Utredning på eget initiativ?

[Korven]

Med normal så menar jag att man exempelvis utan att känna ångest, press eller uppleva att det är svårt kan fungera i vardagen, i relationen till andra människor ffa. Utan att man blir så nervös att man blir illamående och skakar så fort man ska iväg och träffa någon, oavsett om man känner personen eller inte. Att man hellre isolerar sig i sitt eget hem än träffar folk och att man därmed skapar ett sekundärt problem som innebär att man känner sig ensam, bortglömd och utstött, trots att man själv försatt sig i den sitsen.

Så tror jag många känner i någon mån, mer eller mindre. Utan att ha en diagnos.

 

[Inte_Ung]

Då läser vi Ts inlägg olika.

Det tror jag inte.
Titta här!

Jag blir 25 i februari och jag har spenderat majoriteten av mitt medvetna liv (dvs den perioden där man har en något sånär klar uppfattning om en själv i förhållande till omgivningen) med att försöka vara så normal det bara går,

 

[Inte_Ung]

Med normal så menar jag att man exempelvis utan att känna ångest, press eller uppleva att det är svårt kan fungera i vardagen, i relationen till andra människor ffa.

Du menar inte "normal" du menar "må bra".
Alla människor kan i perioder känna så, det ÄR normalt.
Om man fastnar i det så är det "att må dåligt".

Utan att man blir så nervös att man blir illamående och skakar så fort man ska iväg och träffa någon, oavsett om man känner personen eller inte.

Det där ser ut som en beskrivning på "social fobi".
Ett tillstånd som går att bota.

 

[Azalea]

Det verkar vara viktigt för TS att det skall vara "normalt".
Och det är inget som behövs för att må bra.
Om man tror att man måste uppnå "vara normal" innan man kan må bra så kommer man aldrig dit.
"Normal" är inte ett tillstånd för lycka.

Det är väldigt vanligt för personer med psykisk ohälsa att sträva efter att vara "normal". Men det man (åtminstone jag och många jag känt) egentligen menar, är frisk. När man är frisk bryr man sig inte längre om att man kanske inte är "normal", för då mår man ju bra, och kan njuta av det som är annorlunda med en.


Edit: såg inte ditt senaste inlägg innan jag skickat! Vi tycker alltså samma

 

[iNHALE]

Du menar inte "normal" du menar "må bra".
Alla människor kan i perioder känna så, det ÄR normalt.
Om man fastnar i det så är det "att må dåligt".

Det där ser ut som en beskrivning på "social fobi".
Ett tillstånd som går att bota.

Det är rätt normalt för barn att försöka bli som alla andra om man inte redan känner att man är det. Min definition av "normalt" har på mer vuxna år gått från att vara precis som alla andra, till att vara på ett sätt som gör att jag inte, konstant i varje jävla situation utan undantag, känner mig som ett femte hjul som inte klarar av att interagera på samma sätt med andra som jag upplever att andra interagerar med varandra. När jag är i en grupp med människor, tittar på hur de agerar med varandra, och sedan på hur det ser ut när jag interagerar med dem så framstår jag i mina ögon som, i brist på bättre ord, efterbliven. Jag möter också ganska ofta reaktioner från vissa som indikerar till mig att de inte tycker jag har alla hönsen hemma sas. Försöker jag vara social så drar folk öronen åt sig, tar avstånd uppträder som om "henne slipper vi helst för hon är bara jobbig". Det i sin tur gör ju det att jag får ännu mer lust att isolera mig eftersom det blir enormt påfrestande att möta såna reaktioner gång på gång, och då slipper jag helst folk helt och hållet. Sen kan man ju försöka få det till att jag bara är fjantig och inbillar mig om man känner för det.

Att det är social fobi och att det går att bota säger jag inget om. Det här handlar inte om att jag är övertygad om att jag har någon superallvarlig, jättehemsk och obotlig diagnos, det handlar om att -något- är fel, det är kortslutning någonstans, det gäller bara att veta vart det är och vad man kan göra åt det, oavsett om alltsammans enbart beror på en vanlig liten obetydlig depression eller om det är något annat, en kombination eller vafan som helst.

 

[kryddelydd]

Fast om man har en sådan diagnos så har man ju troligen stora problem av de slag jag radade upp. Jag skrev ju inte att kravet var att överleva.

Många gånger är ett "obligat kriterium" dvs obligatoriskt för diagnos, att besvären ska vara av så hög grad att vardagen, skola, arbete och liknande, påverkas.

Jag skrev nyss en remiss till psykiatrin för ett förmodligen likartat ärende. Remissen kom i retur och utredning kommer inte att ske. Nåja, jag gjorde det jag kunde.

 

[kryddelydd]

Vilket är det jag tänker göra också, vilket var varför jag frågade vart man ska gå först. På vissa ställen får man ju gå till vårdcentralen först (vilket var den vägen jag gick när jag hamnade i KBT'n för en del år sedan), medan på vissa ställen verkar det som att det finns direktnummer till kurator. Får kolla hur det är där jag bor helt enkelt.

Ja, det skiljer.

Men nu tappade du bort mig lite.
Varför vill du till en kurator om du önskar en psykiatrisk eller psykologiskt utredning?

 

[Inte_Ung]

Det är rätt normalt för barn att försöka bli som alla andra om man inte redan känner att man är det.

Det ger bara ångest så det där med normal mår man bäst av att släppa.
Jag för min del är bullrig, stökig och besvärlig till min personlighet.
Det är inte "normalt" men jag mår bra ändå.
Främst för att jag har accepterat det och därmed kan lägga band på mig (eller i alla fall försöka) när det verkligen behövs.
Min Psykiatriker beskrev mig som "intensiv" och så är det ju.

När jag är i en grupp med människor, tittar på hur de agerar med varandra, och sedan på hur det ser ut när jag interagerar med dem så framstår jag i mina ögon som, i brist på bättre ord, efterbliven.

Det där tror jag att en bra psykolog eller kurator kan hjälpa dig med.
Jag har fått bra hjälp av en utbildad beteendevetare som samtalskontakt.
Min uppväxt gav ingen direkt hjälp för mig i hur man uppför sig bland andra människor så det har jag fått försöka att lära mig på egen hand.
Resultat är varierat om man säger så.

 

[Monstermom]

Det där ser ut som en beskrivning på "social fobi".
Ett tillstånd som går att bota.

Ska nu vi sätta diagnoser på TS också? Som svansen på åsnan, sen kan hen lägga upp "facit" efter hen fått det från psykiatrin och så får vi poäng efter vem som var närmast?

Eller så låter vi bli det.
TS skriver att hen vill söka hjälp för svårigheter hen inte är bekväm med att beskriva för hela internet, då tycker jag faktiskt man respekterar att hen inte vill dra problemen med oss och att det dessutom inte finns någon som helst anledning att börja rota i det eftersom hen själv redan är helt inställd på att söka hjälp.

 

[Inte_Ung]

Ska nu vi sätta diagnoser på TS också? Som svansen på åsnan, sen kan hen lägga upp "facit" efter hen fått det från psykiatrin och så får vi poäng efter vem som var närmast?

Jag svarar på de inlägg som skrivs.
På mitt sätt.
Om TS misstycker så backar jag naturligtvis men att någon annan misstycker är faktiskt inget som jag bryr mig om.
Eller i klartext: Det är inte du som bestämmer vad jag skriver här.

 

[Monstermom]

Jag svarar på de inlägg som skrivs.
På mitt sätt.
Om TS misstycker så backar jag naturligtvis men att någon annan misstycker är faktiskt inget som jag bryr mig om.
Eller i klartext: Det är inte du som bestämmer vad jag skriver här.

Givetvis är det inte jag som bestämmer, men däremot står det mig fritt att kritisera. Att du inte bryr dig betyder inte att jag tycker det är meningslöst att säga ifrån.

 

[Inte_Ung]

men däremot står det mig fritt att kritisera.

Visst visst. Kritisera på du bara.

 

[mandalaki]

Innan ni blir FÖR taskiga mot TS - ser ni inte undertexten i hennes inlägg? Hon beskriver sina känslor och erfarenheter jätteväl. Det märks att det hon känner som sitt annorlundaskap INTE är det där vanliga annorlunda som de flesta av oss säkert känt ibland. Det ligger något annat bakom för henne, hon vill bara inte lämna ut alla detaljer här. Och det ska hon inte behöva heller.

@iNHALE Jag tycker att du fick bra råd av @MiniLi. Följ det och strunta i dem som förklarar hur svårt och onödigt det är att försöka bli utredd redan på det här stadiet.

 

[kryddelydd]

Innan ni blir FÖR taskiga mot TS - ser ni inte undertexten i hennes inlägg? Hon beskriver sina känslor och erfarenheter jätteväl. Det märks att det hon känner som sitt annorlundaskap INTE är det där vanliga annorlunda som de flesta av oss säkert känt ibland. Det ligger något annat bakom för henne, hon vill bara inte lämna ut alla detaljer här. Och det ska hon inte behöva heller.

@iNHALE Jag tycker att du fick bra råd av @MiniLi. Följ det och strunta i dem som förklarar hur svårt och onödigt det är att försöka bli utredd redan på det här stadiet.

Jo.
Och svaren i tråden blir väldigt olika om man skriver som TS startinlägg där det inte verkar vara så starka symtom utan en önskan om förklaring, jämfört med om man - som TS gjort lite senare - beskriver mer av problematiken.

Utifrån trådstarten tänkte jag "nej det blir nog svårt".
Utifrån en beskrivning av depressionsperioder och suicidtankar och -planer, och genomgångna behandlingar, tänker jag att remiss till psykiatrin låter betydligt rimligare och troligare.
Sedan om man inom psykiatrin bedömer att det finns eller saknas skäl att utreda mot personlighetsstörningar eller andra diagnoser, är en helt annan femma som åtminstone jag inte "är karl att bedöma".

Jag har en patient som behandlas för depression där min troliga plan är remiss till psykiatrin - eftersom bilden inte stämmer med "vanlig enkel depression" och jag funderar på om det finns en underliggande problematik som gör att individen behöver psykiatrins resurser.

Rent generellt tror jag att man från vårdcentralernas sida ganska sällan skickar deprimerade patienter till psykiatrin med sådan frågeställning - eftersom man oftast saknar den kompetensen på vårdcentralerna.
Distriktsläkare är bra på mycket, skapliga på annat och tvingade att hantera mycket sådant som man egentligen inte har kunskaper för.
Och till vårdcentralernas uppdrag hör behandling av ångest och depression - fram till en viss punkt. Dock kan jag tänka mig att det många gånger finns underliggande personlighetsstörningar, neuropsykiatriska störningar eller annat bakom de gångerna då man misslyckas med behandlingar men att DL kanske inte har den fantasin (är själv en vanlig sketen DL med otillräckliga kunskaper) att remittera med sådan frågeställning.
Jag tror att det faktiskt är många som skulle ha behov av psykiatrins resurser och kunskaper men som inte får del av det av olika skäl där dåligt fungerande psykiatri kan vara en del av orsaken.

 

[mandalaki]

Jo.
Och svaren i tråden blir väldigt olika om man skriver som TS startinlägg där det inte verkar vara så starka symtom utan en önskan om förklaring, jämfört med om man - som TS gjort lite senare - beskriver mer av problematiken.

Utifrån trådstarten tänkte jag "nej det blir nog svårt".
Utifrån en beskrivning av depressionsperioder och suicidtankar och -planer, och genomgångna behandlingar, tänker jag att remiss till psykiatrin låter betydligt rimligare och troligare.
Sedan om man inom psykiatrin bedömer att det finns eller saknas skäl att utreda mot personlighetsstörningar eller andra diagnoser, är en helt annan femma som åtminstone jag inte "är karl att bedöma".

Jag har en patient som behandlas för depression där min troliga plan är remiss till psykiatrin - eftersom bilden inte stämmer med "vanlig enkel depression" och jag funderar på om det finns en underliggande problematik som gör att individen behöver psykiatrins resurser.

Rent generellt tror jag att man från vårdcentralernas sida ganska sällan skickar deprimerade patienter till psykiatrin med sådan frågeställning - eftersom man oftast saknar den kompetensen på vårdcentralerna.
Distriktsläkare är bra på mycket, skapliga på annat och tvingade att hantera mycket sådant som man egentligen inte har kunskaper för.
Och till vårdcentralernas uppdrag hör behandling av ångest och depression - fram till en viss punkt. Dock kan jag tänka mig att det många gånger finns underliggande personlighetsstörningar, neuropsykiatriska störningar eller annat bakom de gångerna då man misslyckas med behandlingar men att DL kanske inte har den fantasin (är själv en vanlig sketen DL med otillräckliga kunskaper) att remittera med sådan frågeställning.
Jag tror att det faktiskt är många som skulle ha behov av psykiatrins resurser och kunskaper men som inte får del av det av olika skäl där dåligt fungerande psykiatri kan vara en del av orsaken.

Icke desto mindre tror jag att @MiniLi s råd är bra - alltså att börja på vc för att se var det landar. Det kanske inte alls landar i utredning av NPF utan i något annat som hjälper TS.

 

[kryddelydd]

Icke desto mindre tror jag att @MiniLi s råd är bra - alltså att börja på vc för att se var det landar. Det kanske inte alls landar i utredning av NPF utan i något annat som hjälper TS.

Det varken kan eller vill jag argumentera mot!

 

[MiniLi]

Jag förstår faktiskt inte er som fortsätter att argumentera mot TS, det blir ju bara mer och mer tydligt att TS faktiskt har en större problembild än "vill förstå mig själv men mår egentligen bra". Varför fortsätta hävda att minsann alla känner som hen och att hen aldrig kommer få hjälp?

 

[Sassy]

Icke desto mindre tror jag att @MiniLi s råd är bra - alltså att börja på vc för att se var det landar. Det kanske inte alls landar i utredning av NPF utan i något annat som hjälper TS.

Det jag vill trycka på är att "letande" efter en diagnos ofta slår fel. Man behöver inte mindre hjälp om det visar sig att man "blir utan" diagnos, och tyvärr kommer det inte en automatisk acceptans och hjälp att gå vidare om man får den där diagnosen.

Jag kände mig lättad den första perioden efter utredningen, men därefter är det terapi, mental träning och mer coping-strategier som har gjort skillnad. Vänner till mig har beskrivit liknande.

Fokusera på vad som behövs i form av vård, och inte vad som kommer stå i journalen om det. Behöver man det stödet som kräver en diagnos, då hoppas jag verkligen att vården fiskar upp det (det har de varit väldigt bra på här).

 

[mandalaki]

Det jag vill trycka på är att "letande" efter en diagnos ofta slår fel. Man behöver inte mindre hjälp om det visar sig att man "blir utan" diagnos, och tyvärr kommer det inte en automatisk acceptans och hjälp att gå vidare om man får den där diagnosen.

Jag kände mig lättad den första perioden efter utredningen, men därefter är det terapi, mental träning och mer coping-strategier som har gjort skillnad. Vänner till mig har beskrivit liknande.

Fokusera på vad som behövs i form av vård, och inte vad som kommer stå i journalen om det. Behöver man det stödet som kräver en diagnos, då hoppas jag verkligen att vården fiskar upp det (det har de varit väldigt bra på här).

Men det förstår jag! Jag tror dock att tanken "utredning" kan vara ett mål som kan få en att söka hjälp. Sedan kanske man upptäcker längs vägen att det målet inte behövs längre.

 

[Inte_Ung]

Varför fortsätta hävda att minsann alla känner som hen och att hen aldrig kommer få hjälp?

Jag tycker nog att jag hävdar att det finns hjälp att få men att det inte nödvändigtvis handlar om någon komplicerad diagnos av något NPF-tillstånd.
Det är väl lämpligt att börja med att lösa de problem som man har innan man utreder för något som kanske vaken spelar roll i sammanhanget eller går att åtgärda?
"If it's not broken, don't fix it!"