Utredning på eget initiativ?

[MiniLi]

Jag tycker nog att jag hävdar att det finns hjälp att få men att det inte nödvändigtvis handlar om någon komplicerad diagnos av något NPF-tillstånd.
Det är väl lämpligt att börja med att lösa de problem som man har innan man utreder för något som kanske vaken spelar roll i sammanhanget eller går att åtgärda?
"If it's not broken, don't fix it!"

Alltså jag är normalt sett den första att påtala att man inte ska utreda allt och alla och att det finns många vägar att nå ett bättre mående, men jag tycker liksom inte att det verkar finnas fog för att fortsätta påpeka sånt i absurdum med TS. Hon verkar ju vara helt med på tåget.
Dina inlägg har mest känts väldigt icke-validerande och ganska nedlåtande.

 

[Sassy]

Men det förstår jag! Jag tror dock att tanken "utredning" kan vara ett mål som kan få en att söka hjälp. Sedan kanske man upptäcker längs vägen att det målet inte behövs längre.

Ja, någon form av utredning behövs ju för att få rätt hjälp med nästa steg. Det jag vill varna för är att bestämma sig för ett spår och sen rasa när svaret är inte är vad man förväntat sig, eller tex bekosta en diagnosutredning själv när det man egentligen behöver är bra terapi. (Jag har sett båda exemplen flera gånger, och det är väldigt olyckligt). Nu kanske TS inte alls har det fokuset, men jag vill ändå lyfta varningsklockan.

Sök hjälp, och var öppen för att det kanske faller ut åt ett annat håll än man själv trott!

(Jag kan gärna prata diagnos, utredningar mm om någon har funderingar, blev diagnosticerad med ADHD+AS när jag var 28 år, och är uppvuxen i en familj med multipla NPF)

 

[Inte_Ung]

Dina inlägg har mest känts väldigt icke-validerande och ganska nedlåtande.

Ja TS verkar vara med på tåget.
Liksom du.
Men många av de andra i tråden är det inte.

Hur som helst så hjälper det definitivt INTE TS att hoppa på mig.
Det tillför absolut inget konstruktivt alls.

 

[MiniLi]

Ja TS verkar vara med på tåget.
Liksom du.
Men många av de andra i tråden är det inte.

Hur som helst så hjälper det definitivt INTE TS att hoppa på mig.
Det tillför absolut inget konstruktivt alls.

Så du fortsätter påtala för TS att hennes upplevelse är fel för att du tänker att det finns andra i tråden som inte har förstått?

 

[Inte_Ung]

Så du fortsätter påtala för TS att hennes upplevelse är fel för att du tänker att det finns andra i tråden som inte har förstått?

Och var skulle jag göra det?
Det har jag i sådana fall missat.

 

[Petruska]

Ja, någon form av utredning behövs ju för att få rätt hjälp med nästa steg. Det jag vill varna för är att bestämma sig för ett spår och sen rasa när svaret är inte är vad man förväntat sig, eller tex bekosta en diagnosutredning själv när det man egentligen behöver är bra terapi. (Jag har sett båda exemplen flera gånger, och det är väldigt olyckligt). Nu kanske TS inte alls har det fokuset, men jag vill ändå lyfta varningsklockan.

Sök hjälp, och var öppen för att det kanske faller ut åt ett annat håll än man själv trott!

(Jag kan gärna prata diagnos, utredningar mm om någon har funderingar, blev diagnosticerad med ADHD+AS när jag var 28 år, och är uppvuxen i en familj med multipla NPF)

Jag tycker att det verkar vara självklart och en bra idé att TS vänder sig till vårdcentralen och beskriver sina svårigheter.

Vad gäller depression så fattade jag inte om du står under behandling på den punkten, TS?

När det gäller de neuropsykiatriska diagnoserna, så kan man fundera på i vilken mån en sådan överhuvudtaget ger en förklaring till de svårigheter man upplever, eller snarare ett namn på de svårigheter man upplever. Själv lutar jag starkt åt det senare. Så här kallas den här sortens personliga egenskaper. Det förklarar ingenting egentligen.

 

[Milosari]

Så tror jag många känner i någon mån, mer eller mindre. Utan att ha en diagnos.

Jag håller inte alls med om att det där är normalt. Vanligt kanske, men inte normalt.

 

[Milosari]

Det ger bara ångest så det där med normal mår man bäst av att släppa.
Jag för min del är bullrig, stökig och besvärlig till min personlighet.
Det är inte "normalt" men jag mår bra ändå.
Främst för att jag har accepterat det och därmed kan lägga band på mig (eller i alla fall försöka) när det verkligen behövs.
Min Psykiatriker beskrev mig som "intensiv" och så är det ju.

Det där tror jag att en bra psykolog eller kurator kan hjälpa dig med.
Jag har fått bra hjälp av en utbildad beteendevetare som samtalskontakt.
Min uppväxt gav ingen direkt hjälp för mig i hur man uppför sig bland andra människor så det har jag fått försöka att lära mig på egen hand.
Resultat är varierat om man säger så.

Varför skriver du att det är onormalt att vara bullrig, stökig och besvärlig? Det finns fler sätt att vara normal på än det typiskt svenska "inte synas, inte höras".

TS skriver ju att hon har känt att något har varit fel under hela hennes liv. Jag kanske har fel, men jag tror att hon känner sig själv bättre än du. Nu vill hon prova och se om det hjälper med en diagnos. Varför skulle det vara fel?

Min sambo beskriver sig själv ungefär som TS. Honom har de gjort till sjukpensionär. Så de tyckte att det var rätt allvarligt. Någon riktig diagnos har han inte fått dock, de nöjde sig med att han var icke behandlingsbar.

 

[Inte_Ung]

Varför skriver du att det är onormalt att vara bullrig, stökig och besvärlig? Det finns fler sätt att vara normal på än det typiskt svenska "inte synas, inte höras".

Därför att andra sätter den etiketten på mig.
Och jag vägrar i alla fall att må dåligt för det.

Jag får ofta höra (läsa) "Du är ju inte normal" eller "Uppför dig normalt".
Sådant tycker inte jag att man skall underkasta sig eller må dåligt för.

 

[Inte_Ung]

Jag håller inte alls med om att det där är normalt. Vanligt kanske, men inte normalt.

Eller kanske bara dåligt?
Att må dåligt är ju dåligt och bör ju åtgärdas i den mån det är möjligt.

 

[iNHALE]

Jag tycker att det verkar vara självklart och en bra idé att TS vänder sig till vårdcentralen och beskriver sina svårigheter.

Vad gäller depression så fattade jag inte om du står under behandling på den punkten, TS?

När det gäller de neuropsykiatriska diagnoserna, så kan man fundera på i vilken mån en sådan överhuvudtaget ger en förklaring till de svårigheter man upplever, eller snarare ett namn på de svårigheter man upplever. Själv lutar jag starkt åt det senare. Så här kallas den här sortens personliga egenskaper. Det förklarar ingenting egentligen.

Just nu behandlas jag inte nej, har inte behandlats sen gymnasiet pga lite olika saker. Har bott utomlands i nästan 3 år i ett land där jag inte kunde språket och engelskan över lag var ganska undermålig, dvs att få något vettigt ut från det hade knappt gått. Kom hem igen för ett år sedan och under det gångna året sen jag kom hem har jag verken haft tid eller ork att ta tag i det. Under åren mellan gymnasiet och utlandsflytten så kändes det inte aktuellt. Jag upplevde inte mina problem som grava nog att söka hjälp för och dessutom bodde jag på ett sånt ställe och hade en sån livssituation att mina föräldrar hade blivit misstänksamma om jag åkt iväg i ett par timmar med jämna mellanrum. Jag orkade inte dra in mina föräldrar i det för jag orkade inte med det korsförhör som jag visste skulle följa med det. Men nu när jag bor ensam hemma i Sverige så finns det ingen som kan spionera eller fundera på vart jag är två timmar då och då.

 

[monster1]

För mig var det bra med en diagnos, den gjorde att jag fick rätt behandling och förståelse för mitt eget mående på ett annat sätt än innan. Jag kunde också sluta att fundera på vad som var knasigt och varför jag reagerade på det här sättet och istället ägna mig åt att acceptera situationen som den är. Sluta tro att det skulle gå att "bota" och istället lära mig att leva med det.