Vad har hänt med förmågan att uttrycka sig i skrift?

En annan sak, och den tycker jag är ful, är att så många skriver springandes, gråtandes, gåendes i stället för springande, gråtande och gående. Varifrån den förändringen kommer kan jag inte klura ut. @Jozze har du någon aning?
Jag var på väg att skriva något om att s-formen brukar dyka upp när den vanliga participformen inte räcker till, men lyckades inte få min snoriga hjärna att formulera sig. Hittade en artikel hos Språktidningen som förhoppningsvis gör jobbet: http://spraktidningen.se/artiklar/2010/02/s-particip
 
S-particip var för övrigt ett av språkfenomenen som en klasskompis och jag studerade i en uppgift på språkkonsultutbildningen. Det var jätteroligt! 😁 Språkbanken Korp hade nyligen berikats med bloggtexter då, så vi hittade massor med guldgruvor.
 
Jag var på väg att skriva något om att s-formen brukar dyka upp när den vanliga participformen inte räcker till, men lyckades inte få min snoriga hjärna att formulera sig. Hittade en artikel hos Språktidningen som förhoppningsvis gör jobbet: http://spraktidningen.se/artiklar/2010/02/s-particip
Ja, såg den artikeln men den går inte att läsa på min ipad. Får kolla på datorn sedan.

Jag tror att jag såg andra förklaringar som liknar din. Alltså att springandes liksom är ett snäpp till. Fast det är ju inte så det används, vad jag kan se.
 
S-particip var för övrigt ett av språkfenomenen som en klasskompis och jag studerade i en uppgift på språkkonsultutbildningen. Det var jätteroligt! 😁 Språkbanken Korp hade nyligen berikats med bloggtexter då, så vi hittade massor med guldgruvor.
Låter klart intressant! :D
 
Oj, det hade jag ingen aning om! Jag var övertygad om att det var "förbjudet" på svenska. Men (:D) den enda jag kan minnas som lärt mig att aldrig börja meningar med "Men" och "Och" är min lärare på mellanstadiet, och det känns ju väldigt logiskt med din förklaring.
Det trodde många av mina högstadieelever också, när jag jobbade som svensklärare en period. Jag gjorde mitt bästa för att förklara hur man kan använda det på ett bra sätt.

Efter att ha varit med och sambedömt nationella proven i svenska för årskurs 6 förstår jag dock behovet av att "förbjuda" vissa inledningsord... Jag läste en uppsats, berättelse, där majoriteten av meningarna inleddes med "sen". 🙄
 
Ja, såg den artikeln men den går inte att läsa på min ipad. Får kolla på datorn sedan.

Jag tror att jag såg andra förklaringar som liknar din. Alltså att springandes liksom är ett snäpp till. Fast det är ju inte så det används, vad jag kan se.
Har du någon exempelmening att dela med dig av? :)
 
En annan sak, och den tycker jag är ful, är att så många skriver springandes, gråtandes, gåendes i stället för springande, gråtande och gående. Varifrån den förändringen kommer kan jag inte klura ut. @Jozze har du någon aning?
Det fula är främst att det har börjat användas i en massa konstruktioner där man egentligen borde ha formulerat om meningen istället. Se artikel.
S-particip i Språktidningen
 
@mandalaki Några klipp eftersom du inte kunde läsa.

Varje slipad översättare från engelska vet att det engelska presensparticipet, -ing-formen, långt ifrån alltid ska återges med ett svenskt presensparticip. He was sitting in his armchair, reading a book blir på idiomatisk svenska han satt i fåtöljen och läste en bok, inte läsande en bok.
Men i dag både säger och skriver unga människor han satt i fåtöljen, läsandes en bok.

funnits med redan från fornnordiskan, till viss, och en större del för att det visade sig ytterst praktiskt när man skulle översätta olika slag av satsförkortningar från latinet. Både med och utan s är formen vanlig också i berättande stil: "The vpländzske komo ther ridhande" (Erikskrönikan)
Under det klassicerande 1700-talet kom formerna på -s att betraktas som talspråkliga och bonniga och bannlystes ur högre stil, allt medan de s-lösa formerna kom att bli karakteristiska just för den högre stilen

S-formerna har nämligen en stilistisk egenskap utöver den talspråkliga, och det är att understryka verbhandlingen, göra den intensivare: Där kom hon vickandes på höga klackar, vi såg honom stånkandes och svärandes, släpandes på en trasig cykel. Man vickar, stånkar, svär och släpar påtagligare med s på slutet.
 
@mandalaki Några klipp eftersom du inte kunde läsa.

Varje slipad översättare från engelska vet att det engelska presensparticipet, -ing-formen, långt ifrån alltid ska återges med ett svenskt presensparticip. He was sitting in his armchair, reading a book blir på idiomatisk svenska han satt i fåtöljen och läste en bok, inte läsande en bok.
Men i dag både säger och skriver unga människor han satt i fåtöljen, läsandes en bok.

funnits med redan från fornnordiskan, till viss, och en större del för att det visade sig ytterst praktiskt när man skulle översätta olika slag av satsförkortningar från latinet. Både med och utan s är formen vanlig också i berättande stil: "The vpländzske komo ther ridhande" (Erikskrönikan)
Under det klassicerande 1700-talet kom formerna på -s att betraktas som talspråkliga och bonniga och bannlystes ur högre stil, allt medan de s-lösa formerna kom att bli karakteristiska just för den högre stilen

S-formerna har nämligen en stilistisk egenskap utöver den talspråkliga, och det är att understryka verbhandlingen, göra den intensivare: Där kom hon vickandes på höga klackar, vi såg honom stånkandes och svärandes, släpandes på en trasig cykel. Man vickar, stånkar, svär och släpar påtagligare med s på slutet.
Ah, jättetack, intressant!

Det smärtar mig dock att jag uppenbarligen är 1700-talist. :meh:

Och ”han satt i fåtöljen, läsandes en bok”. 🤮

Min språkkänsla sviker mig på punkten att -s skulle göra det intensivare. Det uppfattar jag inte. Men samtidigt är nog den dimensionen på utdöende efter de som skriver med -s verkar göra det varje gång, inte bara när de vill betona lite extra.
 
Ah, jättetack, intressant!

Det smärtar mig dock att jag uppenbarligen är 1700-talist. :meh:

Och ”han satt i fåtöljen, läsandes en bok”. 🤮

Min språkkänsla sviker mig på punkten att -s skulle göra det intensivare. Det uppfattar jag inte. Men samtidigt är nog den dimensionen på utdöende efter de som skriver med -s verkar göra det varje gång, inte bara när de vill betona lite extra.

Håller med dig...

men vad var det jag sade (älskar att få skriva den meningen): det fanns någon grammatisk term för det också!
 
Ah, jättetack, intressant!

Det smärtar mig dock att jag uppenbarligen är 1700-talist. :meh:

Och ”han satt i fåtöljen, läsandes en bok”. 🤮

Min språkkänsla sviker mig på punkten att -s skulle göra det intensivare. Det uppfattar jag inte. Men samtidigt är nog den dimensionen på utdöende efter de som skriver med -s verkar göra det varje gång, inte bara när de vill betona lite extra.
Exakt :yuck:. Fasar för om det kommer normaliseras och ses som fullvärdig svenska innan jag dött.
I reletion till det blir med eller utan -s mindre viktigt.
 
På tal om snabbhet att skriva. Min far sa alltid att jag fanimej inte skulle skriva MVH. ”Har man inte tid att skriva ut hela frasen så ska man liks gärna skita i det”.

Jag tänker att de få sekunderna man sparar knappast är så många att man kan lägga dem på något vettigt iallafall.
 
Fast det är ju ett ickeord? Det finns inte som ord, det är bara ett missfoster på nätet.

Uttalas det i-mooon också?

Imån typ.

och @Görel .
Här kanske vi har svaret, och i Emtherlias förra inlägg.

Förmågan att uttrycka sig i skrift har till synes gått åt skogen, för att folk inte bryr sig om att göra det rätt.


Jag tänker att man med språket väljer hur man vill framstå. Att skriva på ett sätt i olika sorters privata meddelanden är en sak, det ser ju ingen annan. Att däremot göra det på mer offentliga ställen som forum är en annan sak. Det är språket vi väljer att använda som ger signaler till den som läser. Så jag tycker inte att det är perfekt i forum, jag tycker att det ger ett nonchalant intryck, att man inte vill anstränga sig för att skriva ordentligt så att alla ska förstå. Jag trodde länge att det konstiga uttrycket var felskrivning och kunde inte förstå vad det skulle föreställa.

Nej på forum är det inte perfekt att skriva såna konstiga ord. Det tog mig rätt lång tid innan jag fattade vad just imon betydde. Jag tänker att det kanske är ännu svårare för en dyslektiker att läsa såna hittepå ord och förstå dom än vad det är för mig som icke-dyslektiker.

Vad jag vet så har alla jag skrivit med privat förstått vad jag har velat säga. :)

Om jag skriver i en lektråd så tycker jag faktiskt inte att det är superviktigt att allt är korrekt, skriver jag däremot i en diskussionstråd så försöker jag mer tänka på att inte skriva förkortningar eller talspråk (som jag seriöst trodde imon var tills jag såg på Bukefalos att det var världens synd :D)

Haha, ja, det är sant. Och de som hävdar att det är att spara tid det handlar kan ju fundera lite över jue och juh.

Här vet jag inte om du syftar på mig men bara för att jag skriver imon så betyder det inte att jag skriver jue eller juh. När jag hävdar att det sparar tid att skriva hälften av bokstäverna i ett ord så menar jag det, jag lägger inte till bokstäver i andra ord.

:)

KL:
Jag var en riktig bokmal när jag var yngre, bokbussen kom till vår lilla skola varje torsdag och jag lånade säkert 20 böcker varje gång som jag läste ut på en vecka. Om jag inte läste böcker så läste jag tidningar.

När jag slutade gymnasiet så började jag läsa mer periodvis och mindre periodvis samt läsa mer på forum och bloggar. Tyvärr så märker jag själv stor skillnad i hur säker jag var på meningsuppbyggnader, stavning och allmänt användande av olika tecken när jag läste mycket (korrekt) svenska samt nu, när många skriver slarvigt och felaktigt överallt, till och med i dagstidningar och böcker.

Jag borde alltså ta mig i kragen och försöka låta bli imon för att inte föra vidare den traditionen, men det är svårt när jag har gjort det hela livet!

Men jag ska försöka, för jag tycker ändå det är viktigt.:up: Ibland tycker jag dock det är okej att "bara" skriva så folk förstår utan att ha läst igenom texten 5 gånger innan (som nu, när jag vabbar med ett barn som sitter fast på mig;))
 
Imån typ.








Vad jag vet så har alla jag skrivit med privat förstått vad jag har velat säga. :)

Om jag skriver i en lektråd så tycker jag faktiskt inte att det är superviktigt att allt är korrekt, skriver jag däremot i en diskussionstråd så försöker jag mer tänka på att inte skriva förkortningar eller talspråk (som jag seriöst trodde imon var tills jag såg på Bukefalos att det var världens synd :D)



Här vet jag inte om du syftar på mig men bara för att jag skriver imon så betyder det inte att jag skriver jue eller juh. När jag hävdar att det sparar tid att skriva hälften av bokstäverna i ett ord så menar jag det, jag lägger inte till bokstäver i andra ord.

:)

KL:
Jag var en riktig bokmal när jag var yngre, bokbussen kom till vår lilla skola varje torsdag och jag lånade säkert 20 böcker varje gång som jag läste ut på en vecka. Om jag inte läste böcker så läste jag tidningar.

När jag slutade gymnasiet så började jag läsa mer periodvis och mindre periodvis samt läsa mer på forum och bloggar. Tyvärr så märker jag själv stor skillnad i hur säker jag var på meningsuppbyggnader, stavning och allmänt användande av olika tecken när jag läste mycket (korrekt) svenska samt nu, när många skriver slarvigt och felaktigt överallt, till och med i dagstidningar och böcker.

Jag borde alltså ta mig i kragen och försöka låta bli imon för att inte föra vidare den traditionen, men det är svårt när jag har gjort det hela livet!

Men jag ska försöka, för jag tycker ändå det är viktigt.:up: Ibland tycker jag dock det är okej att "bara" skriva så folk förstår utan att ha läst igenom texten 5 gånger innan (som nu, när jag vabbar med ett barn som sitter fast på mig;))
Nope, syftade inte på dig med juh och jue! 😊 Mer generellt, att förklaringen ”det sparar tid” ofta används som försvar för det fula chattspråket. Men juh och jue är ju en förlängning i stället för förkortning.

Säger du alltså imån? 😳
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp