Vad hände, har jag blivit intresserad av en "gubbe" och nu då?

[Petruska]

Extra lätt då, skulle jag säga.

Beror på vad hon vimsar med under tiden.

 

[Petruska]

Men, @mandalaki om det hade varit du som var i "gubbens" kläder och även haft lite romantiska förhoppningar, skulle du känt dig bekväm med din mammas närvaro vid telefonsamtal? Jag hade INTE gjort det.

 

[mandalaki]

Men, @mandalaki om det hade varit du som var i "gubbens" kläder och även haft lite romantiska förhoppningar, skulle du känt dig bekväm med din mammas närvaro vid telefonsamtal? Jag hade INTE gjort det.

När jag blir 66 hoppas jag att jag kan ha avslappnade samtal även med dem jag är romantisk med, faktiskt. Man måste ju inte prata romantik om nån annan hör på.

 

[Petruska]

När jag blir 66 hoppas jag att jag kan ha avslappnade samtal även med dem jag är romantisk med, faktiskt. Man måste ju inte prata romantik om nån annan hör på.

När jag är 66 är min mamma 92, så vi får se. Men som vår relation utvecklat sig hittills, och inte minst som jag har utvecklats hittills, hyser jag inget hopp på den punkten.

 

[Ciccio]

Blir glad över svaret, men jag tänker ändå, jag 40 plus med en man på nära 70, kan det ens funka?

Du är ”40 plus” när du är 45 och han är ”nästan 70” när han är 66?

 

[Araminta]

Min pappa har två barn med sin 20 år yngre sambo. Min farmor gifte om sig och fick barn med en 10 år yngre man. Resultatet är att pappas sambo är jämnårig med hans halvbror. Och jag är närmare sambon i ålder än vad jag är mina halvsyskon. Vårt släktträd är mer utav en buske.

Konventionellt är det inte men vad tusan gör det?

 

[Lobelia]

Strunt i åldersskillnaden för stunden och se hur det utvecklas. Du kanske hittat en ny vän, kanske en blivande älskare eller en blivande partner. Eller så rinner det ut i sanden.

Om det skulle utvecklas mot en mer seriös relation så vet du mer och kan ta ett mer informerat beslut.

 

[Syre]

Förstår dig och försöker tänka likadant, men 20 år, han med barnbarn, jag utan barn och intresserad av en gamling :-O

Är problemet att du vill ha barn, att du tror att han kan behöva vård snart eller tänker du på att han kan dö före dig någon gång i framtiden? Vill du ha barn är det inte idealt, men annars är det nog bäst att leva i nuet och inte ta något i livet för givet. Njut medan det varar. Blir det ett förhållande kan det ta slut av de "vanliga" orsakerna också, ni kanske tröttnar på varandra långt innan vård eller död blir aktuellt för någon av er.

20 år äldre behöver inte alltid betyda så mycket och särskilt inte vid din ålder, vid 45 är du inte nykläckt direkt så det finns inget att chockeras över på den punkten.

 

[Dorinda]

En bekant till mig fyllde nyss 50, hans tjej ör över 70 och de har varit tillsammans långt över 10år. De verkar väldigt lyckliga

 

[tuaphua]

Jag är en gammal användare, med helt nytt konto för anonymitet. Känner mig så otroligt rådvill och vad kan vara bättre än att fråga i forumet med de mest ärligaste människor.

Bakgrund: Rätt ensam kvinna i 45-årsåldern, har en del kompisar inte så mycket vänner. Har haft flera relationer i mitt liv och de flesta har slutat i besvikelse. Ingen av relationerna har resulterat i barn eller giftermål. Bestämde mig för ca 10 år sedan att leva själv i resten av mitt liv, så länge jag inte plötsligt hittade den stora kärleken som kom till mig på vägen, vilket jag ju naturligtvis inte trodde skulle hända. Förra året blev jag ändå kär i en man, den första på 9 år. Smrickrades, bjöds ut och jag drömde en hel del om honom. Vi hade sex en gång, men nej det blev inte så mycket mer efter detta. Det sved, men han är om inte bortglömd, så inte intressant längre.

Men så träffade jag en man för bara enbart en vecka sedan. Vi träffades för ca 15 år sedan första gången, och jag la märke till honom då, men det var bara inom jobb/samma bransch vi jobbade och inget romantiskt alls. Efter samtal nu minns han mig inte alls, medan jag minns honom.

För någon vecka sedan blev det en lustig situation där han inte kom hem på kvällen/natten där vi råkade ses igen ( vi har alltså inte setts på ca 15 år) och han fick följa med hem för att sova på soffan. Vi satt uppe hela natten och bara pratade, allt flöt på så himla fint, även om jag inte kände mig ett dugg intresserad av karln just då, bara trevlig stämning och så mycket gemensamt att prata om, en go trevlig man bara. Under morgonen eller kanske förmiddag när vi vaknade, lite go frukost och fortsatte prata på, lika lätt som under natten. Sen dags för honom att åka hem. Som ensamvarg så himla skönt, men samtidigt, den kramen jag fick som hejdå värmde hela mitt hjärta. Jag saknade honom redan när han gick. Var trött som sjutton efter en lång natt, men blev så glad att han på kvällen skrev ett sms och tackade för frukost och sängplats.

Via sms bestämde vi att ses igen ( hans förslag). Jag var lite kort, jag vet inte vad jag känner/kände inför det.

Dagen efter skriver jag ett sms till honom att jag trivdes i hans sällskap, gärna ses igen om han vill. Får svar att det vill han gärna. Har efter det haft telefonkontakt ( han ringde) igår. Vi har så himla mycket gemensamt, vi tycker om samma saker och på telefon sa han saker som smälte mitt hjärta totalt om hur fin han är ( inget om kärlek, bara ord som kom ur munnen och visade upp vilken fin man han är om andra saker)

Så vad är problemet tänker ni? Helt krasst, han är 66 år, dryga 20 år äldre än mig. Jag känner hans varma kram, jag minns det vi hade gemensamt, jag minns ju hans fina sätt, den lugna mannen med pondus, men 20 år i skillnad på oss. Kär för andra gången på 10 år i en man jag inte ens känner, men drömmer om nu, och kan iallafall hinta lite om att han är intresserad tillbaka. Bör man gå vidare, glömma pga ålder när det typ händer att man blir intresserad av någon på 10 år?

Min sambo är 20 år äldre än mig. Vi möttes i jobbet och kände varann sen några år innan vi blev ett par.
Han hade ju aldrig tänkt att han skulle funka med en så pass yngre tjej. Och jag tänkte nog inte på honom "på det sättet" under alla år just pga åldersskillnaden.
Jag blir så lätt uttråkad av män/partners. Jag blir inte det med sambon. Han har ju så mkt mer erfarenheter än mig iom 20 år extra att göra diverse. Spännande!

Det som jag tycker är jobbigt har väl främst kommit nu. Jag blir rädd för när jag kommer förlora honom. Kanske löjligt att noja om redan. Han är ju "bara" 59 år Det kan ju lika väl vara så att jag försvinner först iaf. , hur jobbigt det skulle bli för mig. Han funderade mkt på det i början. Och jag var mer "whatever.. det får jag ta när det kommer". Men nu när vi blivit så tighta, vi bor och jobbar ihop etc så har faktiskt den tanken börjat skrämma mig en del.
Däremot känner jag att det är värt det. Det får bli skitjobbigt sen. Jag måste ju leva här och nu. En relation kan ju ta slut av andra skäl med.
Och just här har jag det så himla bra.

Kanske kan det hjälpa dig i ditt grubblande..

 

[stjarnhimmel]

Jag är en gammal användare, med helt nytt konto för anonymitet. Känner mig så otroligt rådvill och vad kan vara bättre än att fråga i forumet med de mest ärligaste människor.

Bakgrund: Rätt ensam kvinna i 45-årsåldern, har en del kompisar inte så mycket vänner. Har haft flera relationer i mitt liv och de flesta har slutat i besvikelse. Ingen av relationerna har resulterat i barn eller giftermål. Bestämde mig för ca 10 år sedan att leva själv i resten av mitt liv, så länge jag inte plötsligt hittade den stora kärleken som kom till mig på vägen, vilket jag ju naturligtvis inte trodde skulle hända. Förra året blev jag ändå kär i en man, den första på 9 år. Smrickrades, bjöds ut och jag drömde en hel del om honom. Vi hade sex en gång, men nej det blev inte så mycket mer efter detta. Det sved, men han är om inte bortglömd, så inte intressant längre.

Men så träffade jag en man för bara enbart en vecka sedan. Vi träffades för ca 15 år sedan första gången, och jag la märke till honom då, men det var bara inom jobb/samma bransch vi jobbade och inget romantiskt alls. Efter samtal nu minns han mig inte alls, medan jag minns honom.

För någon vecka sedan blev det en lustig situation där han inte kom hem på kvällen/natten där vi råkade ses igen ( vi har alltså inte setts på ca 15 år) och han fick följa med hem för att sova på soffan. Vi satt uppe hela natten och bara pratade, allt flöt på så himla fint, även om jag inte kände mig ett dugg intresserad av karln just då, bara trevlig stämning och så mycket gemensamt att prata om, en go trevlig man bara. Under morgonen eller kanske förmiddag när vi vaknade, lite go frukost och fortsatte prata på, lika lätt som under natten. Sen dags för honom att åka hem. Som ensamvarg så himla skönt, men samtidigt, den kramen jag fick som hejdå värmde hela mitt hjärta. Jag saknade honom redan när han gick. Var trött som sjutton efter en lång natt, men blev så glad att han på kvällen skrev ett sms och tackade för frukost och sängplats.

Via sms bestämde vi att ses igen ( hans förslag). Jag var lite kort, jag vet inte vad jag känner/kände inför det.

Dagen efter skriver jag ett sms till honom att jag trivdes i hans sällskap, gärna ses igen om han vill. Får svar att det vill han gärna. Har efter det haft telefonkontakt ( han ringde) igår. Vi har så himla mycket gemensamt, vi tycker om samma saker och på telefon sa han saker som smälte mitt hjärta totalt om hur fin han är ( inget om kärlek, bara ord som kom ur munnen och visade upp vilken fin man han är om andra saker)

Så vad är problemet tänker ni? Helt krasst, han är 66 år, dryga 20 år äldre än mig. Jag känner hans varma kram, jag minns det vi hade gemensamt, jag minns ju hans fina sätt, den lugna mannen med pondus, men 20 år i skillnad på oss. Kär för andra gången på 10 år i en man jag inte ens känner, men drömmer om nu, och kan iallafall hinta lite om att han är intresserad tillbaka. Bör man gå vidare, glömma pga ålder när det typ händer att man blir intresserad av någon på 10 år?

Vad är det med åldersskillnaden som stör?
Jag kan förstå att man tänker att någon i den åldern har större chans att bli sjuk, och om ett antal år åldras och inte orka på samma sätt som någon yngre.
Men jag tänker också att dels kan folk vara friska och krya upp i åren. Och dels så vet man ju ändå inte vad som händer. Så jag tycker du ska försöka att inte tänka så mkt på det och se vad som händer.

 

[Plantan]

Ååå, Ruggis!

Jag är så glad för din skull!
Du är nykär, har roligt, umgås med en härlig man som får dig att må bra, ni pratar lätt och mycket med varandra och har saker gemensamt! Vad mer kan man begära av livet? Vad mer kan man begära av en förälskelse? Ålder? Äh! Glöm det!

Go with the flow!

Vad du ska göra? Skitenkelt! Umgås! Kramas! Ät middag! Använd parfym! Promenera i parken! Köp små presenter! Skicka sms! Måla tånaglarna! Köp en silkig morgonrock! Njut allt vad du bara orkar! Det är som ett Passa-på erbjudande! Hur ofta träffar man nån som man klickar med så direkt? Inte säkert att man gör det nån enda gång alls i livet!

Hoppa på tåget och se var du hamnar?!
Enda sättet att ta reda på om det är en bra man och bra idé, är ju att testa!

Man får inga chanser i livet, man måste ta dem! Här är du serverad en Kanonchans på ett silverfat! Klart du ska ta den!

Håller tummarna för dig och den härliga Mannen, med stort M! Var modig! Släpp taget och låt dig svepas med!

Go girl!


Ps.
Men kolla om han är gift eller fikus eller så. Annars kan det bli besvärligt om han bara vill prata och äta vindruvor i soffan och du vill göra mycket mer i den...

 

[Monifa]

Blir glad över svaret, men jag tänker ändå, jag 40 plus med en man på nära 70, kan det ens funka?

Det är ju väldigt olika om det funkar. Det vet man ju inte ens med relationer närmare i åldrar om det kommer funka.

MEN oavsett om det leder till resten av livet-kärlek eller nått år eller kortare än så, njut av det. Njut av sällskapet, njut av känslorna och ta till vara på det

Min farfar träffade sin "ungdomskärlek" på ålderns höst, skiljde 10 år mellan dom och de fick inte en livstid ihop innan han fick demens och tills han gick bort. Men den bra tiden innan tvivlar jag på att någon av dom hade velat ha ogjord även om de hade vetat hur det skulle bli i slutet.

 

[parellikusken]

Ååå, Ruggis!

Jag är så glad för din skull!
Du är nykär, har roligt, umgås med en härlig man som får dig att må bra, ni pratar lätt och mycket med varandra och har saker gemensamt! Vad mer kan man begära av livet? Vad mer kan man begära av en förälskelse? Ålder? Äh! Glöm det!

Go with the flow!

Vad du ska göra? Skitenkelt! Umgås! Kramas! Ät middag! Använd parfym! Promenera i parken! Köp små presenter! Skicka sms! Måla tånaglarna! Köp en silkig morgonrock! Njut allt vad du bara orkar! Det är som ett Passa-på erbjudande! Hur ofta träffar man nån som man klickar med så direkt? Inte säkert att man gör det nån enda gång alls i livet!

Hoppa på tåget och se var du hamnar?!
Enda sättet att ta reda på om det är en bra man och bra idé, är ju att testa!

Man får inga chanser i livet, man måste ta dem! Här är du serverad en Kanonchans på ett silverfat! Klart du ska ta den!

Håller tummarna för dig och den härliga Mannen, med stort M! Var modig! Släpp taget och låt dig svepas med!

Go girl!


Ps.
Men kolla om han är gift eller fikus eller så. Annars kan det bli besvärligt om han bara vill prata och äta vindruvor i soffan och du vill göra mycket mer i den...

Fikus..? Har vi inte slutat med det nedsättande ordet?

 

[utte]

Jag är en gammal användare, med helt nytt konto för anonymitet. Känner mig så otroligt rådvill och vad kan vara bättre än att fråga i forumet med de mest ärligaste människor.

Bakgrund: Rätt ensam kvinna i 45-årsåldern, har en del kompisar inte så mycket vänner. Har haft flera relationer i mitt liv och de flesta har slutat i besvikelse. Ingen av relationerna har resulterat i barn eller giftermål. Bestämde mig för ca 10 år sedan att leva själv i resten av mitt liv, så länge jag inte plötsligt hittade den stora kärleken som kom till mig på vägen, vilket jag ju naturligtvis inte trodde skulle hända. Förra året blev jag ändå kär i en man, den första på 9 år. Smrickrades, bjöds ut och jag drömde en hel del om honom. Vi hade sex en gång, men nej det blev inte så mycket mer efter detta. Det sved, men han är om inte bortglömd, så inte intressant längre.

Men så träffade jag en man för bara enbart en vecka sedan. Vi träffades för ca 15 år sedan första gången, och jag la märke till honom då, men det var bara inom jobb/samma bransch vi jobbade och inget romantiskt alls. Efter samtal nu minns han mig inte alls, medan jag minns honom.

För någon vecka sedan blev det en lustig situation där han inte kom hem på kvällen/natten där vi råkade ses igen ( vi har alltså inte setts på ca 15 år) och han fick följa med hem för att sova på soffan. Vi satt uppe hela natten och bara pratade, allt flöt på så himla fint, även om jag inte kände mig ett dugg intresserad av karln just då, bara trevlig stämning och så mycket gemensamt att prata om, en go trevlig man bara. Under morgonen eller kanske förmiddag när vi vaknade, lite go frukost och fortsatte prata på, lika lätt som under natten. Sen dags för honom att åka hem. Som ensamvarg så himla skönt, men samtidigt, den kramen jag fick som hejdå värmde hela mitt hjärta. Jag saknade honom redan när han gick. Var trött som sjutton efter en lång natt, men blev så glad att han på kvällen skrev ett sms och tackade för frukost och sängplats.

Via sms bestämde vi att ses igen ( hans förslag). Jag var lite kort, jag vet inte vad jag känner/kände inför det.

Dagen efter skriver jag ett sms till honom att jag trivdes i hans sällskap, gärna ses igen om han vill. Får svar att det vill han gärna. Har efter det haft telefonkontakt ( han ringde) igår. Vi har så himla mycket gemensamt, vi tycker om samma saker och på telefon sa han saker som smälte mitt hjärta totalt om hur fin han är ( inget om kärlek, bara ord som kom ur munnen och visade upp vilken fin man han är om andra saker)

Så vad är problemet tänker ni? Helt krasst, han är 66 år, dryga 20 år äldre än mig. Jag känner hans varma kram, jag minns det vi hade gemensamt, jag minns ju hans fina sätt, den lugna mannen med pondus, men 20 år i skillnad på oss. Kär för andra gången på 10 år i en man jag inte ens känner, men drömmer om nu, och kan iallafall hinta lite om att han är intresserad tillbaka. Bör man gå vidare, glömma pga ålder när det typ händer att man blir intresserad av någon på 10 år?

Klart du ska gå vidare när du träffat en fin man!

När min pappa gick bort träffade min mamma en 22 år yngre man. Jag skulle säga att de är "a match made in heaven". Nu har det gått 24 år, de har blivit 64 och 86 år gamla och är fortfarande lika kära.

 

[Malibu_Stacy]

Fikus..? Har vi inte slutat med det nedsättande ordet?

Ja fy!

 

[Roheryn]

Ååå, Ruggis!

Jag är så glad för din skull!
Du är nykär, har roligt, umgås med en härlig man som får dig att må bra, ni pratar lätt och mycket med varandra och har saker gemensamt! Vad mer kan man begära av livet? Vad mer kan man begära av en förälskelse? Ålder? Äh! Glöm det!

Go with the flow!

Vad du ska göra? Skitenkelt! Umgås! Kramas! Ät middag! Använd parfym! Promenera i parken! Köp små presenter! Skicka sms! Måla tånaglarna! Köp en silkig morgonrock! Njut allt vad du bara orkar! Det är som ett Passa-på erbjudande! Hur ofta träffar man nån som man klickar med så direkt? Inte säkert att man gör det nån enda gång alls i livet!

Hoppa på tåget och se var du hamnar?!
Enda sättet att ta reda på om det är en bra man och bra idé, är ju att testa!

Man får inga chanser i livet, man måste ta dem! Här är du serverad en Kanonchans på ett silverfat! Klart du ska ta den!

Håller tummarna för dig och den härliga Mannen, med stort M! Var modig! Släpp taget och låt dig svepas med!

Go girl!


Ps.
Men kolla om han är gift eller fikus eller så. Annars kan det bli besvärligt om han bara vill prata och äta vindruvor i soffan och du vill göra mycket mer i den...

Bästa inlägget!!! Blir SÅ GLAD bara av att läsa detta!

 

[Fruentimber]

Ps.
Men kolla om han är gift eller fikus eller så.

Kryp gärna fram från stenen och kom ut i ljuset hörru.

 

[Ms_Antrop]

Jag säger som klyschan: ålder är bara en siffra.

Själv är jag gift med en karl som är 16 år äldre (jag är 34 och han är 50), han har 4 stycken vuxna barn och nu har vi ett gemensamt. Är man två vuxna människor så är åldern liksom inte så viktig tycker jag.
Enda nackdelen jag tänker på är att det antagligen inte blir så många år som pensionärer tillsammans, men det är klart - min karln har bestämt att han ska bli 104 år gammal så...

 

[Rugguggla]

Vad härligt att läsa era svar. Jag vet inte varför men åldersskillnaden känns lite jobbig. Samtidigt har jag aldrig fått denna känslan för någon, den är riktigt häftig. Jag har vart kär och älskat innan, men detta känns som något helt annat. Som att bara hittat den där handsken att köra in handen i och den bara passar, att helt obehindrat bara kunna prata och vara sig själv, att få respons,inte känna någon osäkerhet eller blyghet.

Men jag ska inte gå händelserna i förväg nu det är lite för nytt för det. Angående mamman så är hon inte dement, utan kommer från en annan stad och är där och hälsar på ett par dagar.