så skulle man inte hjälpas av att faktiskt få reda på vad det är som pågår i ens huvud. Självdiagnosering och att leka hemmapsykolog via google kan man hålla på med tills man dör, det tenderar ofta att stjälpa mer än det hjälper. Om något så lär man ju bara bli än mer paranoid om man hade tänkt försöka "fixa" sig själv hemma vid datorn.

 

[Monstermom]

Jag har inte träffat en enda människa som inte känt en lättnad när de efter många års kämpande, oroande och funderande äntligen fått svar på alla (eller iaf många) frågor de gått och funderat på halva livet eller så. Jag har inte mött en enda människa som, efter att ha fått svar på vad som egentligen "felas" dem, upplevt att deras liv inte blivit lättare, oavsett om det handlat om välbehövlig medicinering, terapi eller ren "själsfrid". Nu tror jag inte att jag har en lika grav situation som min bror, som har haft det extremt svårt pga sina diagnoser större delen av sitt liv, men jag minns att han så väl beskrev att om han hade fått veta hur det ligger till när han var yngre, så hade iaf en del av hans liv inte behövt ha varit ett sånt helvete som det har varit. Han hade kunnat få rätt hjälp i förhållande till sina problem, istället för att skeppas runt till olika läkare och psykologer och bli fullproppad med allsköns mediciner som inte var anpassade för det han faktiskt lider av.

När man inte vet vad som är "fel" med en kan det vara oerhört svårt att veta vad man ska göra åt det. Det är en, iaf för mig, enorm frustration att inte veta varför jag fungerar som jag gör, varför jag är så olik alla andra och vad som faktiskt är genuint effektiva metoder för att hantera det. Sen får folk säga att det "bara är att ta sig samman" hur mycket de orkar.

Jag blir 25 i februari och jag har spenderat majoriteten av mitt medvetna liv (dvs den perioden där man har en något sånär klar uppfattning om en själv i förhållande till omgivningen) med att försöka vara så normal det bara går, trycka undan allt "konstigt" jag tänker, förneka sånt jag gjort som barn och hitta förklaringar till varför jag är som jag är.

Att jag lider av depression är tämligen uppenbart för alla som har det minsta hum om mig som person, det konstaterades väldigt fort när jag gick i KBT-terapi under gymnasietiden och jag utgår kallt ifrån att det ligger kvar iom att jag fortfarande mår som jag gjorde då, nu ganska många år senare.

Måste säga att det verkar ganska naivt att tro att bara för att ens liv inte är i fullständigt kaos och man knappt klarar sig själv så skulle man inte hjälpas av att faktiskt få reda på vad det är som pågår i ens huvud. Självdiagnosering och att leka hemmapsykolog via google kan man hålla på med tills man dör, det tenderar ofta att stjälpa mer än det hjälper. Om något så lär man ju bara bli än mer paranoid om man hade tänkt försöka "fixa" sig själv hemma vid datorn.

Ett möjligt problem med de här förväntningarna är nog att det inte alls är säkert att det faktiskt blir så - alltså att du "har en diagnos" (eller att utredning kan visa att du har det). Med de förhoppningar du tydligen har på att få ett svar måste du också tänka på att kanske går du igenom alltihop och inte får något svar trots allt. I min erfarenhet är en utredning verkligen inte en trevlig upplevelse heller, det är tungt och att hantera svaren (man eventuellt får) efteråt är också ett rätt hårt jobb. Varierar såklart, men var förberedd på att det kan vara jobbigt.

Och jag har definitivt träffat människor som inte mått bra av att ha fått en diagnos, antingen sårade, upprörda, instängda, eller totalt passiviserade. Jag säger inte att det behöver bli så för just dig (om nu utredning blir aktuellt, och den visar det resultat du väntar dig) men jag tror du får släppa lite på den tanken att alla mår bra av att få veta. Det finns de som inte alls mår bättre efter de fått svar, tex för att det i många fall liksom inte finns något att göra. Innan fanns det hopp, men sen upplever de att de liksom sitter fast. Jag försöker inte skrämma någon eller säga att det är dåligt att få veta saker, men jag tycker heller inte att man ska tro att det är garanterat harmlöst.

 

[iNHALE]

Ett möjligt problem med de här förväntningarna är nog att det inte alls är säkert att det faktiskt blir så - alltså att du "har en diagnos" (eller att utredning kan visa att du har det). Med de förhoppningar du tydligen har på att få ett svar måste du också tänka på att kanske går du igenom alltihop och inte får något svar trots allt. I min erfarenhet är en utredning verkligen inte en trevlig upplevelse heller, det är tungt och att hantera svaren (man eventuellt får) efteråt är också ett rätt hårt jobb. Varierar såklart, men var förberedd på att det kan vara jobbigt.

Och jag har definitivt träffat människor som inte mått bra av att ha fått en diagnos, antingen sårade, upprörda, instängda, eller totalt passiviserade. Jag säger inte att det behöver bli så för just dig (om nu utredning blir aktuellt, och den visar det resultat du väntar dig) men jag tror du får släppa lite på den tanken att alla mår bra av att få veta. Det finns de som inte alls mår bättre efter de fått svar, tex för att det i många fall liksom inte finns något att göra. Innan fanns det hopp, men sen upplever de att de liksom sitter fast. Jag försöker inte skrämma någon eller säga att det är dåligt att få veta saker, men jag tycker heller inte att man ska tro att det är garanterat harmlöst.

Att man kan får annorlunda svar än man tänkt sig är jag helt på det klara med. Jag lever på inget sett i någon villfarelse att en eventuell diagnostisering är någon slags frälsning eller miracle cure. Om det blir så att en eventuell utredning visar att jag inte lider av något, ja då är det väl så, då slipper jag gå runt och fundera på det. Jag har burit på det här oket i så många år och det har funnits perioder så jag på allvar funderat på att ta livet av mig för att jag känt att jag inte orkat mer. Speciellt under perioder när man försökt be om hjälp men har bemötts av attityder i stil med "men du lever ju ett normalt liv, sluta gnälla, tänk på alla som har det ännu värre!" och så har det viftats bort som strunt.

Jag känner själv att det skulle vara en lättnad att få veta hur det ligger till, diagnos eller ej. Sen att det inte är så för alla är självklart.

 

[MiniLi]

Men hör av dig till vårdcentralen, börja där och så ser du vart det leder!

Jag förstår fullkomligt vad du menar med att vilja få hjälp att sätta ord på något som är svårt att förstå kring en själv. Sen funkar ju psykiatrin inte annorlunda än den somatiska vården, dvs besvären ska "matcha" resurserna som läggs ner och som patient har man inte rätt att "beställa" insatser. Lika lite som att man kan beställa avancerade somatiska undersökningar utan att en läkare först ska bedöma ens problematik och avgöra om det är rimligt att göra en viss (kostsam) undersökning eller inte.

Men ingen av oss här på ett forum kan ju säga hur det skulle bli för dig. Vi vet ju inte hur du fungerar eller hur dina besvär ser ut. Så sök via vårdcentralen som ett första steg iaf! Kanske leder det till remiss och senare utredning, kanske kan du få någon mindre omfattande insats men som ändå kommer hjälpa dig stort.

 

[Inte_Ung]

Måste säga att det verkar ganska naivt att tro att bara för att ens liv inte är i fullständigt kaos och man knappt klarar sig själv så skulle man inte hjälpas av att faktiskt få reda på vad det är som pågår i ens huvud.

Men det behöver ju finnas ett faktiskt problem att lösa.
Som t.ex. "Jag mår dåligt".
Din bror hade ju tydligen "ett helvete" och det är ju ett problem.

 

[iNHALE]

Men det behöver ju finnas ett faktiskt problem att lösa.
Som t.ex. "Jag mår dåligt".
Din bror hade ju tydligen "ett helvete" och det är ju ett problem.

Så om du läser mina inlägg här så tycker du inte det verkar som att det finns problem, utan du tycker att detta är väl normalt, så har ju alla det. Eller? Verkar det som att jag känner att jag skulle vilja det här för att det är trevlig fredagsunderhållning? Lite spänning i tillvaron kanske?

 

[mandalaki]

Med tanke på hur väl du beskriver dina känslor här så tror jag att du kan få hjälp, bara du börjar i någon ände.

 

[iNHALE]

Med tanke på hur väl du beskriver dina känslor här så tror jag att du kan få hjälp, bara du börjar i någon ände.

Vilket är det jag tänker göra också, vilket var varför jag frågade vart man ska gå först. På vissa ställen får man ju gå till vårdcentralen först (vilket var den vägen jag gick när jag hamnade i KBT'n för en del år sedan), medan på vissa ställen verkar det som att det finns direktnummer till kurator. Får kolla hur det är där jag bor helt enkelt.

 

[Inte_Ung]

Så om du läser mina inlägg här så tycker du inte det verkar som att det finns problem, utan du tycker att detta är väl normalt, så har ju alla det. Eller?

Det har jag ingen aning om.
Och du ville ju inte diskutera dina faktiska problem.

Jag ställer bara samma frågor som du kommer att få när du ber om en utredning för att du skall kunna veta vad du behöver svara på.
Att "Inte vara som andra" är inte i sig något problem som behöver lösas.
Vi behöver inte alla vara lika bara för att.

 

[iNHALE]

Det har jag ingen aning om.
Och du ville ju inte diskutera dina faktiska problem.

Jag ställer bara samma frågor som du kommer att få när du ber om en utredning för att du skall kunna veta vad du behöver svara på.
Att "Inte vara som andra" är inte i sig något problem som behöver lösas.
Vi behöver inte alla vara lika bara för att.

Finns ingen anledning för mig att kabla ut hela sörjan på ett öppet forum för allas beskådan. Men om du inte räknar år av depression, seriösa suicidtankar och ett långvarigt dåligt och svängande mående med starka anknytningar till just känslan av att något inte är som det ska, som problem som är värda att söka hjälp för, jadu...

 

[Sassy]

För att kriterierna för de diagnoser du pratar om ska uppfyllas krävs det att det är något som (mer konkret) skapar betydande problem för dig i vanligt liv. Tex att du inte klarar av ett normalt arbetsliv, inte kan ta hand om dig själv mm (det finns givetvis grader i helvetet, men de grundläggande problemen finns alltid där).

Dina känslor kring det förflutna och vem du är styrker inte en diagnos på det sättet, och det är ju inte heller nödvändigt för att kunna få behandling? Vid ADHD är det bara centralstimulerande som tillkommer, och det gör ingen nytta om det inte är just det man behöver. Vid AS behandlas symptom, så där beror det helt på vad som är problematiskt. Jag har inte haft någon "användning" för den diagnosen alls ärligt talat, eftersom det inte är själva diagnosen som bestämmer stödnivå och jag har varit helt utan åtgärder eftersom jag fungerar "för bra" med mina egna coping-strategier.

 

[iNHALE]

För att kriterierna för de diagnoser du pratar om ska uppfyllas krävs det att det är något som (mer konkret) skapar betydande problem för dig i vanligt liv. Tex att du inte klarar av ett normalt arbetsliv, inte kan ta hand om dig själv mm (det finns givetvis grader i helvetet, men de grundläggande problemen finns alltid där).

Dina känslor kring det förflutna och vem du är styrker inte en diagnos på det sättet, och det är ju inte heller nödvändigt för att kunna få behandling? Vid ADHD är det bara centralstimulerande som tillkommer, och det gör ingen nytta om det inte är just det man behöver. Vid AS behandlas symptom, så där beror det helt på vad som är problematiskt. Jag har inte haft någon "användning" för den diagnosen alls ärligt talat, eftersom det inte är själva diagnosen som bestämmer stödnivå och jag har varit helt utan åtgärder eftersom jag fungerar "för bra" med mina egna coping-strategier.

Menade inte att jag tror att jag har endera av det min bror lider av. Skulle nog vilja säga att det jag själv upplever inte riktigt passar in på kriterierna för just dessa diagnoser. Det var mer ett exempel gällande det faktum att det förekommer sånt i familjen. Min systerson som är ett år yngre än mig har också ganska grava diagnoser (vet dock inte vilka). Så psykisk sjukdom, om man nu ska använda ett så pass brett begrepp, är inget som är okänt i vår familj.

 

[TinyWiny]

Ring din vårdcentral. Oavsett vem du får träffa sedan är det en läkare som måste remittera dig dit. En kurator på vårdcentralen har vad jag vet varken möjlighet att göra en utredning eller remittera dig vidare.

Jag håller med dig om att det kan vara bra att få en diagnos. Att få något att utgå ifrån, läsa på om och både själv och med ev. hjälp försöka göra det bästa möjliga med. Sedan finns det självklart vissa människor som istället för att försöka få ett så bra liv som möjligt utifrån sina förutsättningar skyller allt på diagnosen och struntar i allt men vad jag kan utläsa här så är du inte en av dem.

Känslan av att inte passa in finns hos många människor och det behöver inte vara något fel på den människan utan det kan vara omgivningen där man växte upp som var dysfunktionell. Man fick helt enkelt inte sina behov tillgodosedda. Nu vet jag självklart inte om det kan ha varit så för dig men det kan vara bra att ha i bakhuvudet att det behöver faktiskt inte vara något fel på dig. Självklart kan man ändå behöva hjälp. Man kan fylla upp de luckorna på olika sätt med hjälp av terapi. Visst blir det kanske inte lika bra som om man hade fått sina behov tillgodosedda som barn men det kan hjälpa en att hitta rätt i tillvaron och göra livet enklare.

Önskar dig stort lycka till

 

[Inte_Ung]

. Men om du inte räknar år av depression, seriösa suicidtankar och ett långvarigt dåligt och svängande mående med starka anknytningar till just känslan av att något inte är som det ska, som problem som är värda att söka hjälp för, jadu...

Jo det skulle jag ju göra.
Men börja där då.
Må bra skall man ju göra.
Det är ditt påstående om normalt som jag inte håller med om.
Man behöver inte vara normal.

 

[Inte_Ung]

Känslan av att inte passa in finns hos många människor

Man behöver inte passa in för att må bra.
Det är en myt.

 

[TinyWiny]

Man behöver inte passa in för att må bra.
Det är en myt.

Vem har sagt att man behöver det?

 

[Inte_Ung]

Vem har sagt att man behöver det?

Det verkar vara viktigt för TS att det skall vara "normalt".
Och det är inget som behövs för att må bra.
Om man tror att man måste uppnå "vara normal" innan man kan må bra så kommer man aldrig dit.
"Normal" är inte ett tillstånd för lycka.

 

[Azalea]

Nyttan är att jag till slut efter alla år (dvs i princip sen det första året jag kan minnas att jag hade en uppfattning om mig själv som jag kommer ihåg idag) förhoppningsvis ska kunna få veta vad det egentligen är som är fel med mig, för normal, det är jag inte.

Jag var deprimerad väldigt länge, från att jag var 13 tills jag blev 27. Jag trodde länge att en diagnos skulle hjälpa mig, för då skulle jag ju förstå. När jag var 19 blev jag diagnostiserad med ADD, vilket inte hjälpte mig nämnvärt, då det inte innebar något särskilt stöd och jag tålde tyvärr heller ingen av medicinerna. Så jag blev inte bättre, som jag hoppats. Diagnosen hjälpte mig ingenstans. Det som till slut hjälpte var att genom terapi ta itu med vad jag kämpade med nu, och då kommer man såklart in på saker man upplevt tidigare också. Till slut hade jag med terapeutens hjälp trasslat ut alla knutar på tankar och känslor och min ångest och mina svåra depressioner försvann.

Det jag vill säga är att det går att förstå sig själv utan diagnos, men man behöver såklart stöd och vägledning för att nå dit. Som du beskriver mår du ju inte alls bra, och självklart ska du ha hjälp! Tycker läkaren sedan att det behövs en diagnos utöver det "vanliga" (med det vanliga menar jag olika grad av depression och ångesttillstånd som man oftast bara fyller i självskattningsskalor för) så kommer hen ta upp det.

Du kan som andra skrivit vända dig till din vårdcentral, eller, beroende på var du bor, direkt till psykiatrin. Tror det går att se på "mina vårdkontakter" eller ditt landstings hemsida om man behöver remiss till psykiatrin eller kan söka själv.

När du väl träffar läkare/terapeut, skriv gärna ner punkter som du vill ta upp kring ditt mående och ta med dig, det kan vara lätt att man glömmer bort saker annars när man väl sitter där
Lycka till med allt!


PS. När man väl tagit sig ur depression och allt vad det kan vara, så kan man inse att nej, jag är inte normal nu heller. Men då spelar det inte längre någon roll, eftersom man har lärt sig hur man lever med sitt "konstiga", och faktiskt kan uppskatta sätten man är annorlunda på

 

[iNHALE]

Det verkar vara viktigt för TS att det skall vara "normalt".
Och det är inget som behövs för att må bra.
Om man tror att man måste uppnå "vara normal" innan man kan må bra så kommer man aldrig dit.
"Normal" är inte ett tillstånd för lycka.

Med normal så menar jag att man exempelvis utan att känna ångest, press eller uppleva att det är svårt kan fungera i vardagen, i relationen till andra människor ffa. Utan att man blir så nervös att man blir illamående och skakar så fort man ska iväg och träffa någon, oavsett om man känner personen eller inte. Att man hellre isolerar sig i sitt eget hem än träffar folk och att man därmed skapar ett sekundärt problem som innebär att man känner sig ensam, bortglömd och utstött, trots att man själv försatt sig i den sitsen.

 

[TinyWiny]

Det verkar vara viktigt för TS att det skall vara "normalt".
Och det är inget som behövs för att må bra.
Om man tror att man måste uppnå "vara normal" innan man kan må bra så kommer man aldrig dit.
"Normal" är inte ett tillstånd för lycka.

Då läser vi Ts inlägg olika. Jag ser en person som vill må så bra som möjligt och försöker hitta en väg dit. Hen har aldrig skrivit något om lycka utan om att må så bra som möjligt. Vad normal är är olika beroende på vem man frågar, det är inget statiskt tillstånd.