honung
Trådstartare
Detta är alltså ingen debatt-tråd om rätt eller fel, om för eller emot utan snarare en tråd för de som faktiskt hjälper eller vill hjälpa.
Under sensommaren deltog jag i en Refugees Welcome-manifestation.
Jag stod som åskådare, ville visa mitt stöd genom närvaron och stod lutad mot ett träd och lyssnade på alla talare. Plötsligt stod en äldre kvinna på andra sidan av trädet och lutade fram huvudet och hade ett grässtrå i mungipan och började prata med mig. Hon frågade mig om jag ville vara med och hjälpa? Jag som stod djupt insjunken i min egen lilla värld trodde för en sekund att här stod en gammal dam och försökte sälja gräs till mig innan jag fattade att det var en tandpetare hon hade i munnen. Hon kom närmare mig och frågade igen - vill du vara med och hjälpa flyktingarna på ett roligt och socialt sätt?
Jo...det ville jag ju. Vi matades av bilder överallt i media om flykten över medelhavet och som så många andra kände jag frustration - det är jobbigt att se en pågående katastrof och känna maktlöshet och känna att jag vill hjälpa men huuur?
Kvinnan berättade om sitt arbete som frivillig på språkcafé och gav mig namn och adress till en frivilligorganisation som har kommunen, Johanniterorden (Pro fide – pro utilitate hominum, För tron – förmänsklighetens bästa), Svenska kyrkan och en stiftelse bakom sig. Jag mailade dagen efter och blev kallad till möte, och fick köra igång på språkcafé regelbundet 1-2 ggr/veckan sedan dess. Utöver detta har jag sedan i höstas varit delaktif i projektet "Låna en svensk" på biblioteket och dessa uppdrag har fyllt typ all min fritid sedan dess.
Jag har mött så OFANTLIGT många fantastiska människor. Jag har deltagit i en middag för 200 nyanlända syrier där all mat, lokal, transport och alla arbetsinsatser har varit sponsrade och frivilliga - jag har nog varit ett riktigt partyanimal i min dar men herrejisses vilken fest - vilken glädje och värme jag mötte under denna fantastiska middag, jag har aldrig festat och haft så roligt med så många glada människor som på den här festen, spik nykter dessutom. Århundradets glädjefest liksom, och syrianerna själva sa att det var ett minne för livet men tillade att "så här festar vi alltid!".
Jag har fått höra människoöden jag inte skulle kunna fantisera fram ens, jag har genom berättelser om resor dessa människor gjort fått bilder och insikter jag aldrig skulle kunna fått annars. Medelhavet är bara en liten del i flyktingströmmarna och heller inte den värsta för de som gjort den - det finns fasor långt innan medelhavet vi inte kan föreställa oss. Väl här, hos oss i sverige fortsätter mångas resa, nu in i ett annat liv och en helt ny kultur som alla utan undantag av de jag mött - så gärna vill komma underfund med och vara delaktiga i så mycket att det nästan gör ont. För många är språkcaféerna som finns och erbjuds veckans höjdpunkter för många SFI i all ära - men den samlade bild jag fått av SFI är att den är viktig, den är lärorik, men den är en teknikalitet omgiven av flyktingar som inte pratar svenska med varandra.
All heder till SFI alltså, men utanför SFI ska dessa människor praktisera språket i skarpt läge - att våga prata, att förstå vad de snabbpratande svenskarna säger och det svåraste av allt - att träffa svenskar som vill prata. fi bubblan vilket svårt folk vi är! Vi, för jag pratar om mig själv också - har en integritetszon gjord av adamantinium minst, och den har ett space på typ tre meters omkrets. Kommer en närmare in så känns otvivelaktigt nordbornas isande kyla. Någon sa att man skulle kunna slänga ner ett knippe svenskar i en briserande vulkan för att kyla ner den på ett kick. Jorå, det kan nog stämma. Vi nordbor är baske mig inte lätta att bli kompis med. Jag funderar typ dag och natt över detta - hur ska vi få fler att hjälpa till med integrationen, hur ska vi få oss att öppna upp, hur ska vi få flyktingarna att våga ta vår kontakt?
Många jag pratar med är bokstavligt talat livrädda för svenskarna då många tror att svenskar inte tycker om flyktingar. Och visst finns det såna, men jag tror att vi är fler som är välvilligt inställda och som gärna skulle vilja hjälpa till men som av födsel och ohejdad vana är integritetshävdande stencoola sammanbitna typical svenskar.
Jag slås av, för varje flykting jag har samtal med - hur jäklarns viktig integrationen är. Det är förbannat viktigt att få fram bostäder och jobb, men det går att lösa. Den riktigt svåra nöten ligger hos oss - hur öppnar vi dörrarna för våra nysvenskar? Jag känner att mitt engagemang är bara en liten fis i rymden, men det lilla jag gör är STORT för de som får min hjälp, eller bara det lilla samtalet jag har med dem i någon timme gör gigantisk skillnad för dem i deras fortsatta liv här. Jag är inte helt sällan den "första svensk" de träffar och pratar med utöver SFI-lärarna som inte helt sällan är inkallade pensionerade före detta lärare.
Det finns så många sätt att hjälpa. Förutom att många många organisationer har språkcafér och liknande verksamheter finns det även invitationsdepartementet och guider, värdar, tolkar, språkvänner, läxhjälpare osv osv.
Vad gör DU för att hjälpa till med integrationen?
Under sensommaren deltog jag i en Refugees Welcome-manifestation.
Jag stod som åskådare, ville visa mitt stöd genom närvaron och stod lutad mot ett träd och lyssnade på alla talare. Plötsligt stod en äldre kvinna på andra sidan av trädet och lutade fram huvudet och hade ett grässtrå i mungipan och började prata med mig. Hon frågade mig om jag ville vara med och hjälpa? Jag som stod djupt insjunken i min egen lilla värld trodde för en sekund att här stod en gammal dam och försökte sälja gräs till mig innan jag fattade att det var en tandpetare hon hade i munnen. Hon kom närmare mig och frågade igen - vill du vara med och hjälpa flyktingarna på ett roligt och socialt sätt?
Jo...det ville jag ju. Vi matades av bilder överallt i media om flykten över medelhavet och som så många andra kände jag frustration - det är jobbigt att se en pågående katastrof och känna maktlöshet och känna att jag vill hjälpa men huuur?
Kvinnan berättade om sitt arbete som frivillig på språkcafé och gav mig namn och adress till en frivilligorganisation som har kommunen, Johanniterorden (Pro fide – pro utilitate hominum, För tron – förmänsklighetens bästa), Svenska kyrkan och en stiftelse bakom sig. Jag mailade dagen efter och blev kallad till möte, och fick köra igång på språkcafé regelbundet 1-2 ggr/veckan sedan dess. Utöver detta har jag sedan i höstas varit delaktif i projektet "Låna en svensk" på biblioteket och dessa uppdrag har fyllt typ all min fritid sedan dess.
Jag har mött så OFANTLIGT många fantastiska människor. Jag har deltagit i en middag för 200 nyanlända syrier där all mat, lokal, transport och alla arbetsinsatser har varit sponsrade och frivilliga - jag har nog varit ett riktigt partyanimal i min dar men herrejisses vilken fest - vilken glädje och värme jag mötte under denna fantastiska middag, jag har aldrig festat och haft så roligt med så många glada människor som på den här festen, spik nykter dessutom. Århundradets glädjefest liksom, och syrianerna själva sa att det var ett minne för livet men tillade att "så här festar vi alltid!".
Jag har fått höra människoöden jag inte skulle kunna fantisera fram ens, jag har genom berättelser om resor dessa människor gjort fått bilder och insikter jag aldrig skulle kunna fått annars. Medelhavet är bara en liten del i flyktingströmmarna och heller inte den värsta för de som gjort den - det finns fasor långt innan medelhavet vi inte kan föreställa oss. Väl här, hos oss i sverige fortsätter mångas resa, nu in i ett annat liv och en helt ny kultur som alla utan undantag av de jag mött - så gärna vill komma underfund med och vara delaktiga i så mycket att det nästan gör ont. För många är språkcaféerna som finns och erbjuds veckans höjdpunkter för många SFI i all ära - men den samlade bild jag fått av SFI är att den är viktig, den är lärorik, men den är en teknikalitet omgiven av flyktingar som inte pratar svenska med varandra.
All heder till SFI alltså, men utanför SFI ska dessa människor praktisera språket i skarpt läge - att våga prata, att förstå vad de snabbpratande svenskarna säger och det svåraste av allt - att träffa svenskar som vill prata. fi bubblan vilket svårt folk vi är! Vi, för jag pratar om mig själv också - har en integritetszon gjord av adamantinium minst, och den har ett space på typ tre meters omkrets. Kommer en närmare in så känns otvivelaktigt nordbornas isande kyla. Någon sa att man skulle kunna slänga ner ett knippe svenskar i en briserande vulkan för att kyla ner den på ett kick. Jorå, det kan nog stämma. Vi nordbor är baske mig inte lätta att bli kompis med. Jag funderar typ dag och natt över detta - hur ska vi få fler att hjälpa till med integrationen, hur ska vi få oss att öppna upp, hur ska vi få flyktingarna att våga ta vår kontakt?
Många jag pratar med är bokstavligt talat livrädda för svenskarna då många tror att svenskar inte tycker om flyktingar. Och visst finns det såna, men jag tror att vi är fler som är välvilligt inställda och som gärna skulle vilja hjälpa till men som av födsel och ohejdad vana är integritetshävdande stencoola sammanbitna typical svenskar.
Jag slås av, för varje flykting jag har samtal med - hur jäklarns viktig integrationen är. Det är förbannat viktigt att få fram bostäder och jobb, men det går att lösa. Den riktigt svåra nöten ligger hos oss - hur öppnar vi dörrarna för våra nysvenskar? Jag känner att mitt engagemang är bara en liten fis i rymden, men det lilla jag gör är STORT för de som får min hjälp, eller bara det lilla samtalet jag har med dem i någon timme gör gigantisk skillnad för dem i deras fortsatta liv här. Jag är inte helt sällan den "första svensk" de träffar och pratar med utöver SFI-lärarna som inte helt sällan är inkallade pensionerade före detta lärare.
Det finns så många sätt att hjälpa. Förutom att många många organisationer har språkcafér och liknande verksamheter finns det även invitationsdepartementet och guider, värdar, tolkar, språkvänner, läxhjälpare osv osv.
Vad gör DU för att hjälpa till med integrationen?
min mamma är däremot godman för ensamkommande flyktingbarn, och jag förstår varför de skriker efter fler där. Systemet verkar ha totalkollapsat! På en månad har hon varit tillförordnad tre olika utan att ha träffat en enda, bara massa pappersjobb. En hann flyttas tillbaka till Göteborg där han sökt asyl, en hann få sin asyl klar och klarade sig själv, och den sista fick hon inte kontakt med alls. Familjehemmet hävdade att de aldrig haft personen där. Efter mycket om och men kom det fram att han är anmäld försvunnen sen november... Men hans id, en värdehandling, skickades till mamma nu. 
