Förstår det. Detta är första gången i mitt liv jag är sjukskriven. Förstår verkligen vilken nedåtgående spiral det kan vara. Ingen borde gå hemma på heltid oavsett skada/sjukdom är min fullaste övertygelse nu.
Jag har gått hemma sen hästolyckan gjorde mig arbetsoförmögen och ointressant för arbetsmarknaden för en himla massa år sen, det kan gå en månad och ibland två utan att jag träffar mer än kassörskan i affären men jag har skapat så många projekt så jag skulle behöva anställa nån och jag saknar inte den sociala kontakten det minsta. Idag tex. håller jag på att såga upp gammalt rivningsvirke sen förra sommarens renovering till ved, sen ska jag få upp skuggnätet i växthuset och kanske hinna köra fram mer jord dit. Jag har inte tid med sociala kontakter för då får jag ju ingenting gjort istället.
Jag har hade aktiviteter innan jag flyttade även om jag inte kunde jobba, men nu efter flytten har det blivit för mycket tid hemma.
Ja, det gjorde inte ens ont från början heller liksom, det var bara störigt att det var en massa blod när jag gick så fick gå in och dra handduk om, den blev genomdränkt fort och min syster frågade då om jag verkligen var så dum att jag trodde plåster kunde hjälpa.... nja, men hoppet liksomTypiskt oss hästfolk, bönder och hillbillys, och blöder det igenom plåstret finns det ju silvertejp och funkar inte det drar man på en plasthandske så man inte blodar ner omgivningen.
Tänk ändå vad olika vi människor är vad det gäller sociala kontakter och annat, jag har hela livet varit en ensamvarg som trivts allra bäst i mitt eget sällskap men jag är inte heller osocial när jag är bland folk, jag brukar beteckna mig som en "social kameleont" för jag har lätt för att smälta in i dom mest skilda sammanhang.
Jag är sjuk i en svår depression och har mycket social ångest, men skönt för dig att livet fungerar så bra trots att du, vad jag förmodar är, sjukskriven. Vi har helt olika förutsättningar.
. Det är SÅ viktigt för välmåendet att bara vara I stunden och inte skena långt i förväg som jag tenderar att göra. Den stunden på hästryggen var verkligen som balsam för hjärta och själ .Ja vi har verkligen helt olika förutsättningar, jag har varit först sjukpensionär och är nu "riktig" pensionär, depression vet jag inte ens vad det är om du förstår hur jag menar, det är inget jag någonsin drabbats av tack och lov, inte heller nån fobi eller ångest har jag någonsin drabbats av, livet har tuffat på fast i slowmotion sen olyckan och orken har berott på dagsformen, det hade kunnat varit mycket värre för en hästspark i ansiktet är det inte många som överlever.
Vad gör det för skillnad om det är söndag kväll eller onsdag morgon
? Om du har ett sår som är djupt och blöder ymnigt så spelar väl dagen och tiden ingen roll?! Hoppas att du lyssnar på sköterskans råd om det händer igen!Leker med SVERAKs nya rasväljarverktyg. Hela tre raser kunde den presentera som matchar mina övriga preferenser och kan trivas med hund.Och bara en av dom kanske jag kan tänka mig att äga.
Nämen då så, då skippar jag att köpa nån ny katt.Jag har provat att ta katthemskatt och det blev inte bra, faktiskt så illa att jag aldrig mer vågar prova en omplacering. Då är det bara bondkattsunge kvar som alternativ och tja... det behöver vi inte diskutera hur dålig den aveln ser ut i dom allra flesta fall.
Faktiskt tur att de är så ovanliga att man inte bara "råkar" köpa en.
