Vab

[Mabuse]

Sv: Vab

Nej, du förstår mig inte, och jag ger upp. Jag skulle aldrig säga så som du skriver i citatet ovanför.

Hur skulle du säga då?

 

[havreflinga]

Sv: Vab

Folk är väl olika. Jag kan inte se mig i rollen att jag konstaterar att en kollega ljuger för sig själv på det viset som den här personen kanske gör, och att jag sen oombedd skulle påpeka det. Jag ser det inte alls som min uppgift att reda ut "vem som ljuger".

Fast jag ser det inte som en uppgift som jag gör för någon annan. Jag gör det för min egen skull, för att inte bli förd bakom ljuset, eller för att inte hamna i det läget att jag börjar hitta på egna förklaringar, för att jag har minimal (och dessutom motstridig) information.

Om det sedan leder till något positivt för den andra människan är det bara bonus. Det kan lika gärna visa sig att jag hade fattat fel, eller så vill den andra människan helt enkelt inte prata om saken, som du själv skriver:

Det finns ju heller inget som säger att kollegan kommer att lyssna så mycket på mabuse att fjällen faller från hennes ögon och hon går hem och revolutionerar sitt familjeliv. Mer troligt är ju att hon slår ifrån sig och menar att mabuse inte ser helheten, vilket ju stämmer.

Jag har inget krav på människor att de ska ifrågasätta andras svammel. Jag ser det mer som en bonus att en del ibland orkar/vill/vågar.

Själv är jag väldigt, väldigt tacksam över att jag mött människor som intresserat sig för inkonsekvenserna i det jag har sagt. Det har hänt några gånger här på Bukefalos, och det har verkligen påverkat mitt liv.

 

[havreflinga]

Sv: Vab

Hur skulle du säga då?

Jag orkar inte förklara så utförligt, men kort:
Hon måste ju själv tycka att dagis är dåligt för att du ska kunna föreslå ett byte (eller något annat). För att du ska få veta varför hon skyndar sig så med att plocka hem ungarna, måste ni ju prata. För att samtalet ska bli givande måste det finnas ett visst intresse hos dig för hur hon har det. (Vilket jag tycker det verkar som att du har.) Då kan inte bara ge henne order om hur hon ska leva sitt liv, för att det ska bli enklare för dig.

 

[havreflinga]

Sv: Vab

Härikring är det flera dagis som stänger kl 17, i alla fall enligt föräldrarna. Hur ensamstående föräldrar bär sig åt för att pressa in en full arbetsdag är för mig en gåta.

Jag blir lite nyfiken på dig. Hur svarar du när folk säger såna gåtfulla saker till dig? Ler du bara och säger typ "ja, självklart"?

 

[Mabuse]

Sv: Vab

Jag blir lite nyfiken på dig. Hur svarar du när folk säger såna gåtfulla saker till dig? Ler du bara och säger typ "ja, självklart"?

De som har sagt det är inte ensamstående föräldrar. Och delar då på uppgiften genom att den ene lämnar och jobbar sent, och den andre kommer tidigt till jobbet och hämtar.

Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av dagistider för att ropa efter föräldern när de springer iväg för att hämta barnen att "Vänta hördu, hur kan dagis stänga så tidigt??" Men det är inget jag har funderat närmare på, då hade jag väl frågat vid tillfälle.

 

[Mabuse]

Sv: Vab

Jag orkar inte förklara så utförligt, men kort:
Hon måste ju själv tycka att dagis är dåligt för att du ska kunna föreslå ett byte (eller något annat). För att du ska få veta varför hon skyndar sig så med att plocka hem ungarna, måste ni ju prata. För att samtalet ska bli givande måste det finnas ett visst intresse hos dig för hur hon har det. (Vilket jag tycker det verkar som att du har.) Då kan inte bara ge henne order om hur hon ska leva sitt liv, för att det ska bli enklare för dig.

Men hon vill inte alls prata om sitt privatliv på jobbet. Hon vill inte prata alls, annat än det som är nödtvunget för att kunna sköta jobbet. Jag har ju beskrivit hur hon är på jobbet: kommer dit, stänger om sig, jobbar stenhårt, äter lunch framför datorn eller inte alls, springer därifrån så fort hon kan. Det finns ingen tid för småprat, än mindre mer djuplodande om hur hon har det egentligen, utan om det är något jobbärende så får man ta det kortfattat, mer än så hinner hon inte. Och säger det också, alltså att hon inte har tid att prata för att hon måste jobba undan snabbt innan det är dags att hämta barnen.

 

[havreflinga]

Sv: Vab

Jag är helt enkelt inte tillräckligt intresserad av dagistider för att ropa efter föräldern när de springer iväg för att hämta barnen att "Vänta hördu, hur kan dagis stänga så tidigt??" Men det är inget jag har funderat närmare på, då hade jag väl frågat vid tillfälle.

OK, då förstår jag. Jag trodde att du hade funderat mycket på dagistider, jobb och sånt, eftersom du skrev "gåta". Men jag antar att det var först nu, när vi skrev om det, som du kom på att det ju egentligen är gåtfullt/konstigt.

 

[havreflinga]

Sv: Vab

Men hon vill inte alls prata om sitt privatliv på jobbet. Hon vill inte prata alls, annat än det som är nödtvunget för att kunna sköta jobbet. Jag har ju beskrivit hur hon är på jobbet: kommer dit, stänger om sig, jobbar stenhårt, äter lunch framför datorn eller inte alls, springer därifrån så fort hon kan. Det finns ingen tid för småprat, än mindre mer djuplodande om hur hon har det egentligen, utan om det är något jobbärende så får man ta det kortfattat, mer än så hinner hon inte. Och säger det också, alltså att hon inte har tid att prata för att hon måste jobba undan snabbt innan det är dags att hämta barnen.

Det klart hon inte vill. Hon borde vara ganska medveten om att det finns ett problem mellan er vad gäller arbetsfördelningen. Så länge du inte får chans att ta upp det, kan hon fortsätta. Hon kanske till och med inbillar sig att om hon skyndar sig ännu mer, kommer hon snart hinna ikapp, och då löser det sig av sig självt...

Vad jag förstår vill du helst inte heller prata om problemet. I alla fall inte med henne.

Jag hade, efter några avvisade prat-försök, antagligen blivit lite arg, och sagt ungefär: Nu SKA vi prata om det här. Vi kan ta det i din bil, på väg till dagis. Jag kan komma hem till dig ikväll. Bestäm du, men vi MÅSTE reda ut det här. Jag har ställt upp för dig, så du är skyldig mig att åtminstone lyssna på mig. Fast helst hade jag försökt komma till skott INNAN jag blir arg, för folk går lätt i försvarsställning när nån är arg på dem.

 

[Mabuse]

Sv: Vab

Men vad ska jag prata om? Hennes dagistider och förhållande till sin man? Inte MÅSTE vi reda ut det, och defintivt kan jag inte följa med henne hem för att göra det, jag vill ju inte bete mig som en fullkomlig psykopat. Det verkar ju helt knäppt att följa med henne till dagis för att reda ut hennes vabbande. Inte kan jag kräva att hon SKA prata om sitt privatliv?? Det är hon väl knappast skyldig att göra. Tänk på att detta är en kollega som jag kommer fortsätta vara i samma forskargrupp som, inte vill jag göra mig omöjlig genom att tränga mig in i hennes hem och ställa henne mot väggen på ett socialt oacceptabelt sätt?

När det gäller arbetsfördelningen så är det väl snarare en fråga om att försöka ordna så att jag inte hamnar i samma sits en gång till. Jag tror rätt mycket på att man kan inte ändra andra människor, bara sig själv. Kollegan är som hon är, åtminstone kan inte jag förändra henne, det gäller snarare för mig att hitta ett sätt att förhålla mig till det.

 

[mino]

Sv: Vab

Det finns två spår här, det jag tror att havreflinga säger är att du skulle kunna bemöta din kollegas uppenbara "in denial"-resonemang kring dagistider och jämställdhet på ett försiktigt men ändå uppriktigt sätt så att hon (kollegan alltså, inte havreflinga) dels får en chans att utveckla sina resonemang och därigenom nå vissa insikter och du får en chans att förstå mer om hennes smått mystiska situation. Och så skulle du också kunna skjuta över bollen på kollegans planhalva genom att låta henne ta ansvar för sin egen missade del och hur det ska lösas, även detta är värt att prata om i någon form. Trots allt är ju hennes situation en bubbla som förr eller senare spricker, får hon tex en lektorat med minst 50% undervisning så kommer hon inte att kunna hålla på att vara borta så mycket.

 

[Mabuse]

Sv: Vab

Men jag tycker inte hennes situation är särskilt mystisk: jag tror inte hon trivs särskilt bra på jobbet helt enkelt, och därför försöker hon minimera tiden hon är här. Sen tror jag också att det är som Petruska gissade, att hon går in för modersrollen med hull och hår. Kombinationen av att inte riktigt trivas på jobbet och att ha ett modersideal att leva upp till tror jag --> ständigt vabbande.

Vill hon ha det så får hon ha det så, vad jag tänker göra är nog snarast att se till att jag inte får lida pga hennes val, genom att försöka ha lite bättre framförhållning just när det gäller henne.

 

[Björk]

Sv: Vab

Kort svar: ja.

Så länge man får gjort det man ska ändå.

Er anställningsform/ert anställningsavtal finns det alltså inga juridiska skrivelser kring?

Det jag menar är att även om det blivit "kutym" att man "gör" si eller så gällande sjukdom eller vab så är ju frågan om ni verkligen har RÄTT i att göra det?

Om så är fallet att alla kan göra som de vill; så länge de lämnar in godkända resultat så får du nog bara leva med att kollegan gör såhär antar jag. Jag menar; du har ju samma möjligheter själv; vara sjuk utan att ta ut sjukledighet osv.

 

[Mabuse]

Sv: Vab

Det finns inga anställningsavtal, inget kollektivavtal, eller i övrigt någon synlig arbetsrätt. Det enda AG är noga med är LAS - som i att se till att folk lasas ut. Forskarvärlden är lite high chaparall arbetsmiljömässigt.

Men visst, jag har samma möjligheter. Men jag hinner ju inte vara ledig ens när jag ska (helger t ex), än mindre vara ledig hemma utöver det.

Och jag är helt ok med att kollegan gör såhär (jag kan ju inte hindra henne precis), utan är väl snarare ute efter ett sätt att se till att det funkar för mig.

För övrigt har hon nu igen inte varit här sedan tisdags, vab igen... Förra veckan jobbade hon tis, ev ons+tors, resten vab.

 

[havreflinga]

Sv: Vab

Det finns två spår här, det jag tror att havreflinga säger är att du skulle kunna bemöta din kollegas uppenbara "in denial"-resonemang kring dagistider och jämställdhet på ett försiktigt men ändå uppriktigt sätt så att hon (kollegan alltså, inte havreflinga) dels får en chans att utveckla sina resonemang och därigenom nå vissa insikter och du får en chans att förstå mer om hennes smått mystiska situation. Och så skulle du också kunna skjuta över bollen på kollegans planhalva genom att låta henne ta ansvar för sin egen missade del och hur det ska lösas, även detta är värt att prata om i någon form. Trots allt är ju hennes situation en bubbla som förr eller senare spricker, får hon tex en lektorat med minst 50% undervisning så kommer hon inte att kunna hålla på att vara borta så mycket.

Tack! Jag verkar inte kunna förklara hur jag tänker, utan att Mabuse tycker jag låter som en fullständig galning. Fast det kanske jag är...- lyckligt omedveten i så fall!

Jag skulle försökt med båda spåren. Att dela upp ansvarsområden var det första jag föreslog, men på det svarar Mabuse:

Fast det skulle drabba mig mer än henne.

(inlägg 29)

 

[Björk]

Sv: Vab

Det finns inga anställningsavtal, inget kollektivavtal, eller i övrigt någon synlig arbetsrätt. Det enda AG är noga med är LAS - som i att se till att folk lasas ut. Forskarvärlden är lite high chaparall arbetsmiljömässigt.

Men hur kan man då säga att ni ens har reglerat att heltid = 40 timmar?

Är ni alltså inte anställda? Eller är anställningsavtalen muntliga? Jag menar; någon gång måste ju någon ha bestämt att
A. Du får jobbet
B. Du får denna lön
C. Du ska prestera detta
D. Arbetstidsvillkoren är följande: x timmar per vecka


High chaparall må så vara, men den arbetsrättsliga lagstiftningen måste ju ändå gälla er också? Fast; det är klart; förekommer ingen anställning så är ni ju inte med där....

 

[mino]

Sv: Vab

jag som både är fackligt engagerad och fastanställd i högskolevärlden kan konstatera att det är väldigt mkt high chaparall. Det finns så otroligt många varianter. Men som doktorand som Mabuse är så måste det någon gång ha funnits en doktorandtjänst, man får inte anta doktorander om man inte kan garantera dem finansiering i 4 år. Dock blir det väldigt lätt att man inte hinner klart i tid och går då på halvårsförordnanden som hänger på om man kan få extern finansiering och institutionens välvilja (det är trots allt lönsamt för institutionen att en doktorand tar sin examen, då får de pengar från staten). Likaså om man precis har doktorerat (som Mabuses kollega) så hänger man i luften om man inte får någon typ av antingen tidsbegränsad anställning (typ postdoc på ett par år) eller en fast tjänst (tex lektor). Då hänger det också på att man kan vara med i ett forskningsprojekt som är finaniserat av medel från forskningsstiftelser eller företag eller så kan man hanka sig fram på undervisning och det är helt beroende av om det finns nån undervisning man kan bidra i. Det Mabuse och kollegan håller på med är att dels söka forskningsmedel (omfattande arbete som tar mkt tid) och dels meritera sig genom att skriva vetenskapliga artiklar där de diskuterar den forskning de har gjort hittills, dessa har också vanligtvis fasta deadlines tex inför en konferens eller utgivningen av en tidskrift.

Så summa summarum, när man är externfinansierad så har man förvisso någon form av chef på pappret, tex prefekten för institutionen, men i praktiken har man mkt stor frihet eftersom det inte är institutionen som betalar lönen. Det man kan göra om någon inte gör sitt i ett projekt är att gå till den som är projektledare/huvudansvarig i projektet och säga att xx gör inte sin del. Men i det här fallet, så som jag har förstått det, så samarbetar Mabuse med kollegan delvis för att hon är färdig doktor och därmed har rätt att söka forskningsmedel (och vara projektledare) vilket Mabuse inte har som doktorand. Det är alltså en svår sits där hon balanserar mellan välvilja och formella behörigheter, där kollegan sitter på ässen eftersom hon har disputerat och därmed är mer meriterad.

Långt svar, vet inte om det gjorde saken klarare?

 

[Björk]

Sv: Vab

Långt svar, vet inte om det gjorde saken klarare?

Jorå, något klarare blev det.
Men jag förbluffas över att doktorander osv tolererar detta. Att man accepterar anställningar utan anställningsavtal, att arbetstider inte "finns" så att vissa kan göra som de vill med prestationen osv.

 

[Mabuse]

Sv: Vab

jag som både är fackligt engagerad och fastanställd i högskolevärlden kan konstatera att det är väldigt mkt high chaparall. Det finns så otroligt många varianter. Men som doktorand som Mabuse är så måste det någon gång ha funnits en doktorandtjänst, man får inte anta doktorander om man inte kan garantera dem finansiering i 4 år. Dock blir det väldigt lätt att man inte hinner klart i tid och går då på halvårsförordnanden som hänger på om man kan få extern finansiering och institutionens välvilja (det är trots allt lönsamt för institutionen att en doktorand tar sin examen, då får de pengar från staten). Likaså om man precis har doktorerat (som Mabuses kollega) så hänger man i luften om man inte får någon typ av antingen tidsbegränsad anställning (typ postdoc på ett par år) eller en fast tjänst (tex lektor). Då hänger det också på att man kan vara med i ett forskningsprojekt som är finaniserat av medel från forskningsstiftelser eller företag eller så kan man hanka sig fram på undervisning och det är helt beroende av om det finns nån undervisning man kan bidra i. Det Mabuse och kollegan håller på med är att dels söka forskningsmedel (omfattande arbete som tar mkt tid) och dels meritera sig genom att skriva vetenskapliga artiklar där de diskuterar den forskning de har gjort hittills, dessa har också vanligtvis fasta deadlines tex inför en konferens eller utgivningen av en tidskrift.

Så summa summarum, när man är externfinansierad så har man förvisso någon form av chef på pappret, tex prefekten för institutionen, men i praktiken har man mkt stor frihet eftersom det inte är institutionen som betalar lönen. Det man kan göra om någon inte gör sitt i ett projekt är att gå till den som är projektledare/huvudansvarig i projektet och säga att xx gör inte sin del. Men i det här fallet, så som jag har förstått det, så samarbetar Mabuse med kollegan delvis för att hon är färdig doktor och därmed har rätt att söka forskningsmedel (och vara projektledare) vilket Mabuse inte har som doktorand. Det är alltså en svår sits där hon balanserar mellan välvilja och formella behörigheter, där kollegan sitter på ässen eftersom hon har disputerat och därmed är mer meriterad.

Långt svar, vet inte om det gjorde saken klarare?

Ungefär så är det. Med ett litet tillägg: min högskola lyder inte under högskoleförordningen, och behöver därför inte garantera tjänst eller finansiering ens som doktorand. I princip alla doktorander som antagits i mitt ämne de senaste 10 åren är antagna som externfinansierade. Det betyder att man inte har några som helst rättigheter vad gäller finansiering från skolan, utan är hänvisad till vad man kan dra in på annat arbete eller via extern forskningsfinansiering. Lyckas man inte med det får man gå utan lön. Det finns dessutom en regel om att doktorander inte får undervisa, vilket gör det svårt att den vägen dra in extra pengar.

Så under min tid som doktorand har jag jobbat som kursassistent och sekreterare de första åren, innan jag lyckades få pengar externt för mitt avhandlingsprojekt.

En doktorandtjänst kan jag aldrig få, eftersom jag är antagen som externfinansierad, och då är man utesluten från all form av finansiering från skolan.

 

[Mabuse]

Sv: Vab

Men hur kan man då säga att ni ens har reglerat att heltid = 40 timmar?

Är ni alltså inte anställda? Eller är anställningsavtalen muntliga? Jag menar; någon gång måste ju någon ha bestämt att
A. Du får jobbet
B. Du får denna lön
C. Du ska prestera detta
D. Arbetstidsvillkoren är följande: x timmar per vecka


High chaparall må så vara, men den arbetsrättsliga lagstiftningen måste ju ändå gälla er också? Fast; det är klart; förekommer ingen anställning så är ni ju inte med där....

Anställningsavtalen är muntliga. Det som finns på papper är antagningen till doktorandprogrammet, men det är ju en utbildning och ingen anställning.

Anställningsavtalet ser väl ut nånting sånt här:

Du får börja här som doktorand, om fyra eller fem år ska du ha gjort alla kurser och skrivit klart din avhandling. Vi förutsätter att du jobbar heltid. Lönen beror på vad du själv lyckas dra in i form av extraknäck (t ex sekreterarjobb eller jobb på stan) eller extern forskningsfinansiering som du får söka själv i så fall. Lyckas du inte med det får du vara utan lön, vi räknar med att du då ändå fortsätter att jobba som vanligt.

 

[Mabuse]

Sv: Vab

Jorå, något klarare blev det.
Men jag förbluffas över att doktorander osv tolererar detta. Att man accepterar anställningar utan anställningsavtal, att arbetstider inte "finns" så att vissa kan göra som de vill med prestationen osv.

Det finns inga alternativ. Passar inte villkoren får man jobba med något annat.